Sökanden var försäkringstagare i kapitaliseringsavtalet, dvs. ägare. Sökanden övervägde att dela upp kapitaliseringsavtalet antingen i identiska kapitaliseringsavtal eller i kapitaliseringsavtal av samma storleksklass men med olika innehåll. Det var tekniskt möjligt att dela upp avtalet genom att ändra de gällande avtalsvillkoren utan att återköpa försäkringen.
Centralskattenämnden konstaterade att kapitaliseringsavtalet var en form av indirekt investering där sökanden inte ägde de underliggande tillgångarna, utan i stället ägde själva avtalet vars värdeutveckling följde de underliggande tillgångarnas värdeutveckling. Beskattningen av kapitaliseringsavtalet realiserades i enlighet med de principer som föreskrivs i 34 och 35 § i inkomstskattelagen när prestationer med stöd av avtalet betalades ut som försäkringsutbetalning, betalning av återköpsvärde eller under någon annan benämning.
Det kapitaliseringsavtal som sökanden ägde delades genom en avtalsändring upp i flera kapitaliseringsavtal som sökanden fortfarande ägde. Eftersom inga medel betalades ut i samband med delningen förändrades inte sökandens förmögenhetsställning. Till följd av avtalsändringen fick sökanden ingen prestation från kapitaliseringsavtalet och kom inte heller i besittning av tillgångarna i avtalet.
Centralskattenämnden ansåg att den avtalsändring som beskrevs i ansökan varken var ett återköp av det kapitaliseringsavtal som sökanden ägde eller ett byte (överlåtelse) mot annan egendom. Delningen av kapitaliseringsavtalet realiserade således inte skattepliktig inkomst i sökandens beskattning, oberoende av hur tillgångarna fördelades mellan de olika avtalen.
När det gäller fördelningen av anskaffningsutgiften ansåg centralskattenämnden att delningen av kapitaliseringsavtalet inte skulle påverka hur stor del av en prestation som senare betalades ut från avtalet som var skattepliktig. Premierna för sökandens kapitaliseringsavtal fördelades således mellan de nya avtalen i proportion till det sparbelopp som överfördes till respektive avtal.
Sökanden kunde också ge ett skriftligt förordnande (till exempel i form av ett testamente eller ett skriftligt förordnande för dödsfalls skull) om att kapitaliseringsavtalet skulle delas vid sökandens död. Centralskattenämnden ansåg att ett sådant förordnande, som skulle verkställas först senare, inte ledde till att någon inkomst realiserades i sökandens beskattning när förordnandet gavs.
Förhandsavgörande för skatteåren 2026 och 2027.
Omröstning 7–1.
Inkomstskattelagen 29 § 1 mom., 34 § 1 och 5 mom., 35 § 1 mom. och 110 §
(Ej lagakraftvunnet)