Falska meddelanden som gäller skatteåterbäringar cirkulerar som sms. Mer information om falska meddelanden

Beskattning av aktiebolag som bedriver kapitalplacering

Har getts
8.2.2022
Diarienummer
VH/242/00.01.00/2022
Giltighet
8.2.2022 - Tills vidare
Bemyndigande
Lag om Skatteförvaltningen (503/2010) 2 § 2 mom.
Ersätter anvisningen
VH/5690/00.01.00/2019, 1.1.2020

I den här anvisningen behandlas de bestämmelser i lagen om beskattning av inkomst av näringsverksamhet (NärSkL) som gäller beskattningen av aktiebolag som bedriver kapitalplaceringsverksamhet och principer för tolkningen av begreppet kapitalplaceringsverksamhet. Beskattningen av ett aktiebolag som bedriver kapitalplaceringsverksamhet skiljer sig från beskattningen av andra aktiebolag, till exempel i fråga om nedskrivningen av fodringar och överlåtelser av anläggningstillgångsaktier som anknyter till kapitalplaceringsverksamheten. I anvisningen behandlas inte beskattningen av andra företagsformer än aktiebolag.

Kapitlen 2.2 och 3.2 i anvisningen har uppdaterats 8.2.2022 med anledning av högsta förvaltningsdomstolens beslut HFD:2021:135. I samband med detta har anvisningens språkdräkt preciserats och inledningskapitlet fogats samman med anvisningens ingress.

1 Bestämmelser i NärSkL för kapitalplacering

1.1 Överlåtelse av aktie- och samfundsandelar

Enligt NärSkL 12 § är anläggningstillgångar för bestående bruk i näringsverksamheten avsedda nyttigheter, Om de förutsättningar som anges i NärSkL 6 § 1 mom. 1 punkten och 6 b § uppfylls är överlåtelse av anläggningstillgångsaktier skattefri, varvid aktiernas överlåtelsepris inte utgör beskattningsbar inkomst eller anskaffningsutgiften avdragbar kostnad.

Stadgandena gäller dock inte överlåtelse av anläggningstillgångsaktier för ett aktiebolag som bedriver kapitalplacering. Därför är de överlåtelsepriser som ett sådant bolag får för anläggningstillgångsaktier skattepliktig inkomst. På motsvarande sätt är anskaffningsutgifterna för aktierna enligt NärSkL 42 § 2 mom. avdragbara och följaktligen överlåtelseförlusterna avdragbara från bolagets näringsinkomster.

Om ett bolag som bedriver kapitalplacering överlåter en andel från ett personbolag som ingår i dess anläggningstillgångar, kan bolaget dra av andelens anskaffningsutgift utan den begränsning som föreskrivs i NärSkL 8 § 4 mom. (1077/2008).

1.2 Förluster och värdeminskningar av fordringar samt koncernstöd

Bestämmelsen i NärSkL 16 § 7 punkten begränsar under vissa förutsättningar avdragbarheten för förluster av och värdenedgångar på andra fordringar än försäljningsfordringar som ett i NärSkL 6 § 1 mom. 1 punkten avsett samfund, dvs. aktiebolag eller andelslag som bedriver annat än kapitalplaceringsverksamhet samt sparbanker och ömsesidiga försäkringsbolag, haft hos ett aktiebolag som ägs av bolaget. Avdragbara i beskattningen är inte heller koncernstöd som getts till ett aktiebolag som avses i NärSkL 6 § 1 mom. 1 punkten eller andra utgifter som betalats utan motprestation i syfte att förbättra den ekonomiska ställningen för ett ägt aktiebolag.

Bestämmelsen i NärSkL 16 § 7 punkten gäller inte de aktiebolag som bedriver kapitalplaceringsverksamhet och därmed kan exempelvis en kostnad för nedskrivning eller förlust av en fordring vara en avdragbar utgift i beskattningen av ett sådant här bolag. Skattebehandlingen av nedskrivningen av fordringar behandlas närmare i Skatteförvaltningens anvisning Avdragsgiltigheten av nedskrivningar av fordringar i beskattningen av näringsinkomst.

1.3 Upplösningsresultat

Bestämmelsen i NärSkL 51d § 2 mom. begränsar avdragsrätten för en utgift för förvärv av aktier i ett bolag som upplöses, om de ägda aktierna är aktier som överlåts skattefritt såsom det avses i NärSkL 6 § 1 mom. 1 punkten och 6b §. Eftersom den lagstadgade skattefriheten inte gäller överlåtelse av aktier i ett aktiebolag som bedriver kapitalplacering, kan ett sådant bolag från sin näringsinkomst dra av en eventuell upplösningsförlust som härrör från ett bolag som ägs av aktiebolaget. Likaså är ett utdelningsförvärv från ett bolag som upplöses en skattepliktig inkomst för bolaget.

Beskattningen av upplösningen av ett aktiebolag behandlas närmare i Skatteförvaltningens anvisning Upplösning av ett aktiebolag i beskattningen.

2 Grunder för definition av begreppet kapitalplaceringsverksamhet

2.1 Tolkningskällor

I skattelagstiftningen finns det ingen uttrycklig bestämmelse om vad som avses med kapitalplacering. Tolkningen av begreppet avgörs från fall till fall utifrån de kännetecken som uppkommit i förarbetena till lagen och i etablerad rättspraxis.

Då begreppet kapitalplacering definieras kan som stöd för tolkning användas beredningsmaterialet för lagen (regeringens proposition till riksdagen om ändring av företags- och kapitalbeskattningen (RP 92/2004) och finansutskottets betänkande FiUB 12/2004). Begreppet kapitalplaceringsverksamhet har även behandlats i samband med stiftandet av ISkL 9 § 5 mom. (564/2005) som gäller beskattningen av begränsat skattskyldiga tysta bolagsmän i de kommanditbolag som enbart bedriver kapitalplaceringsverksamhet (regeringens proposition till riksdagen med förslag till lagar om ändring av 9 § i inkomstskattelagen samt av lagen om beskattning av begränsat skattskyldig för inkomst och förmögenhet, RP 64/2005 rd). Den sistnämnda bestämmelsen definierar en kapitalplacerare i kommanditbolagsform som ett bolag, vars enda avsikt enligt bolagsavtalet och i verkligheten är att bedriva kapitalplacering. I NärSkL 6 § 1 mom. 1 punkten ställs inte ett liknande krav på enda avsikt med verksamheten. Trots detta kan vid övervägande av kapitalplaceringsverksamhetens karaktär även de principer beaktas som har uppkommit i tolkningen av ISkL 9 § 5 mom.

2.2 Tolkningsprinciper

Beskattningsavgörande om huruvida ett aktiebolag bedriver kapitalplaceringsverksamhet fattas i regel utifrån en helhetsbedömning av bolagets verksamhet. I den här granskningen är det möjligt att beakta såväl formella som funktionella kännetecken, likväl så att det som är primärt avgörande är den faktiska karaktären av bolagets verksamhet.

Den verksamhet som bolagets aktieägare bedriver kan påverka bolagets beskattningsstatus. Rättspraxis som gäller kapitalplaceringsverksamhet omfattar beslut i vilka kapitalplacerarnas ställning som delägare i bolaget samt kopplingar mellan bolagets verksamhet och den mer omfattande ekonomiska helhet som bildas av kapitalplacerarna har beaktats (till exempel HFD:2005:74, HFD:2010:12 och HFD:2021:135). En i lagen avsedd kapitalplacerare kan sålunda vara ett holdingbolag som direkt eller indirekt ägs av en kapitalfond och som organiserar kapitalplaceringar i egenskap av ett hjälpbolag som anskaffar och överlåter målbolag. Verksamhetens natur i de målbolag som bolaget äger påverkar inte huruvida ägarbolaget kan anses som en sådan kapitalplacerare som avses i NärSkL 6 § 1 mom. 1 punkten.

Också sådana bolag som deltar i kapitalplaceringsverksamhet som bedrivs på andra koncernbolag eller som bedriver verksamheten indirekt via sina dotterbolag kan anses vara kapitalplacerare (se t.ex. HFD:2013:29).

2.3 Formella kännetecken

Som ett formellt kännetecken för begreppet kapitalplacering kan beaktas det verksamhetsområde som anges i ett aktiebolags bolags­ordning. I en helhetsbedömning kan även beaktas huruvida bolaget är egentlig medlem i Suomen pääomasijoitus ry (kapitalplaceringsföreningen i Finland).

Bolagets verksamhet kan emellertid inte i beskattningen betraktas som kapitalplacering enbart på ovan nämnda formella grunder. Därför kan en kapitalinvesterare till exempel vara ett bolag vars verksamhetsområde enligt bolagsordningen inte är kapitalplacering. Å andra sidan kan ett bolag vars verksamhetsområde är kapitalplacering anses bedriva annan verksamhet än kapitalplacering. Det som avgör frågan är verksamhetens faktiska karaktär.

2.4 Funktionella kännetecken i förarbetena till lagen

De funktionella kännetecknen för tolkningen av kapitalplacering kan utifrån förarbetena till lagen indelas enligt följande:

  • Kapitalplacerarnas juridiska form
    Kapitalplaceringsverksamhet bedrivs ofta i form av ett kommanditbolag, men även aktiebolag kan vara  kapitalplacerare.

  • Innehållet i kapitalplaceringsverksamheten
    Med kapitalplacering avses pla­cering av medel i målföretag som har utvecklingspotential. En sådan placering görs vanligtvis­ som aktieplaceringar i eget kapital.

  • Verksamhetsmodell
    Typiskt för kapitalplaceringsverksamhet är att aktörerna i branschen är professionella kapitalplaceringsorganisationer som placerar medel i icke offentligt noterade företag. Kapitalplacerare söker upp, finansierar och stödjer sådana riskprojekt med höga förväntningar på avkastning för vilka det är svårt att få finansiering från andra källor.

  • Ägarandel
    Kapitalplacerarna äger ofta en minoritetsandel av företagets kapital.

  • Verksamhetens syfte
    Verksamhetens syfte är att utveckla målföretagets verksamhet och höja de förvärva­de företagens värde.

  • Ägandets varaktighet
    Kapitalplaceraren är inte en permanent ägare, utan försöker i allmänhet lösgöra sig från bolaget inom en på förhand överenskommen tidsfrist. Likväl är inte enbart förekomsten av ett avtalat ägararrangemang i sig ett tillräckligt bevis på att bolagets verksamhet ska betraktas som kapitalplacering.

  • Kapitalplaceringens avkastning
    En för kapitalplaceringsverksamhet typisk kapitalbildning bestäms utifrån målföretagets värdeökning och realiseras i form av en överlåtelsevinst från försäljning av företagets aktier.

2.5 Övriga ställningstaganden i lagens förarbeten som styr tolkningen

I de allmänna motiveringarna i regeringens proposition (RP 92/2004) konstateras det att syftet med bestämmelsen om anläggningstillgångsaktiernas skattefrihet inte är att befria inkomsten inom ett visst verksamhetsområde från skatt, utan att i främsta rummet underlätta reformer av företagsstrukturer. För den skull och med beaktande av en neutral  skattemässig behandling av olika företagsformer föreslogs det inte att skattefrihet för överlåtelsevinsten på anläggningstillgångsaktier för samfund skulle tillämpas på kapitalplaceringsbolagens intäkter. Enligt finansutskottets betänkande (FiUB 12/2004) är det aktieägande som är förknippat med kapitalplacering föga förenligt med anläggningstillgångar i traditionell mening. Eftersom placeringarna är avsedda att överlåtas och deras avkastning baserar sig på en värdeökning, påminner de till sin karaktär om omsättningstillgångar, även om de till skillnad från omsättningstillgångarna representerar ägande på längre tid. Grunderna för skattefrihet för överlåtelsevinst på anläggningstillgångsaktier är inte tillämpliga på egendom av detta slag.

I betänkandet konstateras också att undantaget som gäller kapitalplacerare i bestämmelsen NärSkL 6 § 1 mom. 1 punkten inte omfattar sedvanliga anskaffningar av företag i syfte att exempelvis bredda företagets verksamhet till en ny bransch. Avsikten är inte heller till exempel att ett dotterbolag inom koncernen, till vilket ett strategiskt aktieägande har koncentrerats, ska tolkas som ett kapitalplaceringsbolag då bestämmelsen tillämpas. Koncernens moderbolag som äger aktier i dotterbolag verksamma inom olika branscher bedriver inte heller någon sådan verksamhet som avses i lagrummet.

Bolag som bedriver kapitalplaceringsverksamhet grundas enligt betänkandet vanligen i syftet att endast bedriva denna särskilda verksamhet och det torde vara sällsynt att bolagen även bedriver annan näringsverksamhet. Om bolaget likväl därutöver bedriver annan verksamhet­ än kapitalplacering ­behandlas anläggningstillgångsaktiers överlåtelse­vinster och -förluster som härrör från annan verksamhet­ enligt betänkandet ­i enlighet med­ huvudregeln i NärSkL 6 b §.

3 Begreppet kapitalplacering i rättspraxis

I de förarbeten till lagen för vilka ovan redogjorts används ofta uttrycken ”typiskt” och ”i allmänhet”. Dessa bestämningar visar att kännetecknen för kapitalplacering inte fullt ut har kunnat beskrivas i utarbetandet av lagen. Av detta skäl har i rätts- och beskattningspraxis som kapitalplacering på basis av en helhetsbedömning från fall till fall kunnat betraktas en verksamhet som inte helt och hållet motsvarar den verksamhet som i lagens förarbeten bedömts som ett typiskt eller allmänt tillvägagångssätt till exempel i fråga om finansieringsform, ägarandelens storlek, ägandets varaktighet eller inkomstbildningen.

Finansiella instrument i kapitalplaceringsverksamhet kan utöver aktieinvesteringar vara till exempel kapitallån och konvertibla lån samt instrument för överbryggningsfinansiering med drag av såväl eget som främmande kapital (s.k. mezzaninfinansiering). Ett bolag som betraktats som kapitalplacerare har kunnat äga antingen en minoritets- eller en majoritetsandel av ett målbolag och har förutom en värdeökning kunnat erhålla dividend- och ränteinkomster, olika förvaltnings- och konsulteringsinkomster eller koncernbidrag från placeringsobjektet. Aktier i ett målbolag som ägs av ett bolag som bedriver kapitalplaceringsverksamhet har i rättspraxis betraktats som en del av bolagets anläggningstillgångar (till exempel CSN 26/2005 och HFD:2005:74).

Nedan betraktas olika tolkningar på basis av centralskattenämndens publicerade och lagakraftvunna förhandsavgöranden samt högsta förvaltningsdomstolens och förvaltningsdomstolars beslut.

3.1 Hur funktionella kännetecken uppfylls

I förhandsavgörandet CSN 26/2005 uppfylldes i lagens förarbeten definierade, för kapitalplaceringsverksamhet typiska kännetecken, när bolagets affärsverksamhet omfattade bland annat företagsutveckling, utvärdering av affärsidéer, så kallad företagskuvösverksamhet samt assistans av nya företag med finansieringsarrangemang. Bolaget hade gjort placeringar i eget kapital i nya icke börsnoterade teknologiföretag, i vilka bolagets ägarandelar varierade mellan 2,78 procent och 31,27 procent. Placeringarna i teknologiföretagen var avsedda att vara tillfälliga (5-7 år). Bolaget förväntade sig att få avkastningen på aktieplaceringen i form av en värdeökning i samband med försäljning av aktierna. Det ansågs vara ett sådant bolag som bedriver kapitalplaceringsverksamhet som avses i NärSkL 6 § 1 mom. 1 punkten. Då bolaget överlät de aktier i teknologiföretaget som det hade förvärvat, var överlåtelsepriserna skattepliktig inkomst från näringsverksamhet och kostnaderna för aktiernas förvärv en utgift som är avdragbar inom näringsverksamheten.

I beslutet HFD 2016:141 betraktades A Abp inte som en kapitalplacerare. Faktorer som i A Abp:s verksamhet tydde på kapitalplaceringsverksamhet var placering av tillgångar i icke-noterade bolag, typiska termer för kapitalplaceringsverksamhet i börsprospektets beskrivning av affärsmodellen, förhållandevis korta innehavstider för överlåtna aktier och betydande överlåtelsevinster av aktier. Samtidigt var A Abp ett börsnoterat moderbolag i en koncern som bedrev produktions- och försäljningsverksamhet, och dotterbolag till sådana bolag brukar vara icke-noterade. A Abp hade bland annat ägt aktier i B Ab, D Ab och E-bolagen som alla verkar inom samma bransch. A Abp hade grundats med syfte att äga aktier i B Ab, och A Abp hade innehaft aktierna i B Ab under en lång tid och de hade inte sålts. A Abp hade endast sålt en del av aktierna i D Ab, och A Abp:s innehav i D Ab har ökat efter försäljningen. Aktierna i E-bolagen hade sålts för att förbättra A Abp:s finansiella ställning. Således kunde A Abp inte anses de facto ha försökt avyttra sina aktieinnehav inom en viss på förhand avtalad tidsperiod. De ansenliga vinsterna på aktieöverlåtelserna saknade betydelse i sammanhanget eftersom en säljare som regel strävar efter ett så högt överlåtelsepris som möjligt vid aktieaffärer. På anförda grunder kunde A Abp inte i strid med sin och koncernens verksamhets natur anses vara ett kapitalplaceringsbolag., trots den beskrivning av affärsmodellen som återges i bolagets börsprospekt.

I beslutet HFD:2007:11 betraktades kommanditbolaget (A Kb) som ett i ISkL 9 § 5 mom. avsett kommanditbolag som enbart bedriver kapitalplaceringsverksamhet. A Kb var en så kallad fondernas fond vars syfte var att göra placeringar huvudsakligen i andra kapitalplaceringsfonder, placeringsbolag eller motsvarande och lösgöra sig från dessa efter en viss tid. A Kb bedrev som verksamhet att förvärva bolagsandelar som tyst bolagsman eller motsvarande i personbolag eller fondbolag och kunde ta kortfristiga krediter till exempel för tillfällig finansiering av sina placeringar A Kb:s verksamhetsperiod var temporär och dess inkomster kom huvudsakligen att bildas av inkomster som erhölls då bolaget lösgjorde sig från placeringarna.

Se även beslut HFD:2007:10 i vilket investering i fastigheter, fastighetsbolag och motsvarande objekt under liknande omständigheter betraktades som kapitalplaceringsverksamhet.

3.2 Status för ett bolag som ingår i en koncern för kapitalplacerare

I rättspraxis har det tagits upp flera fall där frågan gällt ett sådant bolags beskattningsstatus som direkt eller indirekt ägs av kapitalplacerare. I rättspraxis har det också bedömts när moderbolaget för en koncern kan betraktas som kapitalplacerare. I besluten har det beaktats bland annat bolagets ställning och syfte i kapitalplaceringsverksamheten som helhet, syftet med anskaffningen av koncernbolag, kapitalplacerarnas ställning som ägare av bolaget och bolagets eventuella ställning som ett bolag som utför sedvanliga moderbolagsfunktioner i koncernen. Vid bedömningen av verksamheten i ett bolag som ingår i en koncernhelhet beaktas utöver de omständigheter som tagits upp i rättspraxis även de funktionella kännetecken som nämns i lagens förarbeten på basis av de faktiska omständigheterna för varje fall samt de i kapitel 3.5 beskrivna ställningstaganden som styr tolkningen.

I beslutet HFD:2005:74 ägde det bolag som i huvudsak ägde kapitalplaceringsfonderna direkt eller indirekt flera bolag verksamma inom samma bransch. Detta s.k. intermediära holdingbolag hade redan sedan år 1998 fungerat som hjälpbolag för kapitalplacerare, varför det var fråga om ett arrangemang vilket kunde betraktas som något som redan pågått en längre tid. Bolaget bedrev ingen aktiv affärsverksamhet och hade ingen personal i sin tjänst. Enligt ansökan om förhandsavgörande fattades samtliga beslut om placering i eget kapital och realisering av placeringar i investeringskommittéer som de facto använde ägarnas beslutsrätt och verkade i anslutning till fonderna och som utgör en organisk del av professionellt verksamma kapitalplacerarorganisationer. Mellan bolaget och dess aktieägare hade ett delägaravtal ingåtts, enligt vilket den helhet som bildas av det intermediära holdingbolagets placeringar ska realiseras senast fem år efter att placeringarna gjorts.

Bolaget betraktades som ett bolag som bedriver kapitalplacering, då det överlät aktierna i två av sina dotterbolag. De överlåtelsepriser som bolaget erhöll för försäljningen av aktierna var följaktligen skattepliktig inkomst för bolaget. I motiveringarna till beslutet hänvisades till avsikten med förvärvet av koncernbolagen och kapitalplacerarnas ställning som delägare i bolaget.

Enligt de faktiska omständigheterna i beslutet HFD:2010:12 (närmare nedan) hade A Ab som ägdes i huvudsak av finska kapitalplaceringsfonder grundats år 2006 för att anskaffa en rörelse som bildades av verksamhet bedriven av flera bolag i olika länder. A Ab hade fyra anställda och sålde koncerntjänster till bolagen i sin ägo. Bolaget ansågs bedriva kapitalplaceringsverksamhet, då dess ställning och avsikt beaktades i koncernen som helhet, vilken till största delen ägdes av kapitalplaceringsfonder.

I beslutet HFD:2021:135 hade C Ab som idkar kapitalplaceringsverksamhet för anskaffningen av aktierna i B Ab grundat D Ab och det av D Ab helt ägda A Abp, i vars ägo aktierna i B Ab kom. Frågan gällde om överlåtelsepriset från aktierna utgjorde skattepliktig inkomst för A Abp ifall A Abp sålde aktierna i B Ab.

Högsta förvaltningsdomstolen hänvisade till sin tidigare rättspraxis enligt vilken ett bolag, som av en kapitalplacerare har grundats för anskaffning av ett investeringsobjekt, anses vara en kapitalplacerare. I stället för en anskaffningsmodell i ett steg som togs upp i beslutet 2010:12 var det fråga om en anskaffningsmodell i två steg. När A Abp:s ställning i C Ab:s kapitalplaceringsverksamhet som helhet beaktades och att syftet med bestämmelserna om skattefrihet för överlåtelse av anläggningstillgångsaktier inte är att befria kapitalplaceringsbranschens inkomster av näringsverksamheten från skatt, ansågs A Abp bedriva kapitalplaceringsverksamhet enligt 6 § 1 mom. 1 punkten i lagen om beskattning av inkomst av näringsverksamhet. I denna bedömning saknade det betydelse att en del av de ledande personerna i B Ab hade flyttats över i A Abp:s tjänst och A Abp på grund av detta har debiterat B Ab för ledartjänster. Således var den inkomst A Abp fick av försäljningen av B Ab:s aktier skattepliktig inkomst av näringsverksamhet för A Abp.

I beslutet HFD:2013:29 var A Abp A-koncernens administrativa moderbolag, vars dotter- och intressebolag administrerade kapital- och fastighetsplaceringsfonder i form av personbolag bland annat genom att vara ansvariga bolagsmän i dessa fonder. A Abp sköter sina dotterbolags finansiering, marknadsföring, administration och andra motsvarande uppgifter. A-koncernen fick huvudsakligen intäkter från tre källor: förvaltningsarvoden och utdelning från fonderna samt koncernbolagens direkta placeringar i fonderna, vilka dessa hade gjort med egna balansmedel. Bolaget hade även fått koncernbidrag, vinstutdelning och ränteinkomster från företag inom samma koncern. A Abp har likaså i egenskap av tyst bolagsman från sin egen balansräkning investerat medel i så gott som samtliga efter år 2001 inrättade kapitalfonder som förvaltas av dess dotterbolag. A Abp var medlem i Suomen pääomasijoitusyhdistys ry (kapitalplaceringsföreningen i Finland).

A Abp och B-bolagets blivande ledning hade år 1999 grundat det franska B-bolaget som var en så kallad fund of funds-aktör eller fonders fond. Enligt A Abp var det fråga om en utvidgning av bolagets affärsverksamhet till att omfatta fondplaceringar i Mellaneuropa. B-bolagsgruppen omfattade två förvaltningsbolag, B S.A.-bolaget och B Ltd samt de fonder som förvaltades av dem. A Abp hade fått vinstutdelning från B och dessutom hade A Abp fakturerat B för tjänster i anslutning till anskaffning av placeringsobjekt. A Abp sålde år 2006 sitt 12,5 procents aktieinnehav i B S.A. till B S.A:s operativa ledning, varefter dess aktieinnehav blev en 35 procents andel av B:s aktier.

Högsta förvaltningsdomstolen betraktade A Abp som ett bolag som bedriver kapitalplaceringsverksamhet med beaktande av dess ställning som moderbolag och dess uppgifter inom en koncern som bedriver kapitalplaceringsverksamhet. B S.A:s etablering var inte en fråga om sedvanligt företagsförvärv i syfte att utvidga verksamheten till en ny bransch, utan om att den kapitalplaceringsverksamhet som A-koncernen redan bedrev breddades till ett nytt marknadsområde. Aktierna i B S.A. kunde inte betraktas som sådana i anläggningstillgångarna ingående aktier som hänförde sig till någon annan av A Abp bedriven verksamhet än dess kapitalplaceringsverksamhet. De överlåtelsepriser som bolaget erhöll för försäljningen av aktierna var följaktligen skattepliktig inkomst för bolaget.

I Helsingfors förvaltningsdomstols beslut 17.6.2011 nr 11/0680/6 var moderbolaget A Abp ett börsnoterat moderbolag i en flerbranschkoncern och direkt eller indirekt ägare till 47 dotterbolag. Bolaget svarade delvis för dotterbolagens ekonomiförvaltning, finansiering, koncernledning och koncernens organisering, koncernens externa och interna rapportering samt arrangemang för övriga motsvarande gemensamma uppgifter. A Abp hade i genomsnitt 7 arbetstagare och anlitade dessutom externa samarbets- och expertinstanser. Bolagets viktigaste aktieägare var privatpersoner vars antal uppgick till ca 4 000.

A Abp förvärvade i enlighet med sin verksamhetsmodell majoritetsandelar i onoterade små och medelstora bolag präglade av företagaranda och verksamma i traditionella branscher. Efter företagsförvärvet fortsatte i regel den förra ägaren som delägare eller alternativt förvärvades en ny företagare med en ca 20 – 30 procents ägarandel till målföretaget. Efter förvärvet utvecklade A Abp dotterbolagen så att de i organisatoriskt och operativt hänseende förmår verka självständigt och expansivt och vara mindre beroende av nyckelpersoner. A Abp deltog genom att ta huvudansvaret förutom i den strategiska utvecklingen av dotterbolagens affärsverksamhet även i styrningen av de operativa funktionerna. A Abp:s verkställande direktör, ekonomidirektör och ledningsgrupps medlemmar deltog i dotterbolagens styrelsearbete tillsammans med dotterbolagets verkställande direktör. A Abp:s inkomstbildning bestod av årlig avkastning och lösgöringsavkastning från koncernbolagen där affärsområdets värdeförändring realiseras vid överlåtelse av ett företag. Enligt uppgifter från bolaget var ett typiskt syfte med en 5 - 10 års investeringsperiod att öka storleken och värdet på det köpta bolaget för att få ett högt försäljningspris när företaget överlåts.

Förvaltningsdomstolen ansåg att det centrala syftet med A Abp:s företagsförvärv och verksamhet var en inkomstbildning på ett för kapitalplacering typiskt sätt som realiseras genom överlåtelse av aktieägande. Det ansågs inte ha någon avgörande betydelse att A Abp ägde målföretagen med majoritetsandelar eller helt och hållet, att innehavets varaktighet varierade och i vissa fall uppgick till 20 år, att A Abp av koncernbolagen även fick årlig vinstutdelning, ränte- och annan finansieringsavkastning eller att lösgöringsavkastning inte inflöt varje år. Förvaltningsdomstolen hänvisade även till omnämnandet i regeringens proposition (RP 92/2004) om att tillämpningen av skattefrihetsbestämmelserna för anläggningstillgångsaktier i NärSkL på aktieöverlåtelser i A Abp:s verksamhet skulle innebära att inkomsten från bolagets egentliga företagsverksamhet skulle befrias från skatt, vilket bör betraktas som stridande mot syftet med skattefrihetsbestämmelserna. I motiveringarna till beslutet konstateras även att beslutet baserar sig på en helhetsbedömning av kännetecknen för kapitalplacering. Bolagets överlåtelsevinster från anläggningstillgångsaktier betraktades inte som skattefria överlåtelsevinster för bolaget.

I centralskattenämndens förhandsavgörande CSN 11/2005 ansågs Abp inte bedriva kapitalplaceringsverksamhet, då det som moderbolag i koncernen svarade för koncernens förvaltning och koncernbolagens finansiering samt koncernstrategierna. Abp ledde den operativa verksamheten i koncernbolagen. Bolaget hade tiotals personer i sin tjänst. Abp ägde ett antal aktier i målbolaget B Abp som gav cirka 20 procents ägarandel av aktiestocken. I Abp:s koncernbokslut var B Abp ett delägarföretag som redan i många år hade ägt huvuddelen av aktierna. Centralskattenämnden hänvisade i motiveringen till sitt beslut till Abp:s ställning som moderbolag i koncernen och naturen av dess verksamhet som ett bolag som svarar för moderföretagsfunktioner. När Abp överlät sitt aktieinnehav i B Abp, var överlåtelsepriset enligt NärSkL 6 b § skattefri inkomst förutsatt att alla krav i bestämmelsen uppfylls.

I rättspraxis har det ansetts att en skyndsam upplösning av ett anskaffat målbolag kan innebära att bolaget inte anses bedriva kapitalplaceringsverksamhet. Tolkningen kan bli en annan, om en längre tid har förflutit mellan företagsförvärvet och upplösningen och om bolagets verksamhet utifrån helhetsbedömningen kan betraktas som kapitalplacering.

I beslutet HFD:2009:64 var det fråga om bolaget A Ab som i huvudsak ägdes av en kapitalplaceringsfond. Bolaget hade grundats för förvärvande av aktierna i bolaget B som bedrev produktionsverksamhet. Efter att A Ab hade förvärvat B Ab:s aktier var meningen att det förvärvade företaget genast skulle upplösas. Då överfördes B Ab:s affärsverksamhet med tillgångar och skulder som utdelningsförskott till A Ab som övertog B Ab:s affärsverksamhet. A Ab bedrev inte och hade inte heller för avsikt att bedriva verksamhet som är karakteristisk för den som bedriver kapitalplacering. A Ab ansågs inte bedriva kapitalplacering, varför A Ab inte hade rätt att dra av en eventuell upplösningsförlust från upplösningen av B Ab.

I beslutet HFD:2010:12 hade A Ab som i huvudsak ägdes av finska kapitalplaceringsfonder grundats år 2006 för att anskaffa en rörelse som bildades av verksamhet bedriven av flera bolag i olika länder. Förvärvet hade förverkligats år 2007, varefter A Ab ägde till hundra procent de inhemska bolagen B Ab och C Ab, som bedrev operativ verksamhet, samt det svenska bolaget D AB. A Ab hade fyra anställda och sålde koncerntjänster till bolagen i sin ägo. Avsikten var att de förvärvade bolagen skulle upplösas antingen år 2009 eller 2010. Med hänsyn till A Ab:s ställning i hela den koncern som ägdes huvudsakligen av kapitalplaceringsfonder, ansågs det att bolaget bedrev kapitalplaceringsverksamhet. A Ab hade följaktligen rätt att dra av en eventuell upplösningsförlust från upplösningen av B Ab eller C Ab.

4 Annan verksamhet vid sidan av kapitalplacering

I rättspraxis har inte tills vidare publicerats något beslut om på vilket sätt de i punkt 2 refererade bestämmelserna i NärSkL ska tillämpas i ett fall där ett bolag som bedriver kapitalplacering vid sidan av kapitalplaceringen bedriver någon annan verksamhet som inte har något samband med kapitalplacering. En dylik situation kan uppkomma till exempel till följd av upplösning av ett enskilt dotterbolag eller i en situation där bolaget själv börjar bedriva operativ affärsverksamhet vid sidan av kapitalplacering.

I beslutet HFD 23.6.2009 liggare 1619 överlät ett aktiebolag som uteslutande bedrev kapitalplaceringsverksamhet sådana aktier som hörde till dess anläggningstillgångar och som enligt bolaget ursprungligen hade anskaffats för permanent innehav. Bolaget hävdade att det inte var fråga om en kapitalplacering, utan ett permanent och strategiskt innehav i ett företag inom samma bransch. Centralskattenämnden, vars avgörande högsta förvaltningsdomstolen upprätthöll, ansåg att aktierna inte var aktier som kunde överlåtas skattefritt. Eftersom de överlåtna aktierna hörde till den kapitalplaceringsverksamhet som bolaget bedrev, ger lösningen inte någon tolkningsanvisning för situationer där ett bolag även bedriver annan näringsverksamhet vid sidan av kapitalplacering.

Utifrån ordalydelsen i NärSKL 6 § 1 mom. 1 punkten och regeringens proposition (RP 92/2004) kan en sådan tolkning förordas enligt vilken ett bolags status som kapitalplacerare är avgörande. Då skulle bolaget till exempel inte kunna överlåta sina anläggningstillgångsaktier skattefritt, trots att de skulle betraktas som hörande till annan verksamhet hos företaget än kapitalplacering. Å andra sidan har finansutskottet i sitt betänkande 12/2004 rd som sin ståndpunkt konstaterat att ett bolag som bedriver kapitalplacering även kan bedriva annan näringsverksamhet, varvid NärSkL 6b §  kan gå att tillämpa. Även högsta förvaltningsdomstolen hänvisar i motiveringarna till sitt beslut HFD 2013:29 till en sådan möjlighet.

Skatteförvaltningens uppfattning är att ett bolag som bedriver kapitalplacering på ett sådant sätt som nämns i finansutskottets betänkande även kan bedriva annan näringsverksamhet i enlighet med NärSkL, även om sådana fall inte i praktiken torde vara alltför vanliga. Då kan till exempel överlåtelsepriset för anläggningstillgångsaktier som hänför sig till annan näringsverksamhet vara skattefri inkomst så som NärSkL föreskriver eller fordringars värdenedgång en icke-avdragbar utgift. Om ett bolag vid sidan av kapitalplacering anses bedriva exempelvis sådan värdepappershandel som avses i NärSkL och värdet av omsättningstillgångarna som hör till värdepappershandeln i enlighet med NärSkl 28 § 1 mom. har sjunkit, har bolaget rätt att göra ett sådant inkuransavdrag som föreskrivs i lagrummet.

5 Avslutande av kapitalplaceringsverksamheten

Kapitalplaceringsverksamhet som utövas av ett bolag som bedriver kapitalplacering kan avslutas eller omvandlas till annan affärsverksamhet till exempel i en situation där bolaget avslutar sin kapitalplaceringsverksamhet och börjar bedriva operativ affärsverksamhet. I praktiken kan motsvarande frågeställning aktualiseras även i en situation där ett förvaltningsbolag som ägs av en kapitalfond upphör att verka som organisatoriskt redskap för kapitalplaceringar till exempel på grund av en företagsaffär som ägaren gör eller av operativa skäl som gäller koncernen.

I beskattningen kan man då bli tvungen att ta ställning till exempelvis hur avdragskrav enligt NärSkL 16 § 7 punkten ska bemötas eller hur man ska ställa sig till aktieöverlåtelser där objekten utgörs av aktier som förvärvats under tiden för kapitalplaceringsverksamheten. Inte heller angående dylika fall finns tills vidare någon publicerad rättspraxis att tillgå. Ett bolags beskattningsstatus ska fastställas utifrån tidpunkten för kostnadsföringen av en fordran eller rådande förhållanden vid tidpunkten för aktieöverlåtelsen. Om en fallspecifik bedömning leder till att bolaget vid den tidpunkten inte anses bedriva kapitalplaceringsverksamhet, tillämpas inte NärSkL:s, ovan i punkt 2 beskrivna, specialbestämmelser angående kapitalplaceringsverksamhet. Frågan om vilket egendomsslag exempelvis den överlåtna egendomen i detta fall ska hänföras till, avgörs separat i vart och ett fall.

6 Hur karaktären av ett bolags verksamhet utreds

Eftersom begreppet kapitalplacering är tolkningsbart, förutsätts det att en utredning erhålls till grund för varje beskattningsavgörande för att möjliggöra en helhetsbedömning av bolagets faktiska verksamhets karaktär med beaktande av de olika kännetecknen för kapitalplaceringsverksamhet. Enligt de allmänna principer som ska iakttas vid i beskattningen (BFL 26 § ) ska både skattemyndigheten och den skattskyldige medverka i utredningen av ärendet. Utredning i ett ärende ska läggas fram främst av den part som har bättre förutsättningar att göra detta. I praktiken är det oftast den skattskyldige.

 

ledande skattesakkunnig Lauri Savander

skattesakkunnig Jyrki Koivisto