CSN:2023/21

Bolaget hade planerat en servicemodell för att erbjuda möblerade rum eller annan inkvartering till kunder som behöver tillfälligt boende. Enligt ansökan skulle bolaget ha 50–300 lägenheter för inkvarteringsverksamheten. Kunderna skulle vara privatpersoner eller företag. Priserna bestämdes enligt dag, vecka eller månad. Beroende på kundgruppernas behov kunde kontrakten skilja sig i fråga om prissättning och utbud. Kontrakten med privatpersoner var alltid tidsbegränsade.

Företagskunderna köpte inkvarteringstjänster av bolaget för att ordna inkvartering till sina anställda. Oftast behövde företagskunderna inkvarteringstjänster för att ordna inkvartering för anställda under arbetsprojekt. Bolaget marknadsförde också sina tjänster till exempel till försäkringsbolag vilka har kunder som behöver tillfälligt boende. Inkvarteringstjänster såldes till företagskunder med både tidsbundna kontrakt och tillsvidarekontrakt.

Lägenheterna hyrdes ut möblerade, och i priset ingick basservice som el, värme, vatten och wifi. Inredningen bestod av bland annat tv, säng, sängkläder, bord, stolar, mikrovågsugn, ugn, diskmaskin, belysning, bestick, hemtextilier såsom mattor, gardiner, kuddar och filtar samt städredskap.

I inkvarteringen ingick alltid även sidotjänster, såsom städning och byte av sängkläder och handdukar minst en gång i månaden. Dessutom kunde kunderna köpa städtjänster efter behov av bolaget utöver den städning som ingick i kontraktet. Bolagets kunder kunde använda sig av ett uthyrnings- och managerteam, som de kunde ringa upp till exempel för att beställa mat och dryck. Teamet mottog också anmälningarna om problemsituationer. Företagets avsikt var att beroende på lägenheternas läge erbjuda kunderna frukost på närliggande kaféer eller restauranger. Företaget köpte tjänsterna av restaurang- och caféägarna. I bolagets tjänster ingick inte nyttjanderätt till förrådsutrymmen, så kallade gallerförråd.

Enligt ansökan var kontraktet mellan bolaget och kunden juridiskt sett ett avtal om inkvarteringstjänster och det omfattades inte av lagen om hyra av bostadslägenheter. Bolaget gjorde om kunderna en resandeanmälan enligt 6 § i lagen om inkvarterings- och förplägnadsverksamhet.

Centralskattenämnden konstaterade att den verksamhet som beskrivits i ansökan, det vill säga att bolaget överlät möblerade lägenheter kortvarigt till kunder som behövde tillfälligt boende, innehöll inslag som är kännetecknande för inkvarteringsverksamhet, såsom anknutna varor och tjänster för de inkvarterade. De inkvarterade behövde inte teckna en hemförsäkring. Den verksamhet som beskrivits i ansökan kunde även anses vara omfattande och yrkesmässig.

Enligt ansökan skulle bolaget marknadsföra lägenheterna i samma kanaler som hotell och annan inkvartering. Till den del som sökanden överlät nyttjanderätten till lägenheterna till kunder genom tidsbundna kontrakt, kan den i ansökan beskrivna upplåtelse av boende med anknytande tjänster enligt avtal anses konkurrera med hotellbranschen. Den tjänst som beskrivs i ansökan ska till denna del anses vara en sådan skattepliktig överlåtelse av nyttjanderätten till rum och andra motsvarande lokaler inom hotell- och campingområdesverksamhet och motsvarande inkvarteringsverksamhet som avses i 29 § 1 mom. 3 punkten i mervärdesskattelagen. I enlighet med 1 § 1 mom. 1 punkten och 29 § 1 mom. 3 punkten i mervärdesskattelagen var sökanden därmed skyldig att betala mervärdesskatt på försäljningen av den tjänst som avses i ansökan.

Till den del som sökanden överlät nyttjanderätten till lägenheten till kunden med ett tillsvidarekontrakt på det sätt som avses i ansökan ansågs kundens rättigheter och skyldigheter enligt kontraktet inte väsentligt avvika från de rättigheter och skyldigheter som normalt fastställs i hyreskontrakt. Det objektiva innehållet i tjänsten var att den sökande för en avtalad tidsperiod och mot hyra upplåtit till kunden rätten att nyttja lägenheten och motsätta sig att någon annan erhåller en sådan rätt. I detta avseende anses tjänsten ha omfattat överlåtelse av skattefri nyttjanderätt till en fastighet enligt 27 § i mervärdesskattelagen och uthyrning av fast egendom enligt artikel 135.1 l i mervärdesskattedirektivet. De i ansökan avsedda tjänsterna ska anses utgöra ett enda odelbart ekonomiskt tillhandahållande, där den huvudsakliga tjänsten bestod av upplåtelse av nyttjanderätten till fastigheten genom tillsvidarekontrakt och de övriga tjänsterna enligt kontraktet var ett medel för kunden att på bästa sätt åtnjuta den huvudsakliga tjänsten.

Centralskattenämnden ansåg att avseende rum som upplåtits genom tillsvidarekontrakt utgjorde den i ansökan beskrivna verksamheten inte skattepliktig inkvarteringsverksamhet enligt 29 § 1 mom. 3 punkten i mervärdesskattelagen, utan överlåtelse av skattefri nyttjanderätt till en fastighet enligt 27 §. Att sökanden lämnat in resandeanmälan enligt lagen om inkvarterings- och förplägnadsverksamhet också om personer till vilka lägenheten upplåtits genom tillsvidarekontrakt ger inte i sig anledning att göra en annan bedömning av tjänstens art.

Förhandsavgörande för tiden 25.5.2023–31.12.2024.

Mervärdesskattelag 1 § 1 mom. 1 punkten, 27 § och 29 § 1 mom. 3 punkten
Lag om inkvarterings- och förplägnadsverksamhet 1 § och 6 §
Rådets direktiv 2006/112/EG om ett gemensamt system för mervärdesskatt (mervärdesskattedirektivet) artikel 135.1 I och 135.2 a
Unionsdomstolens domar i målen C-215/19, Enheten för bevakning av skattetagarnas rätt, C-284/03, Temco Europe SA, och C-346/95, Blasi

HFD 17.5.2024 liggarnummer 1431 (ingen ändring)