CSN:2026/10

År 1993 hade sökanden ingått ett avtal om sparlivförsäkring. Försäkringens huvudförsäkrade och enda försäkrade var sökandens barn.  Sparlivförsäkringen var bunden till en beräkningsränta, och utöver det krediterades försäkringen årligen med en kundgottgörelse samt en terminalbonus när försäkringen upphörde.

 Enligt 13 § i lagen om försäkringsklasser hörde försäkringen till livförsäkringsklass 1. Försäkringstagaren, dvs. sökanden, hade under försäkringens giltighetstid rätt att göra återköp av försäkringsbesparingar eller avsluta försäkringen helt och hållet, varvid försäkringens besparingar betalades till sökanden. 

Med stöd av 34 § 3 mom. i inkomstskattelagen var endast försäkringens avkastning skattepliktig vid återköp av en försäkringsprestation som grundade sig på en livförsäkring, huruvida försäkringsprestationen enligt försäkringsavtalet tillföll försäkringstagaren själv i egenskap av försäkrad. Villkoret uppfylldes inte när sökanden fick försäkringsutbetalning medan en annan person (sökandens son) var försäkrad. 

En bedömning av ärendet enbart med stöd av 34 § i inkomstskattelagen skulle ha lett till att det kapital som sökanden placerat i försäkringen skulle beskattas som sökandens inkomst. Enligt 29 § 1 mom. i inkomstskattelagen avsågs dock med inkomst, med vissa begränsningar, de inkomster som den skattskyldiga fått i pengar eller som en förmån med penningvärde. Högsta förvaltningsdomstolen hade även i sin avgörandepraxis konstaterat att det är en allmän princip i det finländska inkomstskattesystemet att samma förmån med penningvärde räknas endast en gång som den skattskyldigas skattepliktiga inkomst (t.ex. HFD 2025:4).

Centralskattenämnden ansåg att full skatteplikt för en försäkringsprestation som betalats till försäkringstagaren i en situation där försäkringstagaren inte hade fått dra av försäkringspremierna skulle ha lett till ett oskäligt slutresultat som strider mot de allmänna principerna i inkomstskattesystemet. Den princip som framgår av högsta förvaltningsdomstolens avgörandepraxis måste således anses vara tillämplig även på den situation som beskrivs i ansökan, där det belopp som sökanden tidigare betalat tillbaka återbetalades till sökanden.

Centralskattenämnden ansåg således att när sökanden tecknade den sparlivförsäkring som beskrevs i ansökan om återköp, föll försäkringsprestationen utanför inkomstbegreppet i 29 § 1 mom. i inkomstskattelagen till den del sökanden inte erhöll ny inkomst, utan det penningbelopp återbetalades som hen tidigare betalat i försäkringspremier för sparlivförsäkringen och då dessa premier inte tidigare dragits av i beskattningen. 

Som sökandens skattepliktiga inkomst betraktades således i enlighet med 35 § 1 mom. i inkomstskattelagen endast den del av försäkringsbesparingen som översteg beloppet av de försäkringspremier som tidigare betalats för sparlivförsäkringen och det tillhörande dödsfallsskyddet. 

Förhandsavgörande för skatteåren 2025 och 2026.

(Ej lagakraftvunnen)

Inkomstskattelagen 29 § 1 mom., 34 § 1–3 mom., 35 § 1–2 mom.