CSN:2023/7

Sökanden tillhandahöll sina kunder en tjänst där kunderna hade möjlighet att erbjuda sina egna kunder, det vill säga kortinnehavarna, betalkort i Visas och MasterCards kortnätverk och betalkort som krävde elektroniska pengar för att kunna användas. I ärendet skulle det avgöras om den tjänst som avses i ansökan handlade om sådana skattefria finansiella tjänster som avses i 41 § och 42 § i mervärdesskattelagen.

Sökanden var utgivare av betalkort och elektroniska pengar samt medlem i Visas och MasterCards kortnätverk. Sökanden hade ett av Finansinspektionen beviljat tillstånd för institut för elektroniska pengar och tillståndet omfattade tillhandahållande av betaltjänster, bland annat utgivning av elektroniska pengar.

Sökanden inrättade ett kortprogram för varje kund och fastställde inom ramen för programmet vilka kort som gavs ut i programmet. Sökandens kunder var själva ansvariga för utfärdandet av kort för kortinnehavare inom ramen för det kortprogram som sökanden hade fastställt. När en kund utfärdade ett kort för en kortinnehavare, ingick sökanden även ett avtal direkt med kortinnehavaren. Utifrån avtalet hade sökanden rätt att återkalla eller avbryta utfärdandet av ett betalkort till en viss kortinnehavare eller att avbryta funktionen i en viss kortinnehavares betalkort. Enligt ansökan innebar en kunds köp av tjänsten från sökanden att kunden själv inte behövde skaffa de tillstånd som behövdes för att ge ut elektroniska pengar eller kort, och inte heller medlemskap i kortnätverk.

För varje kortprogram lade sökanden upp ett klientmedelskonto. På detta konto insattes de medel som hade satts in av de kortinnehavare som omfattades av kortprogrammet i fråga. Sökanden gav ut elektroniska pengar till ett belopp motsvarande det belopp som kortinnehavarna laddat. På klientmedelskontot satte sökanden in ett belopp motsvarande det belopp som kortinnehavarna laddat. Sökanden var ansvarig för de medel som fanns på klientmedelskontona och för att medlen användes på ett lämpligt sätt. När det gäller kort i Visas eller MasterCards kortnätverk var sökanden ansvarig för att ett tillräckligt belopp varje bankdag överfördes från klientmedelskontona till det clearingkonto som sökanden innehade i sitt namn för att täcka den fordran som Visa och MasterCard hade angett. För kort som inte fungerade i några kortnätverk betalade sökanden direkt till butikerna de avgifter som motsvarade inköpen.

Av sin kund tog sökanden ut en engångsavgift för att inrätta ett kortprogram och en månatlig serviceavgift vars storlek berodde på antalet transaktioner. Dessutom kunde sökanden ta ut tilläggsavgifter, till exempel för ändringar i kortprogrammet, spärr av konto och begäran om återbetalning.

Centralskattenämnden ansåg att de olika funktionerna i den tjänst som avses i ansökan var fast integrerade i varandra så att de skulle anses utgöra en enda ekonomisk servicehelhet så att skattebehandlingen av helheten bestämdes på enhetliga grunder.

På basis av redogörelsen i ansökan var sökanden, i fråga om de betalkort som sökanden hade gett ut i samband med den tjänst som sökanden sålt till en kund, ansvarig för kortbetalningstransaktionerna, det vill säga de juridiska och ekonomiska ändringarna i samband med överföringen av medel. Vid kortbetalningstransaktioner gick pengarna även via sökandens egna konton. Under dessa omständigheter skulle den tjänst som avses i ansökan inte anses handla om enbart tillhandahållande av en materiell eller teknisk prestation till en kund, och det enda syftet med tjänsten skulle inte anses vara att utbyta eller vidarebefordra uppgifter på det sätt som avses i EU:s domar C-607/14 och C-350/10.

Vid bedömningen av ärendet som en helhet skulle det anses att den tjänst som avses i ansökan utgjorde en sådan separat helhet som avses i EU-domstolens etablerade rättspraxis och som utförde de särskilda och väsentliga uppgifterna för transaktioner avseende betalningar och överföringar som avses i artikel 135.1 d i mervärdesskattedirektivet. Tjänsten skulle betraktas som en betalningsrörelse enligt 42 § 1 mom. 4 punkten i mervärdesskattelagen.

Därför var sökanden enligt 41 § och 42 § i mervärdesskattelagen inte skyldig att betala mervärdesskatt för försäljning av den skattefria finansiella tjänst som avses i ansökan.

1 § 1 mom. 1 punkten, 41 § och 42 § i mervärdesskattelagen
Artikel 135.1 d i mervärdesskattedirektivet (112/2006/EG)
Unionsdomstolens domar i målen C-2/95, SDC, C-350/10, Nordea Pankki Suomi Oyj, C-607/14, Bookit, och C-42/18, Cardpoint

Lagakraftvunnet