CSN:2016/40

A och B arbetade i ett bolag med ca 400 anställda. B hörde till bolagets ledningsgrupp, medan A inte gjorde det.

De sökandes arbetsgivare hade år 2009 tecknat en X-gruppsjukkostnadsförsäkring för alla sina anställda för att komplettera den lagstadgade företagshälsovården.
Denna försäkring täckte kostnader för vård vid sjukdomar och olycksfall på vissa tjänsteleverantörers verksamhetsställen. Försäkringen täckte inte mediciner eller fysioterapi. För att kunna använda försäkringen skulle man ha remiss från företagshälsovården. Kostnader ersattes med högst 10 000 euro per sjukdom eller olycksfall. Den genomsnittliga försäkringspremien per anställd var under 400 euro.

Arbetsgivaren hade i avsikt att för ledningsgruppen på 7 personer teckna en Y-sjukkostnadsförsäkring som var mer omfattande än X-gruppsjukkostnadsförsäkringen.
Denna försäkring skulle ha täckt inte bara vården för sjukdomar och olycksfall, utan även mediciner, fysioterapi samt kostnader för psykoterapi och andra terapiformer. Den försäkrade skulle ha kunnat söka sig till separat bestämd specialläkarvård utan remiss från företagshälsovården. Under försäkringens giltighetstid skulle ersättningens maximibelopp per försäkringsperiod och försäkrad ha varit 75 000 euro för vård vid sjukdomar och skador, 15 000 euro för läkemedel, 10 000 euro för fysioterapi och 15 000 euro för andra terapiformer. Ersättningen för terapikostnader skulle dessutom ha varit begränsad till 15 gånger per försäkringsperiod och försäkrad. För hela ledningsgruppen skulle den årliga försäkringspremien ha uppgått till 483–2 720 euro per försäkrad, så att genomsnittspriset per arbetstagare skulle ha uppgått till ca 700 euro. År 2016 skulle B:s försäkringspremie för Y-försäkringen ha uppgått till 868,39 euro när hens andel av försäkringspremien för X-försäkringen som gällde hela personalen var 309,78 euro.

Centralskattenämnden ansåg i sin motivering att sökandenas arbetsgivare hade tecknat en X-gruppsjukdomskostnadsförsäkring för hela personalen och att det nu var meningen att teckna en mer omfattande Y-sjukkostnadsförsäkring endast för bolagets ledningsgrupp.
När man dessutom beaktade Y-sjukkostnadsförsäkringens maximibelopp för sjukvårds-, medicin- och terapikostnader, specialläkarvård som skulle ersättas utan remiss samt arbetsgivarens kostnader för den här försäkringen kunde man inte anse att B:s förmån för försäkringspremierna som medlem i ledningsgruppen var sedvanlig och skälig.
Därför fick hen en förmån som skulle beskattas som förvärvsinkomst. Förmånen bestod av försäkringspremier som arbetsgivaren betalade för försäkringen.

Centralskattenämnden ansåg att beloppet av B:s förmån från arbetsgivaren var försäkringspremien som arbetsgivaren hade betalat för Y-sjukkostnadsförsäkringen och detta belopp utgjorde skattepliktig förmån i sin helhet. Med beaktande av att meningen var att för bolagets ledningsgrupp teckna en helt annan försäkring vars förmåner och premier bildade en annan helhet än den försäkring som hade tecknats för den övriga personalen, och med hänsyn till ordalydelsen i 29 § 1 mom. i inkomstskattelagen och 69 § 1 mom. 1 punkten, fick man inte – utan en uttrycklig bestämmelse i lag – från den förmån som skulle beskattas som B:s inkomst dra av det förmånsbelopp som skulle betraktas som en sedvanlig och skälig förmån som avses i 69 § 1 mom. 1 punkten i inkomstskattelagen.

Efter att Y-sjukkostnadsförsäkringen hade tecknats skulle bolagets hela personal ha haft minst en försäkring på X-gruppsjukkostnadsförsäkringens nivå, och Y-sjukkostnadsförsäkringen skulle således ha gällt endast en objektivt sett liten grupp av personalen. Därför ansågs det att A, som endast hade X-gruppsjukförsäkringen, inte fick beskattningsbar inkomst av arbetsgivarens försäkringspremier endast på den grunden att B:s förmån från den nya försäkringen som arbetsgivaren hade tecknat inte ansågs vara sedvanlig och skälig såsom ovan har konstaterats.

Förhandsavgörande för åren 2016 och 2017

Omröstning (5-2 om beloppet av beskattningsbar förmån)

29 § 1 mom., 61 § 2 mom. och 69 § 1 mom. 1 punkten i inkomstskattelagen

HFD 19.4.2017, T 1768 årsboken (upphävt)