Nyckelord:

CSN:2018/26

Har getts
25.5.2018
Diarienummer
A89/8210/2017
Mervärdesskatt, Fordon, Avtal med inlösningsrätt, Försäljning av tjänster, Bilskatt, Genomgångspost

Bolaget planerade att expandera sitt produktsortiment till en ny produkt som baseras på ett avbetalningsavtal. Enligt ansökan köpte bolaget fordonet av en bilfirma och överlät det till kunden på basis av ett avtal som slutits med kunden. Fordonet överläts till kunden i början av avtalsperioden och kunden betalade delbetalningar enligt avtalet under 3–5 år. Vid utgången av avtalsperioden hade kunden möjlighet att välja om hen löser in fordonet genom att betala den frivilliga sista delbetalningen eller om hen vill använda den avtalsenliga prisgarantin och returnera fordonet till bolaget. Beloppet på den sista delbetalningen räknades ut genom att fastställa det sannolika gängse värdet för fordonet vid utgången av avtalsperioden med avdrag för en riskmarginal som bolaget uppskattat.

Centralskattenämnden ansåg att kunden inte automatiskt, utan att betala den ansenliga sista delbetalningen, blev fordonets ägare vid utgången av avtalsperioden. Centralskattenämnden ansåg även, med hänsyn till den exempelberäkning om de delbetalningar som avser fordonet och utkast till allmänna avtalsvillkor som bolaget lagt fram, att det på basis av avtalets ekonomiska villkor inte kunde anses att användningen av inlösningsrätten skulle ha varit det enda ekonomiska rationella val som kunden kunde göra under tidpunkten i fråga. I och med att inlösningspriset utgjorde en ansenlig del av fordonets totala pris hade kunden också ett faktiskt ekonomiskt alternativ att besluta att använda prisgarantin och returnera fordonet till bolaget. Det arrangemang som beskrivits i ansökan och som bolaget hade planerat skulle således betraktas som försäljning av tjänst så som avses i 1 § 1 mom. 1 punkten i mervärdesskattelagen.

Centralskattenämnden ansåg även att när ett registrerat ombud enligt 39 § i bilskattelagen debiterade fordonets försäljningspris av bolaget, var beloppet av bilskatten inte en del av det mervärdesskattepliktiga vederlag som tas ut för fordonet, utan en separat genomgångspost utanför skattegrunden, som enligt avtalet debiterades av fordonets registrerade ägare, dvs. det bolag som i detta fall var den slutliga köparen. Enligt 4 § 1 mom. i bilskattelagen var det bolag som antecknades i registret som ägare till fordonet skyldig att betala bilskatt. Därmed betraktades bilskatten inte som en sådan i 73 § 2 mom. i mervärdesskattelagen avsedd post när bolaget sålde tjänsten till sin kund.

Förhandsavgörande för perioden 25.5.2018–31.12.2019.

Mervärdesskattelagen 1 § 1 mom. 1 punkten, 17 §, 18 §, 73 § 2 mom.
Bilskattelagen 4 § 1 och 2 mom., 39 § 1 mom.
Momsdirektivet (2006/112/EG) artikel 2.1.a och c, artikel 14.1 och 2b, artikel 24.1
Europeiska unionens domstols domar i ärendena C-164/16 (Mercedes-Benz Financial Services UK) och C-118/11 (Eon Aset Menidjmunt OOD)

(Icke lagakraftvunnet)

Endast en sammanfattning av beslutet publiceras

Överklagat