Anvisningen ska uppdateras.

Högsta förvaltningsdomstolen gav 11.12.2023 årsboksbeslutet HFD:2023:116 angående beskattning av rådgivnings- och rättegångskostnader som samlats i arbetstagarens personliga brottmål, vilka arbetsgivaren ersatt. Då åtalet riktade sig mot arbetstagaren ansåg HFD att rådgivnings- och rättegångskostnaderna var arbetstagarens kostnader. Då arbetsgivaren betalade dessa kostnader för arbetstagarens del fick arbetstagaren en ekonomisk förmån som betraktas som lön.

Högsta förvaltningsdomstolen beslut HFD:2023:116 skärper den beskattningspraxis som beskrivs i kapitel 5.2 i denna anvisning (Rättegångskostnader som betalas av arbetsgivaren) och anvisningen kommer att uppdateras i detta avseende.

Denna anvisning gäller behandlingen av böter, straffliknande administrativa avgifter och rättegångskostnader i arbetstagarens beskattning som arbetsgivaren betalar för arbetstagarens del eller ersätter arbetstagaren för dem.

I anvisningen behandlas i regel inte dessa kostnaders avdragsgillhet i beskattningen av arbetsgivarföretagets näringsinkomst.

I anvisningen behandlas i regel inte heller huruvida böter, straffliknande administrativa avgifter eller rättegångskostnader är avdragsgilla i arbetstagarens inkomstbeskattning. Dessa frågor tas upp i Skatteförvaltningens anvisning Avdrag för böter, rättegångskostnader samt kostnaderna för skilje- och medlingsförfarande i personbeskattningen.

1 Inledning

En arbetstagare kan personligen bli tvungen att betala böter, straffliknande administrativa avgifter, rättegångskostnader och andra motsvarande kostnader. Om en händelse som föranlett sådana avgifter eller kostnader har uppstått i anslutning till arbetsuppgifter eller i övrigt på arbetstid, kan arbetsgivaren ha betalat kostnaderna för arbetstagarens del direkt till betalningsmottagaren eller alternativt ha ersatt arbetstagaren för dem om hen själv betalat dem.

Denna anvisning gäller behandlingen av böter, straffliknande administrativa avgifter och rättegångskostnader i arbetstagarens beskattning som arbetsgivaren betalar för arbetstagarens del eller ersätter för arbetstagaren för dem.

2 Allmänt om kostnadsersättningar till arbetstagare

Enligt inkomstskattelagen (ISkL, 1535/1992) är skattepliktig inkomst, enligt de begränsningar som anges nedan i ISkL, den skattskyldiges inkomster i pengar eller i pengars värde (ISkL 29 § 1 mom.). Enligt ISkL är skattepliktig förvärvsinkomst bland annat lön, pension och därmed jämförbar inkomst i arbetsförhållande samt förmån eller ersättning som erhållits i stället för sådan inkomst (ISkL 61 §: 2 mom.).

Enligt lagen om förskottsuppbörd (FörskUL, 1118/1996) avses med lön varje slag av lön, arvode, förmån och ersättning som fås i arbets- eller tjänsteförhållande (FörskUL 13 § 1 mom. 1 punkten). När det gäller prestationer som anses vara skattepliktig lön till arbetstagare ska arbetsgivaren verkställa förskottsinnehållning enligt FörskUL 9 § 1 mom. och i regel betala sjukförsäkringspremien enligt 4 § 1 mom. i lagen om arbetsgivares sjukförsäkringsavgift (771/2016).

Arbetsgivaren ska betala arbetsgivares sjukförsäkringsavgift på grundval av det sammanlagda beloppet av de löner som betalas till arbetstagarna (Lag om arbetsgivares sjukförsäkringsavgift 5 § 1 mom.). Enligt lagen om arbetsgivares sjukförsäkringsavgift avses med lön bland annat löner, arvoden och ersättningar enligt 13 § i lagen om förskottsuppbörd på vilka förskottsinnehållning ska verkställas (Lag om arbetsgivares sjukförsäkringsavgift 5 § 2 mom. 1 punkten). Verkställandet av förskottsinnehållning behandlas mer detaljerat i Skatteförvaltningens anvisning Verkställande av förskottsinnehållning och de allmänna grunderna för och beloppet av arbetsgivarens sjukförsäkringsavgift i Skatteförvaltningens anvisning Sjukförsäkringsavgift.

Arbetsgivaren kan ha betalat direkt eller ersatt arbetstagaren för personliga kostnader som betraktas som hens levnadskostnader, såsom böter som personligen utfärdats för arbetstagaren. I princip är således alla ekonomiska förmåner som en arbetstagare får av sin arbetsgivare skattepliktig lön, även om parterna inte separat avtalat om dem eller om de inte betraktar dem som lön. Ett undantag från detta utgörs av förmåner som separat enligt ISkL föreskrivs skattefria eller anses vara det enligt rätts- och beskattningspraxis.

Om arbetsgivaren betalar eller ersätter arbetstagarens personliga kostnader om vars betalning det inte separat föreskrivs att de är skattefri inkomst för arbetstagaren i ISkL, anses en ekonomisk förmån som arbetstagaren får vara skattepliktig lön i enlighet med ISkL 61 § 2 mom. och FörskUL 13 § 1 mom. I bedömningen av sådana kostnaders skattepliktighet saknar det betydelse om arbetsgivaren betalar sådana kostnader direkt till en annan part eller ersätter arbetstagaren kostnader som hen själv betalat.

Om arbetsgivaren betalar sådana personliga kostnader för en arbetstagare som kan, om arbetstagaren betalar dem själv, anses vara avdragsgilla kostnader för förvärvande av inkomst i hens personliga beskattning enligt ISkL 29 § 1 mom., är sådana kostnader som betalas av arbetsgivaren skattepliktig inkomst för arbetstagaren. Eftersom kostnaderna, om arbetstagaren betalat dem själv, skulle ha varit avdragsgilla utgifter för förvärvande av inkomst, får arbetstagaren som kostnader för förvärvande av inkomst i sin inkomstbeskattning avdra det belopp som anses vara skattepliktig lön för hen (se exempel 1 i anvisningen).

Ibland betalar arbetstagare för arbetsgivaren sådana kostnader som till sin art hör till arbetsgivaren. Arbetsgivare kan skattefritt ersätta löntagare sådana kostnader som hör till arbetsgivaren och som arbetstagare betalat för arbetsgivarens del. Dessa kostnader kännetecknas av att arbetsgivaren beslutat om inköpet och utgiftsgrunden. Till exempel tillverknings- och materialkostnader samt förhandlings- och representationskostnader är i allmänhet kostnader som arbetsgivaren ska betala. Arbetsgivaren ansvarar också för kostnader för arbetsredskap om de köps för arbetsgivaren. Ersättningar till arbetstagare för kostnader som hör till arbetsgivaren behandlas mer detaljerat i Skatteförvaltningens anvisning Direkta kostnader som orsakas av arbetet i förskottsuppbörden.

Enligt 7 § 1 mom. i lagen om beskattning av inkomst av näringsverksamhet (NärSkL 360/1968) är utgifter för inkomstens förvärvande och bibehållande samt därav härrörande förluster avdragbara. Enligt NärSkL 8 § 1 mom. 4 punkten är avdragbara utgifter som avses i 7 § bland annat löner till personer som har arbetat i näringsverksamheten. Om arbetsgivaren har betalat eller ersatt arbetstagarens personliga kostnader och dessa anses vara skattepliktig lön till arbetstagaren, är lönekostnaderna avdragbara kostnader för arbetsgivaren enligt NärSkL 8 § 1 mom. 4 punkten.

Om ett aktiebolag betalar direkt eller ersätter en delägares personliga kostnader på basis av dennes ställning som delägare, är det i regel, oberoende av kostnadernas art och storlek fråga om förtäckt dividend enligt 29 § 1 mom. i lagen om beskattningsförfarande (BFL 1558/1995), om förmånen i bokföringen inte redovisats som lön till delägaren (HFD 19.10.1989 liggare 3637). Enligt denna bestämmelse i BFL avses med förtäckt dividend en ekonomisk förmån som ett aktiebolag på basis av delägarskapet utger till förmån för sin delägare eller en anhörig till denne genom prissättning som väsentligt avviker från det som är brukligt eller vederlagsfritt. Förtäckt dividend behandlas i Skatteförvaltningens anvisning Förtäckt dividend.

När ett öppet bolag eller kommanditbolag betalar direkt eller ersätter en bolagsmans personliga kostnader är det fråga om bolagsmannens privatuttag från bolaget, om prestationen inte redovisats som lön i bolagets bokföring. Bolagsmannen beskattas inte för privattuttag som görs från dennes bolag. Om en delägares personliga kostnader bokförts som ett öppet bolags eller kommanditbolags kostnader läggs de till i bolagets inkomst i beskattningen.

3 Olika böter

3.1 Böter av straffkaraktär

Böter av straffkaraktär är t.ex. ordningsböter och dagsböter (lagen om föreläggande av böter och ordningsbot 754/2010, lagen om ordningsbotsförseelser 986/2016, strafflagen 39/1889). Med böter avses i denna anvisning böter av straffkaraktär.

En bot är en ekonomisk påföljd som föreläggs p.g.a. en lagstridig gärning. Böter som utfärdats en fysisk person är ett personligt straff, som i arbetstagarens inkomstbeskattning är icke-avdragbara levnadskostnader. Avdrag för böter i personbeskattningen behandlas mera detaljerat i avsnitt 3.1 i Skatteförvaltningens anvisning Avdrag för böter, rättegångskostnader samt kostnaderna för skilje- och medlingsförfarande i personbeskattningen.

Enligt rättspraxis anses böter som personligen utfärdats en arbetstagare och som arbetsgivaren betalar i allmänhet vara lön till arbetstagaren. Enligt beslutet HFD 14.3.2000 liggare 550 hade tingsrätten med stöd av strafflagen dömt en tidnings ansvariga chefredaktör till böter för kränkning av integritet. Enligt beslutet av HFD är det fråga om lön till arbetstagaren, om arbetsgivaren betalar arbetstagarens böter. Likaså i beslutet HFD 1986 B II 588 ansågs böter för överhastighet som utfärdats en arbetstagare när denne varit ute i arbetsuppgifter med bolagets personbil och som betalats av arbetsgivaren vara lön. I sitt beslut ansåg HFD att det var fråga om arbetstagarens personliga kostnader och att betalningen av dem skulle betraktas som lön som arbetsgivaren betalat.

Om en arbetsgivare direkt betalar till staten eller ersätter böter av straffkaraktär som en arbetstagare själv betalat och som personligen utfärdats denne, anses arbetsgivarens prestation vara skattepliktig lön till arbetstagaren enligt ISkL 61 § 2 mom. och FörskUL 13 § 1 mom. Det saknar betydelse om böterna orsakats i samband med arbetsuppgifter eller i övrigt under arbetstid.

Böter som utfärdats en fysisk person är en ekonomisk påföljd på grund av en lagstridig handling. Således är böter inte en avdragbar utgift för inkomstens förvärvande eller bibehållande som avses i ISkL 29 § 1 mom. Därför kan arbetstagaren inte avdra böter som arbetsgivaren betalat eller ersatt i sin beskattning även om prestationen betraktas som arbetstagarens skattepliktiga lön.

3.2 Avtalsvite som baseras på ett konkurrensförbudsavtal i beskattningen

Om konkurrensförbudsavtal föreskrivs i 3 kap. 5 § i arbetsavtalslagen (55/2001, AAL). Enligt bestämmelsens 1 mom. är det möjligt av synnerligen vägande skäl som har samband med arbetsgivarens verksamhet eller med anställningsförhållandet att genom ett avtal som ingås när anställningsförhållandet börjar eller medan den varar (konkurrensförbudsavtal) begränsa en arbetstagares rätt att i fråga om ett arbete som ska börja sedan anställningsförhållandet upphört ingå ett arbetsavtal med en arbetsgivare som idkar verksamhet som konkurrerar med den först nämnda arbetsgivaren samt begränsa arbetstagarens rätt att för egen räkning idka sådan verksamhet.

Brott mot konkurrensförbud leder i regel till skadeståndsskyldighet. Enligt AAL 3 kap. 5 § 3 mom. kan en bestämmelse om avtalsvite som utdöms i stället för skadestånd tas in i konkurrensförbudsavtalet.

Högsta förvaltningsdomstolens beslut HFD 1984 B II 572 handlar om beskattning av skadestånd på grund av brott mot en klausul om konkurrensförbud i arbetsavtal. Enligt beslutet hade några personer ingått arbetsavtal med A Ab enligt vilka de förbundit sig att under en viss tid från avtalens upphörande låta bli att arbeta för ett företag som var A Ab:s huvudman och gått med på att betala skadestånd till A Ab om de bryter mot klausulen. Efter att personerna blivit anställda av B Ab i strid med avtalet dömdes de till att betala skadestånd till A Ab, vilket B Ab ersatte för dem. Ersättningen av B Ab ansågs vara skattepliktig inkomst för personerna, men de fick avdra det betalda skadeståndet som utgifter för inkomstens förvärvande.

Om en ny arbetsgivare betalar skadestånd eller avtalsvite som baserar sig på en klausul om konkurrensförbud för en arbetstagare, anses prestationen enligt rättspraxis vara lön som avses i ISkL 61 § 2 mom. och FörskUL 13 § 1 mom. På motsvarande sätt är det fråga om skattepliktig lön till en arbetstagare, om arbetstagaren först själv betalar skadestånd eller avtalsvite som en ny arbetsgivare senare ersätter.

Om skadestånd eller avtalsvite som betalas av en ny arbetsgivare anses vara skattepliktig lön till en arbetstagare, är det betalda avtalsvitet i allmänhet en avdragbar utgift i arbetstagarens beskattning, eftersom avtalsvitet anknyter till arbetstagarens förvärvande av skattepliktig inkomst enligt ISkL 29 § 1 mom. Avdrag för avtalsvite som baserar sig på avtal om konkurrensförbud i personbeskattningen behandlas detaljerat i avsnitt 3.2.2 i Skatteförvaltningens anvisning Avdrag för böter, rättegångskostnader samt kostnaderna för skilje- och medlingsförfarande i personbeskattningen.

Ett konkurrensförbudsavtal kan utöver arbetsavtalet även baseras på villkoren av till exempel ett delägaravtal eller ett avtal om företagsköp. Om en ny arbetsgivare betalar avtalsvite på grund av brott mot avtal om konkurrensförbud för en arbetstagares räkning, anses prestationen vara skattepliktig löneinkomst på motsvarande sätt som när det gäller avtal om konkurrensförbud enligt arbetsavtalslagen. Även i dessa situationer är avtalsvite som anses vara skattepliktig lön till arbetstagaren en avdragbar utgift i arbetstagarens beskattning enligt ISkL 29 § 1 mom. på samma sätt som när det gäller avtal om konkurrensförbud enligt arbetsavtalslagen.

4 Administrativa påföljdsavgifter

En fysisk person kan genom förvaltningsförfarande påföras en påföljdsavgift av straffnatur för brott mot eller försummelse av en lagstadgad offentligrättslig förpliktelse. Administrativa påföljdsavgifter är bl.a. felparkeringsavgift (lagen om parkeringsövervakning 727/2011), överlastavgift (lagen om överlastavgift 51/1982) och kontrollavgift i kollektivtrafik (lagen om kontrollavgift i kollektivtrafik 469/1979).

Avgift för trafikförseelse är en påföljdsavgift för vägtrafiken som påförs som en påföljd för trafikförseelser som föreskrivs i vägtrafiklagen (729/2018). Avgiften för trafikförseelse kan föreläggas som en påföljd även för de administrativa förseelser som föreskrivs i fordonslagen (1090/2002), körkortslagen (386/2011), lagen om transportservice (320/2017) och sjötrafiklagen (782/2019).

En administrativ påföljdsavgift av straffnatur är inte en bot. En dylik administrativ påföljdsavgift av straffnatur avviker även från en sedvanlig administrativ avgift som betalas som vederlag för en myndighets sedvanliga prestation.

En administrativ påföljdsavgift som personligen påförs en arbetstagare anknyter i regel inte till arbetstagarens arbetsuppgifter, utan det är fråga om en avgift av straffnatur på grund arbetstagarens personliga agerande. Om arbetsgivaren betalar administrativa påföljdsavgifter som personligen påförts en arbetstagare, anses prestationen vara skattepliktig lön till arbetstagaren enligt ISkL 61 § 2 mom. och FörskUL 13 § 1 mom. På motsvarande sätt är det fråga om skattepliktig lön till arbetstagaren, om arbetstagaren först själv betalar påföljdsavgiften och arbetsgivaren senare ersätter den.

Administrativa påföljdsavgifter påförs inte alltid den som agerat i situationen, utan även personens arbetsgivare kan vara betalningsskyldig. Till exempel överlastavgift påförs fordonets ägare. Är fordonet varaktigt i annans besittning, påförs överlastavgiften innehavaren (lag om överlastavgift 2 § 1 mom.). Om en arbetstagare i sina arbetsuppgifter använder ett fordon som arbetstagaren äger eller varaktigt besitter och överlastavgift påförs, är arbetsgivaren betalningsskyldig. När arbetsgivaren betalar en lagstadgad överlastavgift bildar detta inte en skattepliktig förmån för arbetstagaren, även om hen ansvarat för överlasten.

Felparkeringsavgift ska betalas av den förare som har begått felparkeringen (Lag om parkeringsövervakning 9 § 1 mom.). För en felparkeringsavgift som har påförts på grund av felparkering svarar också den person som i registret antecknats som fordonets ägare eller innehavare. Fordonets ägare eller innehavare är dock fri från ansvar, om han eller hon gör det sannolikt att han eller hon inte har felparkerat eller att det inte fanns förutsättningar för att påföra felparkeringsavgift (Lag om parkeringsövervakning 9 § 2 mom.). Ägaren eller innehavaren av ett fordon har å andra sidan rätt att av den förare som begått felparkeringen få ett belopp motsvarande den felparkeringsavgift som ägaren eller innehavaren har betalat (Lag om parkeringsövervakning 19 §). Därför är den förare som begått felparkeringen till slut skyldig att betala felparkeringsavgiften, förutsatt att föraren är känd. I allmänhet vet arbetsgivaren eller kan reda ut vilken anställd som vid respektive tidpunkt använt arbetsgivarens fordon och vilken anställd som fått felparkeringsavgiften.

Om alltså en arbetstagare får en felparkeringsavgift i samband med sina arbetsuppgifter när hen använder ett fordon som arbetsgivaren äger eller innehar och arbetsgivaren betalar eller ersätter avgiften för arbetstagaren, är prestationen skattepliktig lön till arbetstagaren enligt ISkL 61 § 2 mom. och FörskUL 13 § 1 mom. Om felparkeringsavgiften påförs arbetstagarens arbetsgivare för att föraren är okänd när avgiften påförts och arbetsgivaren inte återkräver den betalda avgiften av arbetstagaren, anses arbetstagaren ha fått en ekonomisk förmån som beskattas som lön.

En administrativ påföljdsavgift av straffnatur som påförs en fysisk person är en ekonomisk påföljd för brott mot en offentligrättslig skyldighet eller en försummelse. En administrativ påföljdsavgift är således inte avdragbar som kostnad för inkomstens förvärvande eller bibehållande som avses i ISkL 29 § 1 mom. Därför kan arbetstagaren inte avdra en administrativ påföljdsavgift av straffnatur som arbetsgivaren betalat eller ersatt i sin inkomstbeskattning, även om prestationen anses vara skattepliktig lön. Avdrag för administrativa påföljdsavgifter av straffnatur behandlas detaljerat i avsnitt 4 i Skatteförvaltningens anvisning Avdrag för böter, rättegångskostnader samt kostnaderna för skilje- och medlingsförfarande i personbeskattningen.

5 Rättegångskostnader

5.1 Allmänt om avdrag för rättegångskostnader

Med rättegångskostnader avses bland annat kostnader som uppstår för en person för förberedelserna för rättegång, för drivande av en process i domstol samt kostnaderna för arvoden till ett ombud eller ett biträde.

Den part som förlorar målet är skyldig att ersätta alla motpartens skäliga rättegångskostnader som föranletts av nödvändiga åtgärder (21 kap. 1 § i rättegångsbalken [4/1734]). Därmed kan en person behöva betala ersättning även för det arbete som orsakats den andra parten i rättegången samt för förluster som har direkt anslutning till rättegången, såsom inkomstbortfall.

Rättegångskostnader relaterande till förvärvande eller bibehållande av skattepliktig inkomst är inte avdragbara i inkomstbeskattningen till den del som personen får ersättning för dem av motparten, försäkringen eller en annan part. Om arbetsgivaren betalar arbetstagarens rättegångskostnader och betalningarna anses vara lön till arbetstagaren, kan kostnaderna vara avdragbara i arbetstagarens beskattning, förutsatt att rättegången anknyter till förvärvande eller bibehållande av arbetstagarens skattepliktiga inkomst. Avdrag för rättegångskostnader behandlas detaljerat i avsnitt 5 i Skatteförvaltningens anvisning Avdrag för böter, rättegångskostnader samt kostnaderna för skilje- och medlingsförfarande i personbeskattningen.

5.2 Rättegångskostnader som arbetsgivaren betalar

Rättegångskostnader kan ha samband med olika situationer och uppstå på flera olika sätt. Därför bör man i beskattningen överväga hanteringen av rättegångskostnaderna i varje enskilt fall på basis av de specifika omständigheterna. Rättegångskostnader som betalas av arbetstagaren är dock i regel hens personliga levnadskostnader. När arbetsgivaren betalar sådana levnadskostnader för arbetstagaren är prestationen skattepliktig löneinkomst för arbetstagaren enligt ISkL 61 § 2 mom. och FörskUL 13 § 1 mom.

Brottmål handlar om en viss persons personliga gärning och krav som riktas på denna person. Därför är rättegångskostnader i regel arbetstagarens personliga levnadskostnader, om hen personligen är svarande i ett brottmål. Om arbetsgivaren betalar arbetstagarens rättegångskostnader i ett brottmål, är det i allmänhet fråga om skattepliktig lön till arbetstagaren enligt ISkL 61 § 2 mom. och FörskUL 13 § 1 mom.

Om arbetstagaren är svarande i ett privaträttsligt tvistemål, är rättegångskostnaderna på motsvarande sätt i regel hens personliga levnadskostnader och arbetsgivaren kan inte betala dem skattefritt. Det är fråga om skattepliktig lön till arbetstagaren enligt ISkL 61 § 2 mom. och FörskUL 13 § 1 mom.

Om arbetstagaren på grund av sina arbets- eller tjänsteuppgifter blir föremål för brottsanmälan eller svarande i ett brottmål, kan arbetsgivaren exceptionellt betala arbetstagarens rättegångskostnader utan att prestationen betraktas som lön till arbetstagaren. Detta förutsätter dock att rättegången har en fast koppling till arbetstagarens arbets- eller tjänsteuppgifter och att arbetstagaren inte döms till straff.

Om arbetstagaren döms, har hen agerat lagstridigt i sina arbets- eller tjänsteuppgifter. Lagstridigt agerande kan inte anses höra till en arbetstagares arbets- eller tjänsteuppgifter. Arbetsgivaren kan då inte heller skattefritt betala eller ersätta arbetstagarens rättegångskostnader, utan sådana ersättningar för personliga levnadskostnader anses vara lön till arbetstagaren.

Vid bedömningen av om en förmån är skattepliktig lön till en arbetstagare saknar det betydelse, om arbetsgivaren betalar rättegångskostnader som betraktas som levnadskostnader eller andra motsvarande kostnader till arbetstagaren eller dennes ombud. En skattepliktig förmån kan också uppstå om arbetsgivaren anlitar ett ombud för arbetstagaren och betalar dennes faktura.

 

ledande skattesakkunnig Tero Määttä                                                            

ledande skattesakkunnig Olavi Tuomi