A Ab var ett specialföretag som grundats för att ordna finansiering för X-koncernens operativa bolag. A Ab hade inga arbetstagare och dess verksamhet var begränsad till ordnandet av finansiering för de operativa bolagen. Ansökan om förhandsavgörande avsåg en situation där en finsk bank, som agerade som finansiär och långivare, beviljade A Ab en kreditlimit. De operativa bolagen sålde sina kundfordringar till A Ab till nominellt värde och fordringarna utgjorde säkerhet för den finansiering som A Ab hade tagit. Äganderätten till fordringarna och kreditrisken överfördes från de operativa bolagen till A Ab. De kundavgifter som erhölls för fordringarna överfördes till A Ab:s konto och användes för att återbetala finansieringen. Ansvaret för förvaltningen och indrivningen av fordringarna låg kvar hos de operativa bolagen, som enligt ansökan debiterade en skattepliktig förvaltningsavgift av A Ab. Även i förhållande till banken var det en förutsättning för värdepapperiseringen att A Ab inte skötte förvaltningen och indrivningen av fordringarna. Ett giltigt förvaltningsavtal med de operativa bolagen var en förutsättning för lyftandet av bankens kreditlimit och ett avslutande av förvaltningsavtalet var en grund för uppsägningen av den finansiering som banken beviljat.
Banken debiterade en ränta av A Ab som bestod av referensräntan plus en marginalränta för det utnyttjade beloppet av kreditlimiten samt ett commitment fee-arvode för den outnyttjade delen av limiten. A Ab debiterade i sin tur räntekostnaderna och commitment fee-kostnaderna av de operativa bolagen.
Centralskattenämnden konstaterade att de tillgångar som A Ab betalade till de operativa bolagen inte utgjorde ett lån som de operativa bolagen skulle återbetala utan ett vederlag för den slutliga försäljningen av kundfordringarna. Det fanns således inget som helst kreditförhållande mellan A Ab och de operativa bolagen och därför kunde räntedebiteringarna och commitment fee-debiteringarna inte anses utgöra ersättning som A Ab erhållit för utförandet av tjänsten att bevilja krediter.
A Ab utförde inte heller mot ersättning några transaktioner för de operativa bolagen med vilka tillgångar överförs eller särskilda och väsentliga funktioner för sådana överföringar utförs. De debiteringar som A Ab gjorde av de operativa bolagen kunde således inte heller anses utgöra ersättning som A Ab erhållit för transaktioner som gäller fordringar i den mening som avses i artikel 135.1 d i mervärdesskattedirektivet eller för betalningsrörelse i den mening som avses i 42 § 1 mom. 4 punkten i mervärdesskattelagen.
Enligt ansökan ansvarade A Ab inte för förvaltningen och indrivningen av de fordringar som bolaget köpte av de operativa bolagen och bolaget befriade inte de operativa bolagen från indrivningsåtgärderna för och hemtagningen av fordringarna. Vid värdepapperiseringen kunde det därför inte anses vara fråga om factoringverksamhet mot vederlag i den mening som avses i unionsdomstolens rättspraxis, där förvärvaren mot ersättning tar hand om indrivningen av fordringarna.
När A Ab köpte fordringarna av de operativa bolagen till deras nominella värde fick A Ab inget vederlag för överlåtelse av kapital till de operativa bolagen. I den mån A Ab av de operativa bolagen vidarefakturerade den ränta och commitment fee som banken tagit ut ansåg centralskattenämnden att det inte kunde påvisas att det finns någon tjänst som A Ab gjort för de operativa bolagen för vilken debiteringarna i fråga kunde anses vara en verklig motprestation. De räntedebiteringar och commitment fee-debiteringar som avses i ansökan är inte ett vederlag för försäljningen av en tjänst som A Ab har fått, utan poster som faller utanför tillämpningsområdet för mervärdesskatten. Med stöd av 1 § 1 mom. 1 punkten i mervärdesskattelagen är A Ab inte skyldigt att betala mervärdesskatt på de debiteringar som bolaget gjorde av de operativa bolagen.
Förhandsavgörande för tiden 23.9.2026–31.12.2027
1 § 1 mom. 1 punkten, 17 §, 18 § 2 mom., 41 § och 42 § i mervärdesskattelagen
Artikel 2.1 c, artikel 9, artikel 24.1 och artikel 135.1 b och d i Rådets direktiv om ett gemensamt system för mervärdesskatt 2006/112/EG
(Ej lagakraftvunnen)