Energibeskattning

Har getts
8.11.2019
Diarienummer
VH/1182/00.01.00/2019
Giltighet
8.11.2019 - Tills vidare
Bemyndigande
Lagen om Skatteförvaltningen (503/2010) 2 § 2 mom.
Ersätter anvisningen
Anvisning om energibeskattning 2016, 22.11.2016; Energibeskattningen (kundanvisning nr 21)

Lagen om punktskatt på flytande bränslen (1472/1994) trädde i kraft i början av år 1995, medan lagen om punktskatt på el och vissa bränslen(1260/1996) började gälla i början av år 1997.

Anvisningen behandlar tillämpningen av energiskattelagstiftningen och innehåller de ändringar som trädde i kraft 1.1.2019. De delar i punkt 1.2 som gäller metanol har preciserats. Punkt 1.5.3 har kompletterats med förfarandet för småskaliga tillverkare av biobrännolja.  Punkt 1.5.4 som behandlar skattefriheten för vissa flytande bränslen har uppdaterats. Anvisningens andra kapitel som behandlar beskattningen av el har uppdaterats genomgående. I punkt 2.2.2. som en alldeles ny sak han man tillagt information angående registrering av ellager. I punkt 2.4 som behandlar el enligt skatteklass II har man uppdaterat de delar som rör el som använts i industrin. Punkt 4.2.1 har kompletterats med anvisningar angående värmepumpar. Därutöver har man gjort textförtydligande ändringar och preciserat tidigare tolkningar.

Anvisningen ersätter Anvisningen om energibeskattning år 2016 och anvisningen Energibeskattning.

1 Beskattning av flytande bränslen

Punktskatt på flytande bränslen tas ut på motorbensin, bensin för små motorer, bioetanol, etrar, biobensin, dieselolja, paraffinisk dieselolja, biodieselolja, lätt brännolja, biobrännolja, tung brännolja, flygbensin, flygpetroleum, metanol och flytgas. Också alla sådana produkter som används som motorbränsle är skattepliktiga (t.ex. motorpetroleum, och förgasarsprit). Dessutom är alla kolväten som används för uppvärmning skattepliktiga.

1.1 Skattepliktiga bränslen

Flytande bränslen definieras i 2 § i lagen om punktskatt på flytande bränslen.

Motorbensin

Med motorbensin avses bensin som hör till varukod 2710 i tulltariffen.

Bensin för små motorer

Med bensin för små motorer avses en till varukod 2710114100 i tulltariffen hänförlig produkt, som motsvarar de gränsvärden som finns angivna i 2 § 10 punkten i lagen om punktskatt på flytande bränslen.

Enligt regeringsproposition 147/2010 skiljer sig bensinen för små motorer från vanlig bensin speciellt på grundval av hur dess kolväten är sammansatta. Med den avses bensin som består av mättade, kraftigt förgrenade alkaner och som praktiskt taget inte innehåller några som helst aromater eller olefiner. Den innehåller inte något kolväte som anses vara av de mest skadliga, såsom bensen. 

Bioetanol

Med bioetanol avses en till varukod 2207 i tulltariffen hänförlig produkt framställd av biomassa, om produkten är avsedd att användas som uppvärmnings- eller motorbränsle.

Om till exempel bensin blandats med bioetanol, ska blandningen i samband med import inte tarifferas enligt varukoden för etanol, 2207, utan enligt varukod 3824. Detta ändrar dock inte beskattningen av bioetanol, om den skattskyldige kan skilja åt andelen etanol i blandningen.

Etrar

Med etrar avses bensinkomponenter hänförliga till varukod 2909 i tulltariffen:

  • TBE (metanolbaserad bensinkomponent metyl-tert-butyleter),
  • TAME (metanolbaserad bensinkomponent metyl-tert-amyleter),
  • ETBE (etanolbaserad bensinkomponent etyl-tert-butyleter) och
  • TAEE (etanolbaserad bensinkomponent etyl-tert-amyleter).

I fråga om etrar ska det beaktas att etrarna vid tillverkningsprocessen vanligtvis består upp till 90–95 procent av etern i fråga och till 5–10 procent av ”orenheter” från tillverkningen, dvs. andra kolväten (t.ex. fossil bensin och bioetanol). Dessa olika komponenters mängder ska anges separat i beskattningssituationen och skatt och försörjningsberedskapsavgiften för komponenten i fråga ska betalas. Denna indelning ska göras trots att produkten säljs som ETBE, TAME e.d. innehållande dessa andra komponenter.

Biobensin

Med biobensin avses en till varukod 2710 i tulltariffen hänförlig, av biomassa framställd kolvätekomponent, som ingår i bensin och inte innehåller syre.

Etanoldiesel

Med etanoldiesel avses dieselbränsle med en etanolhalt på 83–92 volymprocent och med en halt av tändförbättrande tillsatsämne på 5–10 volymprocent.

Dieselolja

Med dieselolja avses dieselolja hänförlig till varukod 2710 i tulltariffen.

Paraffinisk dieselolja

Med paraffinisk dieselolja (dieselolja para) avses en produkt, där cetanvärdet är minst 51, tätheten 765–810 gram per liter vid 15°C, halten av polyaromatiska kolväten (PAH) högst 1,1 viktprocent, svavelhalten högst fem milligram per kilogram och som ger minst 95 volymprocent destillat vid 360°C. Om paraffinisk dieselolja blandas med dieselolja, ska dieseloljan före blandningen uppfylla kvalitetskraven för dieselolja.

Beskattning av GTL-diesel och dess värmevärde

Med GTL-diesel avses diesel som är framställd av naturgas. Därför är det fråga om helt fossilt bränsle. GTL:s värmevärde är mätt till 34,4 MJ/l som motsvarar kemiskt syntetisk paraffinisk biodiesel. GTL uppfyller de krav som enligt lagen om punktskatt på flytande bränslen ställs på paraffinisk dieselolja (2 § 13 punkten) och hör således till produktgrupp 51 (dieselolja para) i lagen. Också i anmälningar om distributionsskyldighet ska dess värmevärde anges vara detsamma som för paraffinisk dieselolja, det vill säga 34 MJ/l.

Biodieselolja

Med biodieselolja avses en produkt som motsvarar dieselolja och är framställd av biomassa.

Flygbensin

Med flygbensin avses till varukod 2710 i tulltariffen hänförligt bränsle, som lämpar sig för användning i förbränningsmotorer i flygplan.

Flygpetroleum

Med flygpetroleum avses till varukod 2710 i tulltariffen hänförligt bränsle, som lämpar sig att användas i turbin- eller dieselmotorer i flygplan.

Lätt brännolja

Med lätt brännolja avses dieselolja eller gasolja enligt varukod 2710, vilken lämpar sig för användning vid uppvärmning och i arbetsmotorer och fast installerade motorer.

Med lätt brännolja avses en produkt som vid destillering enligt EN ISO 3405- eller ASTM 86-metoden ger minst 85 volymprocent destillat (inklusive förluster) vid 350 °C. Dessutom ska lätt brännolja göras identifierbar på det sätt som i lagen om punktskatt på flytande bränslen föreskrivs.

Bestämmelser om användningen av lätt brännolja som bränsle i fordon och farkoster finns i bränsleavgiftslagen (1280/2003) och i lagen om bränsleavgift som betalas för privata fritidsbåtar (1307/2007).

Svavelfri lätt brännolja

Med svavelfri lätt brännolja avses lätt brännolja vars svavelhalt är högst 10 milligram per kilogram.

Biobrännolja

Med biobrännolja avses bränsle som är framställt av biomassa och lämpar sig för användning i uppvärmning och i fast installerade dieselmotorer och i arbetsmaskiner med dieselmotor.

Tung brännolja

Med tung brännolja avses till varukod 2710 i tulltariffen hänförliga oljor och oljeprodukter, som är avsedda för uppvärmning, med undantag av dieselolja och lätt brännolja.

Med tung brännolja avses en produkt som vid destillering enligt EN ISO 3405- eller ASTM D 86-metoden ger mindre än 65 volymprocent destillat (inklusive förluster) vid 250°C eller för vilka volymprocenten inte kan bestämmas genom dessa metoder vid 250°C.

Flytgas

Med flytgas avses till varukoderna 2711 12 och 2711 13 i tulltariffen hänförliga gaser i flytande form som består av propan, butan eller blandningar av dem.

Förkortningar i skattetabellen

I skattetabellen för flytande bränslen har man i samband med bränslen angett förkortningar för att skilja åt biobränslen på basis av deras miljöegenskaper. Förkortningarna definieras i 2 § 27 punkten i lagen enligt följande:

  1. R betyder att biobränslet uppfyller hållbarhetskriterierna enligt lagen om biodrivmedel och flytande biobränslen (393/2013).
  2. T betyder att bränslet uppfyller ovan nämnda hållbarhetskriterier och har producerats av avfall eller rester eller av oätligt cellulosahaltigt material eller lignocellulosa.
  3. P avser ovannämnda paraffiniska dieselolja.

Biomassa

Med biomassa avses den biologiskt nedbrytbara delen av produkter, avfall och restprodukter från jordbruk, skogsbruk och därmed förknippad industri samt från fiske och vattenbruk, liksom den biologiskt nedbrytbara delen av industriavfall och kommunalt avfall.

1.2 Beskattning av metanol

Metanol, det vill säga metylalkohol CH3OH har definierats som flytande bränsle i lagen om punktskatt på flytande bränslen. Metanol är en produkt som hör till varukod 2905 11 00 i tulltariffen. Metanol som inte är syntetiskt framställd och som är avsedd att användas som uppvärmnings- eller motorbränsle är ett flytande bränsle enligt 2 § 1 punkten d underpunkten i lagen om punktskatt på flytande bränslen och således tas en punktskatt ut på den.

Därtill beskattas metanol enligt den substitutionsprincip som beskrivits i kapitel 1.3 om den används som trafikbränsle. Detta gäller både metanol som är syntetiskt framställd och som inte är syntetiskt framställd.

Enligt 2 § 1 punkten d underpunkten definieras som skattepliktig metanol produkter som hör till varukod 2905 11 00 i tulltariffen och som inte är syntetiskt framställda och avsedda att användas som uppvärmnings- eller motorbränslen.

Skattetabellen för flytande bränslen innehåller en separat definition av skattenivåerna för "vanlig" metanol, för metanol som uppfyller hållbarhetskriterierna (metanol R) och avfallsbaserad metanol (metanol T). Skattenivåerna i skattetabellen används bara om metanol används som trafikbränsle.

Metanol förekommer i olika styrkor. Skatt påförs dock enligt antalet bränsleliter, utan att beakta metanolstyrkan.

1.2.1 Skatteupplag och tillstånd för metanol

Eftersom metanol som är avsett som motor- och uppvärmningsbränsle omfattas av tillsyns- och överföringssystemet för punktbeskattningen, ska dess tillverkare ha ett tillstånd för ett skatteupplag för produkten, trots att produkten inte säljs, utan används av tillverkaren själv. Också metanoltillverkare som skattefritt i sin helhet använder metanol själv i första användning eller i elproduktion, ska skaffa ett tillstånd till ett skatteupplag. Då det gäller viss råvaruanvändning, där metanolen inte omfattas av tillsyns- och överföringssystemet, behövs inte tillstånd.

Om ett företag redan har tillstånd för skattefri lagringen flytande bränslen, gäller tillståndet också metanol. Förutsättningen är att tillståndet också gäller lagercisterner för metanol. Om tillståndet inte täcker en metanolcistern, ska tillståndsinnehavaren sända en ansökan om ändring av tillståndet till Skatteförvaltningen. Det är inte nödvändigt att ansöka om ett helt nytt tillstånd.

1.2.2 Skattefrihet för metanol

Metanol omfattas också av de skattefriheter som föreskrivs i 9 § i lagen om punktskatt på flytande bränslen. Om metanol används till exempel i elproduktionen eller i första användning, är användningen skattefri.

1.2.3 Beskattning av metanol som uppvärmningsbränsle

Skatt ska betalas på annat än syntetiskt tillverkat metanol. Syntetiskt framställd metanol är inte metanol som uppkommit som en biprodukt i en biologisk process. Till exempel metanol som uppkommer som en biprodukt i skogsindustrin är inte syntetisk och det omfattas följaktligen av beskattningen.

I 2 § 19 punkten i lagen om punktskatt på flytande bränslen fastställs som biobränsleolja en produkt som är framställd av biomassa och lämpar sig för användning för uppvärmning och i fast installerade dieselmotorer och i arbetsmaskiner med dieselmotor. Metanol som uppkommer som biprodukt i skogsindustrin eller som tillverkats av ett annat ämne av biologiskt ursprung har tillverkats utifrån en biomassa, och ses som biobrännolja, då det används till exempel i uppvärmning.

1.3 Substitutionsprincip

Enligt 2 a § i lagen om punktskatt på flytande bränslen ska de flytande bränslen som inte har någon skattenivå i accistabellen beskattas på grundval av sitt användningsändamål enligt den skattenivå som gäller för motsvarande motor- eller uppvärmningsbränsle i accistabellen.

Därtill ska alla andra produkter som används, är avsedda att användas eller säljs som motorbränsle eller som hjälpmedel eller tillsatsämne för motorbränsle eller såsom ämnen som utökar motorbränslets volym beskattas enligt skattenivån för motsvarande motorbränsle.

Utöver flytande bränslen, ska alla kolväten som används eller är avsedda att användas eller säljs för att användas vid uppvärmning beskattas enligt skattenivån för motsvarande uppvärmningsbränsle.

Med kolväten avses här organiska föreningar som består av kol och väte eller produkter som huvudsakligen består av kolväteblandningar. Detta gäller också kolväten eller produkter innehållande kolväten som uppstår som bi- eller avfallsprodukter inom industrin.

1.4 Påförande av skatt och skattskyldighet

Punktskatt på och försörjningsberedskapsavgift för flytande bränslen fastställs för produkter i en temperatur på 15 celsiusgrader.  Godkända upplagshavare är skyldiga att betala skatt för den mängd som de under skatteperioden frisläppt för konsumtion eller använt själva.  Registrerade och tillfälligt registrerade mottagare betalar punktskatt på de bränslen som de tagit emot.

Bland annat godkända upplagshavare och registrerade mottagare är skattskyldiga. Skattskyldiga är också de till vilka bränsle överlåtits från statens säkerhetsupplag, företag som idkar handel med bränsle för de hjälpmedel som tillsatts i bränslet samt den som överlåter eller använder i 2 a § avsett ersättande bränsle för de ändamål som anges i paragrafen. Skattskyldigheten gäller också dem som grundlöst skaffat dessa produkter för ett skattefritt ändamål.  Bestämmelser om skyldigheten att betala punktskatt finns i 12–13 § i punktskattelagen.

Beskattningen av bränslen verkställs som beskattning av de bränslekomponenter som fastställs i skattetabellen. Skatterna i skattetabellen tillämpas på flytande bränslen som används som sådana eller som används i en blandning med något annat flytande bränsle eller med något annat motsvarande motor- och uppvärmningsbränsle.

Godkända upplagshavare ska föra bok över mängden av olika komponenter i de bränslen som finns i skatteupplaget. Bokföringens riktighet ska granskas med bränsleanalyser minst 2–3 gånger per år, varefter bioandelarna från provet ska användas som värden för upplagscistern, tills en komponent tillsätts i den nästa gång. När den bioandel som fåtts utifrån provet väsentligen avviker från det beräknade värdet, ska distributören reda ut vad avvikelsen beror på och om den har någon inverkan på bioandelarna i de bränslen som tidigare frisläppts för konsumtion.

Därtill ska mängden av varje bränslekomponent uppges, när bränslen flyttas från en godkänd upplagshavare till en annan.  Det finns skäl att i mån av möjlighet också uppge bränslekomponenternas sammansättning när bränsle frisläpps för konsumtion.

1.4.1 Hållbarhetskriterier för biobränsle

Överensstämmelsen med hållbarhetskriterierna fastställs enligt lagen om biodrivmedel och flytande biobränslen (393/2013) för biodrivmedel som förbrukats efter den 1 januari 2014.  Verksamhetsutövaren lägger fram de uppgifter som behövs för övervakningen av kriterierna till den övervakande myndigheten, det vill säga till Energiverket. Den skattskyldige ska visa att hållbarhetskriterierna är uppfyllda till Skatteförvaltningen med ett godkännande av Energiverket eller med ett frivilligt system som godkänts av EU-kommissionen.

1.5 Skattefriheter

Befriade från punktskatt och försörjningsberedskapsavgift är:

  • bränslen som går till statens säkerhetsupplag,
  • bränslen som används som energikälla vid oljeraffineringsprocessen, 
  • bränslen som används såsom råvara eller hjälpmedel vid industriell produktion eller direkt vid första användningen då en vara tillverkas,
  • bränslen som används i fartygstrafik som drivmedel för andra fartyg än privata fritidsbåtar,
  • bränslen som används vid elproduktion,
  • bränslen som används i flygtrafik vid annat än privat nöjesflygning

1.5.1 Flytgas

Skattefriheten för flytgas avskaffades från och med 1.1.2016. Detta innebär att ett tillstånd enligt punktskattelagen ska innehas för skattefri tillverkning, lagring, sändning och mottagning av flytgas.  Också aktörer som använder stora mängder flytgas för skattefria ändamål, kan få ett ovan avsett tillstånd.

På flytgas som packats i en detaljförsäljningsförpackning på högst 1 000 gram tillämpas enbart tillsyns- och överföringsbestämmelserna för punktbeskattningen. Skatt uppbärs inte på mindre flytgasförpackningar. I övrigt omfattas flytgaser vad gäller skattefrihet av samma skattefriheter som övriga flytande bränslen (se kapitel 1.5.).

1.5.2 Första användning

Bränslen är skattefria enligt 9 § 3 punkten i lagen om punktskatt på flytande bränslen, när de används direkt vid första användningen då en vara tillverkas.

Enligt den etablerade tolkningen i rättspraxis avses med direkt första användning att den låga och de rökgaser som uppstår vid förbränning av bränsle rör vid den produkt som tillverkas. Om bränslet används för upphettning av ett medium eller i övrigt på indirekt sätt, godkänns användningen inte som första användning.

Bränslen som använts i sodapannor i tillverkningsprocessen för cellulosa, vid urdrifttagning av en panna och som stödbränslen, anses ha använts vid första användningen. Bränslen som används vid urdrifttagning av en panna utgör inte första användning förrän grönlut kommer från pannan.  Också bränslen i luktgaspannor och mesaugnar i samband med tillverkning av cellulosa utgör första användning, men först då de producerar en produkt och utgör en del av återvinningsprocessen för kemikalier vid anläggningen. Om luktgaspannor eller mesaugnar används enbart vid förbränning eller värmeproduktion och om kemikalier inte tas till vara, är det inte fråga om första användning.

Närmare information finns i Skatteförvaltningens anvisning Skattefrihet för bränsle i industriell användning.

1.5.3 Förfaranden för småskaliga tillverkare av biobrännolja

Med biobrännolja avses flytande biobränsle som används för uppvärmning, i fast installerade dieselmotorer och arbetsmaskiner med dieselmotor. Biobrännolja kan framställas av all biomassa.

Småskaliga tillverkare av biobrännolja omfattas av ett förenklat punktskatteförfarande, om tillverkarens produktion understiger 100 000 liter per kalenderår, om bränslet endast förbrukas i Finland och om bränslet inte används som trafikbränsle i Finland. Tillverkaren av biobrännolja ska till Skatteförvaltningen göra en skriftlig anmälan för registrering som skattskyldig.

Om produktionen av biobrännolja överstiger 100 000 liter per kalenderår eller en del av produktionen går till export eller används som trafikbränsle, omfattas biobrännoljan av normala tillståndsförfaranden vid punktbeskattningen.

1.5.4 Skattefriheten för vissa flytande bränslen

Flera produkter som uppräknats som skattepliktiga produkter i 2 § i lagen om punktskatt på flytande bränslen används som råvaror i industriell produktion. Om produkterna i fråga används som råvaror i industriell produktion är de punktskattefria.

Användningen av flytande bränslen som i uppvärmnings- och trafikbruk har räknats upp som skattepliktiga och som saknar skattenivå i skattetabellen beskattas enligt skattenivå för motsvarande uppvärmnings- och trafikbränsle. Bränslen som använts i industriell produktion i annat än förbränningssyfte, till exempel som råvara eller hjälpmedel eller i direkt första användning, är inte i så fall punktskattefria. Då de inte används som uppvärmningsbränsle eller drivmedel ska de inte heller beskattas med stöd av substitutionsprincipen i 2 a § (se kapitel 1.3).

Lagens 2 b § innehåller bestämmelser om de flytande bränslen, som då de överförs omfattas av tillsyns- och överföringssystemet för punktbeskattningen. Punktskatt ska betalas också på en produkt som insläpps för ett skattefritt ändamål, om kunden inte har ett punktskattefritt upplag. Produktens slutanvändare kan ansöka om återbäring av den punktskatt som betalats för en produkt som använts för ett skattefritt ändamål.

Flytande bränslen som saknar skattenivå i skattetabellen kan under vissa förutsättningar säljas skattefritt direkt till en annan slutanvändare än en godkänd upplagshavare för att användas som råvara för industriella produkter. Då skall följande tre villkor uppfyllas:

1.    Produkten säljs som råvara till en industriell produkt på så sätt att säljaren har ett punktskattefritt skatteupplag och varan överförs från detta upplag.

2.    Den produkt som säljs har inte någon egen skattenivå i skattetabellen över flytande bränslen.

3.    Bestämmelsen i 2 a § i lagen om punktskatt på flytande bränslen ska nämnas som grund för skattefriheten på säljfakturan.

Vad gäller produkter som omfattas av en skattenivå i den skattetabell som finns som bilaga till lagen om punktskatt på flytande bränslen, ska återbäringsförfarandet användas, och ovan nämnda skattefria försäljning är inte möjlig.

2 Beskattning av el

2.1 Skyldighet att betala punktskatt på elström

Enligt lagen om punktskatt på elström och vissa bränslen (1260/1996) ska elskattskyldiga betala energiskatt och en försörjningsberedskapsavgift för elström som frisläppts för konsumtion.

I regel är nätinnehavare och elproducenter skyldiga att betala punktskatt på el. Också aktörer som skaffat el med skatteklass II kan vara skattskyldiga, om elen konsumerats i användningen enligt skatteklass I. Om en annan än nätinnehavaren inom ramen sin förvärvsverksamhet tar emot elström från ett annat medlemsland eller importerar elström från ett land utanför gemenskapen och denna elström inte går via nätinnehavarens elnät i Finland, är mottagaren av elström skattskyldig för elmängden i fråga. Om en innehavare av ett ellager registrerat sig som godkänd upplagshavare, är hen skattskyldig för elström som laddats till ellagret och därifrån frisläppts för konsumtion.

Den skattskyldige ska skriftligen registrera sig som elskattskyldig hos Skatteförvaltningen separat för varje kraftverk eller ellager innan kraftverket tas i bruk. Varje kraftverk eller ellager ska registreras separat. Med kraftverk avses här alla elproduktionssystem med en nominell effekt på över 100 kVA, till exempel reservgeneratorer, solelsystem och vindkraftverk. Vad gäller vindkraft är det möjligt att registrera en vindpark som finns i samma område och bakom samma nätanslutning/adapter som ett vindkraftverk, och alla vindkraftverk behöver i så fall inte registreras separat.

Elproducenter är vad gäller elskattskyldigheten indelade i tre kategorier:

  1. Mikrokraftverk med en nominell effekt på högst 100 kVA, som helt och hållet lämnar utanför beskattningen.
  2. Småskaliga kraftverk, med en nominell effekt på över 100 kVA, men med en årsproduktion på högst 800 000 kWh, vilka registrerar sig som småskaliga elproducenter och lämnar in en skattedeklaration för den mängd el som de producerar under ett helt år.
  3. Elproducenter, vindkraftverk vars nominella effekt överstiger 100 kVA och årsproduktion överstiger 800 000 kWh. Ger en normal skattedeklaration (skattepliktiga och skattefria leveranser) månatligen oberoende av om de matar in el i elnät eller inte.

Den skattskyldige ska lämna in en elskattedeklaration till Skatteförvaltningen före den 18:e i varje därpå följande månad och betala de föreskrivna skatterna före den 27:e i månaden.

2.1.1 Undantagna från elskattskyldigheten

Befrielse från elskattskyldigheten innebär i praktiken att producenterna i fråga skattefritt själva får använda eller till en annan direkt överlåta el som de producerat för konsumtion.

  • Om den producerade skatten överförs till förbrukning via ett elnät, ”överförs” inte skattefriheten med elen, utan den nätinnehavare som överför elen till förbrukning bär upp elskatt på denna.
  • Mindre elproducenter, det vill säga producenter som producerar el med mikrokraftverk med en nominell effekt på högst 100 kVA, är befriade från alla skyldigheter i anknytning till elbeskattningen. Dessa aktörer behöver inte registrera sig som skattskyldiga och inte heller ge skattedeklarationer rörande deras elproduktion. 
  • Större småskaliga elproducenter som har en nominell effekt på över 100 kVA, men som producerar högst 800 000 kWh per år, har en skyldighet att registrera sig som elskattskyldiga hos Skatteförvaltningen. De ska lämna in skattedeklaration enligt kalenderår (i januari för hela föregående år), så att den föreskrivna årsproduktionsgränsen kan övervakas.
  • Småskaliga elproducenter behöver inte betala elskatt på skatt som de själva producerat och använt, utan de lämnar in en årsskattedeklaration som en så kallad nollskattedeklaration, på vilken enbart den producerade elmängden anmäls.  
  • Om årsproduktionsgränsen för en elproducent som registrerat sig som småskalig producent överskrids, ska producenten omedelbart under månaden efter överträdelsen lämna in en skattedeklaration för produktionen under hela början av året och betala eventuell elskatt, som borde ha betalats i början av året.

Ovan refererade regler gäller på samma sätt för alla elproduktionsformer och bränslen som används i produktionen.

2.2 Registrering som elskattskyldig

2.2.1 Registrering av nätinnehavare och elproducent

Det finns bestämmelser om elskattskyldighet i 9 § i lagen om punktskatt på elström och vissa bränslen. Enligt paragrafen ska nätinnehavare, elproducenter och småproducenter av el göra en skriftlig anmälan till Skatteförvaltningen för registreringen som skattskyldig.

Enligt Skatteförvaltningens tolkning betyder detta att öÖvriga aktörer än de som nämns ovan kan inte registrera sig som skattskyldiga, även om de med stöd av 5 § 1 mom. i lagen vore skyldiga att betala elskatt i vissa fall. I praktiken innebär detta att andra än nätinnehavare och elproducenter samt småproducenter av el inte kan registrera sig som regelbundna skatteperiodsanmälare som regelbundet lämnar in anmälningar, utan dessa aktörers skattskyldighet uppstår enbart av tillfällig verksamhet i undantagssituationer.

2.2.2 Registrering av ellager

Med ellager avses en funktionell helhet som består av anordningar, aggregat och byggnader avsedda för kortvarig elektrokemisk lagring av el. I praktiken utgörs ellager i beskattningen av kemiska ellager, såsom bly-, litiumjon- och flödesackumulatorer samt kondensatorer. Pumpkraftverk och power to gas-anläggningar är ur beskattningssynvinkel elförbrukningsobjekt, och de är följaktligen inte ellager.

En innehavare av ett ellager kan hos Skatteförvaltningen ansöka om tillstånd för godkänd upplagshavare, det vill säga som ett skattefritt ellager, om överföring av elström direkt för förbrukning förekommer från lagret. Därtill ska ellagret i fråga vara fast monterat på plats. Mobila lager beviljas inte tillstånd.

Man kan ansöka om tillstånd för ett skattefritt ellager med Skatteförvaltningens blankett Ansökan om punktskattetillstånd (1300r) I ansökan ska namn, adress och kontaktuppgifter anges vad gäller den skattskyldige innehavaren av ellager, liksom också ellagrets adress, effekt och fastighetsbeteckning.

Vid beviljat tillstånd som godkänd upplagshavare, blir innehållaren av ellagret skattskyldig vad gäller den el som laddats till ellagret och innehavaren av ellagret ska månatligen lämna in en skattedeklaration om överföring av skattepliktig och skattefri el och betala elskatt enligt de skattepliktiga överföringarna. Därtill ska en innehavare av ett skattefritt ellager, i enlighet med öppenhetsskyldigheten för statsstöd, årligen till Skatteförvaltningen ge en rapport över leveranser av el enligt skatteklass II och den egna förbrukningen.

Ellager från vilka el inte överförs direkt till förbrukning kan inte beviljas tillstånd för innehavare av skattefritt ellager. Ellager i elöverförings- och distributionsnät anses vara en del av nätet i fråga. Ellager i anslutning till ett kraftverk anses utgöra en del av kraftverket i fråga och el som laddats från dessa nät och matats in tillbaka i nätet anmäls tillsammans med kraftverkets egna produktion.

2.2.3 Registrering av småskaliga producenter hos Skatteförvaltningen

Alla elproducenter och ägare av reservkraftmaskiner med en nominell effekt över 100 kVA ska registrera sig som skattskyldiga hos Skatteförvaltningen.

Registreringsstatus för elproducenter och ägare till reservkraftmaskiner beror på den mängd som maskinen eller kraftverket producerar per år. Småproducenter är till exempel köpcentrum, logistikterminaler, kontorshus och andra stora fastigheter samt sjukhus och andra stora fastigheters reservkraftenheter.

Om årsproduktionen inte överstiger 800 000 kWh, behöver producenten och maskinägaren bara lämna in en enda så kallad nolldeklaration per år. Om årsproduktionen å sin sida överstiger 800 000 kWh per år, registreras producenten som normal elskattskyldig, som ska lämna in en skattedeklaration månatligen.

Det ska observeras att registreringen ska göras skriftligen hos Skatteförvaltningen separat för varje kraftverk vad gäller alla kraftverk, generatorer, reservkraftmaskiner och andra elproduktionssystem som hör till denna kategori. Registreringen gäller också för alla reservkraftmaskiner och generatorer vars nominella effekt överstiger 100 kVA och som hittills inte omfattats av beskattningen. Det spelar inte längre någon roll om kraftverket överför elström till ett elnät eller inte.

2.3 Grunder för fastställande av elskatt

Punktskatt på och försörjningsberedskapsavgift för elström påförs för varje skatteperiod för den mängd elström som

  • en nätinnehavare frisläpper för konsumtion
  • en elproducent eller småskalig producent producerar och för den mängd som en elproducent eller småskalig producent skaffat skattefritt och använder själv eller frisläpper för skattepliktig konsumtion
  • skaffats med skatt enligt skatteklass II och som använts för ett ändamål enligt skatteklass I; skatten fastställs enligt differensen mellan skatteklass I och skatteklass II
  • elanvändaren tar emot eller importerar utan att elströmmen går via ett elnät i Finland.

Såsom den mängd elström som frisläppts för förbrukning eller förbrukats kan anses den mängd för vilken nätinnehavaren direkt eller via ett försäljningsbolag debiterar elanvändaren i samband med överföringen.

2.4 Elström enligt skatteklass II

Skatt enligt skatteklass II för elström som används inom industrin eller i datorhallar. Med industri avses industriell tillverkning och förädling av varor. Med industri jämställs utövande av sådan till industrin icke hörande stödverksamhet av ringa omfattning vilken utövas vid det industribedrivande företagets produktionsställe och huvudsakligen hänför sig till företagets egen industriella produktion. Också yrkesmässig växthusodling jämställs med industriell användning. Skatt enligt skatteklass I ska betalas på annan el.

Huvudregeln inom elbeskattningen utgörs dock av kravet på att förbrukningen av elström enligt olika skatteklasser kan mätas separat. Om det dock observeras att mätning av något förbrukningsobjekt av skatteklass I saknas, förutsätts en mätning. Elström som redan använts enligt skatteklass I kan i samband med efterbeskattning fastställas genom att uppskatta förbrukningsobjektets normala elförbrukning eller genom att mäta objektets genomsnittliga elförbrukning.

Också ett verk eller ett företag vars huvudsakliga bransch omfattas av huvudklass C i Statistikcentralens näringsgrensindelning från år 2008 anses vara industriellt (TOL 2008). Också anrikning av malm och mineraler i anslutning till gruvor och industri anses vara industriell.

Definitionen av industriell elskatt, skatteklass II, ändrades 1.1.2017. Av huvudklasserna i TOL 2008 är också B, det vill säga utvinning av mineral, berättigad till skatteklass II från och med denna tidpunkt.

Elskatt enligt skatteklass II betalas på el som använts i industri. Detta innebär inte att företagets huvudsyssla ska utgöras av industri (verksamhet som hör till näringsgrenarna B och C i TOL 2008), utan det är tillräckligt att verksamheten där företaget har använt elström enligt den lägre skatteklassen hör som fristående syssla till näringsgrenarna i fråga.

Som el som använt inom industri ses bl.a.

  • elström som används i egentlig produktionsverksamhet, bl.a.
    • vid framställning av produkter,
    • vid lagring av dessa produkter på fabriksområdet eller i dess omedelbara närhet,
    • elström förbrukad också i utomstående företags egentliga produktionsverksamhet,
    • rengöring av avfallsvatten i anslutning till fabrikens egen verksamhet i ett fabriksområde eller i dess omedelbara närhet och
    • elström som används vid belysning och uppvärmning av fabriksområdet och byggnaderna.
  • Elström som förbrukats inom värmeproduktion i en värmecentral som finns i samband med fabriken.
    • Detta förutsätter att värmen från värmecentralen inte överförs någon annanstans än för användning i fabriksområdet i industriella processer eller i uppvärmning.
  • Elström som använts för reparation, upprätthållande och service av maskiner, förutom för reparation eller underhåll av motorfordon, datamaskiner, kontorsmaskiner eller personliga föremål.

2.4.1 Stödverksamhet som jämställs med industri

Att jämställa stödverksamhet med industri förutsätter enligt regeringens proposition 130/2002 att:

  • funktionerna utövas på produktionsstället. Det har inte någon betydelse om stödfunktionen utövas av företaget själv eller av en utomstående företagare. Om emellertid till exempel företagets huvudkontor, produktutvecklingsenhet eller annan stödfunktion är belägna någon annanstans än på företagets produktionsställe, ska skatt på elström som förbrukas där dock betalas enligt skatteklass I.
  • det med stödverksamhet avses en funktion som inte hör till företagets egentliga industriella verksamhet. Exempel på sådana funktioner är bland annat personalkantiner, fabriksbutiker, hälsovårdstjänster, självständiga produktutvecklingsenheter, underhåll, reparations- och städservice, gårdskarlens bostad och biluppvärmningsstolpar.

De ovan nämnda och i regeringspropositionen (130/2002) nämnda stödfunktionerna är bara exempel. Också andra stödfunktioner som på produktionsstället tjänar den industriella produktionen kan också ses som stödfunktion.  Som stödfunktion för den industriella produktionen kan också ses till exempel sådan verksamhet som betjänar fler än bara ett industriföretag. I så fall är förutsättningen att verksamheten i fråga främst betjänar den industriella produktionen och försiggår på industriföretagets eller -företagens produktionsställe. Därtill kan som stödfunktion av ringa omfattning godkännas stödfunktioner som förbrukar elström ungefär i samma storleksklass som de funktioner som nämnts som exempel i regeringspropositionen. I praktiken ska den ringa omfattningen alltid avgöras från fall till fall.

2.4.2 Inverkan av ekonomiska svårigheter på elskatteklassen

I lagens 26a § finns det bestämmelser om inverkan av den allmänna gruppundantagsförordningen på verksamhet som är berättigad till skatteklass II för elström. Den lägre skatteklassen II för elström är ett av de statsstöd som baserar sig på kommissionens förordning (EG) nr 651/2014 (allmän gruppundantagsförordning). Dessa skattestöd kan följaktligen inte beviljas företag som har ekonomiska svårigheter på det sätt som avses i artikel 1.4 c i allmänna gruppundantagsförordningen eller som har i artikel 1.4 b avsedda återbetalningskrav till följd av ett tidigare kommissionsbeslut som förklarat stödet olagligt och oförenligt med den gemensamma marknaden.

Om slutanvändaren av elströmmen har skaffat elström med elskatt enligt skatteklass II och företaget har samtidigt varit ett företag i svårigheter enligt 26 a § tas ut skillnaden mellan skatteklasser I och II ut från slutanvändaren av elströmmen.

Närmare information fås från Skatteförvaltningens anvisning Förbud mot statligt stöd till företag i svårigheter.

2.4.3 Skatt på elström i datorhallar

Elskatt enligt skatteklass II betalas för elström som förbrukas i datorhallar.

Med datorhall avses ett datacenter med en sammanlagd effekt på över 5 MW, där ett företag bedriver informationstjänstverksamhet, informationsbehandling, uthyrning av serverutrymme och därtill hörande tjänster som sin huvudsakliga näringsverksamhet.

Den lägre skatteklassen tillämpas inte på sådan datorhallsverksamhet som endast är en stödfunktion för ett företags huvudsakliga affärsverksamhet (t.ex. handel, finansiella tjänster), även om företagets datorhall har en sammanlagd effekt på över 5 MW.

Bara datorhallar med en effekt på över 5 MW är berättigade till skatt enligt skatteklass II. I effekten inräknas behovet av elström för alla servrar i datorhallen, för de anordningar som är i direkt anslutning till och i samma utrymme som servrarna, för datorhallens kylsystem inklusive pumpar samt för alla belysnings- och säkerhetsanordningar. I datorhallens elektriska effekt inräknas inte elström som förbrukas vid produktion av kyla som sker utanför datorhallen (t.ex. fjärrkyla). Med en datorhalls effekt avses inte heller en datorhalls planerade maximala effekt, utan den effekt som de facto används.

2.4.4 Differensen mellan konsumtion enligt elskatteklasserna I och II

När elström förbrukas för ändamål såväl enligt skatteklass I som enligt skatteklass II, ska mängderna för bägge ändamål mätas och deklareras skatteperiodvis. Om mätningen av konsumtionen enligt skatteklass I ankommer på slutanvändaren, ska denna lämna in mätuppgifter för skattedeklarering. Anmälningen av mätuppgifter sker i huvudsak månatligen. Om det är omöjligt att lämna in uppgifterna varje månad, kan uppgifterna exceptionellt lämnas in en gång per år. Om uppgifterna enbart lämnas in en gång per kalenderår, kan fördelningen av den elström som överlåts för förbrukning under året uppskattas enligt skatteklass I och II, så länge som skatteklasserna avstäms årligen.

2.4.5 Utredning av elskatteklassen

Skatteklassen för elström utreds i första hand mellan elbolaget och slutanvändaren av elströmmen. Om elbolaget och slutanvändaren inte kan enas om elskatteklassen, kan man per e-post skicka en förfrågan om ärendet till Skatteförvaltningens punktskatterådgivning (tfn 029 497 155).

2.5 Skattefrihet för elström

Enligt 7 § i lagen om punktskatt på elström och vissa bränslen är fri från punktskatt och försörjningsberedskapsavgift elström som

  1. förbrukas vid produktion av el eller vid kombinerad produktion av el och värme i ett kraftverks apparater för egen förbrukning
  2. har producerats av en småskalig producent och som inte överförs till ett elnät
  3. överförs till ett elnät av en elproducent, en småskalig producent eller en sådan skattskyldig
  4. överförs mellan elnät
  5. en nätinnehavare eller elproducent överför till en annan elproducent
  6. överförs till ett skattefritt ellager hos en nätinnehavare, elproducent eller småskalig producent
  7. överförs från ett skattefritt ellager till ett elnät eller ett annat skattefritt ellager
  8. överförs från ett ellager till ett elnät, ett skattefritt ellager eller ett annat ellager
  9. levereras för att direkt användas inom den eldrivna spårbundna trafiken
  10. överförs till ett område utanför unionen eller levereras till förbrukning i något annat område inom unionen än Finland.

Vid överlåtelse till en elproducent eller ett ellager (ovan punkterna 5, 6 och 7) överlåts all el punktskattefritt, men elproducenten i fråga och innehavaren av ellagret är skattskyldiga för den el som de tagit emot. Dessa ska i sin skattedeklaration i så fall deklarera också den el som de mottagit. 

2.5.1 Överföring av elström

Enligt 7 § 4 punkten i lagen om punktskatt på elström och vissa bränslen betalas ingen skatt ännu i det skede då elström överförs från en nätinnehavares elnät till en annan nätinnehavares elnät. Enligt 7 § 5 punkten i lagen är också elöverföring till en elproducent skattefritt. Elskatt betalas när en nätinnehavare, en elproducent eller ett skattefritt ellager överlåter el till förbrukning, det vill säga till ett nät som inte beviljats elnätstillstånd. Enligt 2 § 4 punkten i lagen avses här med elnät ett elnät enligt 3 § 1 punkten i elmarknadslagen (588/2013), för vilket Energimarknadsverket beviljat ett elnätstillstånd.

I situationer där till exempel ett elanskaffningsbolag äger en del av ett elnät för vilket bolaget inte beviljats nättillstånd (inkl. situationer då tillstånd inte kan fås) och elström levereras via detta så kallade tillståndslösa nät vidare till ett nät som har tillstånd, kan leveransen enligt Skatteförvaltningens uppfattning anses vara skattefri för bolaget. Däremot är leveranser till exempelvis industrianläggningar utan nättillstånd skattepliktiga. I så fall blir skattefri överföring möjlig enbart med en ansökan ställning som nätinnehavare av industrianläggningen, trots att energimarknadsverket beviljat anläggningen dispens från nättillstånd.

I praktiken kan det uppkomma situationer där elskatt uppbärs två gånger för samma el. Till exempel när en nätinnehavare överlåter el till en industrianläggning för förbrukning, ska den uppbära skatt för elen. Om industrianläggningen därefter vidareöverlåter elströmmen till en annan nätinnehavare, är denna överföring skattefri, men när den andra nätinnehavaren överlåter elen till förbrukning, ska den uppbära den föreskrivna skatten för samma el på nytt. Enligt rättspraxis ska bägge skatter betalas, men det är möjligt att i efterskott, på ansökan, rätta beskattningen av den nätinnehavare som först överlåtit elen.

2.5.2 Skattefrihet för el för egen förbrukning

Enligt 7 § 1 punkten i lagen om punktskatt på elström och vissa bränslen är elström som förbrukas vid produktion av el eller vid kombinerad produktion av el och värme i ett kraftverks apparater för egen förbrukning befriad från punktskatt och försörjningsberedskapsavgiften.

Med apparater för egen förbrukning avses sådana anordningar och aggregat som en anläggning behöver för produktion av el eller el och värme och för upprätthållande av produktionsberedskapen och som behövs för avlägsnande och minskande av de miljöolägenheter som anläggningen orsakar. Handels- och industriministeriets förordning 309/2003 från den 1.5.2003 innehåller närmare bestämmelser om de anordningar och aggregat som hänförs till apparater för egen förbrukning.

Skattefri el för egen förbrukning kan produceras av kraftverket själv eller så kan den skaffas skattefritt från elnätet. För annan än elström för egen förbrukning har kraftverken fortfarande en skyldighet att betala skatt enligt skatteklass I. Om kraftverket är en del av industrin, betalas elskatt enligt skatteklass II på annan skatt än skatt för egen förbrukning.

Kraftverken är alltså berättigade till skattefrihet för el för egen förbrukning, trots att kraftverket inte producerat el under skatteperioden.  En förutsättning är att kraftverket registrerat sig som elskattskyldigt. Upprätthållandet av produktionsberedskapen eller längden på driftstoppet på grund av underhåll av ett kondenskraftverk eller ett reservkraftverk som enbart producerar elström har ingen betydelse för huruvida dessa är berättigade till skattefrihet för elström för egen förbrukning, utan deras förmåga att producera elström är avgörande. Ett avbrott i produktionen av el vid ett kombinerat kraftverk kan dock vara en begränsande faktor med tanke på om kraftverket är berättigat till skattefrihet för el för egen förbrukning eller inte.  Om ett kombinerat kraftverk år efter år används som värmecentral och ingen elproduktion förekommer, är kraftverket då inte berättigat till skattefrihet för el för egen förbrukning.  Däremot undanröjer inte normala driftstopp på grund av underhåll, reparation eller sommarpaus inte rätten till skattefrihet för elström för egen förbrukning för ett kombinerat kraftverk.

2.6 Återbäring av elskatt med avdragsförfarandet

Det är möjligt att elskatt och försörjningsberedskapsavgiften betalas till ett för högt belopp i en situation, där el överlåts till konsumenten med skatt enligt skatteklass I, trots att konsumenten varit berättigad till el med skatt enligt skatteklass II. Det skattebelopp som betalats till för högt belopp returneras med avdragsförfarandet, som genomförs på den skattskyldiges skattedeklaration. Avdragsförfarandet ska användas alltid då fel inträffat i beskattningen av elström.

Enligt 6 § 2 mom. i lagen om punktskatt på elström och vissa bränslen har elnätsinnehavaren och elproducenten rätt att i sin skattedeklaration från den punktskatt på elström och den försörjningsberedskapsavgift som hänför sig till skatteperioden dra av den punktskatt på elström och den försörjningsberedskapsavgift som uppgetts och betalats utan grund.

Avdraget ska göras inom tre år räknat från ingången av det år som följer på den skatteperiod då skatten uppgavs utan grund. Avdraget får vara högst lika stort som den punktskatt och försörjningsberedskapsavgift som hänför sig till skatteperioden.

3 Beskattning av vissa bränslen

Enligt lagen om punktskatt på elström och vissa bränslen tas punktskatt ut för stenkol, naturgas och för bränntorv och tallolja som använts vid värmeproduktion.

3.1 Beskattning av stenkol

Skatt och försörjningsberedskapsavgift på stenkol tas ut av godkända upplagshavare utifrån de mängder som enligt upplagshavarens bokföring frisläppts för skattepliktig förbrukning under skatteperioden och de mängder som upplagshavaren under skatteperioden tagit för egen förbrukning.

För registrerade och tillfälligt registrerade mottagare fastställs punktskatt och försörjningsberedskapsavgift enligt de mottagna mängderna.

Enligt 12 § 1 mom. i lagen om punktskatt på elström och vissa bränslen är fri från punktskatt och försörjningsberedskapsavgift stenkol

  1. som används såsom råvara eller hjälpmedel vid industriell produktion eller direkt vid första användning då en vara tillverkas,
  2. som en godkänd upplagshavare levererar för att överlåtas till förbrukning annanstans än i Finland,
  3. som används vid elproduktion och vid idriftsättning, urdrifttagning eller upprätthållande av produktionsberedskap för separat elproduktion,
  4. som används i fartygstrafik som drivmedel för andra fartyg än privata fritidsbåtar.

3.2 Beskattning av naturgas

Punktskatt ska betalas på naturgas då naturgas frisläpps för konsumtion i Finland. Skattskyldiga för naturgas är naturgasnätsinnehavare, godkända upplagshavare, skattskyldiga enligt punktskattelagen samt registrerade användare som skaffat naturgas skattefritt, men använt den för ett skattepliktigt ändamål. Punktskatten på naturgas gäller både naturgas i gasform och kondenserad naturgas (LNG).

Med naturgasnätsinnehavare avses en överföringsnätinnehavare som utövar sådan naturgasnätsverksamhet som avses i 3 § 9 punkten i naturgasmarknadslagen.  Naturgasnätsinnehavaren ska skriftligen registrera sig som skattskyldig med en ansökan till Skatteförvaltningen.

Om naturgas lagras i kondenserad form eller på något annat sätt, kan lagerhavaren ansöka om tillstånd att verka som godkänd upplagshavare.

Naturgasanvändare som använder naturgas för ett skattefritt ändamål och skaffar naturgas direkt från ett överföringsnät för naturgas, kan registrera sig som registrerad användare av naturgas. Registrerade användare kan då skaffa naturgas skattefritt och betala skatt endast för naturgas som använts för skattepliktigt ändamål. Registrerade användare ska registrera sig separat för varje verksamhetsställe och naturgas ska användas skattefritt på alla ställen som registreras. Registrerade användare ska återkalla registreringen, om den skattefria användningen enligt 21 § 1 mom. i lagen om punktskatt på elström och vissa bränslen upphör.

Registrerade användare av naturgas får inte skattefritt överlåta naturgas vidare. Naturgas kan säljas till en registrerad användare av andra än naturgasnätsinnehavare eller av godkända upplagshavare, om naturgasen överförs till användaren direkt från naturgasöverföringsnätet eller skatteupplaget.

Enligt 21 § 1 mom. i lagen om punktskatt på elström och vissa bränslen är fri från punktskatt och försörjningsberedskapsavgift naturgas som används

  1. såsom råvara eller hjälpmedel vid industriell produktion eller direkt vid första användningen då en vara tillverkas,
  2. som energikälla vid oljeraffineringsprocessen,
  3. vid elproduktion och vid idriftsättning, urdrifttagning eller upprätthållande av produktionsberedskap för separat elproduktion,
  4. som drivmedel i fartygstrafik på andra fartyg än på privata fritidsbåtar.

Enligt 21 § 2 mom. i lagen om punktskatt på elström och vissa bränslen kan en naturgasnätsinnehavare och en godkänd upplagshavare överlåta all naturgas punktskattefritt, om mottagaren är en registrerad användare.

Om andra användare av naturgas än godkända upplagshavare eller registrerade användare använder naturgas skattefritt, genomförs skattefriheten på så sätt att skatten återbetalas på ansökan direkt till naturgasanvändaren. Återbäring kan ansökas på en gång för hela kalenderåret eller i två delar för perioder på ett halvt år (1.1–30.6 och 1.7–31.12). Återbäring ska senast sökas inom tre år efter ansökningsperiodens slut.

3.3 Beskattning av biogas

Biogas omfattas inte av tillämpningsområdet för lagen om punktskatt på elström och vissa bränslen. Följaktligen tillämpas inte heller substitutionsprinciperna i lagen på biogas. Biogas kan frisläppas för konsumtion via ett överföringsnät för naturgas, men naturgasnätsinnehavaren ska ha en bokföring utifrån vilken det är möjligt att specificera mängden biogas. För biogas som frisläppts för konsumtion behöver man dock inte avge separata skattedeklarationer och sådan biogas ska inte heller ingå i skattedeklarationerna för naturgas.

Om biogas överlåts vid sidan av naturgas till en slutanvändare med skattefri och skattepliktig användning av naturgas, får biogas inte hänföras enbart till ett visst användningsändamål, utan den ska fördelas enligt användningen.

Biogascertifikat

Ett biogascertifikat kan användas som bevis på att gas från ett naturgasnät är biogas som matats in på nätet. Antalet makulerade biogascertifikat visar vilken del av den gas som slutanvändaren skaffat som varit skattefri biogas och vilken del som varit skattepliktig naturgas. 

Om slutanvändaren av gasen har såväl skattepliktig som skattefri konsumtion av naturgas, ska den biogas som skaffats tillsammans med naturgas också anses ha använts för bägge användningsändamål, det vill säga såväl för skattepliktigt som för skattefritt ändamål enligt den faktiska användningsproportionen. Biogas får följaktligen inte hänföras enbart till exempel till ett skattepliktigt ändamål.

Utöver med hjälp av biogascertifikat ska gasnätinnehavare och ansvariga för certifikatsystemet på begäran också med hjälp av bokföring kunna bevisa de mängder biogas som överlåtits till nätet och skaffats därifrån.

3.4 Beskattning av tallolja

Enligt 15 § i lagen om punktskatt på elström och vissa bränslen är den som idkar industriell produktionsverksamhet skyldig att betala skatt på tallolja för den tallolja som hen använt för uppvärmningsändamål. Med uppvärmningsändamål avses här användning av tallolja för alla förbränningsändamål. I praktiken innebär detta att skatt ska betalas för tallolja även om den används för ändamål som annars berättigar till skattefri användning, till exempel i mesaugnar och luktgaspannor.  Tallolja som använts vid elproduktion anses inte ha använts för förbränningsändamål och den är skattefri.

Användare av tallolja ska registrera sig som skattskyldig med en skriftlig ansökan till Skatteförvaltningen.

Enligt 2 § 2 d punkten i lagen om punktskatt på elström och vissa bränslen (1260/1996) avses med tallolja råtallolja enligt varukod 3803 00 10 i tulltariffen.  Enligt talloljans varukod tarifferas olja som tillverkats av råsåpa som avskiljts i samband med tillverkning av trämassa (cellulosa) oberoende av vilket träslag trämassan är tillverkad av. Om såporna från björk- och tallvedslinjerna förenas, uppstår det vid tillverkning av en sådan såpa och såpan från en separat björklinje också råtallolja som omfattas av varukod 3803 00 10 i tulltariffen. Det ska dock observeras att vare sig råsåpa (3804) eller talloljans fraktion talloljebeck (3807) är råtallolja enligt varukod 3803 00 10 i tulltariffen.

3.5 Beskattning av bränntorv

Om mer än 5 000 MWh bränntorv används vid värmeproduktion per kalenderår, är användaren av bränntorv skyldig att betala punktskatt enligt skattetabellen på all den torv som använts. Om mindre än 5 000 MWh bränntorv används vid värmeproduktion per år, är användaren inte skattskyldig, och ingen punktskatt ska betalas för den bränntorv som använts.

Användaren av bränntorv ska registrera sig som skattskyldig hos Skatteförvaltningen separat för varje kraftverk och värmecentral.  Om användaren inte är säker på om 5 000 MWh bränntorv används för värmeproduktion per år, behöver inte användaren registrera sig genast.  Om 5 000 MWh uppnås under kalenderåret, ska registreringen genast göras och skatt på all bränntorv som använts för värmeproduktion under kalenderåret ska betalas i samband med den första skattedeklarationen.

Skatten på bränntorv påförs för varje skatteperiod enligt de bestämmelser som gällde den dag då bränntorven användes för värmeproduktion.

Användare av bränntorv ska lämna in en skattedeklaration till Skatteförvaltningen separat för varje kraftverk. Skatteperioden anses vara en kalendermånad.

Utöver fräs- och stycketorv är också all torv som använts för värmeproduktion skattepliktig, också torvpelletar och torvbriketter.

3.6 Substitutionsprincip

Utöver de energiprodukter som definierats i lagen om punktskatt på elström och vissa bränslen, beskattas alla kolväten i gasform och fast form enligt skattenivån för ett motsvarande uppvärmningsbränsle.

Också kolväten som uppkommer som en biprodukt i industriella processer skall beskattas, om de används för produktion av värme eller kombinerad värme och el.

4 Beskattning av kombinerad produktion

Vad gäller bränslen för kombinerad produktion uppbärs skatt på de produkter som anges i skattetabellerna i lagen om punktskatt på flytande bränslen och lagen om punktskatt på elström och vissa bränslen samt på de produkter som ersätter dessa. I största utsträckning uppbärs skatt vid kombinerad produktion för naturgas, stenkol, lätt och tung brännolja, bränntorv och tallolja.

4.1 Kombinerad produktion

När elström produceras inom ramen för kombinerad produktion av el och värme, betalas punktskatt på bränslen vid värmeproduktion på det sätt som anges i 10 § i lagen om punktskatt på elström och vissa bränslen enligt skattetabellen utifrån den bränslemängd som fås genom att multiplicera den till förbrukning överlåtna värmen med koefficienten 0,9. En motsvarande bestämmelse finns också i 10 b § i lagen om punktskatt på flytande bränslen.

Bränslen som använts för produktion av värme fastställs utifrån den värme som frisläppts för förbrukning med användning av effektiva värmevärden. Med värme som frisläppts för förbrukning avses den värmemängd som överlåtits från ett kraftverk till fjärrvärme- eller processångnät och motsvarande nyttobruk. Varje bränsle anses ha använts i samma proportion såväl för värmeproduktion som för elproduktion.

Kombinerad produktion definieras i 2 § i lagen på följande sätt: Med kombinerad produktion av el och värme avses den under en skatteperiod av ett kraftverk utförda produktionen av el och värme för vidare utnyttjande antingen samtidigt eller var för sig.

I regeringens proposition (RP 130/2002) konstateras det att kombinerad produktion innebär att ifall ett kraftverk under en skatteperiod producerar elström, ska det i så fall ses som kombinerad produktion, då bränslena ska delas in i el och värme. Om det under en skatteperiod produceras enbart värme, anses kraftverket vara en värmecentral och alla bränslen skattepliktiga. Om enbart elström produceras under en skatteperiod, ses kraftverket i så fall som ett kondenskraftverk och alla bränslen anses ha förbrukats vid produktion av elström, det vill säga att de anses vara skattefria.

I punktbeskattningen är det avgörande vad ett kraftverk producerar under en skatteperiod, inte vilken typ av kraftverk kraftverket tekniskt sätt anses vara. Detta innebär att samma kraftverk under olika skatteperioder under ett kalenderår kan beskattas som ett kombinerat kraftverk, ett kondenskraftverk och som en värmecentral.

4.2 Definition av kraftverk

Enligt 2 § i lagen om punktskatt på elström och vissa bränslen avses med kraftverk en på ett visst område verkande funktionell helhet vars syfte är att producera el eller el och värme. Den funktionella helhet som utgörs av ett kraftverk omfattar också ellager i anknytning till detta.

Enligt regeringens proposition 130/2002 måste begränsningen av funktionella enheter vid ett kraftverk i praktiken avgöras från fall till fall utifrån en helhetsbedömning I så fall ska det anses att utgångspunkten är att enheter som är belägna inom samma område bildar ett enda kraftverk. Men om enheter belägna inom samma område är funktionellt självständiga och oberoende av varandra, ska enheterna anses utgöra separata kraftverk. Ett kombikraftverk bestående av gas- och ångturbinprocesser anses alltid utgöra ett enda kraftverk.

Hjälp- och reservpannor och vattenpannor som hör till ett kraftverks funktionella helhet anses med andra ord höra till ett kraftverk. Till ett kraftverk hör inte separata värmecentraler, trots att de finns helt i anslutning till ett kraftverk, om de inte är en del av kraftverkshelheten.

I bedömningen av när kraftverksenheter belägna inom samma område utgör självständiga funktionella helheter kan de omständigheter som nämns i regeringens proposition (130/2002) beaktas:

  • Används enheterna oberoende av varandra, det vill säga är de självständiga i funktionellt avseende?
  • Är ångpannorna belägna i olika byggnader, det vill säga är de fysiskt fristående?
  • Är varje enhets ångturbin kopplad till en egen ångpanna?
  • Har varje enhet egna hjälpsystem, det vill säga bildar de en funktionell helhet?

Möjligheten till korskörning mellan två kraftverk eller till partiellt gemensamma hjälpsystem (till exempel mottagning av bränsle eller dylikt) innebär dock nödvändigtvis inte att kraftverksenheterna ska anses utgöra ett enda kraftverk.

4.2.1 Värmepumpar

Om samma funktionella helhet för ett kombinerat kraftverk omfattar värmepumpar, anses det utgöra en del av kraftverket och den värme som överförts till nyttobruk från dessa anses utgöra en del av hela kraftverkets nyttovärme. I så fall anses det att den el som värmepumpen i fråga förbrukar är el för egen förbrukning.

Om ett värmepumpverk finns åtskilt från ett kraftverk och är funktionellt självständigt, betalas elskatt på den el som det förbrukar. Skatteklassen för elen fastställs beroende på var den värme som värmepumpverket produceras förbrukas. När värme förbrukas i industrin, betalas elskatt enligt skatteklass II på elen. I andra fall betalas elskatt enligt skatteklass I på elen. Om den värme som en värmepump producerar används både inom industrin och i annan förbrukning ska för den elström som värmepumpen använder betalas skatt i förhållande till de olika förbrukningarna.

Den värme som produceras av ett värmepumpverk som finns åtskilt från ett kraftverk och är funktionellt självständigt räknas inte till kraftverkets nyttovärme även om värmepumpverket i fråga skulle utnyttja de värmeströmmar som bildas i kraftverket.

4.3 Fastställande av skatt på kombinerad produktion

Enligt RP 130/2002 fördelas bränsleförbrukningen vid kombinerad produktion på grundval av hela kraftverkets bränsleförbrukning och den värme som överförts till nyttobruk. Med ett helt kraftverk avses enligt definitionen av kraftverk pannor och till dessa anknutna apparaturer vilka hör till den funktionella helheten. I samband med punktbeskattningen behandlas kraftverket som en helhet. Endast sådana pannor och värmecentraler som är belägna tydligt avskilda från kraftverket, det vill säga pannor som inte tillhör en funktionell helhet, anses inte omfattas av kombinerad produktion.

Nyttovärme, det vill säga "skattepliktig" värme som ett kraftverk producerat, ska definieras senast i samband med överlåtelsen av värmen till ett fjärrvärmenät och vid alla förbrukningsobjekt i omedelbar närhet av processångan (RP 130/2002). Om förbrukningsobjektet inte är beläget i kraftverkets omedelbara närhet, mäts värmen när den avgår från kraftverket. Nyttovärme, det vill säga ”skattepliktig” värme, utgörs följaktligen endast av värme som överlåtits till så kallat nyttobruk. Vid fördelning av bränslen till el och värme vid kombinerad produktion multipliceras mängden nyttovärme med koefficienten 0,9. Vid bestämning av bränslemängder ska man alltid använda effektiva, det vill säga lägre värmevärden.

Som skattepliktig värme, det vill säga nyttovärme, ses enligt regeringens proposition alltså inte:

  • värme för ett kraftverks egen förbrukning, bland annat
    • uppvärmning av kraftverksbyggnader och byggnader i anknytning till kraftverkets funktion,
    • förlust och föruppvärmning på kraftverket,
    • bränslehantering, uppvärmning och torkning för kraftverket,
    • värmeförbrukning i avdunstningsanläggningar i anslutning till sodapannor.
  • värme som går åt till hjälpkylare eller kondensorer.
  • Nyttovärme omfattar inte heller värme som uppstått i produktionsprocesser. Värme som överförs från en anläggning för raffinörmassa till ett ångnät är ett exempel på sådan värme.
  • Nyttovärme ska i regel fastställas genom mätning.  I beskattningspraxis har det dock ansetts att en kalkylmässig definition kan godkännas, om mätning inte är möjlig eller om den är tydligt felaktig.  Mätbara storheter ska dock användas om det är möjligt. 

4.4 Nedsatt energiinnehållsskatt vid kombinerad produktion

Enligt 4 § 2 mom. i lagen om punktskatt på flytande bränslen och 4 § 3 mom. i lagen om punktskatt på elström och vissa bränslen nedsätts energiinnehållskatten med 100 % av den nivå som föreskrivs i skattetabellen vid användning av lätt brännolja, biobrännolja, tung brännolja, stenkol eller naturgas i en kombineras produktionsanläggning för el och värme. Undantaget utgörs av biobrännolja T och bioflytgas T, för vilka skattenedsättningen är 50 % av den nivå som föreskrivits i skattetabellen.

Nedsättningen av energiinnehållskatten genomförs på så sätt att godkända upplagshavare och registrerade användare av naturgas i sina skattedeklarationer själva uppger nedsatt energiinnehållskatt vad gäller det nedsättningsberättigade bränsle som de använt. På skattedeklarationsblanketterna finns det egna kolumner för nedsatt energiinnehållsskatt för kraftverk med kombinerade produktion, vilka deklarerar sin egen skattepliktiga användning. Om ett kraftverk med kombinerad produktion som är berättigat till nedsättning av energiinnehållsskatt skaffar sitt bränsle skattepliktigt, det vill säga att det är annan än godkänd upplagshavare eller registrerad användare av naturgas, ansöker företaget hos Skatteförvaltningen om återbäring antingen för en halvårsperiod (1.1–30.6 och 1.7–31.12) eller på en gång för hela kalenderåret.

4.4.1 Inverkan av ekonomiska svårigheter på nedsättning för energiinnehållsskatt

I 26 a § i lagen om punktskatt på elström och vissa bränslen finns det bestämmelser om inverkan av den allmänna gruppundantagsförordningen på nedsättning av energiinnehållsskatt i kombinerad produktion. Nedsättningen av energiinnehållsskatt vid kombinerad produktion är ett av de statsstöd som baserar sig på kommissionens förordning (EG) nr 651/2014 (allmän gruppundantagsförordning). Skattestödet kan inte tillämpas på företag som har ekonomiska svårigheter på det sätt som avses i artikel 1.4 c i den allmänna gruppundantagsförordningen eller som är föremål för i artikel 1.4 b avsedda återbetalningskrav till följd av ett tidigare kommissionsbeslut som förklarat stödet olagligt och oförenligt med den gemensamma marknaden.

Närmare information fås från Skatteförvaltningens anvisning Förbud mot statligt stöd till företag i svårigheter.

5 Skatteåterbäring för energiintensiv industri

Företag som verkar inom industrin kan i slutet av en räkenskapsperiod på ansökan få skatteåterbäring för de energiskatter de betalat. En förutsättning för skatteåterbäring är att de skatter som företaget själv betalat under räkenskapsperioden och de punktskatter som ingått i priset på anskaffade produkter står för mer än 0,5 % av företagets förädlingsvärde. Med förädlingsvärde avses det sammanlagda beloppet på rörelsevinst (-förlust), avskrivningar, värdenedgång och personalkostnader enligt det bokslut som fastställts för företagets räkenskapsperiod. Denna skatteåterbäring beaktas inte vid fastställande av förädlingsvärdet. Med företagets räkenskapsperiod avses den räkenskapsperiod som avses i 1 kap. 4 § i bokföringslagen (1336/1997).

När de skatter som ett företag under räkenskapsperioden betalat på elström, stenkol, bränntorv, naturgas, tallolja och för lätt och tung brännolja och de punktskatter som ingått i anskaffningspriset på produkter som företaget skaffat under nämnda period utgör mer än 0,5 % av företagets förädlingsvärde, har företaget rätt att vad gäller den överskjutande delen ansöka om återbäring för 85 % av de skatter som betalats på produkterna eller som ingått i anskaffningspriset på dem. Av den skatteåterbäring som räknats på så sätt utbetalas enbart den andel som överskrider 50 000 euro. Då företaget beräknar beloppet på de betalade punktskatterna, kan företaget beakta de punktskatter som ingår i priset på den fjärrvärme och den processånga som det köpt.

Vid beräkning av beloppet på betalda punktskatter avdras från beloppet skatteåterbäringar enligt 9 a och 10 a § i lagen om punktskatt på flytande bränslen och i 14 och 22 § i lagen om punktskatt på elström och vissa bränslen, under förutsättning att dessa inte beaktats i punktbeskattningen av företaget. Om företaget under räkenskapsperioden vidareöverlåtit de produkter som avses här, beaktas de skatter som företaget betalat på dessa produkter inte vid beräkning av beloppet på de betalda skatterna.

I ansökan om återbäring ska man specificera andra eventuella stöd som företaget ansökt eller kommer att ansöka om.  Företaget ska samtidigt uppge var dessa stödansökningar och andra återbärings- och rättelseansökningar handläggs.

Ansökan om skatteåterbäring ska lämnas in till Skatteförvaltningen inom sex månader från utgången av räkenskapsperioden.

Inverkan av ekonomiska svårigheter på skatteåterbäring för energiintensiv industri

I 26 a § i lagen om punktskatt på elström och vissa bränslen finns det bestämmelser om inverkan av den allmänna gruppundantagsförordningen på skatteåterbäring till energiintensiv industri. Skatteåterbäringen till energiintensiv industri är ett statsstöd som baserar sig på kommissionens förordning (EG) nr 651/2014 (allmän gruppundantagsförordning).  Skattestödet kan inte tillämpas på företag som har ekonomiska svårigheter på det sätt som avses i artikel 1.4 c i den allmänna gruppundantagsförordningen eller som är föremål för i artikel 1.4 b avsedda återbetalningskrav till följd av ett tidigare kommissionsbeslut som förklarat stödet olagligt och oförenligt med den gemensamma marknaden.

Närmare information om skatteåterbäring för energiintensiv industri fås från Skatteförvaltningens anvisning: Skatteåterbäring för energiintensiva företag

6 Skattefrihetsförfaranden för bränslen

6.1 Lagstiftningen om skattefrihet

Bestämmelser om punktskattefrihet för flytande bränslen finns i 9 § i lagen om punktskatt på flytande bränslen. I 12 § i lagen om punktskatt på elström och vissa bränslen finns det bestämmelserna om skattefrihet för stenkol och i 21 § bestämmelser om skattefrihet för naturgas.  Därtill finns det i 3 kap. i punktskattelagen allmänna bestämmelser om skattefrihet, av vilka en del också kan tillämpas på flytande bränslen, stenkol och naturgas.

Skattefrihet för bränslen kan genomföras på så sätt att kunden direkt i skattedeklarationen anger produkterna som skattefria (skattedeklarationsförfarandet) eller genom att den skatt som betalats för produkterna återbärs i efterskott på ansökan (återbäringsförfarandet).

Bestämmelser om återbäringsförfarandet finns i 9 b § i lagen om punktskatt på flytande bränslen, i 14 § och 22 § i lagen om punktskatt på elström och vissa bränslen och i 83 § i punktskattelagen. Skattefrihet genomförs med deklarationsförfarandet i situationer där det inte finns bestämmelser om tillämpningen av återbäringsförfarandet.

6.2 Skattedeklarationsförfarande

6.2.1 Tillstånd för skatteupplag

Skattedeklarationsförfarandet för anmälning av skattefria produkter kan i regel bara användas av punktskattskyldiga som verkar som godkända upplagshavare. Med godkänd upplagshavare avses en fysisk eller juridisk person till vilken Skatteförvaltningen beviljat rätt att driva ett skatteupplag. Ett skatteupplag är en av Skatteförvaltningen godkänd plats, där en godkänd upplagshavare i förvärvssyfte tillfälligt tillverkar, förädlar, upplagrar eller tar emot eller avsänder produkter inom ramen för ett system för punktskattefrihet under ett uppskovsförfarande.

Tillstånd att verka som godkänd upplagshavare beviljas sökande som i sin förvärvsverksamhet:

  • tillverkar och förädlar punktskattepliktiga produkter
  • utövar kontinuerlig grosshandel i betydande omfattning med produkter som är belagda med punktskatt
  • kontinuerligt och i betydande omfattning använder eller förmedlar punktskattepliktiga produkter skattefria ändamål
  • hyr lagerlokal och lagringstjänster för att utöva ovan avsedda verksamhet
  • bedriver annan verksamhet som kan jämställas med ovan nämnda verksamhet.

Tillståndet att verka som godkänd upplagshavare förutsätter också att sökanden kan anses vara tillförlitlig och att sökanden har tillräckliga ekonomiska och verksamhetsmässiga förutsättningar. Dessutom ska sökanden ställa den krävda punktskattesäkerheten.

Slutanvändare av flytande bränslen eller stenkol som registrerat sig som till exempel elproducent samt industriföretag som använder bränslen skattefritt vid första användning eller som råvara eller hjälpmedel, kan på ansökan beviljas tillstånd att verka som godkänd upplagshavare och rätt att lagra ett kraftverks eller en industriell produktionsanläggnings bränslen i ett skattefritt upplag. En aktör som beviljats tillstånd till skatteupplag behöver då inte ansöka om återbetalning av bränsleskatt genom återbäringsförfarande, utan aktören kan köpa allt behövligt bränsle direkt skattefritt. Elproducenter anger mängden bränsle som förbrukats till värmeproduktion som skattepliktigt bränsle i skattedeklarationen och mängden bränsle som konsumerats i elproduktionen som skattefritt bränsle. Aktörer inom industrin anger mängden bränsle som använts för skattefritt ändamål som skattefritt bränsle och eventuell annan skattepliktig användning eller överlåtelse som skattepliktigt bränsle.

Bränslen som ett kraftverk eller en produktionsanläggning skaffat som skattepliktiga bränslen innan tillståndet till skatteupplag beviljats, blir inte skattefria i och med tillståndet. I en sådan situation kan det också finnas skattepliktigt bränsle i behållare som godkänts som ett skattefritt skatteupplag. Upplagshavaren ska då separat föra bok över skattepliktiga bränslen. Skatt som betalats för bränslen som skaffats för skattefritt bruk, men använts för skattefritt ändamål återbetalas i efterskott genom återbäringsförfarandet.

6.2.2 Användning av skattedeklarationsförfarandet

6.2.2.1 Flytande bränslen

Godkända upplagshavare av flytande bränslen uppger de bränslen som frisläppts för konsumtion som skattepliktiga bränslen i sin skattedeklaration. När en leverans av bränsle från skatteupplaget sker i samband med en flyttning inom ramen för uppskovsförfarandet eller när överlåtelsen sker för vissa skattefria ändamål, anges bränslet direkt som skattefritt bränsle i skattedeklarationen. Skattedeklarationsförfarandet används i följande fall:

  • bränsle säljs, överlåts eller importeras till statens säkerhetsupplag
  • lätt eller tung brännolja levereras till fartyg som avses i 6 a § i förordningen om punktskatt på flytande bränsle
  • flygpetroleum levereras för att användas inom luftfart eller flygbensin levereras till försvarsmakten enligt 6 b § i förordningen om punktskatt på flytande bränsle
  • produkter flyttas inom ramen för uppskovsförfarande till ett annat skatteupplag i Finland eller i en annan EU-stat
  • produkter flyttas till en person eller till ett företag som i en annan EU-stat beviljats rätt att ta emot dem inom ramen för uppskovsförfarandet
  • produkter hänförs till exportförfarande
  • produkter som inom ramen för ett uppskovsförfarande blivit fullständigt förstörda eller oåterkalleligen gått förlorade till följd av produkternas egen beskaffenhet, force majeure eller oförutsägbara omständigheter.

Också flytande bränslen som en godkänd upplagshavare själv använder för följande ändamål uppges i skattedeklarationen direkt som skattefria:

  • vid elproduktion och vid idriftsättning, urdrifttagning eller upprätthållande av produktionsberedskap för separat elproduktion
  • som energikälla vid oljeraffineringsprocessen
  • såsom råvara eller hjälpmedel vid industriell produktion eller direkt vid första användningen då en vara tillverkas.
6.2.2.2 Stenkol

Godkända upplagshavare av stenkol anger det från skatteupplaget levererade stenkolet direkt som skattefritt i sin skattedeklaration i följande situationer:

  • stenkol flyttas till ett annat skatteupplag
  • stenkol levereras till ett annat område i gemenskapen än Finland för att frisläppas för konsumtion där
  • stenkol hänförs till exportförfarande
  • stenkol som inom ramen för ett uppskovsförfarande blivit fullständigt förstört eller oåterkalleligen gått förlorat till följd av produkternas egen beskaffenhet, force majeure eller oförutsägbara omständigheter.

Också stenkol som en godkänd upplagshavare själv använder för följande ändamål uppges i skattedeklarationen direkt som skattefritt

  • vid elproduktion och vid idriftsättning, urdrifttagning eller upprätthållande av produktionsberedskap för separat elproduktion
  • såsom råvara eller hjälpmedel vid industriell produktion eller direkt vid första användningen då en vara tillverkas
  • som drivmedel i fartygstrafik på andra fartyg än på privata fritidsbåtar
6.2.2.3 Naturgas

För naturgas har ett motsvarande system med skattefri flyttning och lagring skapats som för flytande bränslen och stenkol. Följaktligen kan naturgas som importeras till Finland från ett land utanför gemenskapen överföras skattefritt i ett överföringsnät för naturgas och till godkända upplagshavare. Dessutom kan de slutanvändare av naturgas som använder naturgas för skattefritt ändamål och anskaffar naturgas direkt från ett överföringsnät eller från en godkänd upplagshavare registrera sig som registrerade användare av naturgas och anskaffa skattefritt all naturgas de använder.

När naturgas flyttas till ett distributionsnät för naturgas eller till en oregistrerad användare, flyttas den alltid i punktskattepliktig form. I den utsträckning som sådan naturgas används för skattefritt ändamål, det vill säga vid elproduktion, som energikälla vid oljeraffineringsprocessen eller direkt vid första användning då en vara tillverkas, genomförs skattefriheten i efterskott med återbäringsförfarandet.

6.3 Återbäringsförfarandet

6.3.1 Ansökan om skatteåterbäring för bränslen som använts vid elproduktion, första användning eller oljeraffinering samt för bränslen i fartygs- och flygtrafik.

Punktskatt återbetalas på ansökan till den som använt bränsle som skaffats skattepliktigt vid elproduktion, som råvara eller hjälpmedel, direkt vid första användning inom industrin då en vara tillverkas eller som energikälla vid oljeraffineringsprocessen. Ansökan om återbäring ska lämnas till Skatteförvaltningen. Om sökanden har flera anläggningar, ska återbäring sökas separat för varje anläggning. Med en och samma ansökan kan återbäring sökas för de mängder flytande bränslen, stenkol och naturgas som använts vid en anläggning. 

De som idkar fartygstrafik eller yrkesmässigt fiske kan på ansökan få skatteåterbäring för flytande bränslen, stenkol, eller naturgas som de använt på fartyget. Återbäring kan inte fås för bränsle som förbrukats ombord på en privat fritidsbåt. Ansökan om återbäring ska lämnas in till Skatteförvaltningen.

Den som äger, innehar eller använder ett luftfartyg kan på ansökan få skatteåterbäring för de bränslen som luftfartyget förbrukat. Återbäring betalas inte för bränsle som förbrukats vid privat nöjesflygning. Om man på luftfartyget i stället för flygbensin eller flygpetroleum använt ett annat skattepliktigt bränsle, betalas i återbäring högst det belopp som motsvarar skatten på flygbensin eller flygpetroleum. Ansökan om återbäring ska lämnas till Skatteförvaltningen. I praktiken söks återbäring endast för flygbensin, eftersom det är möjligt att skaffa flygpetroleum direkt skattefritt för luftfart.

I alla ovan nämnda situationer ansöks återbäring antingen halvårsvis (1.1.–30.6. och 1.7.–31.12.) eller på en gång för hela kalenderåret. Ansökan om återbäring ska lämnas in till Skatteförvaltningen inom tre år efter utgången av ansökningsperioden.

Återbäring betalas för bränslen som under ansökningsperioden förbrukats för ett skattefritt ändamål. Återbäring kan inte sökas för bränsle som finns i ett lager. Vid beräkning av återbäringen, anses bränslepartierna ha använts i den ordning som de skaffats. Återbäringsbeloppet bestäms enligt den skattenivå som gällde vid den tidpunkt då den skattskyldige betalade skatten i samband med frisläppande av bränslet för konsumtion. Om denna tidpunkt inte kan redas ut, beräknas återbäringen enligt den skattenivå som gällde då bränslet skaffades för ett skattefritt ändamål.

Återbäringar under 330 euro betalas inte ut. Denna undre gräns gäller dock inte för fiskefartyg.

Stöd- och återbäringsblanketter

De bilagor som nämns i ansökningsblanketten ska bifogas till ansökningsblanketten.

Skatteförvaltningen kan också be att sökanden överlämnar andra utredningar som behövs för att handlägga ansökan. 

6.3.2 Skatteåterbäring för flytande bränslen

I fråga om flytande bränslen står det inte alltid klart hur mycket punktskatt som betalats för återbäringssökandens bränslen, eftersom något bränsle efter frisläppandet för konsumtion kan ha blandats med flera bränslepartier som beskattats på olika sätt.

Skatteförvaltningen fastställer halvårsvis (1.1–30.6 och 1.7–31.12) återbäringsbeloppet för motorbensin, dieselolja och lätt brännolja som skaffats efter den 1 januari 2014 samt för ersättande produkter för dessa, utifrån överlåtelsen av bränsle och ersättande produkter för konsumtion. Detta fastställda återbäringsbelopp tillämpas på bränslen som under varje period frisläppts för konsumtion, om bränslet vad gäller sammansättning motsvarar det som med stöd av miljöskyddslagen (527/2014) föreskrivits om kvalitetskraven på motorbensin, dieselolja och vissa andra flytande bränslen eller om det är fråga om lätt brännolja som innehåller högst sju volymprocent biobrännolja.

Om bränslet inte överensstämmer med bestämmelserna eller om lätt brännolja innehåller mer än sju volymprocent biobrännolja och sökanden inte lägger fram en tillförlitlig utredning om den betalda skatten, fastställs återbäringen på följande sätt:

  1. motorbensin, etanol, blandning av motorbensin och etanol eller en produkt som ersätter dem skatten och försörjningsberedskapsavgiften enligt produktgrupp 22 i skattetabellen, dvs. 34,93 cent per liter,
  2. dieselolja eller biodieselolja, blandning av dieselolja och biodieselolja eller en produkt som ersätter dem skatten och försörjningsberedskapsavgiften enligt produktgrupp 49 i skattetabellen, dvs. 16,68 cent per liter,
  3. lätt brännolja, biobrännolja, blandning av lätt brännolja och biobrännolja eller en produkt som ersätter dem skatten och försörjningsberedskapsavgiften enligt produktgrupp 64 i skattetabellen, dvs. 7,98 cent per liter.
  4. flytgas, bioflytgas, blandning av flytgas och bioflytgas eller en produkt som ersätter dem skatt och försörjningsberedskapsavgift enligt produktgrupp 113 i skattetabellen, det vill säga 9,92 cent/kg.

6.3.3 Bestämmelser om återbetalning

I 83 § i punktskattelagen ingår vissa allmänna bestämmelser om återbetalning av punktskatt som också kan tillämpas på flytande bränslen, stenkol och naturgas. I dessa fall söks återbäring med en fritt formulerad ansökan.

När produkter för vilka punktskatt betalats i Finland använts eller överlåtits för att användas för ett skattefritt ändamål, har den som använt eller överlåtit produkterna rätt att på ansökan få en återbäring som motsvarar den betalda skatten. Återbäringen förutsätter att sökanden på ett tillförlitligt sätt bevisar att produkterna levererats eller använts för ett skattefritt ändamål.

Om produkter för vilka punktskatt betalats i Finland, innehas i kommersiellt syfte i en annan medlemsstat för en överlåtelse eller användning där, har den som skickat produkterna rätt att på ansökan få en återbäring som motsvarar den betalda skatten.

Om den skatt som i Finland påförts på en produkt i ovan nämnda fall inte betalats i sin helhet, ska den del av skatten som inte betalats återkallas. Återbäring eller återkallande ska sökas hos Skatteförvaltningen inom tre månader från utgången av det kalenderår då skatten på produkterna påförts i Finland.

6.4 Rättelse

I 106 § i punkskattelagen finns det bestämmelser om rättelse till den skattskyldiges fördel. Om Skatteförvaltningen med anledning av ett rättelseyrkande eller överklagande eller annars konstaterar att ett alltför högt skattebelopp påförts eller ett alltför lågt belopp återbetalats, ska Skatteförvaltningen rätta sitt beslut, om ärendet inte avgjorts genom ett beslut med anledning av ett överklagande eller om ärendet inte ska avgöras med stöd av 83 § eller en motsvarande bestämmelse om återbetalning i respektive lagar om punktskatt eller accis.

Tillämpningen av rättelseförfarandet begränsas dock till korrigering av fel som skett i beskattnings- och återbäringsbeslut för flytande bränslen, stenkol och naturgas. Om skattefriheten för bränslen som överförts till ett skattefritt användningssyfte inte genomförts genom skattedeklarationsförfarandet, är det i allmänhet omöjligt att rätta beskattningen för den godkända upplagshavare som överlåtit produkterna. Rätten till återbäring har då överförts till den slutanvändare som skaffat produkterna till ett skattepliktigt pris.

6.5 Bokföringsskyldighet

Det finns bestämmelser om bokföringsskyldigheten i 11 kap. i punktskattelagen. En godkänd upplagshavare ska för punktbeskattningen ha sådan bokföring som redogör för mängderna av de produkter som tillverkats, bearbetats, lagrats och tagits emot i ett skatteupplag och för mängderna av produkter som avsänts och frisläppts för konsumtion från skatteupplaget samt övriga uppgifter som behövs för fastställande av skatten och för tillsynen över beskattningen. Bokföringsmaterialet rörande skatteupplaget ska förvaras i Finland.

Den som skaffat produkter som omfattas av punktskatt för ett ändamål som föreskrivits som skattefritt, ska för punktbeskattningen ha sådan bokföring av vilken mängderna av skattefritt anskaffade produkter, användningen av dem och lagermängderna framgår. Också de som ansöker om återbäring har motsvarande bokföringsskyldighet för produkter som skaffats skattepliktigt. Om återbäring söks för vissa bränslekomponenter och inte enligt de standardvärden som anges i 9 a § 5 mom. i lagen om punktskatt på flytande bränslen, ska bokföringen hållas a jour för varje komponent.

Bokföringsmaterialet ska upprättas i vanlig läsbar skriftlig form eller i maskinläsbart datamedium, så att det kan tas fram i vanlig läsbar skriftlig form eller i en allmänt använd lagringsform. Materialet ska förvaras i fyra kalenderår. Om materialet finns i både vanlig läsbar skriftlig form och i ett maskinläsbart datamedium, ska det bevaras i båda former i ovan föreskrivna tid.

Bestämmelserna i 12 kap. i punktskattelagen om granskning och skyldighet att lämna uppgifter gäller också för godkända upplagshavare, dem som ansöker om återbäring och dem som skaffat produkter skattefritt. 

Rådgivning om punktskatt för företag, tfn 029 497 155 (9–16.15) / Energi- och avfallsskatt

 

 

ledande skattekunnig     Mika Jokinen

 

överinspektör Antti Saastamoinen