CSN:2016/48

B hade i avsikt att göra en investering i A Ab:s lösning som det skulle erbjuda för privatpersoners långtidssparande. Lösningen var en försäkringsprodukt som var en kombination av en sparandel som genomfördes i form av ett kapitaliseringsavtal och en riskandel som genomfördes i form av en försäkring mot allvarliga sjukdomar på samma sätt som en sjukkostnadsförsäkring. Allvarliga sjukdomar som riskandelen var avsedd att täcka var cancer, hjärtinfarkt och hjärninfarkt. Försäkringen innehöll inte dödsfallsskydd.

Sparandelens försäkringsbesparing bestod av försäkringspremier som försäkringstagaren betalade antingen i engångspremie eller månatligen och vid sidan om dessa ökades försäkringsbesparingen med avkastningar som uppstod i och med att investeringsobjektet ökade i värde eller som betalades i form av ränta. Försäkringsbesparingen minskade genom avgifter som togs ut på försäkringspremierna samt genom månatliga riskandelens betalningar som togs ut på försäkringsbesparingarna. A Ab ägde investeringsobjekten i vilka de influtna medlen från betalningar av sparandelen hade placerats. B hade endast en fordringsrätt som grundade sig på ett försäkringsavtal från A Ab.

Centralskattenämnden ansåg att försäkringsprodukten som hade beskrivits i ansökan bestod av en sparandel och en riskandel och att betalningarna till försäkringsproduktens riskandel inte hade ett direkt samband med avkastningen av sparandelen. Däremot skulle betalningarna till riskandelen anses som betalningar som hade ett närmare samband med sökandens levnadskostnader. Således hade sökanden inte rätt att från försäkringsbesparingarna dra av de uttagna betalningarna för riskandelen när man i sökandens beskattning räknade ut avkastningen av den i ansökan beskrivna försäkringsprodukten.

Man kunde anse att betalningar av riskandelen i första hand riktade sig till den i form av försäkringspremier betalda sparandelens kapital, förutsatt att sökanden och A Ab inte avtalat om något annat i avtalsvillkoren. Till den del riskandelens betalningar riktades till sparandelens kapital som betalades i form av försäkringspremier, skulle de uttagna betalningar för riskandelen i beskattningen jämställas med återbetalning av kapital. Då ansågs sökanden få skattepliktig inkomst från betalningar till riskandelen, som skulle tas ut på sparandelens försäkringskapital, endast till den del de uttagna betalningarna till riskandelen som togs ut på försäkringskapitalet togs ut av avkastningar som hade influtit på sparandelen.

Enligt 34 § 2 mom. i inkomstskattelagen betraktas som livförsäkring endast ett sådant försäkringsavtal som har bestämmelser om den försäkrade och förmånstagaren och som hör till livförsäkringsklasserna 1–3 enligt lagen om försäkringsklasser. I ansökan konstaterades att eftersom sparandelen är ett kapitaliseringsavtal fanns där inte någon försäkrad angiven och det hade inte heller fastställts något försäkringsfall som skulle avsluta avtalet för sparandelens del. Kapitaliseringsavtal hör inte heller till livförsäkringsklasserna 1–3 enligt lagen om försäkringsklasser. Bestämmelsen om livförsäkring i 34 § 3 mom. 1 punkten i inkomstskattelagen skulle således inte tillämpas på en sådan i ansökan beskriven försäkringsprodukt som grundar sig på ett kapitaliseringsavtal. Med tanke på hur betalningarna hade gjorts till sökanden enligt försäkringens sparandel var det inte relevant i ärendet om betalningarna gjordes under en tidsperiod som var längre än två år eller inte.

29 §, 32 §, 34 § 2 och 3 mom. i inkomstskattelagen

Lagakraftvunnet