Inkomster av marksubstanser

Giltighet
Fr.o.m. 2012 - 3.3.2016

Inkomster av marksubstanser är oftast personliga kapitalinkomster

Kapitalinkomst är inkomster som erhållits av grus, lera, torv, mull och andra dylika marksubstanser (32 § ISL). Ifrågavarande inkomster är enligt 3.3 § GSL inte inkomster av jordbrukets förvärvskälla. Utgifter eller räntor vilka hänför sig till inkomsten baserad på uttag av dylika marksubstanser hör inte heller till jordbrukets förvärvskälla. Inkomster av marksubstanser vilka erhålls från en gårdsbrukslägenhet är således personlig inkomst. Inkomster av grustransport, vilka erhålls från egen gårdsbrukslägenhet, är således skattepliktig inkomst av jordbruket (CSN 1993/192). Om försäljning av marksubstanser kan betraktas såsom näringsverksamhet, ingår inkomsterna från försäljningen i företagsinkomsten som på basis av nettoförmögenheten fördelas i kapital- och förvärvsinkomsten.

Utgifterna för förvärv av inkomsten dras av från kapitalinkomsterna

Utgifter som hänför sig till förvärvande och bibehållande av från marksubstanser erhållen inkomst dras av från kapitalinkomster såsom naturliga avdrag. Dylika utgifter är också kostnader som hänför sig till markägarens röjning eller dikning av ett grusområde på eget initiativ. Avdragbar är utöver detta även anskaffningsutgiften av grustäkt, lertäkt och sandtäkt samt annan egendom som kan komma i fråga. Från anskaffningsutgiften dras av den del som motsvarar den under varje enskilt skatteår använda beståndsdelsmängden, s.k. substansavdrag (HFD 1994/3007).

Villkoren och föremålet för de i gruvlagen avsedda ersättningarna påverkar beskattningen

Beskattningen av ersättningar som betalas med stöd av gruvlagen (503/1965) bestäms i enlighet med, vad som har ersatts. Det kan till exempel vara frågan om försäljning av marksubstanser, ersättning som beskattas som skogsbrukets kapitalinkomst, egendomsöverlåtelse eller därmed jämförbar situation eller om prestation som ska räknas till jordbruksinkomst.

På beskattningen av en engångsersättning inverkar det, huruvida det är frågan om en ersättning som har betalts för bruksrätt för viss tid eller för obegränsad tid. På beskattningen av bruksrätter för viss tid inverkar också det, till vilken rättighet ersättningen hänför sig. Beskattningen av ersättningen avgörs då av det, huruvida det är frågan om ersättning som betalas för skog, ersättning som betalas för marksubstanser eller om ersättning för bruksrätt av ett område i allmänhet. Också den omständigheten har betydelse, huruvida det är frågan om ett område som ska betraktas som en brukningsenhet eller inte.

Engångsersättning för bruksrätt för viss tid

Engångsersättning i enlighet med 36 § i gruvlagen utgör ersättning för rätt att utnyttja utmåls nyttjoområde samt hjälpområde. Om ersättningen hänför sig till gårdsbruksenhet som avses i 2.2 § i GSL, utgör ersättningen jordbruksinkomst med stöd av 5.1 § 9 punkten i GSL (HFD 1977 II 548, HFD 1996 B 514). I övrigt ugör ersättningen kapitalinkomst som ska beskattas i enlighet med inkomstskattelagen.

Ersättning i enlighget med gruvlagen utgör i och för sig inte ersättning för marksubstanser eller virke. Till den del som ersättningen hänför sig till ersättning för marksubstanser, utgör ersättningen i 32 § i ISL avsedd ersättning för marksubstanser som ska beskattas som kapitalinkomst. Den inräknas inte i jordbruksinkomst utan till den skattskyldiges inkomst av förvärvskällan för annan verksamhet. Man kan då dra av från inkomsten avdrag för beståndsdelar substansavskrivningen i enlighet med 114.2 § ISL som motsvarar mängden beståndsdelar som har använts. Ersättningen som eventuellt hänför sig till skogen beskattas såsom skogsbrukets kapitalinkomst som avses i 43 § i ISL.

Engångsersättning för bestående bruksrätt

Om tidsfrist inte fastställts för bruksrätt som utgör grunden för engångsersättningen som avses i 36 § i gruvlagen, betraktas sådan ersättning för bestående bruksrätt såsom prestation som ska likställas med fastighetens överlåtelsepris.När det skattepliktiga beloppet av överlåtelsevinst räknas ut, ska man från överlåtelsepriset enligt 49.1 § 2 punkten i ISL dra av minst 80 procent, om en fastighet frivilligt har överlåtits för ett ändamål, för vilket mottagaren har rätt att lösa in egendom av detta slag eller förvärva varaktig nyttjanderätt till den genom det ovan nämnda förfarandet.

I 1 § i Gruvlagen stadgas om rätten att utnyttja fyndighet på annans område. Det finns inga bestämmelser om rättighetens tidsfrist, av vilken anledning bruksrätten kan anses vara bestående på sätt som avses i 49.1 § 2 punkten i gruvlagen. Eftersom bestående bruksrätt till ett område kan fås med stöd av gruvlagen, kan 49.1 § 2 punkten i gruvlagen tillämpas på fastighetsöverlåtelsen, varvid det s.k. antagandet om anskaffningsutgift om 80 % kan tillämpas då överlåtelsevinsten beräknas (se HFD 1967 II 544, där man till tillämpliga delar tillämpade lagen 342/§961 som motsvarar den nuvarande 49.1 § ISL). Ersättning som har fåtts för bestående bruksrätt beskattas som överlåtelse, varför avdrag för beståndsdelar som görs såsom substansavskrivning i enlighet med 114.2 § i ISL inte kanhänföras till inkomsten.

Årsarrende

En prestation i enlighet med arrendeavtalet behandlas på samma sätt som engångsersättningar antingen som ersättning för användning av brukningsenheten eller som kapitalinkomst. Om i avtalet ingår rätt att ta upp marksubstanser, utgör ersättningen till dessa delar kapitalinkomst som fås av marksubstanser.

Utmålsavgift och brytningsavgift

I 44 § i gruvlagen avsedd utmålsavgift utgör skattepliktig kapitalinkomst. Utmålsavgiften som fast ansluter sig till gruvrättsinnehavares gruvdrift, dvs. till utnyttjandet av gruvmineraler som avses i 40 § i gruvlagen torde inte kunna betraktas som jordbruksinkomst på sätt som avses ovan i punkt "Engångsersättning", även om ersättningen skulle gälla också för hjälpområde.

Också brytningsavgiften som avses i 45 § i gruvlagen utgör skattepliktig kapitalinkomst. Eftersom i brytningsavgiften ingår ersättning för gruvmineraler, kan man från kapitalinkomsten dra av avdrag för beståndsdelar som avses i 114.2 § i ISL.

Reglerna för inlösning och begreppen i anslutning till ersättningarna förändrades 2011

Den nya gruvlagen (621/2011) trädde i kraft 1.7.2011 och upphävde samtidigt den gamla gruvlagen (503/1965). I den nya lagen stadgas noggrannare än i den gamla lagen bland annat om inlösning av områden som behövs för gruvdrift. Lagen ändrar också begreppen om ersättningar som ansluter sig till gruvdrift. Myndigheten som beslutar om malmletnings- och gruvtillstånd är i fortsättningen Säkerhets- och kemikalieverket (Tukes).

Gruvförrättning med däri ingående ersättningar

Den som bedriver gruvdrift kan för skaffa ägande- eller bruksrätten till området som behövs för gruvdrift antingen genom avtal eller genom att ansöka om tillstånd (gruvområdesinlösningstillstånd) till att använda till annan person hörande område såsom gruvområde. Principerna som ska tillämpas vid beskattning av ersättningar som betalas för områden som skaffats genom avtal har beskrivits ovan vid ersättningar som utgår enligt den gamla gruvlagen.

Ärenden som gäller gruvområdesinlösningstillstånd avgörs av statsrådet. Inlösen av nyttjanderätt och av andra särskilda rättigheter till de områden som behövs som gruvområde och hjälpområde för gruvan görs i samband med en fastighetsförrättning som kallas för gruvförrättning. Vid gruvförrättningen fastställs de ersättningar som ska betalas till markägarna med iakttagande av principen för full ersättning som avses i 29 § i inlösningslagen (603/1977). Ersättningsbegreppen är ersättning för föremål, ersättning för olägenhet och ersättning för skada.

Ersättningar för föremål beskattas enligt bestämmelserna om överlåtelsevinst. Ersättningar för olägenhet kan vara antingen sådana som beskattas enligt bestämmelserna om minskning av fastighetens värde eller enligt bestämmelserna om överlåtelsevinst eller sådana som beskattas enligt bestämmelserna om skadeersättningsmässig inkomst av förvärvskällan i fråga (t.ex. jordbrukets bullerolägenhet, avståndsolägenhet, väntesolägenhet). Skadeersättningar som ansluter sig till inkomstförvärvsverksamhet behandlas såsom inkomst som har fåtts i stället för skattepliktig inkomst och de kan utgöra till exempel för virkesbeståndets vidkommande skogsbrukets kapitalinkomst. Skattefria skadeersättningar som hänför sig till privat hushåll kan vara till exempel ersättning för uttorkad brunn eller ersättning för växtlighet på gården.

Räntan som betalas för inlösningsersättning utgör alltid skattepliktig kapitalinkomst, även om den egentliga ersättningen skulle vara fri från skatt.

I samband med gruvförrättningen utreds också möjligheten att i stället för inlösning företa ägoreglering (gruvlagen 88 §). Man kan företa ägobyte mellan olika fastigheter eller ett område kan överföras från en fastighet till en annan mot full ersättning i pengar. Ett särdrag i samband med ägoreglering vid en gruvförrättning är dessutom det, att ett område som överförs från en fastighet till en annan värderas separat utgående från den överlåtande och den mottagande fastighetens synvinkel och om dessa värden avviker från varandra, ska innehavaren av gruvtillståndet ersätta skillnaden. Ett ägobyte är i och för sig inte sådan skattepliktig överlåtelse av egendom som avses i 32 § ISL (HFD 2006:81), men man ska för de utbetalda ersättningarnas vikommande tillämpa bestämmelserna om beskattning av överlåtelsevinster på samma sätt som till exempel i fråga om ersättningar som har betalts i samband med klyvning (CSN 1995/81).

Ersättningar för malmletning och gruvdrift

En innehavare av malmletningstillstånd ska betala ägarna av fastigheter inom malmletningsområdet en årlig malmletningsersättning. (gruvlagen 99 §) Ersättningen är arealbaserad (20€/ha/år) och den stiger graderat efter visst antal år, om malmletningstillståndets giltighetstid är längre än fyra år. Malmletningsersättningarna hänför si i allmänhet till gårdsbruket och utgör för mottagaren sådan i 5.1 § 9 punkten avsedd ersättning som ska beskattas som inkomst av gårdsbruket.

En innehavare av gruvtillstånd ska betala ägarna av fastigheter inom gruvområdet en årlig brytningsersättning (gruvlagen 100 §). Brytningsersättningen ersätter utmålsavgiften och brytningsavgiften som avses i den gamla gruvlagen. Brytningsersättningen består av en arealbaserad del (50 €/ha/år) och av en på den utnyttjade malmens värde baserande del. Dessutom ska man för biprodukter från gruvdriften (marksubstanser som använts för annat än gruvdrift) betala årlig fastighetsbaserad ersättning för biprodukter (gruvlagen 101 §). Brytningsersättningar och ersättningar för biprodukter utgör skattepliktig kapitalinkomst för mottagaren, från vilken inkomst man kan göra ämnesavdraget i enlighet med ISL 114.2 §.