Falska meddelanden har skickats ut i Skatteförvaltningens namn. Läs mer om falska meddelanden

Tillämpningsanvisning för fastighetsskattelagen

Har getts
2.1.2014
Diarienummer
A197/200/2013
Giltighet
Tills vidare
Bemyndigande
Lag om Skatteförvaltningen (503/2010) 2 § 2 mom.
Ersätter anvisningen
19.1.1993 nr 7304/1/40/92

Denna anvisning ersätter Skattestyrelsens anvisning 19.1.1993 om tillämpning av fastighetsskattelagen (654/1992). Anvisningen har uppdaterats för att svara mot den gällande lagstiftningen och rättspraxisen. 

1 Huvuddragen i fastighetsskattelagen

Alla fastigheter i Finland är föremål för fastighetsskatt med undantag för vissa undantag som bestäms separat i fastighetsskattelagen (654/1992). I fastighetsbeskattningen jämställs med fastigheter byggnader och konstruktioner på arrenderad mark, outbrutna områden liksom byggnadsmark som hör till samhällighet eller samfälld skog. För jord- och skogsbruksjord betalas inte fastighetsskatt. Befriade från skatt är också vattenområden, allmänna vägar, gator, torg och begravningsplatser.

Fastighetsskattskyldigheten bestäms utifrån läget vid ingången av kalenderåret. Skyldig att betala skatten för en fastighet är den som äger fastigheten vid ingången av kalenderåret. En innehavare som är likställd med ägare jämställs med fastighetens ägare. Skattskyldigheten är allmän, och därmed är även staten, kommuner, församlingar och allmännyttiga samfund skattpliktiga. En kommun betalar dock inte skatt för en fastighet som är belägen inom den egna kommunen.

Fastighetsskatten fastställs som vissa procentsatser av beskattningsvärdena på de olika delarna av fastigheten. För byggnader fastställs skatteprocentsatsen utifrån användningsändamålet. För mark betalas skatt i regeln enligt den allmänna fastighetsskatteprocentsatsen. Vid tillämpningen av denna lag anses som en fastighets värde det värde som enligt 5 kap. i lagen om värdering av tillgångar vid beskattningen (1142/2005, nedan värderingslagen) samt de bestämmelser och beslut som meddelats med stöd av den. Vid fastighetsbeskattningen används som beskattningsvärde det beskattningsvärde för kalenderåret före det år då fastighetsskatten påförs. Beskattningsvärdet beräknas enligt situationen den 31.12. Exempelvis fastställs fastighetsskatten för år 2014 utifrån beskattningsvärdena för år 2013.

Skatteförvaltningen verkställer fastighetsbeskattningen. Fastighetsskatten fastställs utifrån uppgifter i Skatteförvaltningens register som lämnats av den skattskyldige och uppgifter som erhållits av utomstående med stöd av kapitel 3 i lagen om beskattningsförfarande (1558/1995) samt annan utredning som erhållits i frågan. Från och med år 2013 har den skattskyldige gransknings- och anmälningsskyldighet när det gäller de uppgifter som använts som grund för fastighetsbeskattningen. Anmälningsförfarandet motsvarar förfarandet med förhandsifylld skattedeklaration, som tillämpas vid inkomstbeskattningen.

Fastighetsskatt fastställs som slutgiltig skatt. Fastighetsskatt uppbärs, indrivs och återbärs såsom bestäms eller föreskrivs i lagen om skatteuppbörd (609/2005) eller med stöd av denna.  Fastighetsskattens avkastning redovisas till kommunerna. På redovisningen tillämpas bestämmelserna i lagen om skatteredovisning (532/1998).

2 Skatteobjekt

Enligt 2 § 1 mom. i fastighetsskattelagen avses med fastighet sådan tomt, lägenhet och annan självständig enhet för jordinnehav i Finland som har införts eller bör införas som fastighet i fastighetsregistret. Fastigheter som är helt eller delvis befriade från fastighetsskatt anges uttömmande i 3 och 4 § i fastighetsskattelagen (se kapitel 3 nedan).

Till fastigheter räknas byggnader och konstruktioner på arrenderad mark, outbrutna områden samt byggnadsmark som hör till samhällighet eller samfälld skog (2 § 2 mom. i fastighetsskattelagen). Dessa objekt är inte fastigheter i civilrättsligt hänseende.

Outbrutet område

Förutom fastigheter omfattas även outbrutna områden av fastighetsskatt. Enligt 2 § 2 mom. 2 punkten i fastighetsskattelagen tillämpas bestämmelserna i fastighetsskattelagen på outbrutet område som hör till fastighet. Ett outbrutet område är till exempel ett avgränsat område på 5 000 m² som inte ännu har styckats från stamfastigheten till en egen fastighet. Skatt på outbrutet område påförs områdets ägare. Stamfastighetens ägare är inte skattskyldig till den del som gäller det outbrutna området.

Byggnad och konstruktion

Fastighetsskatten gäller i huvudsak alla slags byggnader och konstruktioner, även halvfärdiga. Fastighetsskatt ska betalas både för byggnad som utgör en beståndsdel av en fastighet och för byggnad eller konstruktion som finns på annans mark oberoende av arrenderelationens natur. Med stöd av 2 § 2 mom. 1 punkten i fastighetsskattelagen är alltså även en sådan byggnad eller konstruktion, som inte förknippas med överförbar arrenderätt, ett skatteobjekt. Fastighetsskatten påförs därvid byggnadens ägare till den del som gäller byggnaden, och markägaren för den del som gäller marken.

Om till exempel ett bostadsaktiebolags byggnad står på en arrenderad tomt, är bolaget skattskyldigt för byggnadens del och markägaren för markens del. Enligt 2 § 3 mom. i fastighetsskattelagen är en byggnads utrustning ett skatteobjekt till den del den beaktas vid värderingen av fastigheten.

Fastighetsskattelagen har ingen definition av byggnad eller konstruktion. I beskattningspraxisen har man ansett att en byggnad är en konstruktion, struktur eller anläggning som är fast eller avsedd att vara stationär. Denna definition motsvarar i huvudsak definitionen av en byggnad i enlighet med 113 § i markanvändnings- och bygglagen (132/1999).

Som en konstruktion enligt fastighetsskattelagen kan man till exempel betrakta en bro, kaj, läktare, täckt bilplats och ett täckt bränsledistributionsställe. Med kaj avses inte en sedvanlig bad- eller båtbrygga vid en fritidsbostad. I rättspraxisen har en antennmast betraktats som en konstruktion (HFD 14.8.1997, liggare 1857). Däremot är en kraftöverföringslinje med tillhörande stolpar enligt Högsta förvaltningsdomstolens beslut HFD:2000:48 (HFD 20.7.2000, liggare 2060) inte en konstruktion såsom avses i 2 § 2 mom. 1 punkten i fastighetsskattelagen.

Enligt Skatteförvaltningens uppfattning är till exempel rör eller ledningar i marken eller luften, vilka inte är en del av en byggnad eller en konstruktion, inte heller konstruktioner såsom avses i fastighetsskattelagen.

Samfälligheter

Enligt 2 § 2 mom. 3 punkten i fastighetsskattelagen tillämpas bestämmelserna på byggnadsmark som hör till samfällighet som avses i lagen om samfälligheter (758/89) eller samfälld skog som avses i lagen om samfällda skogar (109/2003). Till övriga delar faller samfälligheter utanför fastighetsskattelagens tillämpningsområde.

3 Fastigheter som är helt eller delvis befriade från skatt

3.1 Jordbruksfastigheter

3.1.1 Gårdsbruk

Enligt 2 § 2 mom. i inkomstskattelagen för gårdsbruk (543/1967) avses med en gårdsbruksenhet en självständig ekonomisk enhet på vilken bedrivs jord- eller skogsbruk. Begreppet gårdsbruk har betydelse för fastighetsbeskattningen, eftersom endast en gård som betraktas som gårdsbruk kan ha skog och jordbruksmark som befriats från skatt.

Med gårdsbruksenhet avses inte en fastighet under två hektar, om den inte hör till en större helhet som ska ses som en gårdsbruksenhet. Arealen i sig är ingen avgörande faktor. Avgörande är huruvida jord- eller skogsbruk idkas i området. Ett 10 hektar stort område i skärgården som används för rekreation betraktas inte som en gårdsbruksenhet. Å andra sidan kan jord- eller skogsbruk inte idkas för stadigt inkomstförvärvande i ett litet område. Gränsen mellan gårdsbruksenheter och fastigheter som omfattas i sin helhet av fastighetsbeskattningen har utretts mot ljuset av arealuppgifterna bland annat i följande avgöranden av Högsta förvaltningsdomstolen: HFD 1996-B-552, HFD:1997:21, HFD:1997:56 samt HFD 23.9.1997, liggare 2333.

Gårdsbruksfastigheter är aldrig helt befriade från fastighetsskatt. Fastighetsskatten omfattar bostads- och produktionsbyggnaderna som hör till gårdsbruket och marken de är belägna på, liksom de områden som fastställts som byggnadsmark. Av områdena på en jordbruksfastighet omfattar fastighetsskatten därtill annan mark för jordbruksekonomi, marktäktsområden samt så kallade specialområden, såsom golfbanor, idrottsplaner, campingområden, fiskodlingsbassänger och slalombackar.

3.1.2 Skog och jordbruksjord

Enligt 3 § 1 mom. 1 punkten i fastighetsskattelagen ska fastighetsskatt inte betalas för skog eller jordbruksjord. Även om skog och jordbruksjord utgör det viktigaste undantaget till fastighetsskattens tillämpningsområde, har de inte definierats direkt i fastighetsskattelagen. Däremot ingår definitioner av skog och jordbruksjord i lagen om värdering av tillgångar vid beskattningen.  Utifrån hänvisningarna till värderingslagen i 15 § i fastighetsskattelagen kan man utgå ifrån att man med skog och jordbruksjord avser detsamma som i värderingslagen.

Skogsmark definieras i 7 § 2 mom. i värderingslagen. Enligt denna definition hänförs till skogsmark sådan mark som använts för eller är avsedd att användas för odling av träd och där den årliga tillväxten hos fullslutet trädbestånd som är lämpat för ståndorten i medeltal är minst 1 kubikmeter stamved med bark per hektar under den omloppstid som ger den högsta medelavkastningen. Skog som inte avkastar virke minst 1 m³/ha/v räknas inte som skogsmark utan som annan gårdsbruksmark (31 a § i lagen om värdering av tillgångar vid beskattningen).

Enligt 20 § 1 mom. i värderingslagen hänförs åker, trädgård, naturäng och naturbete i varaktig jordbruksanvändning till jordbruksmark. Ett trädgårdsland för husbehov betraktas inte som trädgård. Ett sådant brukar i stället räknas som byggnadsjord.

3.1.3 Åtskiljande av byggnadsjord från skog och jordbruksjord

Enligt 29 § 1 mom. avses med mark även ett sådant område av byggnadsmark på en gårdsbruksenhet för vilket detaljplan har fastställts.  För ett sådant område fastställs fastighetsmark även om skog fortfarande växer i området eller om rådet används som jordbruksmark.

Byggnadsjord som hör till ett gårdsbruk men för ingen detaljplan har fastställts (t.ex. område som reserverats för byggande i en stranddetaljplan eller en generalplan) betraktas enligt 29 § 2 mom. i värderingslagen som byggnadsjord från den tidpunkt när den nuvarande ägaren började sälja tomter av gården (vad föregående ägare har sålt har ingen betydelse). Ett villkor är därtill att den skattskyldige alltjämt kan sälja mark för byggnadsändamål i området i fråga.  Om den skattskyldige till exempel har ett 2 km långt strandområde, utreds antalet byggplatser som kan säljs efter den första försäljningen och dessa värderas som byggnadsjord.

Överlåtelse av ett icke detaljplanerat område i samband med överlåtelse av ett helt gårdsbruk medför inte automatiskt att marken börjar omfattas av fastighetsbeskattningen. I sådana situationer ska man klargöra vad som har köpts. Om till exempel det pris som betalats för helheten motsvarar priset för skogsmark är detta ett bevis på att marken har förvärvats för skogsbruk och alltså inte ska omfattas av fastighetsbeskattningen. Om den betalade köpeskillingen indikerar att en del av marken har förvärvats för byggnadsändamål, värderas denna i fastighetsbeskattningen som byggnadsjord och beskattas därefter.

Enligt ordalydelsen i lagen ska uthyrning inte betraktas som försäljning Om den skattskyldige har byggt stugor i ett stranddetaljplanerat område och hyr ut dessa, omfattas stugorna och deras tomter av fastighetsskatten. Den omgivande stranddetaljplanerade skogen omfattas inte av fastighetsskatten i det fall att ägaren inte har överlåtit någon tomt mot vederlag.

I det skede när skog eller jordbruksjord på en gårdsbruksenhet ändras till byggnadsjord ska områdets gränser och värderingsprinciper utredas omsorgsfullt. Enligt Skatteförvaltningens harmoniseringsanvisning om beskattningen för år 2013 (diarienummer A164/200/2013) ska såsom areal för outbrutna bebyggda semesterstugtomter på lägenheten, vilkas areal inte utretts vid klassificeringen kan, i brist på annan utredning, betraktas som 2 000 m².

3.1.4 Behandling av annan gårdsbruksmark

Till annan gårdsbruksmark hänförs enligt 31 a § 2 mom. i värderingslagen sådana områden som inte regelbundet ger jordbruks- eller skogsbruksavkastning. Sådana områden är exempelvis impediment som hänför sig till jord- och skogsbruket, kraftlinjegator vilkas bredd är minst tio meter och hälften av kraftlinjegatornas randområden samt minst fem meter breda diken, rörnätsområden och byggda vägar som är försedda med behövliga diken. Dessa områden omfattas i princip av fastighetsskatten men värdet av dem anses vara noll enligt 31 a § 1 mom. i värderingslagen.

Naturskyddsområden

Nationalparker, naturparker, myrskyddsområden och övriga naturskyddsområden som grundats med stöd av naturvårdslagen (1096/1996) är i huvudsak annan gårdsbruksmark, vars värde är noll enligt 31 a § 1 mom. i värderingslagen.

När ett nytt naturskyddsområde grundas ändras skogsmarkerna, vattenområdena samt eventuella jordbruksmarker till annan gårdsbruksmark om man ser till markanvändningsslaget.

I naturskyddsområden kan det emellertid i vissa fall förutom annan gårdsbruksmark även finnas byggnader och byggplatser för dessa (till exempel guidningscentrum i nationalparkerna). Dessa byggnader med tomter är skattepliktiga för ägaren – de är objekt som ska beskattas enligt de allmänna bestämmelserna i värderingslagen. Storleken på fastighetsskatten bestäms utifrån de skattesatser som den aktuella kommunen har fastställt.

Frilufts- och rekreationsområden samt parker

Planbestämmelser kan begränsa utnyttjandet av en skog på ett sätt som är bindande och permanent för markägaren. Då handlar det om områden som anvisats som frilufts- och rekreationsområden eller parker i en detaljplan. Sådana områden är antingen skogsmark eller specialområden. På samma sätt som skyddsområden faller dessa skoglika planområden utanför fastighetsbeskattningen antingen som skogs- eller specialområde som inget beskattningsvärde fastställs för.

Privatvägar på en gårdsbruksfastighet

Till skillnad från allmänna vägart, omfattas privatvägar av fastighetsskatt. Vägar på en gårdsbruksenhet värderas emellertid inte i allmänhet separat som grund för fastighetsskatten. När det handlar om vägar som går genom jordbruksjord eller skog lämnas de obeskattade med motiveringen att de inte har något värde. Om en privatväg på en gårdsbruksenhet därigenom går genom byggnadsjord, räknas den som en del av byggnadsjorden och blir därigenom beskattad.

3.1.5 Marktäktsområden

Marktäktsområden som finns på en gårdsbruksfastighet börjar omfattas av fastighetsskatt i det skede när man börjar sälja jordmaterial från området. Täkter av det här slaget är enligt 31 § 1 mom. i värderingslagen bland annat stenbrott samt grus-, ler- och torvtäkt. Tidpunkten för fastställandet av skatten är början av nästa kalenderår. Eget bruk, tillstånd för marktäkt eller kartläggning leder inte ännu till att skatt påförs. I det skede betraktas området som skog eller område med karaktären av impediment. Skattskyldigheten beträffande ett marktäktsområde avgörs utifrån de allmänna bestämmelserna i fastighetsskattelagen (se kapitel 4 nedan).

Små skogsområden (under 0,3 ha) i mitten eller på kanterna av ett marktäktsområde värderas inte separat som skogsmark utan ingår i marktäktsområdet och värdet av det. Om det finns större skogsområden inom ett marktäktsområde ska de räknas som skogsmark.

3.2 Ödekyrkor, slott, fästningar och kloster

Enligt 3 § 2 mom. i fastighetsskattelagen ska fastighetsskatt inte fastställas för ödekyrkor, slott, fästningar eller kloster. Nämnda objekt är befriade från fastighetsskatt av kulturhistoriska skäl. Kyrkor som inte längre används för regelbundet församlingsarbete betraktas som ödekyrkor. Till samma grupp räknas även ett antal stensakristior. Sammandraget i bilaga 1 är en förteckning över ödekyrkor, slott och fästningar som är befriade från skatt.

Bestämmelsen om skattefrihet för ovan nämnda objekt är uttömmande. Alla övriga fastigheter av samma typ (t.ex. museer) som inte tas upp separat omfattas av fastighetsskatten även om de skulle ha ett kulturhistoriskt värde. Dessa objekts speciella karaktär tas vid behov i beaktande vid värderingen av en fastighet.

3.3 Fastigheter som används för övervakningen av Finlands territorium och för försvarsmaktens behov

Enligt 3 § 1 mom. 3 punkten i fastighetsskattelagen ska fastighetsskatt inte betalas för byggnader eller konstruktioner som används för övervakning av Finlands territorium eller för andra fastigheter till den del de används för försvarsmaktens behov som fästningsverk, militär-, flyg- eller flottbas, forsknings- eller försöksanstalt, förråd eller depå. Dessa objekt är främst sådana som man av försvarsrelaterade skäl har kunnat bygga utan byggnadstillstånd.

Fastigheter i försvarsmaktens bruk

Fastighetsskatt fastställs för sociala byggnader, sjukhus och verkstäder för klädvård som är belägna i garnisonerna. Därtill fastställs skatt för kontors- och bostadsbyggnader (inklusive kaserner) förutom när dessa ligger i en fästning eller militärbas. Den skattefrihet som nämns i 3 § 1 mom. 3 punkten i fastighetsskattelagen gäller emellertid inte försvarsmaktens kontors- och bostadsbyggnader i historiska fästningar, såsom Sveaborg.

Begreppet militärbas har inte definierats i lagen. Vid fastighetsbeskattningen kan man som militärbaser behandla operativa kommandoplatser, stridsledningscentraler, radarstationer och -centraler och sambandscentraler som försvarsministeriet betraktar som baser liksom mottagnings-, avsändnings- och förmedlingsstationer, stationer för flygtrafikcentraler och lägerområden med konstruktioner och byggnadsbeståndet vid nämnda baser.

Byggnad eller konstruktion som används för övervakningen av Finlands territorium

Fastighetsskatt ska inte betalas för byggnad eller konstruktion som används för övervakningen av Finlands territorium. Gränsbevakningsväsendet har hand om territorialövervakningen, dvs. övervakningen av Finlands territoriella integritet. För territorialövervakningen använder Gränsbevakningsväsendet observationstorn och patrullstugor. Övriga byggnader som används av Gränsbevakningsväsendet omfattas av fastighetsbeskattningen.

Fastigheter eller delar av fastigheter som används för tullövervakning och passkontroll betraktas inte som byggnader eller konstruktioner som är avsedda för territorialövervakning.

3.4 Vattenområden

Enligt 3 § 1 mom. 4 punkten i fastighetsskattelagen ska fastighetsskatt inte betalas för vattenområden. Finlands territorialvatten och stora fjärdar är allmänna vattendrag till den del de ligger utanför bygränserna. Allmänna vattenområden är statens egendom. Utöver allmänna vattenområden har även andra vattenområden befriats från fastighetsskatt. Begreppet vattenområde motsvarar det som stadgats i vattenlagen (587/2011).

3.5 Torg, gator, vägar och allmänna spårtrafikled osv.

Enligt 3 § 2 mom. 1 punkten i fastighetsskattelagen ska fastighetsskatt inte heller betalas för fastigheter till den del de används som torg, öppen plats, gata, byggnadsplaneväg, allmän väg, allmän spårtrafikled eller ett allmänt flygfälts rullbana. Skattefriheten för ovan nämnda områden beror främst på administrativa skäl.

Torg, öppen plats och gata

I fastighetsskattelagen anses begreppen torg, öppen plats och gata ha samma innebörd som begreppen i markanvändnings- och bygglagen (132/1999). Nämnda områden är befriade från fastighetsskatt endast om de har anvisats för det aktuella ändamålet i en detaljplan, eller i en fastställd gatuplan definierats som områden som behövs för gata och tagits i bruk för detta ändamål.

Ett område som i den första fastställda detaljplanen har anvisats som gatuområde befrias från fastighetsskatt senast i det skede när kommunen har tagit gatuområdet i besittning. Över besittningstagandet görs ett protokoll och i allmänhet en karta. Skattebyrån överenskommer lokalt med kommunen om att få dessa. I ett detaljplaneområde föregår besittningstagandet av ett gatuområde i regel av en allmän mätning av området, varvid gatuområdet övergår i kommunens ägo och befrias från fastighetsskatt enbart på grundval av detta.

I ett planändringsområde befrias en gata i allmänhet från fastighetsskatt när området övergår i kommunens ägo. Samma gäller öppna platser och torg.

Landsväg (Allmän väg)

Allmän väg är ett begrepp som ingick i den upphävda lagen om allmänna vägar (väglagen 165/1927). Väglagen har ersatts med landsvägslagen (503/2005), vilken trädde i kraft 2006. Enligt en bestämmelse i 111 § i landsvägslagen ska en hänvisning till allmän väg i en annan lag eller förordning avse en hänvisning till landsväg efter att denna lag trätt i kraft. Enligt 4 § i landsvägslagen avses med landsväg en väg som har upplåtits för allmän trafik och som upprätthålls av staten.     Till vägen hör ett vägområde och anslutningsområden. När en vägplan har fastställts och man har beslutat att bygga vägen har väghållaren rätt att ta det område som behövs för vägen i besittning. Från och med tidpunkten för besittningstagandet faller vägområdet utanför fastighetsbeskattningen.

Fastighetsskatt betalas endast för de markområden som finns omedelbart under vägen och dess anslutningsområde, till exempel under en rastplats. Markområden och byggnader som knyter an till dessa, såsom servicestationer och byggnader och konstruktioner ovanpå, under eller mellan trafikleden omfattas av fastighetsskatt.

Allmän spårtrafikled

Allmänna spårtrafikleder är befriade från fastighetsskatt. Allmänna järnvägar ingår i skatteunderlaget. I en från fastighetsskatt befriad allmän spårtrafikled anses ingå bangårdsområdet, områden under spåren även utanför det egentliga bangårdsområdet, konstruktioner och anordningar som tjänar spårtrafiken (t.ex. ställverk) och perronger med tak.

Fastighetsskatt fastställs för stationsbyggnader jämte tomtmarken de står på, lager- och verkstadsbyggnader och -konstruktioner samt gårdsområden och anslutande parker. Fastighetsskattepliktiga är även byggnader och konstruktioner under eller ovanpå spårlederna med undantag för byggnader och konstruktioner som omedelbart tjänar spårtrafiken.

Flygfält

Flygfältens startbanor som används för allmänna trafikändamål är befriade från fastighetsskatt. Begreppet startbana innehåller bland annat så kallade rullbanor och uppstigningsbanor samt speditionsområdet. Däremot är flygfältsbyggnaderna inte befriade från fastighetsskatt.

Flygfält där mer än hälften av användningen består av militär luftfart räknas som flygfält som används för militärt bruk av försvarsmakten. Den del av dessa flygfält som är i militärt bruk är befriad från fastighetsskatt med stöd av 3 § 1 mom. 3 punkten i fastighetsskattelagen. Till övriga delar tillämpas de allmänna bestämmelserna om flygfält på dessa fält som är i sambruk.

Skogsklädda skyddszoner kring flygfälten berörs inte av fastighetsskatt eftersom de är skogsmark eller med motiveringen att beskattningsvärde i allmänhet inte fastställs för skog som på grund av begränsad användning klassificerats som specialområde (trädbeståndet får inte överstiga 12 meter).

För områden i flygfältens omedelbara omgivning, där trädbeståndet har avverkats helt, fastställs ett särskilt värde och utifrån detta fastställs fastighetsskatten.

3.6 Begravningsplats

Med stöd av 3 § 2 mom. 2 punkten i fastighetsskattelagen betalas fastighetsskatt inte heller för en begravningsplats, vilken grundats av en församling eller annars med behörigt tillstånd. En privat gravplats anses inte som en skattefri begravningsplats.

Ett jordfästningskapell eller en kyrka jämte byggplatsen på ett begravningsplatsområde omfattas av fastighetsskatt, ifall det inte handlar om en skattefri ödekyrka.

3.7 Kommunernas fastigheter

Med stöd av 3 § 3 mom. i fastighetsskattelagen ska en kommun inte betala skatt för en fastighet som den äger på sitt eget område. Skattefriheten gäller också sådana kommunala fastigheter där kommunen idkar affärsverksamhet i egenskap av kommunalt affärsverk. Däremot gäller skattefriheten inte privaträttsliga, av kommunen ägda sammanslutningar, och därför är t.ex. Kommunens El Ab skyldig att betala fastighetsskatt till kommunen för sina fastigheter. En samkommun (tidigare ett kommunförbund) är också utan undantag skyldig att betala skatt för en fastighet som den äger till den kommun fastigheten, t.ex. ett sjukhus, ligger i även om kommunen själv är medlem i den aktuella samkommunen.

Arrendetomter som ägs av kommunerna omfattas inte av fastighetsbeskattningen eftersom det är ägaren som betalar skatten för en arrendetomt och i det här fallet har kommunen, dvs. ägaren, befriats från att betala skatt till sig själv.

Kommunen är dock skyldig att betala skatt för fastigheter som är belägna utanför den egna kommunen. Därmed betalar kommunen skatt till grannkommunen för byggnader och byggnadsjord i rekreationsområden som ligger i grannkommunen.

3.8 Representationer, konsulat och liknande

Enligt 4 § i fastighetsskattelagen ska skatt inte betalas för en fastighet om beskattningen strider mot föreskrifterna i ett internationellt avtal som binder Finland.

De avtal som gäller undvikande av dubbel beskattning och kringgående av skatt innehåller vanligtvis inge uttryckliga bestämmelser om fastighetsskatten. I vissa andra internationella avtal som binder Finland ingår emellertid bestämmelser på grund av vilka främst främmande staters representationers och konsulats fastigheter är skattefria på vissa villkor.

Om en diplomatisk representation eller ett konsulat driver verksamhet i en del av en fastighet som representationen eller konsulatet har i sin besittning med stöd av aktieinnehav i ett bostads- eller fastighetsaktiebolag befrias inte bostads- eller fastighetsaktiebolaget från fastighetsskatt. Om bostads- eller fastighetsbolaget i sin helhet är i den diplomatiska representationens eller konsulatets besittning har man i beskattningspraxisen utgått ifrån att fastighetsskatt inte ska påföras.

4 Skattskyldighet

4.1 Allmänt

Skattskyldigheten i fastighetsskattelagen är allmän: fastighetsskatt påförs även dem som är befriade från inkomstskatt. Skattskyldiga är därför även staten och kommunerna samt deras inrättningar, samkommuner, församlingar och övriga religiösa samfund samt olika allmännyttiga föreningar (se kap. 5.6) och stiftelser. Även för dessa fastställs fastighetsskatt för andra fastigheter eller delar av fastigheter som uttryckligen befriats från skatt i fastighetsskattelagen.

Skattskyldiga är t.ex. ungdoms- och idrottsföreningar, politiska partier och deras lokalorganisationer, arbetsmarknadsorganisationer, lantbrukssällskap, ideella föreningar samt stiftelser som grundats i syfte att stödja vetenskap och konst. Skattskyldiga är därmed även t.ex. Helsingfors universitet (10 a § i fastighetsskattelagen), Oy Yleisradio Ab och Oy Alko Ab. För begränsat skattskyldiga fastställs fastighetsskatten på samma grunder som för allmänt skattskyldiga.

4.2 Ägare

Enligt huvudprincipen i fastighetsskattelagen är den som äger fastigheten vid ingången av kalenderåret skyldig att betala fastighetsskatten. När det gäller aktie- och bostadsaktiebolag innebär ägarens skattskyldighet att fastighetsskatten påförs bolaget, inte aktieägarna. Om företagets räkenskapsperiod avviker från kalenderåret är detta inget hinder för fastställandet av fastighetsskatten.

Om en fastighet är utarrenderad är det fastighetens ägare, inte innehavaren, som betalar fastighetsskatten. Arrenderelationens natur har ingen betydelse. Om marken och byggnaden tillhör olika ägare, betalar den som äger marken fastighetsskatt för den, och den som äger byggnaden eller konstruktionen betalar på motsvarande sätt skatt för den.

Fastighetsskatteplikten bestäms utifrån den privaträttsliga ägaren, inte utifrån hur fastighetens ägare beskattas vid inkomstbeskattningen. Om till exempel en fastighet ägs av ett öppet bolag eller ett kommanditbolag fastställs skatten alltid för bolaget oberoende av huruvida bolagets inkoms fördelas på delägarna vid inkomstbeskattningen. Om bolaget använder en fastighet som ägs av en delägare, verkställs fastighetsskatten för den faktiska ägaren, dvs. delägaren, även om bolaget skulle ha behandlat fastigheten som sina tillgångar.

Enligt 6 § 2 mom. i fastighetsskattelagen är dödsboet skyldigt att betala skatten för dödsboets fastighet.

Skyldig att betala skatten för ett outbrutet område är den som äger det outbrutna området (6 § 4 mom.). Ägaren av stamfastigheten är inte skattskyldig till denna del.

För en fastighet som ägs av två eller flera personer och som i inkomstbeskattningen beskattas som en fastighetssammanslutning, fastställs fastighetsskatten separat för varje ägaren för den andel som han eller hon äger av fastigheten. Enligt 9 § i fastighetsskattelagen är var och en endast skyldig att betala skatt för sin egen andel av fastigheten.

Fastighetsskatt fastställs även för äkta makar som gemensamt äger en fastighet i proportion till deras ägarandelar.

Om en fastighet har förvärvats för ett bolag som skall bildas eller för annat oregistrerat samfund, är den skattskyldig som har förvärvat fastigheten, till dess att äganderätten övergår till samfundet eller bolaget i fråga eller till en annan mottagare av överlåtelsen (10 §).

Om en byggfirma köper en tomt för ett bostadsaktiebolag som ska bildas, påförs fastighetsskatten byggfirman, om bolaget inte har grundats och äganderätten inte har överförts till bolaget före tidpunkten för bestämningen av skatten. Äganderätten anses överföras när bostadsaktiebolagets bolagsstämma har godkänt affären som bindande för sig. Skattskyldig för en halvfärdig eller färdigställd byggnad är byggfirman, om ingen mottagningsbesiktning har gjorts på byggnaden före tidpunkten för bestämningen av skatten.

Fastighetsskattelagen har inga särskilda bestämmelser för den händelse att byggfirman går i konkurs. Skattskyldig är även i en sådan situation fastighetens ägare, även om denna skulle vara konkursgäldenär.

4.3 Ägarbyten

Skyldig att betala fastighetsskatt är den som är privaträttslig ägare vid ingången av kalenderåret (5 och 6 § i fastighetsskattelagen). När ägaren av en fastighet byts ska ägaren vid ingången av kalenderåret utredas med hjälp av avtalsklausulerna för fastighetsaffären. I allmänhet ges dessa avtal betydelse. Om till exempel ett köpebrev upprättas i december 2013 och man kommer överens om att äganderätten och besittningen övergår 1.1.2014, är köparen fastighetsskatteskyldig för år 2014. Om inget annat har avtalats i köpebrevet, övergår ägandet och besittningen av fastigheten på köparen när köpebrevet undertecknas.

Om fastighetsaffären har gjorts med äganderättsförbehåll, betraktas vid beskattningen köparen som ägare av fastigheten från och med övergången av besittningen även om äganderätten enligt villkoren i köpebrevet skulle överföras först i ett senare skede. Om återigen köpepriset har betalats och äganderätten överförts på köparen fastställs fastighetsskatten för denne även om säljaren skulle ha förbehållit sig besittningsrätten. Om både besittningen och äganderätten i början av kalenderåret fortfarande är hos säljaren, är säljaren också skyldig att betala fastighetsskatt.

Om överlåtelsen av fastigheten konstateras ogiltig, är fastighetens ursprunglige ägare skyldig att betala fastighetsskatt. Om ogiltigheten inte hade konstaterats när beskattningen verkställdes, kan fastighetsskatten påföras rätt ägare med hjälp av skatterättelse. Situationen är i allmänhet densamma för affärer som hävts med domstolsbeslut. Samma förfaringssätt tillämpas också om köpeavtalet har hävts genom frivillig överenskommelse i en situation där man skulle ha kunnat komma till samma slutresultat via en domstol, till exempel på grund av ett väsentligt kvalitetsfel på fastigheten.

Om en fastighetsaffär hävs frivilligt handlar det om en ny affär. Även om den nya köparen önskar häva affären är han skyldig att betala fastighetsskatt om han äger fastigheten vid ingången av kalenderåret. Förfaringssättet är det samma vid affär som konstaterats vara förbigående av arrangemang såsom avses i utsökningsbalken (705/2007). Köparen är skattskyldig för den tid som han har haft lagfart till fastigheten (se HFD:2013:4).

Fastighetsöverlåtelser som förutsätter tillstånd eller samtycke (av äkta maka, domstol osv.) anses i allmänhet giltiga ända från början, även om tillståndet eller samtycket skulle ges i efterhand (se HFD:2011:67). Om samtycke eller tillstånd inte fås ses detta som att ägarbytet inte har skett, varvid säljaren fortsättningsvis är skyldig att betala fastighetsskatt.

I de fastighetsförrättningar som inte grundar sig på äganderättsförvärv (till exempel styckning), börjar skattskyldigheten för den nya fastigheten från och med registreringsdagen. Om slutmötet om styckningen av en fastighet (en fastighetssammanslutning) som har ägts i kvotdelar hålls 11.12.2013 och de nya lägenheterna har tagits upp i fastighetsregistret 5.2.2014, är ägarna av kvotdelarna (fastighetssammanslutningens delägare) skyldiga att betala skatt för år 2014.

4.4 Innehavare som är likställd med ägare

Med innehavare som är likställd med ägare avses den som vid ingången av kalenderåret har ständig besittningsrätt till fastigheten (5 § 2 mom. 1 punkten i fastighetsskattelagen). De fall som avses i detta sammanhang härrör från tidigare fastighetsförhållanden och är nuförtiden sällsynta. I rättslitteraturen har man ansett att rättigheter att grunda fabriksanläggningar med stöd av de bestämmelser som ingick i hantverks- och industrirättigheterna från år 1739 liksom villkorliga tomter är rättigheter av det här slaget (Timo Viherkenttä, Uusi kiinteistöverolaki 1993, s. 74).

En mer betydande grupp av innehavare som är likställda med ägare utgöras av dem som har vederlagsfri besittningsrätt till fastigheten med stöd av 3 kap. 1 a § 2 mom. i ärvdabalken (40/1965), testamente eller någon annan sådan grund, vars giltighet inte grundar sig på ett avtal som ingåtts av fastighetens ägare eller tidigare ägare. (5 § 2 mom. i fastighetsskattelagen). I dessa situationer har ägarens rätt till fastigheten begränsats kraftigt på grund av omständigheter som inte beror på honom.

Som innehavare som är likställd med ägare betraktas till exempel en änka eller änkling som utan hinder av en bröstarvinge eller testamentstagare har rätt att odelat besitta den bostad som makarna använt som gemensamt hem eller annan för änkan eller änklingen lämplig bostad som ingår i kvarlåtenskapen. Som innehavare som är likställd med ägare betraktas även den som genom besittningsrättstestamente fått rätt att besitta en fastighet som ingår i boet.

Med ägare likställs även den som har donerat en fastighet men förbehållit sig besittningsrätten. Om till exempel föräldrarna donerar en fritidsfastighet till sina barn men förbehåller sig besittningsrätten till fastigheten, påförs föräldrarna fastighetsskatt, eftersom dessa vid fastighetsbeskattningen betraktas som innehavare som är likställda med ägare.

Besittnings- och äganderätten kan separeras även så att till exempel far- eller morföräldrarna donerar besittningsrätten till sina barn och äganderätten till sina barnbarn. I en sådan situation betraktas som innehavare som är likställda med ägare far- eller morföräldrarnas barn, vilka har fått besittningsrätten till fastigheten i gåva av sina föräldrar.

Om det i situationer utöver de ovan nämnda uppkommer en besittningsrätt till en fastighet, fastställs inte fastighetsskatt ens delvis till den som innehar besittningsrätten, utan ägaren beskattas för hela fastigheten. Med andra ord kan en innehavare som är likställd med ägare inte uppkomma så att säljaren i samband med en affär eller en annan fångst mot vederlag förbehåller sig besittningsrätten till fastigheten. Om till exempel föräldrarna säljer en fastighet till sitt barn och förbehåller sig besittningsrätten under sin återstående livstid, fastställs fastighetsskatten till barnet med utgångspunkt i hela fastighetens beskattningsvärde utan avdrag för värdet på besittningsrätten.

Ägaren eller en innehavare som är likställd med ägare betalar skatt för den del av fastigheten som han äger eller till vilken han har besittningsrätt som likställs med ägare.

5 Bestämning av skatten

5.1 Fastställande av procentsatsen för fastighetsskatten

Fastighetsskatten fastställs som vissa procentsatser av beskattningsvärdena på olika delar av en fastighet. Kommunfullmäktige bestämmer årligen på förhand storleken av kommunens fastighetsskatteprocentsatser och fastställer samtidigt inkomstskattesatsen för finansåret (11 § 2 mom. i fastighetsskattelagen). Fastighetsskatten fastställs alltid utifrån den procentsats som bestämts för den kommun som fastigheten ligger i.

Enligt 11 § 4 mom. i fastighetsskattelagen ska kommunen meddela fastighetsskatteprocentsatserna till Skatteförvaltningen senast den 17 november året före skatteåret. Skatteförvaltningen kan förlänga tidsfristen för meddelandet. Har anmälan inte gjorts inom föreskriven tid, får fastighetsskatteprocentsatsen för det föregående året iakttas i beskattningen, dock minst den lägsta skatteprocentsatsen enligt lagen.

Varje kommun ska fastställa minst två fastighetsskatteprocentsatser. Enligt 11 § 3 mom. i fastighetsskattelagen ska kommunen fastställa en allmän fastighetsskatteprocentsats. Därtill ska varje kommun enligt 12 § 1 mom. i fastighetsskattelagen fastställa en skatteprocentsats för byggnader som huvudsakligen används för stadigvarande boende. Dessa två skatteprocentsatser behöver inte nödvändigtvis vara av olika storlek.

Kommunen kan fastställa en skild skatteprocentsats för byggnader som används för annat boende än fast boende, allmännyttiga samfund och vissa inrättningar. Därtill kan kommunen fastställa en skild skatteprocentsats för obebyggda byggplatser som avses i 12a § 2 mom. i fastighetsskattelagen. I vissa kommuner ska kommunen med stöd av lagen fastställa en skild skatteprocentsats för obebyggda byggplatser. Dessa kommuner räknas upp uttömmande i 12 b § 1 mom. i fastighetsskattelagen.

Enligt 11 § 2 mom. i fastighetsskattelagen bestäms fastighetsskatteprocentsatserna med en hundradels procents noggrannhet. Det går inte att fastställa avvikande procentsatser för olika delar av kommunen, olika grupper av skattskyldiga eller olika slag av tomter.

5.2 Allmän fastighetsskatteprocentsats

Enligt 11 § 3 mom. i fastighetsskattelagen ska kommunens allmänna fastighetsskatteprocentsats år 2014 vara minst 0,60 och högst 1,36 procent av fastighetens beskattningsvärde. Den allmänna fastighetsskatteprocenten tillämpas på all mark med undantag för mark på vilken fastighetsskatteprocenten för allmännyttiga samfund ska tillämpas.

Därtill tillämpas den allmänna fastighetsskatteprocentsatsen på sådana byggnader och konstruktioner för vilka ingen särskild skatteprocentsats har fastställts. Den allmänna fastighetsskatteprocentsatsen tillämpas till exempel på industri-, kansli-, kontors- och lagerbyggnader som tjänar näringsverksamhet, offentliga byggnader, sjukhus, kyrkor och produktionsbyggnader inom jordbruket.

5.3 Skatteprocentsats för byggnader som används för stadigvarande boende

Skatteprocentsatsen för byggnader som används för stadigvarande boende tillämpas på byggnader som huvudsakligen används för stadigvarande boende. Enligt 12 § 1 mom. i fastighetsskattelagen ska skatteprocentsatsen för byggnader som huvudsakligen används för stadigvarande boende fastställas till minst 0,32 och högst 0,75 år 2014. När det gäller ett jordområde för en byggnad som ska användas för stadigvarande boende fastställs skatteprocentsatsen enligt den allmänna skatteprocentsatsen.

Byggnad som används för stadigvarande boende

Enligt 12 § 2 mom. i fastighetsskattelagen tillämpas skatteprocentsatsen för en byggnad som används för stadigvarande boende på hela byggnaden, om minst hälften av byggnadens lägenhetsyta används för detta ändamål. Om stadigvarande boende står för mindre än 50 procent, tillämpas inte den separata skatteprocentsatsen för en byggnad för stadigvarande boende ens på en del av byggnadens värde. Om t.ex. den mindre lägenheten i ett parhus utgörs av 50 m² och används i sin helhet för boende, men 170 m² av den större lägenheten på 300 m² används som kontor och de återstående 130 m² för boende, anses huset användas för annat ändamål än för stadigvarande boende, även om största delen av byggnadens yta är i bostadsbruk.

enligt 12 § 2 mom. i fastighetsskattelagen anses en lägenhet vara använd för stadigvarande boende om den i huvudsak är avsedd för sådan användning och inte är i annan användning. Om t.ex. en lägenhet som i bolagsordningen har angetts som bostad används som kontor, används lägenheten inte för stadigvarande boende. Å andra sidan, om lägenheten inte är avsedd för stadigvarande boende, utan har i bolagsordningen angetts som affärslägenhet, betraktas den inte som en lägenhet som används för stadigvarande boende även om den de facto skulle användas för stadigvarande boende.

En lägenhet anses vara använd för stadigvarande boende även om mindre än hälften av lägenheten t.ex. används för näringsverksamhet. Vid beräkningen beaktas endast enskilda lägenheternas areal, inte andra lokaler som hör till byggnaden, såsom källare och trapphus.

Stadigvarande boende

Vid fastställandet av en byggnads huvudsakliga användningsändamål avgör den verkliga användningen av en byggnad (och lägenheterna) i början av kalenderåret. Stadigvarande boende anses vara användningsändamålet för en sådan byggnad eller lägenhet, där en person har sin egentliga bostad och sitt hem såsom avses i lagen om hemkommun (201/1994) (se HFD:2013:30). Som lägenheter för stadigvarande boende kan man även betrakta sådana lägenheter som i inkomstbeskattningen behandlas som bostäder för stadigvarande boende (se HFD:2011:82).

När det gäller fastighetsskatten har det ingen betydelse om byggnaden eller lägenheten används för stadigvarande boende av dess ägare, ägarens familjemedlemmar, hyresgäster eller arbetstagare.

En bostad behöver inte vara bebodd för att betraktas som en bostad för stadigvarande boende. En lägenhet eller en byggnad anses vara använd för stadigvarande boende även om den i huvudsak har avsetts för detta ändamål och inte används för annat bruk.

Även studentbostäder och internat som används för boende under läsåret kan betraktas som bostäder för stadigvarande boende även om en students hemort är någon annanstans om man ser till lagen om hemkommun. Bostäder för stadigvarande boende är även t.ex. pensionärshem som är avsedda för stadigvarande boende. Som byggnader avsedda för stadigvarande boende behandlas inte sjukhus, fängelser och liknande inrättningar, inte heller kaserner (se HFD 1996-B-554).

Enligt 12 § 4 mom. tillämpas fastighetsskatteprocentsatsen för en byggnad för stadigvarande boende även på separata byggnader i anslutning sådana byggnader som används för stadigvarande boende, såsom bastubyggnader, separata ekonomibyggnader och garage.

I praktiken utgår beskattningen från att egnahemshus, radhus, flervåningshus och andra byggnader som är avsedda för stadigvarande boende också används för stadigvarande boende, ifall de inte konstateras vara huvudsakligen använda för andra ändamål. I det fall att även en sådan byggnad bevisligen används huvudsakligen för annat ändamål än stadigvarande boende, tillämpas på byggnaden antingen den allmänna skatteprocentsatsen eller procentsatsen för andra bostadsbyggnader, om en sådan har fastställts i kommunen.

5.4 Skatteprocentsats för andra bostadsbyggnader

Kommunfullmäktige kan med stöd av 13 § i fastighetsskattelagen särskilt fastställa en skatteprocentsats för byggnader av vilkas lägenhetsyta mer än hälften används huvudsakligen för annat boende än det stadigvarande boende. I praktiken gäller denna skatteprocentsats främst fritidsbostäder.

Enligt lagen kan denna skatteprocentsats bestämmas så att den ligger inom variationsbredden för den allmänna skatteprocentsatsen (0,6–1,35 % år 2014). Den kan vara högst 0,60 procentenheter högre än skatteprocentsatsen för byggnader som används huvudsakligen för stadigvarande boende.(13 § 1 mom. i fastighetsskattelagen).

Om t.ex. kommunen fastställer skatteprocentsatsen för byggnader för stadigvarande boende till 0,70, kan skatteprocentsatsen för andra bostadsbyggnader fastställas till högst 1,30. Om ingen skatteprocentsats fastställs särskilt för andra bostadsbyggnader tillämpas den allmänna fastighetsskatteprocentsatsen. Då kan skillnaden mellan fastighetsskatteprocentsatsen för bostäder för stadigvarande boende och den allmänna fastighetsskatteprocentsatsen vara mer än 0,6 procentenheter.

Skatteprocentsatsen för övriga bostadsbyggnader tillämpas bl.a. på följande byggnader:

  • egentliga sommarstugor och övriga fritidbyggnader samt kolonistugor
  • semesterandelsbolag
  • bostadsbyggnader som används av ett företags personal för rekreationsändamål eller tillfälligt boende
  • bostäder som reserverats för fritidsboende
  • bostäder som håller på att byggas för fritidsboende
  • ekonomibyggnader och garage i anslutning till ovan nämnda bostäder.

Enligt 13 § 4 mom. i fastighetsskattelagen tillämpas skatteprocentsatsen för andra bostadsbyggnader inte på byggnader som hör till en härbärgeringsrörelse (hotell, motell), vilken drivs som näringsverksamhet, ej heller på byggnader som används för härbärgeringsverksamhet som enbart bedrivs i samband med gårdsbruk. I dessa fall bestäms skatten enligt den allmänna fastighetsskatteprocentsatsen.

Även tillämpningen av skatteprocentsatsen för andra bostadsbyggnader avgörs specifikt för en byggnad. Procentsatsen tillämpas på sådan byggnad där över hälften av lägenheternas areal används för annat boende än stadigvarande boende eller över hälften har reserverats för detta ändamål. Samma gäller en byggnad som håller på att byggas.

Om byggnaden eller lägenheten används av ägaren eller är uthyrd har ingen betydelse. Beslutet görs på grundval av huruvida det handlar om stadigvarande eller annat boende.

5.5 Skatteprocentsatsen för vissa anläggningar

Enligt 14 § 1 mom. i fastighetsskattelagen kan kommunfullmäktige särskilt fastställa en skatteprocentsats som ska tillämpas på byggnader och konstruktioner som hör till ett kraftverk eller en slutförvaringsanläggning för använt kärnbränsle. Denna skatteprocentsats kan fastställas till högst 2,85 (år 2014).

Den fastighetsskatteprocentsats som tillämpas på anläggningarna i 14 § gäller endast byggnader och konstruktioner.  Skatteprocentsatsen för jordområden, vattenkraft och andra byggnader än byggnader som omedelbart tjänar kraftverket fastställs enligt den allmänna procentsatsen. I finansministeriets förordning om grunderna för återanskaffningsvärdet av vattenkraftverk och dess konstruktioner (848/2013/) har bl.a. kontors-, lager-, verkstadsbyggnader och bostadshus samt fiskodlingsanstalter betraktats som byggnader som omedelbart tjänar kraftverket.

Som kraftverk kan man betrakta alla slags anläggningar som producerar elkraft. Dessa är förutom vattenkraftverk sådana kraftverk som producerar el, dvs. kärnkraftverk och anläggningar som använder olika brinnande bränslen. Enligt 14 § 2 mom. i fastighetsskattelagen ska dock den allmänna fastighetsskatteprocentsatsen tillämpas på vatten- och vindkraftverk vilkas nominella effekt är högst 10 megavoltampere. På ovan nämnda kraftverk tillämpas den allmänna fastighetsskatteprocentsatsen.

Som kraftverk betraktas inte värmeverk och -centraler som enbart producerar värme eller idkar distribution av energi. Om både el och värme produceras i samma anläggning, ska byggnadens användningsändamål bestämmas utifrån det huvudsakliga användningsändamålet (se HFD 13.4.2007 liggare 980). Skatteprocentsatsen för vissa anläggningar (kraftverksprocentsatsen) tillämpas inte vid fastighetsbeskattningen på en elproduktionsenhet som enbart tillgodoser interna behov i en produktionsanläggningsprocess.

5.6 Skatteprocentsatsen för allmännyttiga samfund

Med stöd av 13 a § i fastighetsskattelagen kan kommunfullmäktige bestämma en separat fastighetsskatteprocentsats som tillämpas på en byggnad ägd av ett allmännyttigt samfund och dess mark. En förutsättning för tillämpandet av denna procentsats är att byggnaden på fastigheten i huvudsak är i allmänt eller allmännyttigt bruk. Skatteprocentsatsen för allmännyttiga samfund kan inte tillämpas enbart på jordområden (t.ex. en idrottsplan utan byggnader). Fastighetsskatteprocentsatsen för allmännyttiga samfund kan vara 0,00 som lägst.

Huruvida ett samfund är allmännyttigt avgörs utifrån 22 § i inkomstskattelagen. Enligt 22 § 1 mom. i inkomstskattelagen är ett samfund allmännyttigt då

  • det verkar enbart och omedelbart för allmän fördel i materiell, andlig, sedlig eller samhällelig bemärkelse;
  • dess verksamhet inte enbart gäller begränsade personkategorier;
  • det inte genom sin verksamhet bereder dem som är delaktiga i samfundet ekonomisk förmån i form av dividend eller vinstandel eller i form av sådan lön eller annan gottgörelse som är större än skäligt.

Som konstateras ovan ska en byggnad som ägs av ett allmännyttigt samfund i huvudsak vara i allmänt eller allmännyttigt bruk för att fastighetsskatteprocentsatsen för allmännyttiga samfund ska vara tillämplig. Användning för allmännyttigt ändamål avser att samfundets allmännyttiga syfte genomförs på fastigheten eller att fastigheten hyrs ut för allmännyttig verksamhet. Användning för allmänt ändamål avser att fastigheten används för samhälleliga behov, t.ex. som skola, kyrka, bibliotek eller statens ämbetsverk. En jord- eller skogsbrukslägenhet kan användas för allmänt eller allmännyttigt ändamål bara i undantagsfall, om den används t.ex. i forskning och undervisning.

Om en byggnad som ägs av ett allmännyttigt samfund t.ex. endast används för rekreationsbruk av samfundets medlemmar, tillämpas inte fastighetsskatteprocentsatsen för allmännyttiga samfund (se HFD 1979-II-507).

5.7 Skatteprocentsatsen för obebyggda byggplatser

Med stöd av 12 a § i fastighetsskattelagen kan kommunfullmäktiga fastställa en skatteprocentsats för obebyggda byggplatser som är mellan 1,00 och 3,00 (år 2014). Skatteprocentsatsen för en obebyggd byggplats tillämpas bara på sådan obebyggd byggplats som uppfyller följande krav i 12 a § 2 mom. i fastighetsskattelagen:

  1. detaljplanen har varit i kraft minst ett år före ingången av kalenderåret;
  2. över hälften av byggrätten för byggplatsen enligt detaljplanen har planlagts för bostadsändamål;
  3. det på byggplatsen inte finns någon bostadsbyggnad som används för boende och byggande av en bostadsbyggnad på den före ingången av kalenderåret inte påbörjats på det sätt som avses i 72 § markanvändnings- och byggförordningen (895/1999). (Även byggnader som används för fritidsboende är bostadsbyggnader, se HFD 14.7.2010 liggare 1717.);
  4. det till byggplatsen finns en i 135 § markanvändnings- och bygglagen (132/1999) avsedd användbar infartsväg eller det är möjligt att ordna en sådan;
  5. byggplatsen kan anslutas till den allmänna vattenledningen och till avlopp på det sätt som avses i 10 § hälsoskyddsförordningen (1280/1994);
  6. det för byggplatsen inte har utfärdats ett sådant byggförbud som avses i 53 § eller 58 § 4 mom. markanvändnings- och bygglagen; och
  7. byggplatsen är i samma ägares ägo.

Enligt 12 § 5 mom. i fastighetsskattelagen tillämpas denna skatteprocentsats inte på byggplatser som planlagts för fritidsbebyggelse. Tillämpningsområdet för skatteprocentsatsen för obebyggda byggplatser behandlas närmare i Skatteförvaltningens anvisning Skattesats för obebyggd byggplats (Dnr A4/200/2014).

Skatteprocentsatsen för obebyggda byggplatser i vissa kommuner

Med stöd av den särskilda bestämmelsen i 12 b § 1 mom. i fastighetsskattelagen ska vissa kommuner för obebyggda byggplatser fastställa en skatteprocentsats, som är minst 1,5 procentheter (år 2014)högre än den av kommunfullmäktige fastställda allmänna fastighetsskatteprocentsatsen Som skatteprocentsats för en obebyggd byggplats kan dock fastställas högst 3,00 procent.

Denna specialbestämmelse gäller följande kommuner och kranskommuner i huvudstadsregionen: Borgnäs, Grankulla, Esbo, Helsingfors, Hyvinge, Kervo, Kyrkslätt, Mäntsälä, Nurmijärvi, Sibbo, Tusby, Träskända, Vanda och Vichtis.

6 Värdering av fastigheter

Fastighetsskatt betalas utifrån fastighetens värde. Enligt 15 § i fastighetsskattelagen anses vid tillämpningen av nämnda lag som en fastighets värde det värde som enligt 5 kap. i lagen om värdering av tillgångar vid beskattningen (1142/2005) samt de bestämmelser och beslut som meddelats med stöd av den räknas ut för kalenderåret före det år då fastighetsskatten påförs. Enligt 28 § i värderingslagen bestäms fastigheters beskattningsvärde särskilt för markens och för byggnadernas vidkommande.

Vid bestämmandet av beskattningsvärdet för mark skall beaktas fastighetens användningsändamål, byggrätt, läge, trafikförbindelser, lämplighet för byggande och hur långt de kommunaltekniska arbetena framskridit samt den skäliga prisnivå som har konstaterats på basis av de priser som på den fria marknaden under normala förhållanden har betalts på orten för fastigheter vilka till sin art och sitt läge är jämförbara (29 § 1 mom. i värderingslagen).

Förutom byggrätten ovan jord ska även den underjordiska byggrätten tas i beaktande vid beräkningen av markens beskattningsvärde (se HFD 1.8.2012 liggare 2101). Med stöd av 29 § 4 mom. i värderingslagen fastställer Skatteförvaltningen årligen för varje kommun närmare de grunder enligt vilka beskattningsvärdet för byggnadsmark ska räknas ut.

Byggnaders beskattningsvärde bestäms schematiskt utifrån byggnadens återanskaffningsvärde minskat med åldersavdrag (30 § 1 mom. i värderingslagen). Enligt 30 § 2 mom. i värderingslagen utfärdas närmare bestämmelser om uträkning av återanskaffningsvärdet genom förordning av finansministeriet. Till skillnad från markvärdering beaktas inga regionala skillnader vid värderingen av byggnader, utan värderingen av byggnaderna sker enligt samma värden i hela landet.

Som konstaterades ovan värderas fastigheter i praktiken i huvudsak utifrån de föreskrifter och beslut som utfärdats med stöd av värderingslagen. När det gäller byggnadsmark ingår närmare bestämmelser i Skatteförvaltningens beslut om grunderna för beräkningen av beskattningsvärdet på byggnadsmark (1329/2013). För byggnadernas del ingår mer detaljerade värderingsbestämmelser i finansministeriets förordning om grunder för återanskaffningsvärdet av byggnader (847/2013) samt i finansministeriets förordning om grunderna för återanskaffningsvärdet av vattenkraftverk och dess konstruktioner (847/2013).

Därtill innehåller Skatteförvaltningens årliga harmoniseringsanvisning för inkomstbeskattningen anvisningar om fastställandet av beskattningsvärdet av växthus, spannmålssilor, övertryckshallar, bergskyddsrum, matsalar, parkeringshus, simhallar, ishallar och antennmaster.

Alla objekt som omfattas av fastighetsbeskattningen ska emellertid inte värderas med stöd av de föreskrifter och beslut som utfärdats med stöd av värderingslagen. Utanför dessa föreskrifters och besluts tillämpningsområde faller produktionsbyggnader och byggplatser för dessa på gårdsbruksenheter, vissa förmåner samt annan gårdsbruksmark. Värderingen av ovan nämnda objekt sker direkt utifrån bestämmelserna i 31 § och 32 § i värderingslagen.

I 32 § 1 mom. i värderingslagen ställs gränser för det maximala beskattningsvärdet för en fastighet. Enligt denna paragraf kan det sammanlagda beskattningsvärdet av de fastighetsskattepliktiga delarna av fastigheten högst vara det sammanlagda gängse värdet av dessa delar. Även om man i lagen behandlar en fastighet som en helhet när man jämför dess beskattningsvärde med dess gängse värde, har man i rättspraxisen ansett att det vid fastighetsbeskattningen inte finns något hinder för separat värdering av en fastighets delar (HFD 1996-B-555).

För värderingen av fastigheter redogörs skilt i Skatteförvaltningens anvisning om detta.

7 Verkställande av beskattning

7.1 Allmänt

Att verkställa fastighetsbeskattningen hör till Skatteförvaltningens uppgifter (22 § 1 mom. i fastighetsskattelagen). Närmare bestämmelser om vilken enhet som verkställer beskattningen ingår i Skatteförvaltningens arbetsordning (465/2013).

Skatteförvaltningen verkställer fastighetsbeskattningen utifrån de uppgifter som finns i Skatteförvaltningens register, de uppgifter som den skattskyldige har lämnat och de uppgifter som har fåtts av utomstående uppgiftsskyldiga med stöd av 3 kap. i lagen om beskattningsförfarande samt utifrån annan utredning som har fåtts i ärendet (22 § 3 mom. i fastighetsskattelagen). Uppgifterna i Skatteförvaltningens register underhålls bl.a. utifrån uppgifter som fås från andra myndigheter. Sådana myndigheter är befolkningsregistercentralen, lantmäteriverket och de kommunala planläggnings- och byggnadsmyndigheterna.

Skatteförvaltningen kan begära uppgifter från andra myndigheter uttryckligen för fastställandet av fastighetsskatten (18 § i fastighetsskattelagen). Därtill har Skatteförvaltningen rätt att vid behov för granskning tillställa den som för fastighetsregistret, byggnadsmyndigheten i den kommun där fastigheten är belägen eller någon annan myndighet i kommunen uppgifter om fastigheten. Myndigheten i fråga är skyldig att granska uppgifternas riktighet i den utsträckning saken framgår av de uppgifter som myndigheten har i sin besittning. (19 § i fastighetsskattelagen).

Fastighetsskatten bestäms och debiteras före utgången av det kalenderår vid vars början skatt betalas för den ägda fastigheten. Till fastighetsskatten hör ingen förskottsdebitering utan en debiteras alltid som en slutgiltig skatt. Förfallodagarna för fastighetsskatten år 2013 är 8.9.2014 och 3.11.2014. Skatten betalas i två poster om skattens belopp är 170 euro eller mer.

7.2 Beskattningsbeslut

Enligt 24 § 1 mom. i fastighetsskattelagen ska ett beskattningsbeslut och en besvärsanvisning sändas till de skattskyldiga som har påförts fastighetsskatt. Följande uppgifter ska antecknas i beskattningsbeslutet:

  • uppgifter som specificerar den skattskyldige
  • den myndighet som verkställt beskattningen jämte kontaktuppgifter
  • de fastigheter för vilka den skattskyldige skall betala skatt
  • dessa fastigheters värde samt beloppet av den skatt som skall betalas (24 § 2 mom. i fastighetsskattelagen).

Om en byggnad hör till de klasser som avses i 12–14 §, skall också detta antecknas i beskattningsbeslutet (24 § 2 mom. i fastighetsskattelagen).

Fastighetsskatt påförs inte om beloppet av den skattskyldiges skatt skulle bli mindre än 17 euro (22 § 2 mom. i fastighetsskattelagen). I en sådan situation skickas inte heller något fastighetsbeskattningsbeslut till den skattskyldige. Den i lagen nämnda gränsen på 17 euro är specifik för varje skattskyldig.

7.3 Den skattskyldiges deklarationsskyldighet

I samband med debitering av fastighetsskatt sänder Skatteförvaltningen den skattskyldige förutom beskattningsbeslutet även en utredning om de fastighetsuppgifter som använts som grund vid fastighetsbeskattningen. Den skattskyldige ska enligt 16 § 1 mom. i fastighetsskattelagen granska de i utredningen antecknade uppgifterna om markens

  • areal
  • byggrätt
  • planläggning
  • strandrätt
  • användningsändamål
  • ägande- och besittningsrätt.

När det gäller byggnaden ska den skattskyldige granska de uppgifter och det användningsändamål som använts som grund för beräkningen av en byggnads återanskaffningsvärde (16 § 1 mom. i fastighetsskattelagen). Exempelvis för ett småhus gäller granskningsskyldigheten förutom byggnadens användningsändamål även året för färdigställandet, arealen och den bärande konstruktionen samt en uppgift om huruvida vattenledning, avlopp, centraluppvärmning eller el saknas i byggnaden.

Den skattskyldige ska till Skatteförvaltningen anmäla eventuella fel i uppgifterna (16 § 1 mom. i fastighetsskattelagen). Fastigheter och byggnader som saknas i utredningen liksom ombyggnader och betydande reparationsåtgärder. Anmälningsplikten gäller även uppgifter om att en byggnad har rivits eller tagits ur bruk (16 § 1 mom. i fastighetsskattelagen).

De korrigerade uppgifterna ska lämnas in till Skatteförvaltningen senast den dag som anges på anmälningsdelen. Om den skattskyldige korrigerar ett fastighetsbeskattningsbeslut skickas ett nytt beslut till honom innan den första posten av fastighetsskatten förfaller till betalning.

Om den skattskyldige inte korrigerar uppgifterna som ligger till grund för fastighetsbeskattningen, anses han för fastighetsbeskattningen ha lämnat uppgifter som stämmer överens med den utredning som har sänts till honom (16 § 2 mom. i fastighetsskattelagen). Försummelse av anmälningsplikten kan leda till skatteförhöjning med stöd av lagen om beskattningsförfarande (25 § 1 mom. i fastighetsskattelagen).

7.4 Skatteförhöjning

I 25 § i fastighetsskattelagen ingår en bestämmelse om skatteförhöjning. På skatteförhöjning tillämpas det som stadgas om skatteförhöjning i lagen om beskattningsförfarande. I praktiken betyder denna hänvisning att bestämmelserna i 32 § i nämnda lag ska tillämpas på skatteförhöjning. Med stöd av 32 § i lagen om beskattningsförfarande kan skatteförhöjning fastställas för den skattskyldige ifall denne försummar sin anmälningsplikt i 16 § i fastighetsskattelagen.

Förutom hänvisningen till lagen om beskattningsförfarande innehåller 25 § 1 mom. i fastighetsskattelagen en bestämmelse med stöd av vilken skatteförhöjning inte ska påföras om vissa i paragrafen stadgade villkor uppfylls. Skatteförhöjning påförs dock inte, om det i uppgifterna som den skattskyldige har lämnat för fastighetsbeskattningen finns fel som den skattskyldige rimligen inte kan antas ha varit medveten om.

Enligt förarbetet till fastighetsskattelagen kan tillämpning av bestämmelsen komma i fråga om uppgifterna i fastighetsdatabasen om en gammal byggnad inte är helt aktuella på grund av att grundläggande renoveringar som gjorts på byggnaden under årens lopp inte har uppdaterats i fastighetsdatabasen. Om byggnaden därtill har bytt ägare kan det vara svårt för den skattskyldige att upptäcka eller utreda felaktiga uppgifter. (RP 6/2012 Regeringens proposition till riksdagen med förslag till lag om ändring av fastighetsskattelagen.)

Vid bedömningen av förutsättningarna för skatteförhöjning beaktas som uppgifter lämnade av den skattskyldige i första hand de uppgifter som avses i 16 § i fastighetsskattelagen. Därtill beaktas uppgifter och handlingar som den skattskyldige har lämnat för verkställande av sin inkomstbeskattning eller om sin förmögenhet med stöd av lagen om beskattningsförfarande (25 § 2 mom. i fastighetsskattelagen). Enligt förarbetet till lagen avses med uppgifter som den skattskyldige lämnat in både de uppgifter som den skattskyldige uttryckligen har lämnat och de uppgifter som han inte har korrigerat (RP 6/2012).

7.5 Offentliga uppgifter om fastighetsbeskattningen

En bestämmelse om offentliga uppgifter om fastighetsbeskattningen ingår i lagen om offentlighet och sekretess i fråga om beskattningsuppgifter (1346/1999). Enligt 6 § 1 mom. 1 punkten i nämnda lag är följande uppgifter om fastighetsbeskattningen offentliga:

  • fastighetsbeteckningen
  • fastighetens kalkylerade fastighetsskatt
  • den fastighetsskattskyldiges namn.

Ovan nämnda uppgifter är offentliga sådan de är när beskattningen slutförs och blir offentliga när fastighetsbeskattningen har slutförts (6 § 2 mom. i lagen om offentlighet och sekretess i fråga om beskattningsuppgifter).  Uppgifterna finns att få hos Skatteförvaltningen utifrån fastighetsbeteckningen. Fastighetsuppgifter kan inte sökas med utgångspunkt i den fastighetsskattskyldiges namn.

7.6 Förhandsavgörande

Enligt fastighetsskattelagen kan Skatteförvaltningen på skriftlig ansökan av den skattskyldige meddela förhandsavgörande som gäller fastighetsskatt. I ansökan skall individualiseras den fråga i vilken förhandsavgörande söks och framläggas den utredning som behövs för avgörande av ärendet. Ett lagakraftvunnet förhandsavgörande skall på yrkande av sökanden iakttas med bindande verkan så som bestäms i avgörandet. (21 § i fastighetsskattelagen).

Enligt 26 § 3 mom. i fastighetsskattelagen ska ändring av förhandsavgörande ansökas genom besvär hos förvaltningsdomstolen. Den som ansökte om förhandsavgörande, enheten för bevakning av skattetagarnas rätt och den kommun där fastigheten är belägen har besvärsrätt. Besvären ska anföras inom 30 dagar från delfåendet av förhandsavgörandet. Besvärstiden är densamma oberoende av vem som lämnar in besväret. För Enheten för bevakning av skattetagarnas rätt och kommunen beräknas tidsfristen från det att beslutet fattades. Beaktansvärt är att i ett beslut genom vilket förhandsavgörande inte meddelats får ändring inte sökas genom besvär (26 § 4 mom. i fastighetsskattelagen).

I förvaltningsdomstolens beslut får ändring sökas genom besvär hos högsta förvaltningsdomstolen, om högsta förvaltningsdomstolen beviljar besvärstillstånd (27 § i fastighetsskattelagen). Med stöd av 27 § är besvärstiden i fråga om förvaltningsdomstolens beslut om förhandsavgörande är 30 dagar från delfåendet.

8 Ändringar i fastighetsskatten

8.1 Sökande av ändring

Ändring av verkställd fastighetsbeskattning kan sökas genom skriftligt rättelseyrkande hos skatterättelsenämnden. Följande har rätt att söka ändring i enlighet med 26 § 1 mom. i fastighetsskattelagen:

  • den som är skattskyldig
  • den som är ansvarig för betalningen av skatten
  • Enheten för bevakning av skattetagarnas rätt
  • den kommun där fastigheten är belägen.

Rättelseyrkandet ska lämnas in till Skatteförvaltningen inom utsatt tid. Tidsfristen beror på vem som gör rättelseyrkandet. Den skattskyldige eller någon annan som har rätt att söka ändring ska framställa rättelseyrkande inom fem år räknat från ingången av året efter det då beskattningen av den skattskyldige slutförts. Exempelvis ska ett rättelseyrkande som gäller fastighetsbeskattningsbeslutet våren 2013 göras senast 31.12.2018. Enheten för bevakning av skattetagarnas rätt och kommunen ska framställa rättelseyrkande inom ett år räknat från ingången av året efter det då beskattningen av den skattskyldige slutförts. (64 § 1 mom. i lagen om beskattningsförfarande).

64 § 2 mom. i lagen om beskattningsförfarande innehåller en bestämmelse som har betydelse i fall där Skatteförvaltningen fattar ett beslut om ändring av beskattningen i slutet av nämnda tidsfrister. Bestämmelsen säkerställer att den som har rätt att söka ändring har minst 60 dagar på sig att göra ett rättelseyrkande. Rättelse yrkande ska göras inom 60 dagar räknat från den dag den som har rätt att söka ändring fick del av beslutet.

Skatterättelsenämnden avgör rättelseyrkanden som gäller beskattningen. Skatteförvaltningen kan emellertid avgöra ett rättelseyrkande som lämnats in av den skattskyldige eller av den som ansvarar för betalningen av skatten till den del yrkandet godkänns. (61 § i lagen om beskattningsförfarande.)

8.2 Ändring av beskattningen på myndighetens initiativ

Beskattningen kan också ändras på initiativ av myndigheten. Rättelsen kan göras till den skattskyldiges fördel eller nackdel. För rättelse av beskattningen antingen till den skattskyldiges fördel eller nackdel gäller emellertid bestämmelsen om att beskattningen kan inte rättas, om ärendet har avgjorts genom beslut på besvär (55 § och 56 § i lagen om beskattningsförfarande). Närmare bestämmelser om rättelse av beskattning på myndighetens initiativ ingår i 54–60 § i lagen om beskattningsförfarande.

Rättelse till den skattskyldiges fördel för

En rättelse till den skattskyldiges fördel ska göras inom fem år från ingången av året efter det då beskattningen av den skattskyldige slutförts. Rättelsen kan göras om beskattningen innehåller ett fel till följd av vilket den skattskyldige har påförts för mycket skatt. (55 § i lagen om beskattningsförfarande.)

Rättelse till den skattskyldiges nackdel

Beskattningen kan även rättas till den skattskyldiges nackdel. Då är förutsättningen att den skattskyldige en skattskyldig delvis eller helt och hållet blivit obeskattad eller annars har undgått föreskriven skatt (56 § 1 mom. i lagen om beskattningsförfarande). Enligt 25 § 3 mom. i fastighetsskattelagen behöver rättelse av beskattningen till den skattskyldiges nackdel inte verkställas, om den skatt som inte påförts är obetydlig och om inte kravet på jämlikhet vid beskattningen eller någon annan orsak kräver att beskattningen rättas.

Tidsfristen för en rättelse som ska göras till den skattskyldiges nackdel beror på varför den skattskyldige inte har beskattats. I 56 § i lagen om beskattningsförfarande ges tre olika tidsfrister för rättelse som ska göras till den skattskyldiges nackdel.

För det första innehåller 56 § en allmän bestämmelse, enligt vilken beskattningen kan rättas till den skattskyldiges nackdel inom ett år från ingången av året efter det då beskattningen av den skattskyldige slutförts. Beskattningen kan emellertid inte rättas, om ärendet lämnar rum för tolkning eller är oklart på det sätt som avses i 26 § 2 mom. Då avslås rättelseyrkandet i sin helhet (56 § 2 mom. i lagen om beskattningsförfarande).

För det andra innehåller paragrafen en bestämmelse enligt vilken beskattningen kan rättas till den skattskyldiges nackdel inom två år från ingången av året efter det då beskattningen av den skattskyldige slutförts. Rättelse inom två år är möjlig om det handlar om skattemyndighetens skrivfel, räknefel eller något annat därmed jämförbart misstag eller beskattningen har baserat sig på felaktiga eller bristfälliga uppgifter från utomstående (56 § 3 mom. i lagen om beskattningsförfarande).

Vidare innehåller 56 § en bestämmelse, med stöd av vilken beskattningen rättas till den skattskyldiges nackdel inom fem år från ingången av året efter det då beskattningen av den skattskyldige slutförts. Tillämpningen av 4 mom. i denna paragraf är möjlig endast till den del den skattskyldige har underlåtit att lämna in skattedeklaration eller lämnat in en bristfällig, vilseledande eller oriktig skattedeklaration, annan uppgift eller handling eller annars försummat sin deklarationsskyldighet.

Om den skattskyldige har avlidit ska rättelse av beskattningen avse dödsboet. Den rättelse av beskattningen som avses i 56 § 4 mom. ska då göras inom två år från utgången av det kalenderår under vilket bouppteckningen har getts till Skatteförvaltningen (59 § i lagen om beskattningsförfarande).

Följdändring

Om beskattningen har ändrats på ett sätt som inverkar på beskattningen för ett annat skatteår eller på en annan skattskyldigs beskattning, ska Skatteförvaltningen ändra också beskattningen för det sistnämnda skatteåret eller den sistnämnde skattskyldige på ett mot ändringen svarande sätt (följdändring), om ändringen inte av någon särskild orsak är oskälig 75 § 1 mom. i lagen om beskattningsförfarande). Om t.ex. fastighetsskatt har påförts person A emedan person är fastighetens rätte ägare, kan Skatteförvaltningen utifrån ovan nämnda bestämmelse rätta beskattningen både för den som gjorde rättelseyrkandet, persona A, och för fastighetens rätte ägare, person B.

Innan en följdändring görs ska den skattskyldige ges tillfälle att bli hörd, om detta bara är möjligt. Om hörande är uppenbart onödigt kan det förbises (75 § 2 mom. i lagen om beskattningsförfarande). Enligt 78 § 2 mom. i lagen om beskattningsförfarande kan ändringar i beskattningen göras också de det saknas förutsättningar för rättelse av beskattningen. I praktiken innebär detta t.ex. att en följdändring kan göras för en rättelse oberoende av de fastställda tidsfristerna.

8.3 Besvär

Ändring i ett beslut på ett rättelseyrkande söks genom besvär hos förvaltningsdomstolen (26 § 1 mom. i fastighetsskattelagen). Enligt 26 § 1 mom. i fastighetsskattelagen ska besväret riktas till den förvaltningsdomstol till vars domkrets den skattskyldiges hemkommun hör. Om personer på vilka inkomstskattelagens bestämmelser om makar tillämpas har sin hemkommun inom domkretsen för olika förvaltningsdomstolar, söks ändring i skatterättelsenämndens beslut hos förvaltningsdomstolen i enlighet med bestämmelserna i 26 § 1 mom. i fastighetsskattelagen.

Lagen om beskattningsförfarande innehåller mer detaljerade bestämmelser om besvär hos förvaltningsdomstol. I lagen om beskattningsförfarande bestäms bl.a. inom vilken tid ett besvär ska lämnas in till förvaltningsdomstolen. Enligt 67 § i nämnda lag beror besvärstiden för ett besvär till förvaltningsdomstolen på vem som anför besvär. Den skattskyldige och den som ansvarar för betalningen av skatten kan anföra besvär inom fem år räknat från ingången av året efter det då beskattningen av den skattskyldige slutförts. Enheten för bevakning av skattetagarnas rätt och kommunen ska anföra besvär inom ett år räknat från ingången av året efter det då beskattningen av den skattskyldige slutförts.

Utan hinder av den ovan angivna tiden får dock besvär över beslut på rättelseyrkande anföras inom 60 dagar från den dag då den som har rätt att söka ändring fick del av beslutet.

I förvaltningsdomstolens beslut får ändring sökas genom besvär hos högsta förvaltningsdomstolen, om högsta förvaltningsdomstolen beviljar besvärstillstånd (70 § 1 mom. i lagen om beskattningsförfarande). Förutsättning för beviljande av besvärstillstånd är att något av kriterierna i 70 § 2 mom. i lagen om beskattningsförfarande uppfylls. Rätt att anföra besvär hos högsta förvaltningsdomstolen har de som får söka ändring i beskattningen (70 § 1 mom. i lagen om beskattningsförfarande). Besvär ska anföras inom 60 dagar från delfåendet av förvaltningsdomstolens beslut (71 § i lagen om beskattningsförfarande).

9 Särskilda stadganden

9.1 Ansvar för skatt

Om skatteansvaret gäller i tillämpliga delar lagen om beskattningsförfarande och lagen om skatteuppbörd (36 § i fastighetsskattelagen). Den som ansvarar för skatten har också rätt att anföra besvär över fastighetsskatten. Delägare i ett dödsbo ansvar för den fastighetsskatt som påförts dödsboet. Bolagsmän i ett öppet bolag och ansvariga bolagsmän i ett kommanditbolag ansvarar för bolagets fastighetsskatt.

Fastighetsskatt påförs inte beskattningssammanslutningen, utan varje delägare ansvarar för den fastighetsskatt som fastställs för beskattningssammanslutningen i proportion till sin ägarandel. Ett eventuellt avtal om besittningsdelning inverkar inte på fastighetens ägoförhållanden. Äganderätten riktas alltjämt i proportion till ägarandelen till hela fastigheten – inte till en viss del, även om besittningen skulle vara delad genom ett avtal.

I 36 § 2 mom. i fastighetsskattelagen ingår en specialbestämmelse om utvidgat ansvar för fastighetsskatten. Enligt denna paragraf svarar även den nya ägaren och med ägare likställd innehavare för fastighetsskatt som debiterats och inte betalas för ett kalenderår om äganderätten till en fastighet med stöd av ett avtal övergår till någon annan under kalenderåret.

9.2 Befrielse från skatt

Fastighetsskatt ska i enlighet med bestämmelserna i fastighetsskattelagen påföras alla fastighetsskattepliktiga fastighetsägare. Exempelvis kan vissa skattskyldiga inte befrias i förväg från betalning av skatten. På fastighetsskatten kan man emellertid tillämpa bestämmelserna i lagen om skatteuppbörd. Befrielse från skatt kan ansökas endast i enskilda fall och först efter att fastighetsskatten har debiterats. Befrielse kan beviljas endast om förutsättningarna i 7 a kap. i lagen om skatteuppbörd uppfylls.

Befrielse från fastighetsskatt beviljas antingen av kommunen eller skatteuppbördsmyndigheten. Kommunen kan bevilja befrielse i situationer där kommunen har rätt att avgöra beskattningen (38 b § 1 mom. i lagen om skatteuppbörd. Om kommunen inte har beslutsrätt fattar skatteuppbördsmyndigheten beslutet om befrielse från skatt (38 a § 1 mom. i lagen om skatteuppbörd).

10 Skatteuppbörd

Uppbörd, indrivning och återbäring av fastighetsskatt verkställs enligt bestämmelserna i lagen om skatteuppbörd eller enligt vad som bestäms med stöd av den (28 § i fastighetsskattelagen). Skatteförvaltningen är skatteuppbördsmyndighet. Även vid redovisning av fastighetsskatt till kommunerna iakttas stadgandena i lagen om skatteuppbörd (31 § i fastighetsskattelagen).

11 Avdragsgillhet vid inkomstbeskattningen

Enligt fastighetsskattelagen stadgas särskilt om fastighetsskattens avdragsgillhet vid inkomstbeskattningen (40 § i fastighetsskattelagen). Dessa bestämmelser ingår i lagen om beskattning av inkomst av näringsverksamhet (360/1968), inkomstskattelagen för gårdsbruk (543/1967) och inkomstskattelagen (1535/1992). Om avdrag för fastighetsskatt stadgas i de olika lagarna enligt följande:

  • 31 § 3 mom. inkomstskattelagen
  • 8 § 1 mom. 15 punkten i lagen om beskattning av inkomst av näringsverksamhet
  • 6 § 1 mom. 13 punkten i inkomstskattelagen för gårdsbruk.

Enligt dessa paragrafer är fastighetsskatt avdragsgill till den del fastigheten används för näringsverksamhet, i jord- eller skogsbruk eller annat inkomstförvärv. Om fastigheten bara används delvis för inkomstens förvärvande, är det belopp som motsvarar denna andel avdragsgillt.

Inkomstskattelagstiftningen har inga särskilda stadganden om periodisering av avdragsgill fastighetsskatt. På periodiseringen tillämpas de allmänna bestämmelserna i respektive lag. Enligt inkomstskattelagen och inkomstskattelagen för gårdsbruk avdras fastighetsskatt enligt kassaprincipen från inkomsten för det skatteår när fastighetsskatten betalades.

Däremot är prestationsprincipen huvudregeln vid beskattning enligt lagen om beskattning av inkomst av näringsverksamhet. Enligt Högsta förvaltningsdomstolens avgörande HFD 1981-II-524 uppkom skyldighet att betala gatuavgift först när kommunstyrelsen fastställde och debiterade gatuavgiften. Samma periodiseringsregel lämpar sig även för avdrag av fastighetsskatt. Därmed avdras en fastighet som fastställts för ett företag från intäkterna för den räkenskapsperiod under vilken skatten debiteras.

Fastighetsskatten minskas från inkomsterna från den inkomstkälla som fastigheten har använts för. Fastighetsskatt som fastställts för fastigheter som ägs av ett dödsbo, en fastighetssammanslutning eller näringssammanslutning avdras vid beräkningen av dessa sammanslutningars inkomster, inte vid beskattningen av delägarna.

Bilaga

Ödekyrkor, slott och fästningar etc. som befriats från skatt (pdf) 


ledande skattesakkunnig Tero Määttä

överinspektör Justus Hollo

Sidan har senast uppdaterats 22.1.2014