CSN:2023/38

Fallet handlade om huruvida försäljningen av de av sökanden beviljade lånen till B Ab och tjänsterna för förvaltning av lån och säkerheter i samband med de sålda lånen var sådana skattefria finansiella tjänster som avses i 41 § och 42 § i mervärdesskattelagen. Sökanden fattade kreditbeslut och beviljade sina kunder lån i eget namn. All kreditgivning och alla ändringar i lån förhandlades tillsammans med sökandens anställda. Enligt ansökan såldes en stor del av de bostadslån som sökanden hade beviljat till B Ab, som var ett dotterbolag som sökanden ägde till hundra procent, efter att lånen hade beviljats. B Ab finansierade sin verksamhet främst genom att emittera obligationslån med säkerhet. Säkerheterna utgjordes mestadels av bolagets utestående finska bostadslån.

Ett låneavtal undertecknades mellan sökanden och låntagaren. Om lånet var lämpligt, sålde sökanden det med full äganderätt till B Ab när låntagaren hade lyft lånet. Om låntagaren lyfte lånet i delar, sålde sökanden lånet till B Ab efter att låntagaren hade lyft den första delen av lånet. Alla rättigheter och skyldigheter till lånen, inklusive kreditförlustrisken och rätten till intäkter från lånen, överfördes tillsammans med lånen till B Ab på överföringsdagen. Överföringen mellan sökanden och B Ab krävde inga åtgärder av låntagaren eller gäldenären.

Trots att lånen överfördes till B Ab var det sökanden som förvaltade lånen. Enligt ansökan omfattade tjänsterna för förvaltning av de lån som sökanden hade sålt till B Ab och förvaltning av säkerheterna för lånen följande: sköta tjänster för lånekunder och övervaka och förvalta de överförda lånen, såsom att ta ut amorteringar, räntor och arvoden, göra olika ändringar i lån och tillhandahålla eventuella indrivningstjänster. Sökanden fattade till exempel beslut om förnyelse av lån eller förlängning av lånetid och skötte all kundservice för låntagare under hela låneperioden.

Centralskattenämnden ansåg att försäljningen av lån till B Ab och tjänsterna för förvaltning av lån och säkerheter såsom det beskrevs i ansökan handlade om separata försäljningar av tjänster och att momsbeskattningen av försäljningarna skulle bedömas separat. Frågan om huruvida det handlade om en momspliktig tjänst eller en finansiell tjänst som helt eller delvis var befriad från skatt, skulle avgöras från fall till fall med beaktande av verksamhetens art.

Under de omständigheter som beskrevs i ansökan sålde sökanden mot vederlag till B Ab lån som sökanden hade beviljat till huvudgäldenären, det vill säga en tredje part. B Ab betalade vederlag för lånen till sökanden och förvärvade på så sätt de rättigheter som tillhörde långivaren. Vederlaget utgjordes av ett obetalt lånebelopp och av inlupen obetald ränta som byggde på låneavtalet på överföringsdagen. Dessutom tog sökanden kvartalsvis ut en försäljnings- och distributionsavgift av B Ab. Avgiften bestämdes utifrån räntenettot och med den täcktes kostnaderna för försäljningen av lånet.

De lån som avsågs i ansökan hade ännu inte förfallit till betalning när B Ab erlade en betalning för lånen till sökanden. I fallet var det inte heller fråga om en sådan situation där parten skulle köpa en obetald skuld på samma sätt som i EU-domstolens dom i målet GFKL Financial Services. Fallet handlade inte heller om en situation där B Ab skulle köpa obetalda fordringar till ett pris som var lägre än det nominella priset på fordringarna. Centralskattenämnden konstaterade att B Ab inte enbart köpte fordringarna och intäkterna från fordringarna utan även åtog sig att bära risken för att huvudgäldenären inte skulle betala tillbaka sin skuld. Med beaktande av prissättningen av tjänsten fick sökanden till följd av arrangemanget även en större förmån än vad enbart det nominella värdet på fordringarna var. Centralskattenämnden ansåg att försäljningen av lånen handlade om en sådan transaktion mot vederlag som omfattades av tillämpningsområdet för mervärdesskatten.

Till den del sökanden mot vederlag till B Ab sålde det lån som sökanden hade beviljat till huvudgäldenären och intäkterna från lånet, var det centrala innehållet i den tjänst som sökanden hade sålt till B Ab inte kreditgivning på det sätt som avses i 42 § 1 mom. 2 punkten i mervärdesskattelagen. Det handlade inte heller om att sökanden hade sålt en tjänst för förmedling av krediter till B Ab, eftersom parterna i kreditavtalet, nämligen sökanden och huvudgäldenären, redan hade ingått ett avtal om kreditgivning.

Med beaktande av att transaktioner som avser fordringar är befriade från skatt enligt artikel 135.1 d i mervärdesskattedirektivet och med hänsyn till syftet med det arrangemang som avsågs i ansökan, det vill säga finansieringen av verksamheten för B Ab som emitterade obligationslån, handlade försäljningen av lån om en sådan organisering av finansiering som avses i 42 § 1 mom. 2 punkten i mervärdesskattelagen. Under de omständigheter som beskrevs i ansökan handlade försäljningen av lån till B Ab därför om en sådan skattefri finansiell tjänst som avses i 41 § och 42 § i mervärdesskattelagen.

Till den del sökanden under de omständigheter som beskrevs i ansökan sålde eventuella indrivningstjänster till B Ab, var det inte fråga om en sådan skattefri finansiell tjänst som avses i 41 § och 42 § i mervärdesskattelagen och i 135.1. d i mervärdesskattedirektivet, utan det handlar om en sådan skattepliktig tjänst som avses i 1 § 1 mom. 1 punkten i mervärdesskattelagen. De tjänster för förvaltning av lån och säkerheter som sökanden hade sålt till B Ab handlade i övrigt om sökandens förvaltning av krediter, det vill säga en sådan finansiell tjänst som avses i 42 § 1 mom. 3 punkten i mervärdesskattelagen och som inte omfattas av moms vid försäljning av tjänsten.

Dessutom handlade fallet om huruvida de tjänster för finansieringsarrangemang som sökanden enligt ansökan hade sålt till B Ab var skattefria finansiella tjänster. B Ab emitterade obligationslån med säkerhet inom ramen för sitt obligationslåneprogram och fungerade som emittent av skuldebrev i fråga om obligationslån. Europeiska centralbanken hade beviljat B Ab koncession för kreditinstitut enligt Finlands kreditinstitutslag och lag om hypoteksbanker och säkerställda obligationer. Enligt ansökan skötte en separat enhet alla uppgifter med att emittera obligationslån och sålde dessa tjänster till B Ab.

Centralskattenämnden hänvisade till förarbetet till mervärdesskattelagen (RP 88/1993 rd). I förarbetet hade det konstaterats att en sådan skattefrihet gällande medelsanskaffning som avsågs i 42 § 1 mom. 1 punkten i mervärdesskattelagen skulle gälla medelsanskaffning till exempel genom masskuldebrev. Centralskattenämnden ansåg att de tjänster för emittering av obligationslån som sökanden hade sålt till B Ab var en sådan medelsanskaffning som avses i 42 § 1 mom. 1 punkten i mervärdesskattelagen, det vill säga skattefria finansiella tjänster.

Förhandsavgörande för tiden 25.9.2023–31.12.2024.

1 § 1 mom. 1 punkten, 18 § 2 mom., 41 § och 42 § 1 mom. 1–3 punkten i mervärdesskattelagen

Artikel 2.1 c, artikel 24.1 och artikel 135.1 b, c och d i rådets direktiv 2006/112/EG om ett gemensamt system för mervärdesskatt

Unionsdomstolens domar i målen C-250/21, O. Fundusz Inwestycyjny Zamknięty reprezentowany przez O S.A., C-801/19, Franck, C-93/10, GFKL Financial Services AG, C-453/05, Ludwig, C-305/01, MKG-Kraftfahrzeuge-Factoring, och C-235/00, CSC Financial Services

(Ej lagakraftvunnet)

Överklagande