Internationell handräckning vid indrivning av skatter

Har getts
8.11.2017
Diarienummer
A175/200/2017
Giltighet
8.11.2017 - Tills vidare
Bemyndigande
2 § 2 mom. i lagen om Skatteförvaltningen (503/2010)

Denna anvisning handlar om internationellt samarbete som hänför sig till indrivning av skatter, i synnerhet på basis av bestämmelserna i Europeiska unionens indrivningsdirektiv och avtalet mellan de nordiska länderna om handräckning i skatteärenden.

1 Allmänt om handräckning för indrivning

1.1 Centrala begrepp

Finland har ingått avtal med andra länder om handräckning i skatteärenden. I dessa handräckningsavtal avser begreppet handräckning både utbyte av beskattningsinformation mellan länderna och handräckning vid indrivning av skatter. Vid internationell indrivning av skatter inleder myndigheten i en stat indrivningsåtgärderna så att den stat som begärt handräckning får prestation för den påförda skatt som inte betalats. Begäran om handräckning för indrivning kallas även för indrivningsbegäran. En skattskyldig som inte har betalat sina påförda skatter är ur indrivningssynpunkt gäldenär.

Den praxis som tillämpas för handräckning för indrivning brukar vara liknande både vad gäller situationer som hänför sig till de nordiska länderna, EU-länder och tredjeländer. Under de olika punkterna i denna anvisning lyfts emellertid fram särskiljande drag som endast gäller en särskild rättslig grund bakom handräckningen. I denna anvisning kallas den stat som begär handräckning och vars skatt handräckningen gäller även med den allmänna benämningen den sökande staten. Den stat som ger handräckning eller tar emot en indrivningsbegäran kan kallas för den indrivande staten.

1.1.1 Behörig myndighet

Internationell handräckning för indrivning av skatt ges alltid mellan de behöriga myndigheterna i olika stater. Den behöriga myndigheten fastställs separat för varje rättslig grund för handräckningar, antingen som en del av traktaten i fråga eller genom lagstiftningen. T.ex. 5 § i lagen om det nationella genomförandet och tillämpning av indrivningsdirektivet (1526/2011) fastställer Skatteförvaltningen som den behöriga myndigheten för de skatter och avgifter som tillhör dess befogenhet. För fordringar som ingår i indrivningsdirektivets tillämpningsområde finns det även andra behöriga myndigheter i Finland. Kontakten till Europeiska kommissionen sköts emellertid av Skatteförvaltningen.

Inom Skatteförvaltningen sköts uppgifterna för den behöriga myndigheten för indrivning av skatter av Södra Finlands skatteuppbörds- och indrivningsenhet samt för det nordiska handräckningsavtalet av Västra Finlands skatteuppbörds- och indrivningsenhet. Enheterna sköter de handräckningsuppgifter som tillhör deras befogenhet inom hela landet oberoende av gäldenärens boningsort.

1.2 Rättsliga grunder

1.2.1 Indrivningsdirektivet

I Europeiska unionens (EU) lagstiftning föreskrivs om internationell handräckning för indrivning av skatter. Rådets direktiv 2010/24/EU om ömsesidigt bistånd för indrivning av fordringar som avser skatter, avgifter och andra åtgärder (indrivningsdirektivet) utgör exempel på unionens lagstiftning om indrivning av skatter. Indrivningsdirektivet är en rättskälla som är bindande för EU:s medlemsstater och som i första hand ska tillämpas på indrivningsbegäran mellan medlemsstaterna. Närmare bestämmelser om förfarandena för tillämpningen av direktivet finns i Kommissionens genomförandeförordning (EU) nr 1189/2011.

Med stöd av indrivningsdirektivet kan man utöver indrivning av skattefordringar även begära upplysningar av en annan medlemsstat för indrivningen. Begäran om upplysningar kan gälla t.ex. gäldenärens personuppgifter, adressuppgifter eller uppgifter om gäldenärens inkomst och tillgångar som behövs för indrivningen. Med stöd av indrivningsdirektivet kan man även delge handlingar som hänför sig till indrivningen eller genomföra säkerhetsåtgärder.

Tillämpningsområdet för indrivningsdirektivet omfattar skatter och avgifter som uppbärs av en medlemsstat eller dess territoriella eller administrativa enheter, inbegripet de lokala myndigheterna. Tillämpningsområdet omfattar även administrativa påföljder samt räntor och kostnader som avser skatter och avgifter. Tillämpningsområdet för direktivet omfattar även skadeståndsfordringar som tilldömts skattemyndigheten vid ett skattebrottmål.

Därmed medger indrivningsdirektivet indrivning i EU-medlemsstater av alla skatter som uppbärs av Skatteförvaltningen. Mervärdesskatten och inkomstskatten är de mest betydelsefulla av dessa skatter. Enligt direktivets ordalydelse tillämpas direktivet emellertid inte till obligatoriska socialavgifter.

1.2.2 Det nordiska handräckningsavtalet

På indrivning av skatter mellan de nordiska länderna tillämpas avtalet mellan de nordiska länderna om handräckning i skatteärenden (FördrS 37/1991). De danska självstyrande områdena Färöarna och Grönland är part i avtalet. Avtalet omfattar största delen av skatter och avgifter som påförts i de nordiska länderna. Av de finska skatterna kan man emellertid inte driva in fastighetsskatt med stöd av avtalet.

Det nordiska handräckningsavtalet har upprättats 7.12.1989 och avtalet har trätt i kraft 8.5.1991. Med stöd av artikel 20 i avtalet har en separat överenskommelse om uppbörd och överföring av skatt (FördrS 97/1997) upprättats. Överenskommelsen behandlas mer detaljerat i Skatteförvaltningens anvisning Överenskommelse mellan de nordiska länderna om uppbörd och överföring av skatt.

1.2.3 Konventionen om ömsesidig handräckning i skatteärenden

Konventionen om ömsesidig handräckning i skatteärenden (FördrS 21/1995) upprättad av Europarådet och Organisationen för ekonomiskt samarbete och utveckling (OECD) trädde ursprungligen i kraft 1.4.1995. En uppdaterad version av konventionen trädde i kraft 2011 och har undertecknats av över 100 stater. De anslutande staterna kan utbyta information, idka annat samarbete sinsemellan samt ge handräckning i indrivning till varandra. Enligt artikel 11 i konventionen ska den anmodade staten vidta nödvändiga åtgärder för att driva in den andra statens skattefordringar som om de vore dess egna.

1.2.4 Skatteavtal

Skatteavtal som innehåller bestämmelser om internationellt informationsutbyte eller undanröjande av dubbelbeskattning har ibland även bestämmelser om handräckning för indrivning. Artikel 27 i OECD:s modellskatteavtal från 2014 handlar om handräckning för indrivning. Artikeln har inkluderats i flera av Finlands nyaste skatteavtal. Avtalen och tidpunkterna för deras ingående finns på webbplatsen vero.fi under punkten Gällande skatteavtal. S.k. tredjeländer utanför Europa vilkas skatteavtal med Finland inkluderar en artikel om handräckning för indrivning är t.ex. Australien och Indien.

I skatteavtal kan handräckningen för indrivning av skatter begränsas till de skatter som avses i artikel 2 i avtalet, vilket utesluter bl.a. mervärdesskatter från handräckningen. Eftersom bestämmelserna om den praktiska tillämpningen av avtalet till indrivning av skatter kan ha en snäv utformning, ger första kapitlet i artikeln om handräckning ofta de behöriga myndigheterna i avtalsslutande stater en möjlighet att sinsemellan avtala om handräckningens detaljer.

1.2.5 Överlappande rättsliga grunder

Om det är möjligt att begära handräckning med stöd av flera rättsliga grunder, använder den behöriga myndigheten i Finland den grund som är mest ändamålsenlig för situationen, för EU-ländernas del i regel indrivningsdirektivet. Indrivningsdirektivet förhindrar emellertid inte iakttagande av förpliktelser som hänför sig till mer omfattande handräckning i det nordiska handräckningsavtalet eller ett annat avtal. Hittills har det nordiska handräckningsavtalet också getts företräde framför indrivningsdirektivet för de nordiska länder som är medlemmar i Europeiska unionen. Indrivningsdirektivet väljs då indrivningen avser skatteslag som inte ingår i tillämpningsområdet för handräckningsavtalet.

2 Handräckning för indrivning

I den stat som tar emot en indrivningsbegäran tillämpas de bestämmelser och förfaranden som staten tillämpar vid indrivning av samma eller liknande skatter och avgifter i det egna landet. När Finland är den indrivande staten tillämpas därmed bestämmelserna i 7 kap. i lagen om skatteuppbörd vid indrivningen.

2.1 Indrivning av finländska skatter i en annan stat

Den finländska behöriga myndigheten lämnar in en framställning om indrivning av skatter i en annan stat, om man antar att den skattskyldige eller en annan person som är ansvarig för skatten har inkomster eller egendom i denna andra stat, och skatten kan inte utan väsentliga svårigheter drivas in från inkomst från Finland eller från egendom som finns i Finland. Indrivningsbegäran kan avse en eller flera av Skatteförvaltningens fordringar, dvs. skatter eller avgifter som påförts men inte betalats. Skatteförvaltningen följer upp de inkomna prestationerna när indrivningen i en annan stat har inletts och hänför de prestationer som betalats till Finland till den obetalda skatten.

Den indrivande staten debiterar ofta även dröjsmålspåföljder enligt den indrivande statens lagstiftning fr.o.m. datumet för mottagande av begäran. De debiterade räntorna betalas till Finland. Av de rättsliga grunderna innehåller t.ex. indrivningsdirektivet en förpliktelse att ta ut ränta. Den indrivande stat som genomför indrivningen på basis av det nordiska handräckningsavtalet debiterar emellertid inte dröjsmålspåföljder från tiden efter det att indrivningsbegäran har lämnats in.

Den utländska myndigheten kan betala de skatter som den har drivit in till Finland antingen som flera prestationer eller som en engångsprestation. När de finländska skatterna har drivits in till sin helhet eller indrivningen annars har avslutats i den andra staten, tillställer den utländska myndigheten den behöriga myndigheten i Finland en slutredovisning om indrivningsärendet. De medel som betalats in från utlandet används i Finland som betalning för obetalda skatter på det sätt som föreskrivits närmare i lagen om skatteuppbörd. Den vanligaste betalningsordningen vid uppbördsförfarandet är att inbetalda medel används först till betalning av dröjsmålspåföljderna, sedan till betalning av skattekapitalet och den nedsatta dröjsmålsräntan och till sist till betalning av skattetillägget.

Om indrivningsbegäran har avsett flera olika skatteslag eller obetalda skatter från flera olika skatteår, används de medel som betalats in till Finland först till betalning av den äldsta skatten i indrivningsbegäran. Ibland kan skatter från utlandet betalas in till ett större belopp än det som behövs för betalning av den skatt och de dröjsmålspåföljder och andra påföljder som indrivningsbegäran avser. De medel som erhållits med stöd av indrivningsbegäran kan emellertid inte utan den skattskyldiges samtycke användas till betalning av den skattskyldiges eventuella andra obetalda skatter.

2.2 Indrivning av en annan stats skatter i Finland

En behörig myndighet i en annan stat kan lämna in en framställning om handräckning för indrivning av skatter till den behöriga myndigheten i Finland. Indrivningsbegäran kan avse de skatter och avgifter som har tagits upp i artikeln om tillämpningsområdet för den rättsliga grund som används. Skatterna har tagits upp i artikel 2 av bestämmelserna i indrivningsdirektivet, det nordiska handräckningsavtalet och konventionen.

När den behöriga myndigheten i Finland har tagit emot indrivningsbegäran och konstaterat att de skatter som avses i begäran är indrivningsbara i Finland konverterar myndigheten vid behov det belopp som ska indrivas till euro. Som konverteringskurs används i dessa fall Europeiska centralbankens referenskurs under den dag då indrivningsbegäran mottogs på Skatteförvaltningen. Denna kurs tillämpas under hela indrivningsförfarandet.

Vid indrivningen av en annan stats skatter tillämpas de bestämmelser som gäller i Finland vid tidpunkten i fråga. Därmed kan man t.ex. komma överens med gäldenären om betalningsarrangemang där hen betalar skatten genom avbetalningar direkt till Skatteförvaltningens konto. Förutsättningen för betalningsarrangemanget är att man kan anse att skatterna på detta sätt inflyter inom en rimlig tid och skatten inte hinner preskriberas under betalningsarrangemanget. De allmänna förutsättningarna för betalningsarrangemang behandlas i Skatteförvaltningens kundanvisning Betalningsarrangemang.

På basis av 38 § 2 mom. i lagen om skatteuppbörd kan en återbäring med stöd av indrivningsdirektivet eller ett handräckningsavtal användas till betalning av utländsk skatt som är föremål för indrivning i Finland. Återbäringen ska emellertid användas till betalning av utländska skatter som drivs in i Finland först efter att de finländska skatterna har betalats.

2.3 Indrivningsbegäran enligt indrivningsdirektivet

Enligt indrivningsdirektivet ska indrivningsbegäran åtföljas av ett enhetligt dokument som upprättats i den sökande staten och som medger verkställighet i den anmodade staten. På basis av detta dokument kan skattefordran drivas in direkt i den stat som tar emot en indrivningsbegäran. Enligt artikel 12 i indrivningsdirektivet ska detta dokument inte bli föremål för någon form av åtgärd för erkännande, komplettering eller ersättande i den anmodade staten. Dokumentet är giltigt utan några ytterligare åtgärder.

Indrivningsbegäran och de åtföljande dokumenten som medger verkställighet sänds till den andra medlemsstaten elektroniskt via det säkrade CCN-nätet. Indrivningsbegäran sänds med ett elektroniskt standardformulär.

Myndigheten i den EU-medlemsstat som begär handräckning ska i indrivningsbegäran ange det belopp som ska drivas in både i sin egen och den anmodade statens valuta. Som valutakurs används den kurs som Europeiska centralbanken har publicerat dagen före den dag begäran upprättades. Denna kurs tillämpas under hela indrivningsförfarandet.

2.4 Minimibelopp

Det är i regel möjligt att sända en indrivningsbegäran enligt indrivningsdirektivet till en annan stat endast för fordringar som inte har överklagats. I regel förutsätts även att de indrivningsmetoder som tillämpats i Finland inte har lett till eller kommer att leda till full betalning av fordran. Minimibeloppet som kan drivas in ska vara minst 1 500 euro. Beloppet omfattar fordrans kapital, ränta, de dröjsmålspåföljder som uppkommit i Finland, indrivningskostnader samt eventuella tilläggsavgifter som skatteförhöjningar eller andra administrativa påföljder. Minimibeloppet kan överskridas även som det sammanlagda beloppet av flera olika skatter eller fordringar.

I situationer mellan de nordiska länderna avviker minimibeloppet för den fordran som drivs in från situationer som avses i indrivningsdirektivet. I överenskommelsen enligt artikel 20 i avtalet den 7 december 1989 mellan de nordiska länderna om handräckning i skatteärenden (FördrS 97/1997) föreskrivs att framställning om handräckning för indrivning av skatt får göras endast om det sammanlagda betalningsanspråket, däri inte inräknat räntor och andra påföljdsavgifter, uppgår till minst 2 500 danska, norska eller svenska kronor, 1 500 finska mark (ca 252 euro) eller 25 000 isländska kronor. Handräckningsförfarandet för indrivning kan inte inledas för belopp som är mindre än de ovannämnda.

3 Hur ändringssökande påverkar indrivningen

3.1 Anmälan om förändringar i den skatt som drivs in

Den behöriga myndigheten i den stat som begärt handräckning ska utan dröjsmål anmäla förändringar i beloppet av den skatt som drivs in till den behöriga myndigheten i den anmodade staten. Informationsutbyte mellan myndigheterna utgör emellertid inte något förhinder för den skattskyldige att sköta sina ärenden direkt med var och en av myndigheterna.

Minskning av det belopp som drivs in ska anmälas till den myndighet som ger handräckning t.ex. då skattebeloppet har minskat på grund av ändringssökande, man har använt återbäringar för att betala av skatten eller gäldenären har betalat skatt direkt till kontot av skattemyndigheten i den sökande staten.

När det finns skatt som drivs in i en annan stat och gäldenären betalar hela skulden direkt till skattemyndigheten i den stat som begärt handräckning, kommer denna stat att återkalla sin indrivningsbegäran. Indrivningsbegäran återkallas även i det fall att skatt som påförts i den sökande staten undanröjs t.ex. på grund av ändringssökande.

Exempel 1: Den skattskyldiges finska skatt har på basis av indrivningsbegäran drivits in i Sverige där den skattskyldige är bosatt. Den skattskyldige ansöker om rättelse av beskattningen i Finland. Skatterättelsenämnden upphäver den verkställda beskattningen på basis av denna ansökan. Den behöriga myndigheten i Finland upprättar omedelbart den svenska myndigheten om detta och återkallar sin indrivningsbegäran.

Om det nordiska handräckningsavtalet kan tillämpas på ärendet, ska den utländska myndigheten även underrättas om beslutet om verkställighetsförbud eller -avbrott. Vid behov återkallas indrivningsbegäran även i dessa fall.

3.2 Ändringssökande i utländska skatter som drivs in i Finland

I vissa fall kan det vara möjligt att söka ändring i utländska skatter även efter det att skatten har lämnats till indrivning i Finland. Rätten till ändringssökande fastställs enligt lagarna i den stat som begär handräckning och varierar därmed mellan de olika staterna och skatteslagen. Ändringssökande i skatt som har lämnats till indrivning förhindrar emellertid inte automatiskt att skatten drivs in i Finland.

Den stat som har begärt handräckning meddelar om överklagan till den mottagande staten. Indrivningen avbryts för den del av skatt som är föremål för ändringssökandet eftersom den fordran som drivs in och förändringar i den omfattas av den sökande statens befogenhet. Skatteförvaltningen kan lämna ut dokument som hänför sig till indrivningen av utländsk skatt till gäldenären på basis av partsoffentligheten. Skatteförvaltningen kan emellertid inte hjälpa till med ändringssökande utomlands.

3.3 Indrivningsdirektivets särdrag

Huvudregeln för ändringssökande i indrivningsdirektivet är att indrivningsförfarandet inte kan fortsätta om fordran bestrids då indrivningsförfarandet har inletts. När den anmodade myndigheten har erhållit upplysningar om att skatt eller avgift har bestridits, ska indrivningsförfarandet avbrytas i avvaktan på ett lagakraftvunnet beslut om ändringssökandet. Om emellertid skatten enligt den sökande statens lagstiftning är indrivningsbar trots ändringssökandet och samma princip gäller även i den anmodade staten, kan indrivningen av skatten på den sökande statens begäran fortsätta trots bestridandet. I dessa fall kan emellertid den sökande staten bli skadeståndsskyldig, om ärendet avgörs till gäldenärens fördel.

4 Preskription av skatt

4.1 Preskription av finländsk skatt

Vid indrivningen i en annan stat av skatter och avgifter som påförts i Finland tillämpas preskriptionstider för skatter som fastställs i Finlands lagstiftning. Om preskription av skatter föreskrivs i 9 kap. i lagen om skatteuppbörd där det till vissa delar hänvisas till bestämmelserna i lagen om verkställighet av skatter och avgifter (706/2007).

Den sedvanliga preskriptionstiden för skatt är fem år från ingången av det kalenderår som följer på påförandet av skatten. Preskription av skatt som påförts i Finland avbryts aldrig p.g.a. en indrivningsåtgärd som vidtas i Finland eller i en annan stat, även om åtgärderna skulle ha sådan påverkan enligt lagarna i den andra staten.

Även en preskriberad skatt kan drivas in från medel som erhållits från egendom som utmätts i en annan stat, om utmätningen har skett innan skatten preskriberats. Samma undantag gäller även konkursbevakning som verkställts innan skatten preskriberats. När skatten preskriberats, återförvisar den utländska myndigheten ärendet till den finländska myndigheten.

4.2 Preskription av utländsk skatt

Vid indrivningen i Finland av en annan stats skatter tillämpas preskriptionstider för skatter som fastställs enligt lagstiftningen i den andra staten. Preskriptionstiden kan vara längre än för finländska skatter.

Även en preskriberad skatt kan drivas in i Finland från medel som utmätts i Finland eller från egendom som utmätts innan skatten preskriberats. Den finländska behöriga myndigheten följer upp preskriptionen av utländska skatter som drivs in och avbryter vid behov indrivningen av den preskriberade utländska skatten.

4.3 Att skjuta upp, avbryta eller förlänga preskriptionstiden

Lagstiftningen i den sökande staten tillämpas på preskription av fordran, även om indrivningen sker enligt den anmodade statens lagstiftning. Om det i den sökande staten har föreskrivits att det är möjligt att skjuta upp, avbryta eller förlänga preskriptionstiderna för skatter, kan även de indrivningsåtgärder som vidtas av den anmodade staten påverka preskriptionen – genom att skjuta upp, avbryta eller förlänga preskriptionstiden i den sökande staten.

ledande skattesakkunnig Tuija Vigren

överinspektör Julius Jämsä