CSN:2016/6

I den i ansökan beskrivna fallet betalade ett finskt bolag dividend till en tysk sammanslutning med formen kommanditgesellschaft. Den tysta bolagsmannen i sammanslutningen var ett europabolag (Societas Europe) som var registrerat i Storbritannien. Med undantag av en liten förvaltningsersättning som betalades till den tyska ansvariga bolagsmannen och som beskattades hos den tyska ansvariga bolagsmannen var den tysta bolagsmannen skattskyldig för den tyska sammanslutningens inkomst. I ansökan var det fråga om beskattningsfrågor i anknytning till den inkomst som den tysta bolagsmannen fick via den tyska sammanslutningen. Med stöd av skatteavtalet mellan Tyskland och Storbritannien var inkomsten befriad från skatt i Storbritannien.

Den tyska sammanslutningen kunde i Finland jämställas närmast med en sammanslutning enligt 4 § i inkomstskattelagen (ISkL) och den skulle vid tillämpningen av ISkL betraktas som en sammanslutning på vilken tillämpades bestämmelserna om sammanslutningar. Enligt artikel 3.1 i skatteavtalet mellan Finland ja Tyskland betraktades den tyska sammanslutningen vid tillämpningen av skatteavtalet som en person som var berättigad till skatteavtalets förmåner, och på situationen tillämpades skatteavtalet mellan Finland och Tyskland.

Eftersom Finland som källstat i enlighet med artikel 10.2 i skatteavtalet hade rätt att beskatta dividendinkomst som delas ut från Finland hade sammanslutningens hemviststat, m.a.o. Tyskland, skyldighet att i enlighet med artikel 23.6 i skatteavtalet ta i beaktande källskatten som hade betalats till Finland och därtill också ta i beaktande bestämmelserna i punkt 1 b) i protokollet till skatteavtalet. Eftersom sammanslutningen vid beskattningen i Tyskland var en s.k. genomgångsenhet och sålunda en räkneenhet, och det slutliga skattebeloppet och skyldigheten att betala skatten låg hos sammanslutningsdelägarna, måste Tyskland, när det gällde skatterna som betalats till källstaten, i enlighet med artikel 23.6 göra skatteavdragen och befrielserna från skatten hos sammanslutningsdelägarna, oavsett om de var bosatta i Tyskland eller inte.

I den i ansökan beskrivna situationen var inkomsten som fåtts från Finland i regel skattefri vid beskattningen i Tyskland med undantag av en andel av fem procent som skulle räknas ut på dividenden och som skulle behandlas som avdragbar kostnad och som lades till den beskattningsbara inkomsten. Ett sådant tillägg berodde enbart på de erhållna skattefria dividendinkomsterna, och det gjordes oberoende av de verkliga kostnaderna. I den i ansökan beskrivna situationen måste det anses att 95 procent av dividenden var skattefri i Tyskland och 5 procent skattepliktig. Till den del det i Tyskland betalades inkomstskatt på den skattepliktiga dividenden om 5 procent var Tyskland skyldigt att undanröja dubbelbeskattningen i enlighet med bestämmelserna i artikel 23 då beskattningen av den tyska sammanslutningen verkställdes.

Då man i ärendet tog i beaktande artikel 49 om etableringsfrihet i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt samt Europeiska unionens domstols beslutspraxis, kunde den dividend som det finska bolaget delat ut till den tyska sammanslutningen befrias från källskatt oavsett bestämmelserna i 3 § 1 mom. och 7 § 4 punkten i lagen om beskattning av begränsat skattskyldig för inkomst och bestämmelserna i skatteavtalet, då dividendinkomst som ett finskt bolag i en motsvarande situation får via en finsk sammanslutning är skattefri med stöd av ISkL 16 § 3 mom. Dividenden befriades dock inte från källskatten till den del källskatten som betalats på dividenden med stöd av skatteavtalet eller en nationell lag i den ena staten skulle räknas av vid inkomstbeskattningen av antingen sammanslutningen eller sammanslutningsdelägaren i den ena staten och då den finska källbeskattningen inte till denna del kunde anses strida mot etableringsfriheten i Europeiska unionens regelverk.

Det togs i avgörandet inte ställning till tillämpningen av det nya skatteavtalet som undertecknats 19.2.2016 mellan Finland och Tyskland. Det nya skatteavtalet var inte i kraft och det tillämpades inte under den period, åren 2015–2016, som ansökan avsåg.

Förhandsavgörande för åren 2015 och 2016.

Artikel 49 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt EUD:s avgöranden C-303/07, C-375/12 och C-170/05 och C-379/05 Artiklarna 3, 10 och 23 i skatteavtalet mellan Finland och Tyskland (21.5.1982/380, FördrS 18) 3 och 7 § i lagen om beskattning av begränsat skattskyldig för inkomst 4 § i inkomstskattelagen

laga kraft