Mervärdesbeskattning av teletjänster, sändningstjänster och elektroniska tjänster

Har getts
21.12.2018
Diarienummer
VH/2026/00.01.00/2018
Giltighet
1.1.2019 - Tills vidare
Bemyndigande
2 § 2 mom. i lagen om Skatteförvaltningen (503/2010)
Ersätter anvisningen
A79/200/2014

Anvisningen har uppdaterats på grund av ändringar som kommer i kraft 1.1.2019. Om dessa ändringar stadgas i rådets genomförandeförordning 2017/2459, rådets direktiv 2017/2455 och i lagen om ändring av mervärdesskattelagen 545/2018. Därtill har vissa tekniska ändringar gjorts.

Anvisningens kapitel 1, 3.1 och 3.2 och bilagan har ändrats. Till anvisningen har lagts till kapitlen 3.1.1, 3.1.2, 6.1.8 och 7.3.2. Numreringen av exemplen har ändrat. Kapitel 3.3 och 7 i den tidigare anvisningen har tagits bort.

1 Inledning

Teletjänster, sändningstjänster och elektroniska tjänster beskattas i det land där köparen är etablerad. Det har ingen betydelse huruvida köparen är konsument eller näringsidkare. Vid försäljning till konsumenter är säljaren skyldig att betala mervärdesskatt. Vid internationell försäljning till näringsidkare är köparen oftast skyldig att betala mervärdesskatt enligt omvänd skattskyldighet.

För att utreda hur försäljningen av en tjänst behandlas i mervärdesskattehänseende ska säljaren fastställa köparens ställning (näringsidkare eller konsument) och den plats där köparen är etablerad (EU-land eller utanför EU).

Säljaren ska registrera sig som mervärdesskattskyldig i de EU-länder där han säljer teletjänster, sändningstjänster och elektroniska tjänster till konsumenter. Alternativt kan säljaren registrera sig som användare av den särskilda ordningen för mervärdesskatt. Skyldigheterna gäller säljare som är etablerade både i EU-länder och utanför EU.

För att förenkla de skyldigheter som följer av försäljningen av tjänsterna tillämpas en frivillig särskild ordning för mervärdesskatt, som gör det möjligt att sköta anmälnings- och betalningsskyldigheter centraliserat via ett EU-land. Den särskilda ordningen tillämpas endast på teletjänster, sändningstjänster och elektroniska tjänster som säljs till konsumenter.

Se närmare information om den särskilda ordningen i Skatteförvaltningens anvisning Den särskilda ordningen för mervärdesskatt.

I anknytning till bestämmelser om försäljningslandet av teletjänster, sändningstjänster och elektroniska tjänster kommer följande ändringar i kraft 1.1.2019:

  • En i EU:s mervärdesskatteområde etablerad säljares försäljningar till konsumenter i andra EU-länder kan beskattas i säljarens land, om säljarens årliga omsättning från försäljning av teletjänster, sändningstjänster och elektroniska tjänster till konsumenter i andra EU-länder är högst 10 000 euro. Om denna omsättningsgräns inte överskrids, behöver säljaren inte registrera sig som mervärdesskattskyldig i andra EU-länder för dessa försäljningar.
  • En i EU:s mervärdesskatteområde etablerad säljare behöver endast en bevishandling om köparens etableringsplats, om säljarens årliga omsättning från försäljning av teletjänster, sändningstjänster och elektroniska tjänster till konsumenter är högst 100 000 euro, och beviset erhålls från någon annan part som medverkar i tjänstens tillhandahållande än tjänstens säljare eller köpare.

Om teletjänster, sändningstjänster och elektroniska tjänster stadgas förutom i mervärdesskattelagen (1501/1993) också i rådets genomförandeförordning 282/2011, som har ändrats med rådets genomförandeförordning 2017/2459. En förordning är direkt tillämpbar lagstiftning. Europeiska kommissionen har också publicerat förklarande anmärkningar, som inte är bindande.

2 Definition av tjänster

Säljaren av en tjänst ska fastställa huruvida en tjänst är en teletjänst, sändningstjänst eller elektronisk tjänst.

Att fastställa om en tjänst är en teletjänst, sändningstjänst eller en elektronisk tjänst har betydelse i synnerhet om det på dessa tjänster tillämpas olika skattesatser i försäljningslandet. Den allmänna skattesatsen i Finland, 24 procent, tillämpas på teletjänster, sändningstjänster och elektroniska tjänster (MomsL 84 §). Ett undantag utgör avgifterna till Yleisradio Oy, på vilka tillämpas den reducerade skattesatsen på 10 procent (MomsL 85 a § 1 mom. 5 p.).

2.1 Definition av teletjänster

Med teletjänster avses tjänster för förmedling, sändning och mottagning av signaler, text- eller bildmeddelanden, ljudmeddelanden eller data via ledningar, radiovågor, optiskt eller med andra elektromagnetiska metoder samt beviljande eller överföring av rätten att använda en sådan förmedlings-, sändnings- eller mottagningskapacitet, inbegripet tillhandahållande av tillgång till globala informationsnät (MomsL 69 k §).

En förteckning över tjänster som anses som teletjänster finns i kapitel 7.1. Förteckningen är inte uttömmande.

2.2 Definition av sändningstjänster

Sändningstjänster omfattar tjänster som består av ljudinnehåll och audiovisuellt innehåll i form av exempelvis radio- eller televisionsprogram som tillhandahålls allmänheten via kommunikationsnät av en leverantör av medietjänster och under dennes redaktionella ansvar och för samtidigt lyssnande eller tittande på enligt en programtablå (Rådets genomförandeförordning 282/2011 art. 6 b(1)).

Definitionen av en sändningstjänst förutsätter således att tjänsten:

  • består av ljudinnehåll och audiovisuellt innehåll,
  • som en säljare under redaktionellt ansvar
  • tillhandahåller allmänheten
  • för samtidigt lyssnande eller tittande.

Med redaktionellt ansvar avses faktisk kontroll av såväl valet av program som hur de ska struktureras, antingen i en kronologisk programtablå, när det gäller tv-sändningar, eller i en katalog, när det gäller audiovisuella medietjänster på begäran. Det redaktionella ansvaret medför inte nödvändigtvis något rättsligt ansvar enligt nationell lagstiftning för det innehåll och de tjänster som tillhandahålls. (Rådets direktiv om audiovisuella medietjänster 2010/13/EG art. 1(1)(c))

Sändning eller vidaresändning av televisions- eller radioprogram anses som sändningstjänster endast om programmen tillhandahålls en bred publik. Begränsande av sändningen geografiskt eller till betalande kunder inverkar inte på bedömningen. Tjänsten är inte en sändningstjänst om den inte erbjuds i syfte att nå en bred publik.

Den avsedda publiken ska ha möjlighet att lyssna eller titta på en sändning samtidigt. Vid tjänster såsom beställ-tv uppfylls detta inte, eftersom kunderna själva väljer tidpunkten. Dröjsmål vid sändning på grund av tekniska orsaker inverkar inte på bedömningen.

Definitionen på en sändningstjänst omfattar sändningar, som tillhandahålls via ett datanät såsom Internet, endast om detta sker samtidigt med en radio- eller televisionssändning.

Tjänsten ska uppfylla alla villkor i definitionen för att vara en sändningstjänst. En tjänst som inte uppfyller alla förutsättningar för en sändningstjänst är en elektronisk tjänst, om den uppfyller kännetecknen för en elektronisk tjänst.

En förteckning över tjänster som anses eller inte anses som sändningstjänster finns i kapitel 7.2. Förteckningarna är inte uttömmande.

2.3 Definition av elektroniska tjänster

Elektroniska tjänster är tjänster som tillhandahålls via Internet eller ett elektroniskt nät och som till sin natur är sådana att tillhandahållandet huvudsakligen är automatiserat, kräver ett minimalt mått av mänsklig inblandning och inte kan utföras i avsaknad av informationsteknik. (Rådets genomförandeförordning 282/2011 art. 7(1)).

En tjänst anses inte utgöra en elektronisk tjänst enbart av den orsaken att säljaren och köparen kommunicerar med varandra via e-post. (MomsL 69 j § 2 mom.).

Då en kund via ett datanät eller ett elektroniskt system av en tjänsteleverantör beställer till exempel inkvartering, biluthyrning, restaurangtjänst, resenärtransport eller inträdesbiljett till kultur-, konst-, idrotts-, vetenskaps-, utbildnings-, nöjes- eller motsvarande evenemang eller någon annan motsvarande tjänst, är det inte fråga om en elektronisk tjänst.

En förteckning över tjänster som anses eller inte anses som elektroniska tjänster finns i kapitel 7.3. Förteckningarna är inte uttömmande.

 

3 Bestämmelser om försäljningsland för tjänster

Den som säljer tjänster ska fastställa i vilket land tjänsten enligt bestämmelserna om försäljningsland har sålts. Bestämmelserna om försäljningsland fastställer vilken stat som har rätt att beskatta försäljningen. Teletjänster, sändningstjänster och elektroniska tjänster har sålts i det land där köparen är etablerad oberoende av om köparen är konsument eller näringsidkare.

Detta innebär att:

  • när försäljningslandet är Finland, betalas finsk mervärdesskatt på försäljningen. den allmänna skattesatsen i Finland, 24 procent, tillämpas på teletjänster, sändningstjänster och elektroniska tjänster.
  • när försäljningslandet är ett annat EU-land än Finland, betalas på försäljningen mervärdesskatt i EU-landet i fråga.
  • när försäljningslandet ligger utanför EU, omfattas försäljningen inte av tillämpningsområdet för mervärdesskatt i EU. I så fall betalas ingen mervärdesskatt för EU-området på försäljningen. Säljaren kan vara skyldig att betala ett tredje lands mervärdesskatt.

3.1 Tjänster som sålts till en konsument

Huvudsakligen tillämpas den särskilda bestämmelsen om försäljningsland som behandlas i kapitel 3.1.1 på försäljning av teletjänster, sändningstjänster och elektroniska tjänster till konsumenter. Ett undantag till denna bestämmelse om försäljningsland kommer i kraft fr.o.m. 1.1.2019. En finländsk säljare som uppfyller förutsättningarna kan tillämpa den allmänna bestämmelsen om försäljningsland i 66 § i MomsL på försäljningen av teletjänster, sändningstjänster och elektroniska tjänster till konsumenter. Detta undantag behandlas i kapitel 3.1.2.

3.1.1 Den särskilda bestämmelsen om försäljningsland vid försäljning till konsumenter

Försäljningslandet för teletjänster, sändningstjänster och elektroniska tjänster som överlåtits till en konsument är det land där köparen är etablerad eller där han är bosatt eller stadigvarande vistas. (Rådets direktiv 2006/112/EG (senare mervärdesskattedirektivet) 58(1) art.).

Den plats där konsumenten är etablerad, den plats där han är bosatt eller stadigvarande vistas är begrepp som har fastställts i artiklarna 12, 13 och 13 a i rådets genomförandeförordning nr 282/2011, och de redogörs för i Skatteförvaltningens anvisning Europeiska unionens förordning 282/2011 förenhetligar tolkningen av mervärdesskattedirektivet.

Tjänster som överlåts till konsumenter ska anses vara sålda i Finland när tjänsterna överlåts till en köpare som är etablerad i Finland eller som är bosatt eller stadigvarande vistas i Finland (MomsL 69 i § 1 mom.).

Försäljningslandet för teletjänster, sändningstjänster och elektroniska tjänster vid försäljning till en konsument fastställs i vissa situationer utgående från presumtionerna i kapitel 6.1.

3.1.2 Tillämpning av den allmänna bestämmelsen om försäljningsland fr.o.m. 1.1.2019

När skyldigheten att betala skatt på försäljningen av tjänsten uppkommer 1.1.2019 eller efter det, tillämpas den särskilda bestämmelsen om försäljningsland i kapitel 3.1.1 inte på försäljningen av tjänsten åt en konsument, om följande förutsättningar uppfylls:

1. säljaren har etablerat sätet för sin ekonomiska verksamhet eller har ett fast driftställe endast i ett EU-land inom EU:s mervärdesskatteområde
2. tjänsten överlåts åt en konsument som är etablerad i ett annat EU-land, eller som är bosatt eller stadigvarande vistas i ett annat EU-land, än det EU-land som avses i punkt 1.
3. det sammanlagda värdet, exklusive mervärdesskatt, av de överlåtelser som avses i punkt 2 är högst 10 000 euro under innevarande kalenderår, och detta belopp har inte heller överskridits under det föregående kalenderåret.

Då ovannämnda förutsättningar uppfylls, tillämpas den allmänna regeln om försäljningsland i 66 § i MomsL på en i Finland etablerade säljares försäljningar av teletjänster, sändningstjänster och elektroniska tjänster åt konsumenter i andra EU-länder. Enligt den allmänna regeln är försäljningslandet för tjänster som överlåts till andra än näringsidkare Finland, om de överlåts från ett fast driftställe i Finland. Om en sådan tjänst inte överlåts från ett fast driftställe är den såld i Finland, om säljaren har etablerat sätet för sin ekonomiska verksamhet här.

En finländsk säljare som tillämpar den allmänna bestämmelsen måste kunna följa med omsättning från försäljning av teletjänster, sändningstjänster och elektroniska tjänster till konsumenter som är etablerade i ett annat EU-land än Finland, antingen från bokföringen eller på annat vis. Detta förutsätter att säljaren fastställer köparnas etableringsplatser enligt kapitel 6 i denna anvisning.

Om tröskelvärdet på 10 000 euro överskrids under kalenderåret, måste säljaren från och med den tidpunkten tillämpa den särskilda bestämmelsen om försäljningsland. Den allmänna bestämmelsen kan tillämpas igen först då förutsättningarna för att tillämpa den på nytt uppfylls.

Även om säljaren uppfyller ovannämnda förutsättning för att tillämpa den allmänna bestämmelsen, har säljaren rätt att välja att försäljningslandet alltid bestäms enligt den särskilda bestämmelsen om försäljningsland i kapitel 3.1.1. Valet är i kraft under minst två kalenderår. Om säljaren behandlar försäljningarna enligt den särskilda bestämmelsen om försäljningsland, anses valet ha gjorts från och med den första sådana försäljningen, där den särskilda bestämmelsen har tillämpats.

Undantaget som beskrivs i detta kapitel kan inte tillämpas av en säljare som endast är etablerad på Åland, eftersom Åland inte hör till EU:s mervärdesskatteområde. En säljare som endast är etablerad på Åland ska tillämpa den särskilda bestämmelsen om försäljningsland i kapitel 3.1.1.

Undantaget som beskrivs i detta kapitel kan inte heller tillämpas, då säljaren säljer elektroniska tjänster åt konsumenter genom en marknadsplats (se kapitel 4). Säljaren säljer då inte tjänsterna åt konsumenter, utan åt marknadsplatsen, som är en näringsidkare. Marknadsplatsen säljer tjänsterna åt kunden.

Exempel 1:

En säljare som har etablerat sätet för sin ekonomiska verksamhet i Finland, har under kalenderåret:

  • försäljning av elektroniska tjänster för 1 000 euro till konsumenter som är etablerade i Sverige,
  • försäljning av elektroniska tjänster för 2 000 euro till konsumenter som är etablerade i Tyskland, och
  • försäljning av elektroniska tjänster för 5 000 euro till konsumenter som är etablerade i Finland.

Försäljning av elektroniska tjänster till konsumenter etablerade i andra EU-länder än Finland har under kalenderåret varit 3 000 euro. Eftersom omsättningsgränsen på 10 000 euro inte har överskridits, och säljaren inte har valt att tillämpa den särskilda bestämmelsen om försäljningsland, beskattas alla ovan nämnda försäljningar av elektroniska tjänster i Finland.

Om säljaren inte är registrerad som mervärdesskattskyldig i Finland, eftersom säljaren är en idkare av affärsverksamhet i liten skala enligt 3 § i MomsL, betalas skatt inte på försäljningarna. Om säljaren är registrerad som mervärdesskattskyldig i Finland, betalas på försäljningarna skatt enligt den allmänna 24 procents skattesatsen i Finland.

3.2 Tjänster som sålts till en näringsidkare

På teletjänster, sändningstjänster och elektroniska tjänster som sålts till en näringsidkare tillämpas den allmänna bestämmelsen om försäljningsland (Mervärdesskattedirektivet art. 44 och MomsL 65 §).

Tjänster som överlåtits till en näringsidkare har sålts i det land där han har etablerat sätet för sin ekonomiska verksamhet. Om tjänster har överlåts till en näringsidkares fasta etableringsställe, som ligger i ett annat land än det land där han har etablerat sätet för sin ekonomiska verksamhet, har tjänsterna sålts i det land där det fasta etableringsstället ligger. Om näringsidkaren inte har etablerat sätet för sin ekonomiska verksamhet i något land eller han saknar fast etableringsställe, har tjänsterna sålts i det land där näringsidkaren har sin hemort eller vistas stadigvarande. (Mervärdesskattedirektivet art. 44)

Den plats där en näringsidkare har etablerat sätet för sin ekonomiska verksamhet och hans fasta etableringsställe är begrepp som har fastställts i artiklarna 10 och 11 i rådets genomförandeförordning nr 282/2011, och de redogörs för i Skatteförvaltningens anvisning Europeiska unionens förordning 282/2011 harmoniserar tolkningen av mervärdesskattedirektivet.

Finland är försäljningsland för en tjänst som överlåts till en näringsidkare som agerar i denna egenskap, om tjänsten överlåts till köparens fasta driftställe här. Överlåts en sådan tjänst inte till ett fast driftställe anses den ha sålts i Finland, om köparen har sin hemort här. (MomsL 65 §)

När försäljningen av teletjänster, sändningstjänster eller elektroniska tjänster till näringsidkare sker i samband med inkvarteringsverksamhet eller kräver köparens fysiska närvaro, tillämpas exceptionellt presumtionerna om köparens etableringsplats i kapitlen 6.1.1–6.1.3.

4 Fastställande av tjänstens säljare

Många elektroniska tjänster överlåts till kunden via telenät, gränssnitt eller portaler (till exempel en marknadsplats för applikationer). En slutkund kan betala för dessa tjänster med textmeddelanden mot extra avgift, kreditkort, bankgiro eller något annat betalningssätt.

När en elektronisk tjänst säljs via telenät, gränssnitt eller portaler, anses den näringsidkare som deltar i försäljningen fungera i eget namn men för tjänsteleverantörens räkning. Enligt denna presumtion om tjänsten säljare anses försäljningen således ha skett i form av kommissionshandel. I hela försäljningskedjan från tjänsteleverantören till kunden sker successiva försäljningar (MomsL 19 §), och den näringsidkare som står närmast kunden och som deltar i försäljningen av en tjänst är skattskyldig för försäljningen till kunden.

Presumtionen tillämpas även på telefoni som tillhandahålls via internet, inklusive telefontjänster som utnyttjar IP-telefoni (VoIP).

Exempel 2 (presumtionen tillämpas):

I en försäljningskedja är A och B näringsidkare och C konsument. A är den ursprungliga leverantören av en elektronisk tjänst och B deltar i försäljningen av tjänsten. Presumtionen är att A utför försäljning till B och B utför försäljning till C. B är skyldig att fastställa försäljningslandet för försäljningen till C och betala skatt för den. A:s försäljning till B är en försäljning mellan näringsidkare.

4.1 Deltagande i försäljning av tjänster

En näringsidkare som deltar i försäljningen av tjänster utgör en del av försäljningskedjan mellan tjänsteleverantören och kunden.

En näringsidkare anses i allmänhet delta i försäljningen av tjänster, när han enligt avtalsvillkoren fungerar i eget namn men för tjänsteleverantörens räkning. Genom avtalsvillkor kan man emellertid inte utesluta en näringsidkare från att delta i försäljningen av tjänster, om avtalsvillkoren inte motsvarar verkligheten. Om avtalsvillkor och fakta strider mot varandra, utgår man från fakta.

En näringsidkare som godkänner att en betalning debiteras av kunden eller att en tjänst utförs eller fastställer allmänna villkor och förutsättningar gällande detta, deltar alltid i försäljningen av tjänsten (se kapitel 4.2.2–4.2.4). Också en näringsidkare, via vars portal (till exempel en marknadsplats för applikationer) en tjänst är till salu, deltar i regel i försäljningen av tjänsten.

En näringsidkare utgör inte en del av en försäljningskedja och deltar inte i försäljningen av en tjänst, om:

  1. han endast sköter om hanteringen av betalningen
  2. tjänsten utförs endast via en nätverksförbindelse som han erbjuder, om inte uttryckligen den nätverksförbindelse som han erbjuder är nödvändig för att utföra tjänsten
  3. han uträttar endast i punkterna 1 och 2 nämnda ärenden.

En näringsidkare deltar alltid i försäljningen av en tjänst, om hans deltagande inte begränsas till de ovan nämnda tre punkterna. Så är fallet exempelvis om han vid försäljningen i eget namn ger en faktura eller ett verifikat innehållande mervärdesskatt till kunden.

Med hantering av en betalning avses till exempel en situation där en näringsidkare i anslutning till försäljning av teletjänster, sändningstjänster eller elektroniska tjänster endast tar emot betalningen av kunden och förmedlar den till säljaren av tjänsten (eventuellt så att han drar av sitt eget arvode för att han erbjudit betalningstjänsten).

Ett verifikat eller en faktura (till exempel en faktura som kreditkortsbolaget gett till kortinnehavaren) som en näringsidkare gett till kunden i egenskap av betalningshanterare, i vilken inte ingår mervärdesskatt, gör inte att näringsidkaren deltar i försäljningen.

Exempel 3 (betalningshanterare):

I en försäljningskedja är A, B och C näringsidkare och D konsument. A är den ursprungliga leverantören av en elektronisk tjänst, B deltar i försäljningen av tjänsten och C hanterar betalningen. D betalar till C. B är skyldig att fastställa försäljningslandet för försäljningen till D och betala skatt för den.

Exempel 4 (näringsidkaren deltar inte i försäljningen):

I en försäljningskedja är A, B och C näringsidkare och D konsument. A är innehållsleverantör, dvs. den ursprungliga leverantören av den elektroniska tjänsten, B är en marknadsplats, som deltar i försäljningen av tjänsten och C är en teleoperatör, vars internetförbindelse D anlitar. Teleoperatören utför endast dataöverföringen. D köper och laddar ned innehåll i sin mobiltelefon från marknadsplatsen med hjälp av C:s internetförbindelse och betalar för det till B. B är skyldig att fastställa försäljningslandet för försäljningen till D och betala skatt för den.

Exempel 5 (näringsidkaren deltar i försäljningen):

I en försäljningskedja är A, B och C näringsidkare och D konsument. A är applikationsutvecklare, dvs. den ursprungliga leverantören av den elektroniska tjänsten, B är en marknadsplats för applikationer, som deltar i försäljningen av tjänsten och C är en teleoperatör, som ger en faktura på försäljningen innehållande mervärdesskatt till D. D köper och laddar ned applikationen till sin mobiltelefon från marknadsplatsen. C är skyldig att fastställa försäljningslandet för försäljningen till D och betala skatt för den.

4.2 Motbevisning av presumtionen om tjänstens säljare

Det är möjligt att motbevisa presumtionen om tjänstens säljare under vissa förutsättningar. När förutsättningarna uppfylls kan varje näringsidkare som deltar i försäljningen av en tjänst frivilligt motbevisa presumtionen.

En näringsidkare som deltar i försäljningen av en tjänst och som antingen inte kan eller vill motbevisa presumtionen om tjänstens säljare, anses ha köpt tjänsten och sålt den vidare till följande part i försäljningskedjan.

En bedömning av vem som i försäljningskedjan säljer tjänsten och är skatteskyldig gentemot kunden, utgår från kunden och framskrider till den ursprungliga tjänsteleverantören. Målet är att den näringsidkare som står närmast kunden är skattskyldig för försäljningen till kunden, om inte presumtionen motbevisas och en tidigare näringsidkare i näringskedjan uppges som tjänstens säljare.

4.2.1 Förutsättningar för att motbevisa presumtionen

En näringsidkare som deltar i försäljningen av en tjänst kan motbevisa presumtionen, om alla följande förutsättningar uppfylls:

  1. elektroniska tjänster och den som säljer dem har specificerats i fakturan från varje näringsidkare som deltar i försäljningen av en tjänst
  2. elektroniska tjänster och den som säljer dem har specificerats på en faktura eller ett verifikat som getts till kunden
  3. näringsidkaren godkänner inte debiteringen av köparen
  4. näringsidkaren godkänner inte leveransen av tjänsterna
  5. näringsidkaren fastställer inte de allmänna villkoren för tillhandahållandet av tjänsterna
  6. samtliga ovan nämnda omständigheter har beaktats i avtalsvillkoren mellan parterna.

Elektroniska tjänster och den som utför dem ska specificeras på samma nivå som de allmänna kraven på uppgifter i fakturor (MomsL 209 b §) förutsätter. För att den första och den andra förutsättningen för att motbevisa presumtionen kan anses ha uppfyllts, ska på fakturan eller verifikatet antecknas säljarens mervärdesskattenummer, namn och adress samt de sålda tjänsternas kvantitet och kvalitet. På fakturor på under 400 euro räcker det med säljarens namn och mervärdesskattenummer och de sålda tjänsternas art (MomsL 209 f §). Lagen förpliktar inte att ge konsumenten en faktura på försäljningen, men i praktiken kräver motbevisningen av presumtionen gällande tjänstens säljare att en faktura eller ett verifikat på försäljningen också ges till konsumenten. I annat fall uppfylls inte förutsättningarna för motbevisningen.

När presumtionen motbevisas, är den näringsidkare som uppges som tjänstens säljare på fakturan eller verifikatet skattskyldig till kunden för försäljningen.

Exempel 6 (presumtionen motbevisas):

I en försäljningskedja är A och B näringsidkare och C konsument. A är leverantör av en elektronisk tjänst och B deltar i försäljningen av tjänsten. På fakturan har A uppgetts som säljare av tjänsten. Också de övriga förutsättningarna för att motbevisa presumtionen om tjänstens säljare uppfylls. A är skyldig att fastställa försäljningslandet för försäljningen till C och betala skatt för den. B säljer förmedlingen av den elektroniska tjänsten till A.

Om förutsättningarna för att motbevisa presumtionen om tjänstens säljare inte uppfylls i fråga om någon näringsidkare som deltar i försäljningen av en tjänst, eller om en näringsidkare inte vill motbevisa presumtionen, kan de näringsidkare som kommer efter honom och som deltar i försäljningen av tjänsten inte längre uppge den ursprungliga tjänsteleverantören som tjänstens säljare.

Näringsidkarna kan dessutom motbevisa presumtionen genom att uppge den näringsidkare som föregår dem i försäljningskedjan, och som inte kunnat eller velat motbevisa presumtionen, som den som säljer tjänsten. Denna situation har behandlats i exemplen 6 och 7.

Exempel 7 (den ursprungliga leverantören av tjänsten kan inte uppges I):

I en försäljningskedja är A, B och C näringsidkare och D konsument. A är den ursprungliga leverantören av den elektroniska tjänsten och både B och C deltar i försäljningen av tjänsten. Den elektroniska tjänsten säljs till D. B vill inte motbevisa presumtionen. C motbevisar presumtionen och uppger B som säljare av tjänsten. B är skyldig att fastställa försäljningslandet för försäljningen till D och betala skatt för den. A:s försäljning till B är en försäljning mellan näringsidkare. C säljer förmedlingen av den elektroniska tjänsten till B.

Exempel 8 (den ursprungliga leverantören av tjänsten kan inte uppges II):

I en försäljningskedja är A, B, C och D näringsidkare och E konsument. A är den ursprungliga leverantören av den elektroniska tjänsten och både B, C och D deltar i försäljningen av tjänsten. Den elektroniska tjänsten säljs till E. B motbevisar presumtionen och uppger A som säljare av tjänsten. C kan inte motbevisa presumtionen, eftersom han godkänner att betalningen debiteras av E. D motbevisar presumtionen och uppger att C är säljare av tjänsten. C är skyldig att fastställa försäljningslandet för försäljningen till E och betala skatt för den. A:s försäljning till C är en vanlig försäljning mellan näringsidkare. B och D säljer förmedlingen av den elektroniska tjänsten till A och C.

Exempel 9 (förutsättningarna för att motbevisa presumtionen uppfylls inte):

I en försäljningskedja är A och B näringsidkare och C konsument. A är applikationsutvecklare, dvs. den ursprungliga leverantören av den elektroniska tjänsten och B är en marknadsplats för applikationer som deltar i försäljningen av tjänsten. B fastställer allmänna villkor för tillhandahållandet av tjänsten. B kan därför inte uppge någon annan som säljare av tjänsterna. C köper och laddar ned applikationen från marknadsplatsen. B är skyldig att fastställa försäljningslandet för försäljningen till C och betala skatt för den.

4.2.2 Godkännande av debitering av köparen

Med att godkänna debiteringen av köparen avses att en näringsidkare kan inverka på när och på vilka villkor en betalning debiteras av kunden. Med detta avses inte enbart hanteringen av en betalning.

En näringsidkare godkänner debiteringen till exempel när näringsidkaren beslutar att kundens konto, kredit- eller bankkort eller motsvarande kan debiteras som betalning för en elektronisk tjänst. Så här gör i praktiken oftast den näringsidkare som kontrollerar den tekniska plattform (till exempel en marknadsplats) via vilken en tjänst säljs.

4.2.3 Godkännande av utförande av en tjänst

Med att godkänna utförandet av en tjänst avses att en näringsidkare kan inverka på när och på vilka villkor tjänsten utförs.

En näringsidkare godkänner att en tjänst utförs till exempel när han samtycker till att tjänsten utförs eller utför den själv. Så här gör i praktiken ofta den näringsidkare som kontrollerar den tekniska plattform (till exempel en marknadsplats) via vilken en tjänst säljs.

4.2.4 Fastställande av de allmänna villkoren för tillhandahållandet

Allmänna villkor för tillhandahållandet av en tjänst är sådana som en näringsidkare som deltar i försäljningen av en tjänst ställer upp och som kunden måste godkänna innan han kan köpa tjänsten. Sådana är till exempel användningsvillkor som ställts upp för en marknadsplats, för vilka krävs ett godkännande av användarna (till exempel när ett användarkonto skapas) samt allmänna villkor (till exempel licensavtal), som kunden måste godkänna innan en tjänst utförs.

Med fastställande avses att en näringsidkare på ett sätt som binder de övriga parterna i försäljningskedjan beslutar om till exempel rättigheter och skyldigheter, såsom pris, betalningsvillkor, leveransvillkor och garantiregler.

5 Fastställande av köparens ställning

En säljare av teletjänster, sändningstjänster och elektroniska tjänster ska fastställa köparens ställning, dvs. huruvida köparen är näringsidkare eller konsument. Köparens ställning påverkar vilken bestämmelse om försäljningsland som tillämpas. Vid försäljning till konsumenter är säljaren skyldig att betala mervärdesskatt. Vid internationell försäljning till näringsidkare är köparen skyldig att betala mervärdesskatt på grund av omvänd skattskyldighet.

Med en konsument avses både en fysisk person och en juridisk person, som inte har införts i registret över mervärdesskattskyldiga.

Den som säljer teletjänster, sändningstjänster och elektroniska tjänster kan utgående från huruvida ett gällande mervärdesskattnummer uppgetts eller inte uppgetts fastställa köparens ställning.

5.1 Mervärdesskattenumrets betydelse

Den som säljer teletjänster, sändningstjänster eller elektroniska tjänster kan anta att en köpare som är etablerad i ett EU-land, och som inte uppger ett gällande mervärdesskattenummer, är en konsument, även om han skulle inneha motsatt information.

Köparens ställning måste ändras om köparen uppger mervärdesskattenumret senare. Säljaren måste då vidta de åtgärder som krävs, dvs. göra upp en ny faktura och vid behov korrigera skattedeklarationen och sammandragsdeklarationen.

5.2 Mervärdesskattenummer har inte uppgivits

En säljare kan välja att betrakta en köpare som näringsidkare trots att mervärdesskattenumret saknas. Det här gör emellertid säljaren skyldig att påvisa att köparen är näringsidkare. Bevisningen måste bedömas från fall till fall.

En köpare som har ett mervärdesskattenummer ska, när han fungerar som näringsidkare, utan dröjsmål informera säljaren om detta, så att denne kan lämna uppgifter om försäljningen på sammandragsdeklarationen.

Om köparen inte har uppgett sitt mervärdesskattenummer och säljaren har betraktat köparen som konsument, kan köparen inte avdra mervärdesskatten, även om tjänsten hade köpts för avdragsgillt bruk. För att korrigera situationen ska köparen uppge sitt mervärdesskattenummer för säljaren, så att denne kan vidta de åtgärder som nämns i kapitel 5.1.

6 Fastställande av köparens etableringsplats

Etableringsplatsen för den som köper teletjänster, sändningstjänster och elektroniska tjänster fastställs i vissa situationer utgående från presumtioner. En presumtion fastställer den plats där köparen är etablerad eller där han har sin hemort eller vistas stadigvarande. Köparens etableringsplats fastställer försäljningslandet för tjänsten (se kapitel 3).

Som etableringsplats för en näringsidkare som är etablerad i ett EU-land anses i regel (i andra situationer än de som behandlas i kapitel 6.1.1–6.1.3) det land, i vilket näringsidkarens mervärdesskattenummer har beviljats.

6.1 Presumtionerna om köparens etableringsplats

Presumtionerna i kapitel 6.1.1–6.1.3 tillämpas oberoende av om en tjänst säljs till en näringsidkare eller till en konsument. Presumtionerna i kapitel 6.1.4–6.1.7 tillämpas endast om en tjänst säljs till en konsument.

I bilagan finns tabeller i vilka presumtionerna om köparens etableringsplats samlats.

6.1.1 Försäljning av en tjänst i anslutning till inkvarteringsverksamhet

Teletjänster, sändningstjänster eller elektroniska tjänster som en näringsidkare säljer i eget namn antingen till en näringsidkare eller en konsument och som hänför sig till inkvarteringsverksamhet inom hotellbranschen eller motsvarande branscher (till exempel på semesterläger eller områden som utrustats för läger), har sålts på platsen i fråga. Försäljningslandet för en tjänst fastställs därför enligt var fastigheten är belägen, det vill säga på samma sätt som försäljningslandet för en inkvarteringstjänst (MomsL 67 §). En förutsättning är att näringsidkaren samtidigt säljer en inkvarteringstjänst till köparen.

Exempel 10: En kund bokar ett hotellrum i Finland och köper samtidigt trådlös internetförbindelse för den tid som inkvarteringen varar. Försäljningslandet för inkvarteringstjänsten är Finland enligt MomsL 67 §:n. Enligt presumtionen har också den trådlösa internetförbindelsen sålts i Finland. På försäljningen av den trådlösa internetförbindelsen betalas skatt på 24 procent.

6.1.2 Försäljning av en tjänst som kräver närvaro av köparen

När teletjänster, sändningstjänster eller elektroniska tjänster säljs till en näringsidkare eller en konsument på en plats där det krävs att köparen av tjänsten är fysiskt närvarande för att tjänsten ska kunna säljas, presumeras att köparen är etablerad på platsen i fråga.

Sådana platser kan vara exempelvis en telefonhytt, en telefonkiosk, en surfpunkt, ett internetkafé, en restaurang eller en hotellobby.

Presumtionen gäller i praktiken i regel teletjänster. Den gäller inte till exempel teletjänster, sändningstjänster och elektroniska tjänster som köps via internetförbindelse som skaffats på ort och ställe.

Presumtionen tillämpas endast om en tjänst kan användas endast på en viss begränsad plats. Till exempel på en trådlös internetförbindelse, vars tillgänglighet inte har begränsats till en enda placeringsplats, tillämpas inte denna presumtion, utan den allmänna presumtionen i kapitel 6.1.7.

Exempel 11: En kund köper på ett kafé i Finland trådlös internetförbindelse för en timme. Förbindelsen kan inte användas någon annanstans. Enligt presumtionen har tjänsten sålts i Finland. På försäljningen betalas skatt på 24 procent.

Exempel 12: En kund köper och laddar ned musik med sin bärbara dator från en marknadsplats med den trådlösa internetförbindelse som nämns i exempel 10. Presumtionen i kapitel 6.1.2. tillämpas inte på försäljningen. Försäljningslandet vid försäljning till en konsument bestäms enligt den allmänna presumtionen i kapitel 6.1.7.

6.1.3 Försäljning av en tjänst i vissa transportmedel

Om den i kapitel 6.1.2 nämnda försäljningen av en tjänst som kräver köparens fysiska närvaro sker ombord på ett fartyg, luftfartyg eller tåg där en persontransport genomförs i EU-området, är tjänsten såld i persontransportens avgångsland.

En presumtion kan tillämpas på den del av en persontransport som utförs mellan ankomst- och avgångsplatsen utan att stanna utanför EU. Avgångsplatsen är den första platsen inom EU där passagerare tas med på ett fordon. Ankomstplatsen är den sista platsen inom EU där passagerare som tagits med inom EU-området stiger av. Vid tur- och returtransport betraktas returresan som en separat transport.

Fordonets rutt fastställer den resa som företagits inom persontransporten. Den resa som företagits av enskilda passagerare saknar betydelse.

En presumtion kan inte tillämpas om en persontransport sker delvis utanför EU-området. Om en tjänst i denna situation kräver fysisk närvaro av köparen, tillämpas presumtionen i kapitel 6.1.2. Tjänsten har sålts i ett visst EU-land till den del som persontransporten sker inom dess territorium.

Exempel 13: En kund köper trådlös internetförbindelse på en färja från Helsingfors till Tallinn. Enligt presumtionen har tjänsten sålts i Finland. Det är fråga om försäljning av tjänster till utrikesresenärer ombord på ett fartyg eller luftfartyg i yrkesmässig internationell trafik. Försäljningen är enligt MomsL 71 §:n 3 punkten i skattefri i Finland.

Exempel 14: En kund köper trådlös internetförbindelse på ett flyg från Helsingfors till Rovaniemi. Enligt presumtionen har tjänsten sålts i Finland. På försäljningen betalas skatt på 24 procent.

Exempel 15: En kund köper trådlös internetförbindelse på ett flyg från Helsingfors till Kina. Presumtionen i kapitel 6.1.3. kan inte tillämpas. Däremot tillämpas presumtionen i kapitel 6.1.2. Tjänsten har sålts i Finland till den del som persontransporten sker inom finländskt territorium. Försäljningen är enligt MomsL 71 §:n 3 punkten skattefri i Finland.

Exempel 16: En kund köper trådlös internetförbindelse på en färja som avgår från Åbo, anlöper temporärt landskapet Åland och anländer till Stockholm. Presumtionen i kapitel 6.1.3. kan inte tillämpas. Däremot tillämpas presumtionen i kapitel 6.1.2, varvid tjänsten har sålts i Finland till den del som persontransporten sker inom finländskt territorium. Försäljningen är enligt MomsL 71 §:n 3 punkten skattefri i Finland. Till den del som persontransporten sker inom svenskt territorium, tillämpas den svenska mervärdesbeskattningens bestämmelser.

6.1.4 Försäljning av en tjänst via en fast marklinje

När teletjänster, sändningstjänster eller elektroniska tjänster säljs till en konsument via dennes fasta marklinje presumeras att konsumenten är etablerad på en plats där den fasta marklinjen är installerad.

Med en fast marklinje avses olika kablar som kopplats till en fastighet och som används för dataöverföring. Begreppet omfattar även satellitkontakter som kräver att en parabolantenn monteras på fastigheten.

Presumtionen kan inte tillämpas om den fasta marklinjen används i mervärdesskattepliktig rörelseverksamhet. Presumtionen kan alltså inte tillämpas om innehavaren av den fasta marklinjen är registrerad som mervärdesskattskyldig.

Exempel 17: En konsument har i Finland en fast marklinje ansluten till sin bostadsfastighet och en bredbandsanslutning som använder den fasta marklinjen. Han köper och laddar ned en applikation från marknadsplatsen med hjälp av bredbandsanslutningen. Enligt presumtionen har tjänsten sålts i Finland. På försäljningen betalas skatt på 24 procent.

Exempel 18: En konsument har i Finland en fast marklinje ansluten till sin bostadsfastighet och en bredbandsanslutning som använder den fasta marklinjen. Konsumenten köper en programvarulicens med hjälp av bredbandsanslutningen. I licensen ingår rätt att använda applikationen på tre olika anordningar. Antalet licenser har inte någon betydelse vid fastställandet av försäljningslandet. Enligt presumtionen har tjänsten sålts i Finland. På försäljningen betalas skatt på 24 procent.

Exempel 19: En konsument köper och laddar ned en applikation från en marknadsplats med en fast marklinje som skaffats för mervärdesskattepliktig rörelseverksamhet i Finland. Presumtionen i kapitel 6.1.4. kan inte tillämpas. Däremot tillämpas den allmänna presumtionen i kapitel 6.1.7.

6.1.5 Försäljning av en tjänst via mobila nät

När teletjänster, sändningstjänster eller elektroniska tjänster säljs till en konsument via mobila nät presumeras att köparen är etablerad i det land som identifieras genom det mobila landsnumret för det SIM-kort som används när tjänsterna tas emot.

Exempel 20: En konsument har i sin mobiltelefon ett SIM-kort med Finlands landsnummer. Han köper och laddar ned en applikation från en marknadsplats med hjälp av mobiltelefonanslutningens internetförbindelse. Enligt presumtionen har tjänsten sålts i Finland. På försäljningen betalas skatt på 24 procent.

Exempel 21: En konsument har i sin mobiltelefon ett SIM-kort med Finlands landsnummer. Han har en adress i Finland men vistas stadigvarande utanför EU. Han köper och laddar ned en applikation från en marknadsplats med användning av mobiltelefonanslutningens internetförbindelse. Enligt presumtionen har tjänsten sålts i Finland, varvid på försäljningen betalas skatt på 24 procent. Försäljaren kan motbevisa presumtionen (se kapitel 6.2) genom att påvisa att konsumenten är etablerad utanför EU, varvid försäljningen är skattefri i Finland.

6.1.6 Försäljning av tjänst vid användning av dekoder eller programkort

När teletjänster, sändningstjänster eller elektroniska tjänster säljs till en konsument och det för dessa är nödvändigt att använda en dekoder eller liknande anordning eller ett programkort och där det inte används någon fast marklinje, presumeras att köparen är etablerad på den plats där dekodern eller en motsvarande anordning finns.

Om platsen inte är känd, presumeras att konsumenten är etablerad på platsen dit programkortet skickas.

Om en tjänst utförs via en fast marklinje, tillämpas i första hand presumtionen i kapitel 6.1.4.

Exempel 22: En konsument köper rätten till att titta på en tv-kanal. För detta behövs ett programkort. Säljaren skickar programkortet till en adress i Finland. Enligt presumtionen har tjänsten sålts i Finland. På försäljningen betalas skatt på 24 procent.

Exempel 23: En konsument köper rätten till att titta på en tv-kanal. För detta behövs ett programkort. Konsumenten hämtar programkortet i affären. Säljaren känner inte till var konsumentens dekoder finns. Presumtionen i kapitel 6.1.6. kan inte tillämpas. Däremot tillämpas den allmänna presumtionen i kapitel 6.1.7.

Exempel 24: En konsument köper rätten till att titta på en tv-kanal. För detta behövs ett programkort. Säljaren skickar programkortet till en adress i Finland. Tjänsten utförs via en fast marklinje som har installerats i en bostadsfastighet i Finland. På försäljningen tillämpas i första hand presumtionen i kapitel 6.1.4. Enligt presumtionen har tjänsten sålts i Finland. På försäljningen betalas skatt på 24 procent.

6.1.7 Annan försäljning av tjänster (den allmänna presumtionen)

När teletjänster, sändningstjänster eller elektroniska tjänster säljs till en konsument på andra sätt än de ovan nämnda presumeras att konsumenten är etablerad på den plats som säljaren har identifierat som sådan utgående från två sinsemellan icke motstridiga bevishandlingar (se kapitel 6.3). Denna presumtion kallas för den allmänna presumtionen.

Denna presumtion tillämpas endast om inget av de ovan i kapitlen 6.1.1–6.1.6 nämnda exakta presumtionerna kan tillämpas. Om en säljare inte har, och inte har kunnat samla uppgifter, med hjälp av vilka någon exakt presumtion kunde tillämpas, ska säljaren tillämpa den allmänna presumtionen.

Även i sådana situationer där det råder osäkerhet om huruvida någon exakt presumtion kan tillämpas, tillämpas den allmänna presumtionen.

Exempel 25: En näringsidkare säljer en strömmande musiktjänst till en konsument. För att kunna använda tjänsten behöver konsumenten internetförbindelse. Näringsidkaren kan inte ta reda på om konsumenten använder bredbandsanslutningens eller mobiltelefonanslutningens internetförbindelse. På försäljningen tillämpas därför den allmänna presumtionen. Säljaren har konsumentens faktureringsadress och anordningens IP-adress, vilka tyder på att konsumenten är etablerad i Finland. Enligt presumtionen har tjänsten sålts i Finland. På försäljningen betalas skatt på 24 procent.

6.1.8 Förenkling gällande bevishandlingar fr.o.m. 1.1.2019

Om skyldigheten att betala skatt för tjänstens försäljning uppkommer 1.1.2019 eller efter det, krävs det i situationen i kapitel 6.1.7 under vissa förutsättningar endast en i kapitel 6.3 uppräknad bevishandling för att fastställa konsumentens etableringsplats. Som bevishandling kan dock inte användas sådana andra kommersiellt relevanta uppgifter som avses i kapitel 6.3.

Ett bevis om konsumentens etableringsplats kan användas av en säljare av teletjänster, sändningstjänster och elektroniska tjänster:

  • som utför tjänsten från sitt säte för den ekonomiska verksamheten eller ett fast driftställe inom EU:s mervärdesskatteområde och
  • vars försäljningar av teletjänster, sändningstjänster och elektroniska tjänster till konsumenter under det innevarande och det föregående kalenderåret är högst 100 000 euro
  • om bevishandlingen tillhandahållits av någon annan än tjänstens säljare eller köpare, som deltar i försäljningen av tjänsten på ett annat sätt än vad som avses i kapitel 4.1.

I praktiken kan bevishandlingen tillhandahållas av till exempel en bank eller en teleoperatör. Sådana aktörer har dock ingen skyldighet enligt mervärdesskattelagstiftningen att ge säljaren information om tjänstens köpare.

En finländsk säljare som tillämpar förenklingen måste kunna följa med omsättning från försäljning av teletjänster, sändningstjänster och elektroniska tjänster till konsumenter antingen från bokföringen eller på annat vis.

Om tröskelvärdet på 100 000 euro överskrids under kalenderåret, måste säljaren från och med den tidpunkten samla två sinsemellan icke motstridiga bevishandlingar i enlighet med kapitel 6.1.7. Förenklingen kan tillämpas på nytt först då förutsättningarna för att tillämpa den igen uppfylls.

Förenklingen som beskrivs i detta kapitel kan inte tillämpas på försäljningar som en säljare som endast är etablerad på Åland utför, eftersom Åland inte hör till EU:s mervärdesskatteområde. En säljare som endast är etablerad på Åland ska samla två sinsemellan icke motstridiga bevishandlingar i situationen i kapitel 6.1.7.

6.2 Motbevisning av en presumtion om köparens etableringsplats

Säljaren av en tjänst kan motbevisa presumtionerna i kapitel 6.1.2–6.1.6 med tre sinsemellan icke motstridiga bevishandlingar (se kapitel 6.3) som visar att köparen har etablerat sig någon annanstans eller att han är bosatt och stadigvarande vistas någon annanstans.

Säljaren är inte skyldig att motbevisa en presumtion, även om han har motsatta uppgifter om köparens placeringsort eller om köparen kräver det.

Säljaren kan motbevisa presumtionerna i kapitel 6.1.2 och 6.1.3 även då köparen är näringsidkare.

Skatteförvaltningen kan motbevisa presumtionerna i kapitel 6.1.2–6.1.7 om det finns tecken på att säljaren av tjänsterna har gjort sig skyldig till missbruk. Som missbruk kan tolkas till exempel en situation där en säljare tillämpar presumtioner svikligen för att få ett fördelaktigare skattebemötande. Ett sådant missbruk kan ansluta sig till skattesatser, men är inte begränsat till dem. En säljare som handlat i god tro är inte ansvarig för felaktiga uppgifter som köparen lämnat.

Presumtionen i anslutning till försäljning av tjänster i samband med inkvarteringsverksamhet (kapitel 6.1.1) kan inte motbevisas.

6.3 Bevis på konsumentens etableringsplats

Som bevis på en köpares etableringsplats vid försäljning kan särskilt följande uppgifter anföras:

  • köparens faktureringsadress (dock inte postboxadress eller e-postadress)
  • IP-adressen för den anordning som köparen använder eller valfri metod för geolokalisering,
  • bankuppgifter, exempelvis platsen för det
  • bankkonto som används för betalning eller den faktureringsadress för köparen som banken har,
  • mobilt landsnummer (MCC) för den internationella identitet för mobilabonnent (IMSI) som lagras på det SIM-kort köparen använder
  • platsen för köparens fasta marklinje via vilken tjänsten tillhandahålls denne
  • andra kommersiellt relevanta uppgifter.

Förteckningen är inte uttömmande. Vad som kan anses som kommersiellt relevanta uppgifter beror på näringsidkarens affärsverksamhet. Huruvida en uppgift kan tillämpas som bevis ska således bedömas från fall till fall. Uppgiften måste vara tillförlitlig och näringsidkaren måste kunna motivera varför den är relevant för hans rörelseverksamhet.

Som andra kommersiellt relevanta uppgifter kan anses till exempel bevis som har samlats i samband med tidigare affärshändelser med samma kund. Det är inte nödvändigt att samla bevis för samma kund i anslutning till varje försäljning. Uppgifterna bör emellertid kontrolleras med jämna mellanrum.

Den som säljer tjänsterna kan även få uppgifter om köparen av tredje part, såsom av tjänsteleverantören eller förmedlaren. En uppgift som erhållits av tredje part om köparens etableringsplats befriar emellertid inte säljaren från ansvar vid fastställande av etableringsplatsen vid missbruk.

Om tillräcklig bevisning inte är möjligt att samla, ska säljare ge företräde åt den plats som bäst säkerställer beskattning av tjänsten på den plats där konsumtionen faktiskt sker. Denna plats måste i en sådan situation fastställas från fall till fall.

För att ge de bevis som avses i denna anvisning förutsätts inte behandling av identifieringsuppgifter enligt 2 §:n i lagen om dataskydd vid elektronisk kommunikation (516/2004).

6.4 Motstridigheter i bevis vid försäljning till konsumenter

En köpare kan vara etablerad i flera länder eller hans hemort och den plats där han vistas stadigvarande kan ligga i olika länder. Av denna orsak kan det i det bevis som säljaren samlar finnas motstridigheter i fråga om köparens etableringsplats. Säljaren ska då fastställa etableringsplatsen så, att beskattningen av tjänsterna säkerställs på den faktiska konsumtionsplatsen.

Vid försäljning till fysiska personer ska företräde ges åt den plats där den fysiska personen vistas stadigvarande. Hemorten ska användas endast om det finns bevis på att tjänsterna konsumeras där. Vid försäljning till juridiska personer, som inte är skatteskyldiga, ska företräde ges åt det land, där uppgifterna inom den juridiska personens centralförvaltning utförs. Något annat verksamhetsställe ska användas endast om det finns bevis på att tjänsterna konsumeras där.

7 Förteckningar över tjänster

Förteckningarna i det här kapitlet är inte uttömmande.

7.1 Förteckning över teletjänster

Enligt artikel 6 a (1) rådets genomförandeförordning 282/2011 ska teletjänster särskilt omfatta följande:

  • fasta och mobila telefonitjänster för överföring och koppling av röst-, data- och videotjänster, inklusive telefonitjänster med en komponent för bildåtergivning (bildtelefoni)
  • telefoni som tillhandahålls via internet, inklusive IP-telefoni (VoIP)
  • tjänster för röstmeddelanden, samtal väntar, omstyrning av samtal, nummervisning, konferenssamtal och andra tjänster för samtalshantering
  • personsökningstjänster
  • audiotexttjänster
  • telefax-, telegrafi- och telextjänster
  • tillgång till internet, inklusive World Wide Web (www)
  • privata nätanslutningar som tillhandahåller telekommunikationsförbindelser uteslutande för köparens bruk.

 


7.2 Förteckning över sändningstjänster

Enligt artikel 6 b(2) rådets genomförandeförordning ska sändningstjänsterna särskilt omfatta följande:

  • radio- eller televisionsprogram som sänds eller återutsänds via ett radio- eller televisionsnät
  • radio- eller televisionsprogram som distribueras via internet eller liknande elektroniska nät (IP-baserade strömmande medier), om de sänds samtidigt som de sänds eller återutsänds via ett radio- eller televisionsnät.

Enligt artikel 6 b(3) rådets genomförandeförordning 282/2011 ska sändningstjänsterna inte omfatta följande:

  • tillhandahållande av information om särskilda program på beställning
  • överlåtelse av sändnings- eller överföringsrättigheter
  • leasing av teknisk utrustning eller tekniska anläggningar som är avsedda att användas för att motta en sändning
  • radio- eller televisionsprogram som distribueras via internet eller liknande elektroniskt nät (IP-baserade strömmande medier), om de inte sänds samtidigt som de sänds eller återutsänds via ett radio- eller televisionsnät.

 

7.3 Förteckning över elektroniska tjänster

7.3.1 Listan från rådets genomförandeförordning och 69 j § i MomsL

Enligt artikel 7(2) rådets genomförandeförordning 282/2011 och MomsL 69 j §:n ska elektroniska tjänster särskilt omfatta följande:

  • tillhandahållande av digitaliserade produkter i allmänhet, t.ex. programvara och ändringar och uppdateringar av programvara
  • tjänster som tillhandahåller eller stöder en kommersiell eller personlig närvaro på ett elektroniskt nät (t.ex. en webbplats eller en webbsida)
  • tjänster som genereras automatiskt från en dator via internet eller ett elektroniskt nät, när en mottagare matar in vissa specifika uppgifter
  • tilldelning mot ersättning av rättigheter att utbjuda varor eller tjänster till försäljning på en webbplats på internet, vilken fungerar som en marknadsplats online, där de potentiella köparna lägger bud via ett automatiserat förfarande och där parterna får meddelande om försäljningen genom automatiskt genererad e-post från en dator
  • servicepaket för internet (ISP) i vilka telekommunikationsdelen endast är en understödjande och underordnad del (dvs. paket som omfattar mer än bara internetanslutning och innehåller andra inslag, såsom sidor med ett innehåll som tillhandahåller nyheter, meteorologisk information eller turistinformation, spelplatser, webbhotellverksamhet, tillträde till diskussioner online osv.)
  • modererande av webbplatser, hysande av webbsidor (webbhotell) och distansunderhåll av programvara och utrustning, till vilket hör:

     webbhotellverksamhet
     automatiserat distansunderhåll online av programvara
     fjärradministration av datasystem
     datalagerhantering online där vissa uppgifter lagras och hämtas på elektronisk väg
     tillhandahållande online av diskutrymme på begäran
     
  • överlåtande av program och uppdatering av dem, till vilket hör:

     tillgång till eller nedladdning av programvara (t.ex. upphandlings-, bokförings- eller antivirusprogram) samt uppdateringar
     bannerblockerare (programvara som förhindrar att det visas reklam på skärmen)
     nedladdningsbara drivrutiner, såsom programvara som förbinder datorer med kringutrustning (t.ex. skrivare)
     automatisk installation online av filter på webbplatser
     automatisk installation online av brandväggar
     
  • överlåtelse av bilder, texter och uppgifter och av databasåtkomst, till vilka hör:

     tillgång till och nedladdning av "skrivbordsteman"
     tillgång till och nedladdning av fotografier, illustrationer eller skärmsläckare
     det digitaliserade innehållet i böcker och andra elektroniska publikationer
     prenumeration på nättidningar och nättidskrifter
     webbloggar och webbplatsstatistik
     nyheter, trafikinformation och väderrapporter online
     information online som genereras automatiskt av en programvara genom att köparen för in vissa uppgifter, t.ex. rättsliga och finansiella uppgifter (t.ex. kontinuerligt uppdaterade börsuppgifter)
     tillhandahållande av annonsutrymme (t.ex. annonser på en webbplats eller webbsida)
     användning av sökverktyg och internetkataloger
     
  • tillhandahållande av musik, filmer och spel, inbegripet hasard- och penningspel, och av politiska, kulturella, konstnärliga, idrottsliga, vetenskapliga eller underhållningsbetonade sändningar och evenemang, till vilka hör:

     tillgång till eller nedladdning av musik till datorer och mobiltelefoner
     tillgång till eller nedladdning av jinglar, musikutdrag, ringsignaler eller andra ljud.
     tillgång till eller nedladdning av filmer
     nedladdning av spel till datorer och mobiltelefoner
     tillgång till automatiserade nätbaserade spel som inte fungerar utan internet eller liknande elektroniska nätverk och där deltagarna befinner sig på avstånd från varandra
     mottagande av radio- eller televisionsprogram som distribueras via ett radio- eller televisionsnät, internet eller liknande elektroniskt nät som användaren kan lyssna eller titta på vid en tidpunkt som denne väljer och på egen begäran utifrån en katalog med program som valts ut av leverantören av medietjänster, såsom beställ-tv eller beställ-video
     mottagande av radio- eller televisionsprogram via internet eller liknande elektroniskt nät (IP-baserade strömmande medier), om de inte sänds samtidigt som de sänds eller återutsänds via ett radio- eller televisionsnät
     ljudinnehåll och audiovisuellt innehåll via kommunikationsnät som inte tillhandahålls av en leverantör av medietjänster och inte faller under dennes redaktionella ansvar
     vidare tillhandahållande av ljudproduktion och audiovisuell produktion från en leverantör av medietjänster via kommunikationsnät som utförs av någon annan än leverantören av medietjänster.
     
  • utförande av tjänster för undervisning på distans, till vilka hör:

     automatiserad undervisning på distans som inte fungerar utan internet eller ett liknande elektroniskt nät och som tillhandahålls med begränsad, eller utan, mänsklig medverkan, inbegripet virtuella klassrum, utom när internet eller ett liknande elektroniskt nät används endast som ett verktyg för kommunikation mellan läraren och eleven
     arbetsböcker som eleverna fyller i online och som rättas automatiskt, utan mänsklig medverkan.

Enligt artikel 7(3) rådets genomförandeförordning 282/2011 räknas följande inte som elektroniska tjänster:

  • varor för vilka beställningen och orderhanteringen sker på elektronisk väg
  • cd-rom, disketter och liknande fysiska medier
  • trycksaker såsom böcker, nyhetsbrev, tidningar eller tidskrifter
  • cd-skivor och ljudkassetter
  • videokassetter och dvd-skivor
  • spel på cd-rom
  • tjänster av fackmän, t.ex. jurister och ekonomiska konsulter, som ger kunderna råd via e-post
  • undervisning, när kursens innehåll förmedlas av en utbildare över internet eller ett annat elektroniskt nät (dvs. via fjärrförbindelse)
  • fysisk reparation offline av datorutrustning
  • datalagerhanteringstjänster offline
  • reklam särskilt i tidningar, på affischer och i tv
  • användarstöd per telefon
  • undervisning som enbart tillhandahålls via korrespondens, t.ex. brevkurser
  • konventionella auktioner som kräver direkt medverkan av människor, oavsett hur buden läggs
  • inträdesbiljetter som köps via nätet till kultur-, konst-, sport-, vetenskaps-, utbildnings-, underhållnings- eller motsvarande evenemang
  • inkvartering, biluthyrning, restaurangtjänster, passagerartransport eller motsvarande tjänster som beställs via nätet.

7.3.2 Mervärdesskattekomitténs listor

EU:s rådgivande mervärdesskattekommitté har gett riktlinjer om tjänster som omfattas av definitionen av elektroniska tjänster (referens taxud.c.1(2018)2397450) Riktlinjerna binder inte EU-länder. Riktlinjerna nedan tillämpas ändå i Finland.

Mervärdesskattekommittén har enhälligt kommit överens om att definitionen av tjänster som tillhandahålls på elektronisk väg ska omfatta följande tjänster:

a) onlinetillgång (tidsbegränsad eller inte) till dokumentmallar och programvara som – utan support från leverantörens personal – tillhandahåller kunden verktyg för att skapa sina egna anpassade versioner av behövliga dokument (brev, avtal o.s.v.),
b) tillhandahållande online av juridiska avtalsmallar som automatiskt skräddarsys enligt köparens behov utifrån köparens indata,
c) digitaliserade produkter (exempelvis publikationer, program, designmönster och anvisningar om hur de används o.s.v.) som levereras automatiskt,
d) onlinetillgång till portaler som tillhandahåller en plattform för onlinediskussioner mellan användarna,
e) onlinetillgång till internetplattformar med automatiska sök- och filterfunktioner men utan ytterligare support från leverantörens personal,
f) onlinetillgång till plattformar som tillhandahåller en kontaktyta för varu- eller tjänsteleverantörer och deras kunder samt för interaktion mellan deltagarna (utan kommersiella syften), när den tjänst själva plattformen tillhandahåller är automatiserad och det kan ingå ordnande av betalningsarrangemang i tjänsten,
g) onlinetillgång till plattformar för värdepappershandel där investerare kan köpa och/eller sälja värdepapper, när det i driften av plattformen ingår övervakning av handeln och en möjlighet att ingripa i transaktioner, men plattformsleverantören endast säkerställer att plattformen fungerar väl och dess personal inte erbjuder investeringsråd till kunderna,
h) distansuppföljning i realtid av patienters medicinska tillstånd (t.ex. glukos- eller blodtrycksvärden) med hjälp av teknisk utrustning som överför relevanta hälsouppgifter eller hälsovärden till tjänsteleverantörens system som analyserar dem och sänder ett larm eller meddelande till patienten,
i) distansunderhåll av datorsystem, såsom systemhälsokontroller, underhållsåtgärder och korrigeringar som körs automatiskt av leverantörens system, exempelvis med förutbestämda intervaller eller på elektronisk begäran från kunden,
j) onlinetillgång till spelplattformar där spelarna kan spela slumptalsgeneratorspel, antingen mot ”huset” (såsom vid spel av kasinotyp) eller mot andra spelare (t.ex. poker), när spelarna befinner sig geografiskt långt ifrån varandra och när hela processen är automatiserad och tjänsteleverantörens personal inte kan påverka transaktionen eller ingripa i processen,
k) onlinetillgång till bingospel där numren genereras av systemet eller till strömmande konventionella bingospel där spelarna gör sina val under spelets gång via det elektroniska systemet och vinnarna identifieras automatiskt,
l) onlinetillgång till horoskop-/astrologiplattformar som genererar insikter, spådomar eller råd från en på förhand skapad databas utgående från uppgifter som kunden matat in (t.ex. födelsedatum).
Mervärdesskattekommittén har enhälligt kommit överens om att definitionen av tjänster som tillhandahålls på elektronisk väg inte ska omfatta följande tjänster:
a) tillhandahållande online av juridiska avtalsmallar som skräddarsys enligt köparens behov, när det i tjänsten ingår att personal som företräder leverantören kontrollerar riktigheten av avtalet innan det sänds till kunden, även om det slutliga utkastet sänds till kunden på elektronisk väg,
b) distansuppföljning i realtid av patienters medicinska tillstånd (t.ex. glukos- eller blodtrycksvärden) med hjälp av teknisk utrustning som överför relevanta hälsouppgifter eller hälsovärden till tjänsteleverantörens system, när yrkesverksamma inom medicin deltar i analysen av uppgifterna eller värdena,
c) distansunderhåll av datorsystem, när hälsokontroller, underhållsåtgärder och korrigeringar – även om de begärs och tillhandahålls på elektronisk väg – körs av personal som ansluter till kundens system via fjärrskrivbord (d.v.s. inte automatiskt),
d) “Live Casino”-tjänster där spelarna interagerar med en fysisk croupier så att croupieren agerar enligt spelarens instruktioner och internet endast är ett medel för att strömma liveflödet från kasinobordet till spelaren och ett verktyg för kommunikation mellan croupieren och spelaren,
e) onlinetillgång till horoskop-/astrologiplattformar som genererar insikter, spådomar eller råd, när kundernas uppgifter/begäranden som plattformen mottagit analyseras och hanteras av personal som skapar ett svar (d.v.s. inte automatiskt).

 

Bilaga – Presumtionerna om köparens etableringsplats i form av en tabell

Med hjälp av följande tabell kan man avgöra försäljningslandet enligt presumtionen, när köparen är konsument:

Säljaren vet eller han borde ha vetat, att tjänsten utförs åt en konsument: Försäljningsland: Kan motbevisas:
Tillsammans med inkvartering. Landet där fastigheten finns. Kan inte motbevisas.
Kräver fysisk närvaro av köparen. Landet där köparens fysiska närvaro krävs. Ett land som har fastställts utgående från tre sinsemellan icke motstridiga bevishandlingar. Skatteförvaltningen kan motbevisa vid missbruk.
Kräver fysisk närvaro av köparen på fartyg, flyg eller tåg som utför persontransport inom EU. Avgångslandet för passagerartransporten.

Ett land som har fastställts utgående från tre sinsemellan icke motstridiga bevishandlingar. Skatteförvaltningen kan motbevisa vid missbruk.

Via en fast marklinje. Landet där den fasta marklinjen har installerats i fastigheten. Ett land som har fastställts utgående från tre sinsemellan icke motstridiga bevishandlingar. Skatteförvaltningen kan motbevisa vid missbruk.
Via förmedling av mobiltelenät. Landet enligt landskoden i köparens SIM-kort. Ett land som har fastställts utgående från tre sinsemellan icke motstridiga bevishandlingar. Skatteförvaltningen kan motbevisa vid missbruk.
Under förutsättning att dekoder eller programkort används, när en fast marklinje inte används. Landet där dekodern finns eller till vilket ett programkort har sänts. Ett land som har fastställts utgående från tre sinsemellan icke motstridiga bevishandlingar. Skatteförvaltningen kan motbevisa vid missbruk.
Säljaren vet inte, och har inte kunnat veta, om tjänsten utförs på ovan nämnda sätt. Landet som har fastställts utgående från två sinsemellan icke motstridiga bevishandlingar. Skatteförvaltningen kan motbevisa vid missbruk.
En situation på vilken presumtioner inte kan tillämpas. Den plats där en person är etablerad eller där han är bosatt eller stadigvarande vistas (MomsL 69 §).

Med hjälp av följande tabell kan man avgöra försäljningslandet enligt presumtionen, när köparen är näringsidkare:

Säljaren vet eller han borde ha vetat, att tjänsten utförs åt en näringsidkare: Försäljningsland:

Kan motbevisas:

Tillsammans med inkvartering. Landet där fastigheten finns.

Kan inte motbevisas

Kräver fysisk närvaro av köparen. Landet där köparens fysiska närvaro krävs. Säljaren kan motbevisa. Skatteförvaltningen kan motbevisa vid missbruk.
Kräver fysisk närvaro av köparen på fartyg, flyg eller tåg som utför persontransport inom EU. Avgångslandet för passagerartransporten. Säljaren kan motbevisa. Skatteförvaltningen kan motbevisa vid missbruk.
Säljaren vet inte, och har inte kunnat veta, om tjänsten utförs på ovan nämnda sätt. Bestäms enligt den allmänna regeln för försäljningslandet, dvs. köparens land (MomsL 65 §).
En situation på vilken presumtioner inte kan tillämpas. Bestäms enligt den allmänna regeln för försäljningslandet, dvs. köparens land (MomsL 65 §).

 

 

Mika Jokinen
ledande skattesakkunnig

Jonas Jalava
skattesakkunnig