Tillämpningsanvisning för fastighetsskattelagen

Denna anvisning handlar om tillämpning av fastighetsskattelagen (654/1992). Anvisningen ersätter den tidigare anvisningen med samma namn av 12.3.2018. Anvisningen har uppdaterats för att motsvara gällande lagstiftning och rättspraxis.

1 Huvuddragen i fastighetsskattelagen

Alla fastigheter i Finland är föremål för fastighetsskatt frånsett de undantag som särskilt föreskrivs i fastighetsskattelagen (654/1992). I fastighetsbeskattningen jämställs med fastigheter både byggnader och konstruktioner på arrenderad mark, outbrutna områden och byggnadsmark som hör till en samfällighet eller en samfälld skog. Jord- och skogsbruksmark omfattas inte av fastighetsskatt. Därtill är bland annat vattenområden, allmänna vägar, gator, torg och begravningsplatser är befriade från skatten.

Skyldigheten att betala fastighetsskatt bestäms utifrån läget vid ingången av kalenderåret. Skyldig att betala skatten för en fastighet är den som äger fastigheten vid ingången av kalenderåret. En innehavare som är likställd med ägare jämställs med fastighetens ägare. Skattskyldigheten är allmän och gäller därmed även staten, kommuner, församlingar och allmännyttiga samfund. Kommuner betalar dock inte skatt för fastigheter som de äger inom den egna kommunens gränser.

Fastighetsskatten fastställs som vissa procentsatser av beskattningsvärdena på de olika delarna av en fastighet. För byggnader fastställs skattesatsen enligt användningsändamålet. För mark betalas skatten i regel enligt den allmänna fastighetsskattesatsen. Beskattningsvärdet bestäms enligt kap. 5 i lagen om värdering av tillgångar vid beskattningen (1142/2005, nedan värderingslagen) samt bestämmelser och beslut som utfärdats med stöd av den. Vid fastighetsbeskattningen beräknas beskattningsvärdet enligt läget vid utgången av kalenderåret före det år då fastighetsskatten tas ut, alltså enligt den 31.12. Exempelvis fastställs fastighetsskatten för 2019 utifrån beskattningsvärdena för 2018.

Fastighetsbeskattningen verkställs av Skatteförvaltningen. Fastighetsskatten fastställs utgående från uppgifter i Skatteförvaltningens register som lämnats av den skattskyldige, uppgifter som fåtts av utomstående med stöd av kapitel 3 i lagen om beskattningsförfarande (1558/1995, nedan BFL) och annan utredning som fåtts i frågan. Från och med år 2013 ska den skattskyldige granska de uppgifter som använts som grund för fastighetsbeskattningen och anmäla eventuella fel och brister i dessa. Deklarationsförfarandet motsvarar det för inkomstbeskattningens förhandsifyllda skattedeklarationer.

Fastighetsskatten fastställs som slutgiltig skatt. Fastighetsskatt bärs upp, drivs in och återbärs enligt vad som anges i lagen om skatteuppbörd (769/2016) eller föreskrivs med stöd av denna. Utfallet av fastighetsskatten redovisas till kommunerna. På redovisningen tillämpas bestämmelserna i lagen om skatteredovisning (532/1998).

2 Fastighetsskatteobjekt

Enligt 2 § 1 mom. i fastighetsskattelagen avses med fastighet en sådan tomt, lägenhet och annan självständig enhet för jordinnehav i Finland som har införts eller bör införas som fastighet i fastighetsregistret. De fastigheter som är helt eller delvis befriade från fastighetsskatt definieras uttömmande i 3 och 4 § i fastighetsskattelagen (se kapitel 3 nedan).

Med fastigheter jämställs byggnader och konstruktioner på arrenderad mark, outbrutna områden samt byggnadsmark som hör till en samfällighet eller samfälld skog (2 § 2 mom. i fastighetsskattelagen). Dessa objekt är dock inte fastigheter i civilrättsligt hänseende.

Outbrutna områden

Fastighetsskatten omfattar inte bara fastigheter utan även outbrutna områden. Enligt 2 § 2 mom. 2 punkten i fastighetsskattelagen tillämpas alla fastighetsskattelagens bestämmelser om fastigheter även på outbrutna områden. Ett outbrutet område är till exempel ett avgränsat område på 5 000 m² som inte ännu har styckats från stamfastigheten till en egen fastighet. Skatten på ett outbrutet område tas ut hos dess ägare. Stamfastighetens ägare är inte skattskyldig för det outbrutna området.

Byggnader och konstruktioner

Fastighetsskatten gäller i regel alla slags byggnader och konstruktioner, även halvfärdiga. Fastighetsskatt ska betalas både för sådana byggnader som ingår i en fastighet och för sådana byggnader eller konstruktioner som finns på annans mark oavsett arrendeförhållandets art. Med stöd av 2 § 2 mom. 1 punkten i fastighetsskattelagen anses byggnader och konstruktioner vara skatteobjekt även om de inte hör samman med en överförbar arrenderätt. I sådana fall är byggnadens ägare skattskyldig för byggnaden och markägaren för marken.

Om exempelvis ett bostadsaktiebolags byggnad står på en arrendetomt betalar bolaget fastighetsskatt för byggnaden och markägaren för marken. Enligt 2 § 3 mom. i fastighetsskattelagen är en byggnads beståndsdelar ett skatteobjekt till den del som de beaktas vid värderingen av fastigheten.  

Fastighetsskattelagen definierar varken byggnad eller konstruktion. I beskattningspraxis har man ansett att en byggnad är en konstruktion, struktur eller anläggning som är fast eller avsedd att vara stationär. Denna definition motsvarar i huvudsak definitionen av en byggnad i enlighet med 113 § i markanvändnings- och bygglagen (132/1999).

Som konstruktioner enligt fastighetsskattelagen kan man till exempel betrakta broar, kajer, läktare och takförsedda bilplatser, PVC-hallar eller bränsledistributionsställen. Med kaj avses inte en sedvanlig bad- eller båtbrygga vid en fritidsbostad. I rättspraxis har en antennmast betraktats som en konstruktion (HFD 14.8.1997, liggare 1857). Däremot är en kraftöverföringslinje med tillhörande stolpar enligt Högsta förvaltningsdomstolens beslut HFD:2000:48 (HFD 20.7.2000, liggare 2060) inte en konstruktion såsom avses i 2 § 2 mom. 1 punkten i fastighetsskattelagen. PVC-hallarna ovan betraktas dock inte som konstruktioner enligt 2 § 2 mom. 1 punkten i fastighetsskattelagen om de enligt skattskyldiges redogörelse inte är avsedda att permanent betjäna användningen av fastigheten och lätt kan monteras ner och flyttas (HFD 2016:102).

Containerbostäder och -byggnader är inte sådana byggnader eller konstruktioner som avses i 2 § 2 mom. 1 punkten i fastighetsskattelagen om den skattskyldige kan visa att de inte på ett bestående sätt betjänar användningen av fastigheten.

Containerbostäderna eller -byggnaderna betjänar inte användningen av fastigheten på ett bestående sätt om den skattskyldige lägger fram en utredning om att de används tillfälligt på fastigheten, om de uppförs på fastigheten endast för tillfälligt bruk, om det inte behövs någon fast husgrund, om de lätt kan monteras ner och flyttas och även kommer att transporteras bort från fastigheten efter att den tillfälliga användningen har upphört (senast vid arrendeavtalets utgång).

Maskiner och anläggningar som inte värderas som en del av byggnaden eller konstruktionen är inte byggnader eller konstruktioner enligt fastighetsskattelagen. Sådana maskiner och anläggningar är exempelvis transformatorer och pumpstationer med sina anordningsskydd. Med anordningsskydd som inte anses utgöra en konstruktion eller en byggnad enligt fastighetsskattelagen avses enbart ett anordningsskydd som är maskinens eller apparatens skyddsskal utan fritt utrymme. Skyddsmaterialet och utseendet spelar ingen roll. Om det i byggnaden eller konstruktionen förutom utrymme för maskiner och anläggningar också finns fritt utrymme för exempelvis arbete, passage, lagring eller andra ändamål är det fråga om en byggnad eller konstruktion som avses i fastighetsskattelagen.

Enligt Skatteförvaltningens uppfattning syftar de konstruktioner som avses i fastighetsskattelagen inte heller på exempelvis sådana rör eller ledningar i marken eller luften som inte ingår i en byggnad eller konstruktion.

Samfälligheter

Enligt 2 § 2 mom. 3 punkten i fastighetsskattelagen tillämpas lagen i fråga på sådan byggnadsmark som hör till en samfällighet som avses i lagen om samfälligheter (758/1989) eller en samfälld skog som avses i lagen om samfällda skogar (109/2003). I övrigt ingår samfällda områden inte i fastighetsskattelagens tillämpningsområde.

3 Fastigheter som är helt eller delvis befriade från skatt

3.1 Gårdsbruksfastigheter

3.1.1 Gårdsbruk

Enligt 2 § 2 mom. i inkomstskattelagen för gårdsbruk (543/1967) avses med en gårdsbruksenhet en självständig ekonomisk enhet på vilken bedrivs jord- eller skogsbruk. Begreppet gårdsbruk har betydelse för fastighetsbeskattningen, eftersom endast sådana gårdar som betraktas som gårdsbruk kan ha skog och jordbruksmark som befriats från skatt.

Med gårdsbruksenhet avses vanligen inte en fastighet under två hektar, utom om den hör till en större helhet som ska ses som en gårdsbruksenhet. Arealen i sig är ingen avgörande faktor. Det som avgör är om jord- eller skogsbruk idkas i området. Ett 10 hektars område i skärgården som används för rekreation betraktas inte som en gårdsbruksenhet. I princip kan å andra sidan jord- eller skogsbruk inte utövas på små arealer i syfte att förvärva stadig inkomst. Gränsdragningen mellan gårdsbruksenheter och sådana fastigheter som i sin helhet omfattas av fastighetsbeskattningen har bland annat i dessa av Högsta förvaltningsdomstolens avgöranden utretts utgående från uppgifter om areal: HFD 1996-B-552, HFD:1997:21, HFD:1997:56 samt HFD 23.9.1997, liggare 2333.

Gårdsbruksfastigheter är aldrig helt befriade från fastighetsskatt. Fastighetsskatten omfattar dels gårdsbrukets bostads- och produktionsbyggnaderna och marken där de står, dels de områden som fastställts som byggnadsmark. Enligt Skatteförvaltningens årliga harmoniseringsanvisning för verkställandet av beskattningen delas en gårdsbruksenhets byggnadsmark in i byggnadsplats för bostadsbyggnader respektive produktionsbyggnader. Om inte annan utredning finns anses byggnadsplatsen för bostadsbyggnader utgöra hälften av arealen, dock högst 10 000 m².

Av områdena på en jordbruksfastighet omfattar fastighetsskatten därtill annan mark för jordbruksekonomi, marktäktsområden samt så kallade specialområden, såsom golfbanor, idrottsplaner, campingområden, fiskodlingsbassänger och slalombackar.

3.1.2 Skog och jordbruksmark

Enligt 3 § 1 mom. 1 punkten i fastighetsskattelagen ska fastighetsskatt inte betalas för skog eller jordbruksjord. Trots att detta utgör det viktigaste undantaget till fastighetsskattens tillämpningsområde har begreppen inte definierats direkt i fastighetsskattelagen. Däremot ingår definitioner av skog och jordbruksmark i värderingslagen. Utifrån hänvisningarna till värderingslagen i 15 § i fastighetsskattelagen kan man utgå från att fastighetsskattelagens skog och jordbruksjord avser detsamma som värderingslagens skog och jordbruksmark.

Skogsmark definieras i 7 § 2 mom. i värderingslagen. Enligt denna definition hänförs till skogsmark sådan mark som använts för eller är avsedd att användas för odling av träd och där den årliga tillväxten hos fullslutet trädbestånd som är lämpat för ståndorten i medeltal är minst 1 kubikmeter stamved med bark per hektar under den omloppstid som ger den högsta medelavkastningen. Skog som inte avkastar virke minst 1 m³/ha/år räknas inte som skogsmark utan som annan gårdsbruksmark (31 a § i värderingslagen).

Enligt 20 § 1 mom. i värderingslagen hänförs åker, trädgård, naturäng och naturbete i varaktig jordbruksanvändning till jordbruksmark. Trädgårdsland för husbehov betraktas inte som trädgård utan oftast som byggnadsmark.

3.1.3 Handelsträdgårdar

När ett gårdsbruk odlar plantor, blommor, bär o.d. beskattas verksamheten vanligen enligt inkomstskattelagen för gårdsbruk (15.12.1967/543) varmed de nyttjade områdena anses vara jordbruksmark som är befriad från fastighetsskatt.

Om verksamheten är så omfattande att den inte kan betraktas som gårdsbrukets binäring och beskattningen verkställs enligt lagen om beskattning av inkomst av näringsverksamhet (24.6.1968/360) ska området inte anses vara jordbruksmark som är befriad från fastighetsskatt.

När bär och frukter odlas i liten skala annanstans än på ett gårdsbruk beskattas verksamheten vanligen enligt inkomstskattelagen (30.12.1992/1535) som s.k. annan förvärvsverksamhet. Dylika områden omfattas av fastighetsbeskattningen.

3.1.4 Skillnaden mellan byggnadsmark respektive skog och jordbruksmark

Enligt 29 § 1 mom. i värderingslagen syftar fastighetsskattepliktig byggnadsmark även på sådana områden i en gårdsbruksenhet som reserverats för byggnadsmark i en detaljplan. För ett sådant område fastställs fastighetsskatt även om skog fortfarande växer i området eller det används som jordbruksmark.

Byggnadsmark som ingår i ett gårdsbruk men inte har detaljplan (t.ex. område som reserverats för byggande i en stranddetaljplan eller en generalplan) betraktas enligt 29 § 2 mom. i värderingslagen som byggnadsmark från och med att den skattskyldige börjar sälja byggnadsplatser. Om en reserv av byggnadsplatser överlåts som jordbruksmark eller skog i samband med en större enhet blir inte det område som reserverats för byggande fastighetsskattepliktigt förrän den nya ägaren börjar sälja byggnadsplatser. Vad föregående ägare sålt saknar betydelse i sammanhanget.

Om byggnadsplatser som hör till ett gårdsbruk klart utgör flera separata helheter, exempelvis finns vid olika sjöar, fastställs fastighetsskatt bara för de byggnadsmarkshelheter där försäljning inletts (HFD 9.5.2007 liggare 1220).

Om ett stranddetaljplaneområde utvidgas betraktas det som ny planläggning. Den nya stranddetaljplanens tomtreserv blir fastighetsskattepliktig när den första byggplatsen säljs i det nya planområdet. När en reserv av byggnadsplatser blir fastighetsskattepliktig beror alltså dels på den helhet som byggnadsmarken utgör, dels på respektive planåtgärd.

Läget är ett annat om den skattskyldige inte säljer byggnadsplatser utan bara antingen arrenderar ut dem eller själv bygger exempelvis semesterstugor i området. I sådana fall kan man enligt högsta förvaltningsdomstolens årsboksavgörande HFD:1993-B-530 anse att endast de utarrenderade och bebyggda byggnadsplatserna utgör byggnadsmark. Resten av området anses fortfarande vara skog, jordbruksmark eller annan gårdsbruksmark beroende på dess faktiska användning.

När skog eller jordbruksmark på en gårdsbruksenhet ändras till byggnadsmark ska områdets gränser och värderingsprinciper utredas omsorgsfullt. Enligt Skatteförvaltningens harmoniseringsanvisning (exempelvis Skatteförvaltningens anvisning för harmonisering av beskattningen för år 2014, diarienummer A191/200/2014) ska arealen för en outbruten bebyggd semesterstugtomt på en lägenhet anses vara 2 000 m² om arealen inte har utretts vid klassificeringen och annan utredning saknas. Arealen för en byggplats för produktionsbyggnader inom jordbruket anses i brist på annan utredning vara 2 000 m². Arealen för en byggplats för produktionsbyggnader inom skogsbruket anses i brist på annan utredning vara 500 m².

3.1.5 Annan gårdsbruksmark

Till annan gårdsbruksmark hänförs enligt 31 a § 2 mom. i värderingslagen sådana områden som inte regelbundet ger jordbruks- eller skogsbruksavkastning. Sådana områden är exempelvis impediment som hänför sig till jord- och skogsbruket, kraftlinjegator vilkas bredd är minst tio meter och hälften av kraftlinjegatornas randområden samt minst fem meter breda diken, rörnätsområden och byggda vägar som är försedda med behövliga diken. Dessa områden omfattas i princip av fastighetsskatten men värdet av dem anses vara noll enligt 31 a § 1 mom. i värderingslagen.

Naturskyddsområden

Nationalparker, naturparker, myrskyddsområden och övriga naturskyddsområden som grundats med stöd av naturvårdslagen (1096/1996) är i huvudsak annan gårdsbruksmark, vars värde är noll enligt 31 a § 1 mom. i värderingslagen.

När ett nytt naturskyddsområde grundas ändras skogsmarkerna, vattenområdena samt eventuella jordbruksmarker till annan gårdsbruksmark om man ser till markanvändningens art.

I naturskyddsområden kan det emellertid i vissa fall förutom annan gårdsbruksmark även finnas byggnader och byggplatser för dessa (till exempel guidningscentrum i nationalparkerna). Dessa byggnader med tomter är fastighetsskattepliktiga för ägaren och utgör objekt som ska beskattas enligt de allmänna bestämmelserna i värderingslagen. Storleken på fastighetsskatten bestäms utifrån de skattesatser som den aktuella kommunen har fastställt.

Frilufts- och rekreationsområden och parker på en gårdsbruksfastighet

Planbestämmelser kan begränsa utnyttjandet av en skog på ett sätt som är bindande och permanent för markägaren. Då handlar det om områden som anvisats som frilufts- och rekreationsområden eller parker i en detaljplan. Sådana områden är antingen skogsmark eller specialområden. På samma sätt som skyddsområden faller dessa skoglika planområden utanför fastighetsbeskattningen antingen som skog eller som specialområde utan fastställt beskattningsvärde.

Privatvägar på en gårdsbruksfastighet

Till skillnad från allmänna vägar omfattas privatvägar av fastighetsskatt. Vägar på en gårdsbruksenhet värderas dock vanligen inte separat till grund för fastighetsskatten. Vägar genom jordbruksmark eller skog befrias från skatt på den grund att de saknar värde. Löper en privatväg på en gårdsbruksenhet däremot genom byggnadsmark räknas den höra till byggnadsmarken och beskattas därför.

3.1.6 Marktäktsområden

Marktäkter på en gårdsbruksfastighet blir fastighetsskattepliktiga när man börjar sälja marksubstans från området. Sådana täkter är enligt 31 § 1 mom. i värderingslagen bland annat stenbrott och grus-, ler- och torvtäkt. Skatten fastställs enligt läget vid ingången av följande kalenderår. Varken eget bruk, tillstånd för marktäkt eller kartläggning är en tillräcklig grund för fastighetsskatt. I dessa fall anses området fortfarande antingen vara skog eller ha karaktär av impediment. Skattskyldigheten för ett marktäktsområde avgörs utifrån de allmänna bestämmelserna i fastighetsskattelagen (se kapitel 4 nedan).

Små skogsområden (under 0,3 ha) inne i eller vid randen av ett marktäktsområde värderas inte separat som skogsmark utan de ingår i marktäktsområdet och dess värde. Större skogsområden inom ett marktäktsområde räknas som skogsmark.

3.2 Andra särskilda områden

Fastighetsskatten omfattar även områden mellan och kring slalombackar, golfbanor eller racerbanor som i realiteten används för att skydda verksamheten eller skilja områden från varandra eller som golfbanehinder. Då virke säljs från sådana områden rör det sig inte om sådan skattefri skogs- eller jordbruksmark som avses i fastighetsskattelagen.  Den sammanlagda arealen av sådana fastighetsskattepliktiga områden kan uppgå till tiotals hektar och även enskilda områden kan omfatta flera hektar. Däremot kan sådana skogsområden i utkanten som på grund av sitt läge inte betjänar verksamheten i området vara fastighetsskattefri skog.

HFD:2015:90 
Ett bolag bedrev golfbaneverksamhet på sina fastigheter, vilkas sammanlagda areal var cirka 160 hektar. På fastigheterna fanns sammanlagt cirka 32,5 hektar skog. För bolaget hade gjorts en skogsvårdsplan och bolaget hade beviljats certifikat, enligt vilka de metoder och tillvägagångssätt som iakttogs i skogsbruket på dessa områden motsvarade kravet i det nationella skogscertifieringssystemet. Bolaget hade också egen personal, som skötte skogen. Under åren 2006 - 2012 hade bolaget varje år sålt virke. Bolaget yrkade att vissa på sex av fastigheterna belägna stora och sammanhängande skogsskiften med en sammanlagd areal av 16,1 hektar skulle betraktas som sådan i 3 § 1 mom. 1 punkten i fastighetsskattelagen avsedd skog för vilken inte skulle betalas fastighetsskatt.

Högsta förvaltningsdomstolen tog hänsyn till fastigheternas användningsändamål och läge. Bolaget ansågs ha bedrivit skogsbruk. Skogsskiften som var belägna i utkanten av golfbanan och låg så att de inte utgjorde en del av det egentliga golfbaneområdet betraktades som skog som avses i 3 § 1 mom. 1 punkten i fastighetsskattelagen. Som skog betraktades inte skogsskiften som låg mellan spelfälten inom det egentliga golfbaneområdet. 

3.3 Ödekyrkor, slott, fästningar och kloster

Enligt 3 § 2 mom. i fastighetsskattelagen ska fastighetsskatt inte fastställas för ödekyrkor, slott, fästningar eller kloster. Dessa objekt är befriade från fastighetsskatt av kulturhistoriska skäl. Kyrkor som inte längre används för regelbundet församlingsarbete betraktas som ödekyrkor. Till samma grupp räknas även ett antal sakristior av sten. Sammandraget i bilaga 1 är en förteckning över de ödekyrkor, slott och fästningar som är befriade från skatt.

Bestämmelsen om skattefrihet för ovan nämnda objekt är uttömmande. Alla övriga fastigheter av motsvarande slag (t.ex. museer) som inte omnämnts separat är fastighetsskattepliktiga oavsett eventuellt kulturhistoriskt värde. Den speciella karaktären hos dessa objekt beaktas vid behov vid värderingen av fastigheten.

3.4 Fastigheter som används för övervakningen av Finlands territorium och för försvarsmaktens behov

Enligt 3 § 1 mom. 3 punkten i fastighetsskattelagen betalas fastighetsskatt inte för byggnader eller konstruktioner som används för övervakning av Finlands territorium eller för andra fastigheter till den del de används för försvarsmaktens behov som fästningsverk, militär-, flyg- eller flottbas, forsknings- eller försöksanstalt, förråd eller depå. Dessa objekt är främst sådana som man av försvarsrelaterade skäl har kunnat bygga utan bygglov.

Fastigheter i försvarsmaktens bruk

Fastighetsskatt fastställs för garnisoners byggnader med sociala funktioner, sjukhus och klädvårdsverkstäder. Därtill fastställs skatt för kontors- och bostadsbyggnader (inklusive kaserner) förutom när dessa ligger i ett fästningsverk eller en militärbas. Den skattefrihet som nämns i 3 § 1 mom. 3 punkten i fastighetsskattelagen gäller emellertid inte försvarsmaktens kontors- och bostadsbyggnader i historiska fästningar, såsom Sveaborg.

Begreppet militärbas har inte definierats i lagen. Vid fastighetsbeskattningen kan följande behandlas som militärbaser: operativa kommandoplatser som försvarsministeriet betraktar som baser, stridsledningscentraler, radarstationer och -centraler, sambandscentraler, mottagnings-, avsändnings- och förmedlingsstationer, stationer för flygtrafiktjänster, lägerområden med konstruktioner och byggnadsbeståndet vid dessa baser.

Byggnader eller konstruktioner som används för övervakningen av Finlands territorium

Fastighetsskatt fastställs inte för sådana byggnader och konstruktioner som används för övervakningen av Finlands territorium. Gränsbevakningsväsendet har hand om territorialövervakningen, dvs. övervakningen av Finlands territoriella integritet. För territorialövervakningen använder Gränsbevakningsväsendet observationstorn och patrullstugor. Gränsbevakningsväsendets övriga byggnader omfattas av fastighetsbeskattningen.

Fastigheter eller delar av fastigheter som används för tullövervakning och passkontroll betraktas inte som byggnader eller konstruktioner för territorialövervakning.

3.5 Vattenområden

Enligt 3 § 1 mom. 4 punkten i fastighetsskattelagen är vattenområden befriade från fastighetsskatt. Finlands territorialvatten och stora fjärdar är allmänna vattendrag i den utsträckning de ligger utanför bygränserna. Allmänna vattenområden är statens egendom. Utöver allmänna vattenområden är även övriga vattenområden befriade från fastighetsskatt. Begreppet vattenområde motsvarar definitionen i vattenlagen (587/2011).

3.6 Torg, gator, vägar och allmänna spårtrafikled osv.

Enligt 3 § 2 mom. 1 punkten i fastighetsskattelagen ska fastighetsskatt inte heller betalas för fastigheter i den utsträckning de används som torg, öppen plats, gata, byggnadsplaneväg, allmän väg, allmän spårtrafikled eller rullbana på ett allmänt flygfält. Orsakerna till skattefriheten för dessa områden är främst administrativa.

Torg, öppen plats och gata

I fastighetsskattelagen anses begreppen torg, öppen plats och gata ha samma innebörd som i markanvändnings- och bygglagen. Dessa områden är befriade från fastighetsskatt endast om de i en detaljplan har anvisats för det aktuella ändamålet eller i en fastställd gatuplan definierats som områden som behövs för gata och om de tagits i bruk för detta ändamål.

Ett område som i den första fastställda detaljplanen har anvisats som gatuområde befrias från fastighetsskatt senast när kommunen tar gatuområdet i besittning. Över besittningstagandet görs i kommunen ett protokoll och en karta. I ett detaljplaneområde föregås besittningstagandet av ett gatuområde i regel av en allmän mätning av området, varvid gatuområdet övergår i kommunens ägo och befrias från fastighetsskatt redan på denna grund.

I ett planändringsområde befrias en gata i allmänhet från fastighetsskatt när området övergår i kommunens ägo. Samma gäller öppna platser och torg.

Landsväg (Allmän väg)

Allmän väg är ett begrepp som ingick i den upphävda lagen om allmänna vägar (väglagen 165/1927). Väglagen har ersatts med landsvägslagen (503/2005) som trädde i kraft 2006. Enligt en bestämmelse i 111 § i landsvägslagen ska en hänvisning till allmän väg i en annan lag eller förordning avse en hänvisning till landsväg efter att denna lag trätt i kraft. Enligt 4 § i landsvägslagen avses med landsväg en väg som har upplåtits för allmän trafik och som upprätthålls av staten. Till vägen hör ett vägområde och anslutningsområden. När en vägplan har fastställts och man har beslutat att bygga vägen har väghållaren rätt att ta i besittning det område som behövs för vägen. Från och med tidpunkten för besittningstagandet faller vägområdet utanför fastighetsbeskattningen.

Befriade från fastighetsskatt är enbart de markområden som finns omedelbart under vägen och dess anslutningsområde, till exempel under en rastplats. Däremot är anknytande markområden och byggnader fastighetsskattepliktiga, exempelvis servicestationer eller byggnader och konstruktioner ovanpå, under eller mellan delar av trafikleden.

Allmän spårtrafikled

Allmänna spårtrafikleder är befriade från fastighetsskatt. Privata järnvägar ingår i skatteunderlaget. I en från fastighetsskatt befriad allmän spårtrafikled anses ingå bangårdsområdet, områden under spåren även utanför det egentliga bangårdsområdet, konstruktioner och anordningar som tjänar spårtrafiken (t.ex. ställverk) och perronger inklusive deras tak.

Fastighetsskatt fastställs för stationsbyggnader och deras byggnadsplatser, lager- och verkstadsbyggnader och -konstruktioner och deras byggnadsplatser samt gårdsområden och anslutande parker. Fastighetsskattepliktiga är även byggnader och konstruktioner under eller ovanpå spårlederna frånsett sådana som omedelbart tjänar spårtrafiken.

Flygfält

Flygfältens startbanor och speditionsområden är befriade från fastighetsskatt om de används för allmänna trafikändamål. Med en rullbana avses endast det asfalterade område som används som en rullbana av flygplan för start, landning och rullning. Grönområden och säkerhetsområden mellan rullbanorna betraktas inte som fastighetsskattefria rullbaneområden. Däremot är flygfältsbyggnaderna inte befriade från fastighetsskatt.

Flygfält där mer än hälften av användningen består av militär luftfart räknas som flygfält som försvarsmakten används för militärt bruk. Den del av dessa flygfält som är i militärt bruk är befriad från fastighetsskatt med stöd av 3 § 1 mom. 3 punkten i fastighetsskattelagen. På flygfält i sambruk tillämpas till övriga delar de allmänna bestämmelserna om flygfält.

Skogsklädda skyddszoner kring flygfälten berörs inte av fastighetsskatt antingen eftersom de är skogsmark eller med motiveringen att beskattningsvärde i allmänhet inte fastställs för skog som på grund av begränsad användning klassificerats som specialområde (trädbeståndet får inte vara högre än 12 meter).

För områden i flygfältens omedelbara omgivning, där trädbeståndet har avverkats helt, fastställs ett särskilt värde utifrån vilket fastighetsskatten fastställs.

3.7 Begravningsplats

Med stöd av 3 § 2 mom. 2 punkten i fastighetsskattelagen betalas fastighetsskatt inte för begravningsplatser som upprätthålls av kyrkosamfund, inte heller för andra allmänna begravningsplatser som grundats med behörigt tillstånd. Enligt punkten i fråga är privata gravplatser fastighetsskattepliktiga.

Fastighetsskatt betalas även på begravningsplatsers jordfästningskapell och kyrkor med byggplats, frånsett skattefria ödekyrkor.

3.8 Kommunernas fastigheter

Med stöd av 3 § 3 mom. i fastighetsskattelagen betalar en kommun inte skatt för fastigheter som den äger inom den egna kommunens gränser. Skattefriheten gäller också sådana kommunala fastigheter där kommunen idkar affärsverksamhet i egenskap av kommunalt affärsverk. Däremot gäller skattefriheten inte privaträttsliga, av kommunen ägda sammanslutningar, och därför är t.ex. energibolag som kommunen bolagiserat skyldiga att betala fastighetsskatt till kommunen för sina fastigheter. En samkommun (förr kommunförbund) är också utan undantag skyldig att betala skatt för sina fastigheter (t.ex. sjukhus) till den kommun där fastigheten finns även om kommunen själv är medlem i den aktuella samkommunen.

Arrendetomter som ägs av kommunerna omfattas inte av fastighetsbeskattningen eftersom det är ägaren som betalar skatten för en arrendetomt. Genom att kommunen är ägare behöver den inte betala skatt till sig själv.

Kommunen är dock skyldig att betala skatt för de fastigheter den äger utanför sina gränser. Därmed betalar kommunen skatt till andra kommuner för byggnader och byggnadsmark som kommunen äger i rekreationsområden i dessa kommuner.

3.9 Fastigheter för representationer, konsulat och liknande

Enligt 4 § i fastighetsskattelagen ska skatt inte betalas för en fastighet om beskattningen strider mot ett internationellt avtal som binder Finland.

De avtal som gäller undvikande av dubbel beskattning och kringgående av skatt innehåller vanligtvis inte uttryckliga bestämmelser om fastighetsskatten. I vissa andra internationella avtal som binder Finland ingår emellertid bestämmelser på grund av vilka främst fastigheter för främmande staters representationer och konsulat är skattefria på vissa villkor.

Om en diplomatisk representation eller ett konsulat driver verksamhet i en del av en fastighet som representationen eller konsulatet besitter genom aktieinnehav i ett bostads- eller fastighetsaktiebolag, befrias inte bostads- eller fastighetsaktiebolaget från fastighetsskatt. Om däremot bostads- eller fastighetsbolaget i sin helhet är i den diplomatiska representationens eller konsulatets besittning har man i beskattningspraxis utgått från att fastighetsskatt inte ska påföras.

3.10 Gruvor

I likhet med övriga industrianläggningar ska fastighetsskatt betalas för marken och byggnaderna på fastigheter som används för gruvdrift. Gruvgångar som uppstår vid sprängning av tunnlar eller som kommer ur användning när gruvdriften avslutas är inte fastighetsskattepliktiga konstruktioner utan anses höra till sprängningsprocessen. De transportband, rörsystem o.d. systemdelar som används vid gruvdriften betraktas som maskiner eller anordningar och omfattas inte av fastighetsskatten. I den utsträckning som de beviljats bygglov anses de dock vara fastighetsskattepliktiga byggnader eller konstruktioner. Gruvgångar som inte längre ingår i sprängningsprocessen utan kommit i annat bruk är konstruktioner som omfattas av fastighetsskatt.

Områden som förvaltas med stöd av gruvlagen (10.6.2011/621) jämställs inte i fastighetsbeskattningen med sådana stenbrott eller grus-, ler- och torvtäkter eller motsvarande förmåner som avses i 31 § 1 mom. i värderingslagen. Gruvlagen gäller letning av och utvinning av fyndigheter som innehåller gruvmineral, guldvaskning på statsägd mark, avslutning av dessa verksamheter och gruvförrättning. Gruvmineralerna finns uppräknade i 2 § i gruvlagen. Gruvlagen tillämpas också på utvinningen av ämnen som ingår i berg- och markgrunden på ett gruvområde.

Enligt ett avgörande från högsta förvaltningsdomstolen är gruvrätten inte beroende av vare sig äganderätten till fastigheten i fråga eller av fastighetsägarens samtycke, utan den grundar sig på att en myndighet har godkänt inmutnings- och utmålsansökningar för ett område som den aktuella parten eller någon annan äger. Gruvrätten står således inte i ett likadant beroendeförhållande till marken som den rätt till stenbrott eller grus-, ler- eller torvtäkt som avses i 31 § 1 mom. i värderingslagen och kan alltså inte betraktas som en sådan förmån som avses i momentet i fråga (HFD 9.5.2014 liggare 1536).

Den refererade avgörandet från högsta förvaltningsdomstolen gällde skatteåret 2010 då den gamla gruvlagen var i kraft. Den nya gruvlagen har dock inte fört med sig sådana ändringar att inte grunderna för HFD-avgörandet vore tillämpliga även i samband med den nya lagen. Ägarens rättigheter preciserades i den nya lagen men ägaren kan fortfarande inte hindra verksamhet enligt gruvlagen. Gruvrätten står därmed inte i ett likadant beroendeförhållande till marken som de rätter och förmåner som avses i 31 § 1 mom. i värderingslagen.

4 Skattskyldighet

4.1 Allmänt

Skattskyldigheten i fastighetsskattelagen är allmän: fastighetsskatt påförs även dem som är befriade från inkomstskatt. Skattskyldiga är därför även staten och kommunerna samt deras inrättningar, samkommuner, församlingar och övriga religiösa samfund samt olika allmännyttiga föreningar (se kap. 5.6 nedan) och stiftelser. Även för dessa fastställs fastighetsskatt frånsett de fastigheter eller delar av fastigheter som uttryckligen befriats från skatt i fastighetsskattelagen.

Skattskyldiga är t.ex. ungdoms- och idrottsföreningar, politiska partier och deras lokalorganisationer, arbetsmarknadsorganisationer, lantbrukssällskap, ideella föreningar samt stiftelser som grundats i syfte att stödja vetenskap och konst. Skattskyldiga är därmed även t.ex. Helsingfors universitet (10 a § i fastighetsskattelagen), Oy Yleisradio Ab och Oy Alko Ab. För begränsat skattskyldiga fastställs fastighetsskatten på samma grunder som för allmänt skattskyldiga.

4.2 Ägare

Enligt huvudprincipen i fastighetsskattelagen är den som äger fastigheten vid in-gången av kalenderåret skyldig att betala fastighetsskatt. När det gäller aktie- och bostadsaktiebolag innebär ägarens skattskyldighet att det är bolaget, inte aktieägarna, som betalar fastighetsskatten. Fastighetsskatten kan fastställas även om företagets räkenskapsperiod inte sammanfaller med kalenderåret.

Om en fastighet är utarrenderad är det fastighetens ägare, inte innehavaren, som betalar fastighetsskatten. Arrendeförhållandets art saknar betydelse. Om marken och byggnaden tillhör olika ägare, betalar markens ägare fastighetsskatt för marken medan byggnadens eller konstruktionens ägare betalar skatt för denna.

Fastighetsskatteplikten bestäms utifrån den privaträttsliga ägaren, inte utifrån hur fastighetens ägare beskattas vid inkomstbeskattningen. Om till exempel en fastighet ägs av ett öppet bolag eller ett kommanditbolag fastställs skatten alltid för bolaget oberoende av huruvida bolagets inkomst fördelas på delägarna vid inkomstbeskattningen. Om bolaget använder en fastighet som ägs av en delägare, verkställs fastighetsskatten för den faktiska ägaren, dvs. delägaren, även om bolaget skulle ha behandlat fastigheten som sina tillgångar.

Enligt 6 § 2 mom. i fastighetsskattelagen är ett dödsbo skyldigt att betala skatten för boets fastighet.

Den som äger ett outbrutet område är enligt 6 § 4 mom. i fastighetsskattelagen skyldig att betala skatt för området. Stamfastigheten ägare är inte skattskyldig för det outbrutna området.

Då en fastighet ägs av två eller flera personer och beskattas som en fastighetssammanslutning i inkomstbeskattningen, fastställs fastighetsskatten separat för respektive ägare och dennes ägarandel av fastigheten. Enligt 9 § i fastighetsskattelagen är var och en endast skyldig att betala skatt för sin egen andel av fastigheten.

Då äkta makar som äger en fastighet gemensamt fastställs fastighetsskatten i proportion till deras ägarandelar.

Om en fastighet har förvärvats för ett bolag som ska bildas eller för något annat oregistrerat samfund, är det enligt 10 § i fastighetsskattelagen den som har förvärvat fastigheten som är skattskyldig tills äganderätten övergår till samfundet eller bolaget i fråga eller till någon annan mottagare av överlåtelsen.

Om en byggfirma köper en tomt för ett bostadsaktiebolag som ska bildas är det byggfirman som ska betala fastighetsskatten om inte bolaget har grundats och äganderätten överförts till bolaget före tidpunkten för bestämningen av skatten. Överföringen av äganderätten anses ske när bostadsaktiebolagets bolagsstämma har godkänt affären som bindande för sig. Detsamma gäller i fråga om en halvfärdig eller färdigställd byggnad som byggs på byggnadsplatsen.

Fastighetsskattelagen har inga särskilda bestämmelser för eventualiteten av konkurs. Fastighetens ägare förblir skattskyldig även om hen är konkursgäldenär.

4.3 Ägarbyten

Skyldig att betala fastighetsskatt är den som är fastighetens privaträttsliga ägare vid ingången av kalenderåret (5 och 6 § i fastighetsskattelagen). När en fastighet byter ägare kan man behöva reda ut med hjälp av avtalsklausulerna för fastighetsköpet vem som var ägare vid ingången av kalenderåret. I allmänhet ges dessa avtal betydelse. Om till exempel ett köpebrev upprättas i december 2018 och man kommer överens om att äganderätten och besittningen övergår 1.1.2019, är köparen fastighetsskatteskyldig för år 2019. Om inget annat har avtalats i köpebrevet, övergår ägandet och besittningen av fastigheten på köparen när köpebrevet undertecknas.

Om fastighetsaffären har gjorts med äganderättsförbehåll, betraktas vid beskattningen köparen som ägare av fastigheten från och med övergången av besittningen även om äganderätten enligt villkoren i köpebrevet överförs senare. Om både besittningen och äganderätten i början av kalenderåret kvarstår hos säljaren, är säljaren likaså skyldig att betala fastighetsskatt.

Om överlåtelsen av fastigheten konstateras ogiltig, är fastighetens ursprungliga ägare skyldig att betala fastighetsskatt. Om ogiltigheten inte hade konstaterats när beskattningen verkställdes, kan fastighetsskatten påföras rätt ägare med hjälp av skatterättelse. Situationen är i allmänhet densamma för köp som hävts med domstolsbeslut. Samma förfaringssätt tillämpas också om köpeavtalet har hävts genom frivillig överenskommelse i en situation där man skulle ha kunnat komma till samma slutresultat via en domstol, till exempel på grund av ett väsentligt kvalitetsfel på fastigheten.

Om ett fastighetsköp hävs frivilligt handlar det om ett nytt köp. Även om den nya köparen önskar häva köpet är hen skyldig att betala fastighetsskatt om hen äger fastigheten vid ingången av kalenderåret. Förfaringssättet är det samma vid köp som med stöd av utsökningsbalken (705/2007) konstaterats vara förbigående av arrangemang. Köparen är skattskyldig för den tid som hen har haft lagfart till fastigheten (se HFD:2013:4).

Fastighetsöverlåtelser som kräver tillstånd eller samtycke (av t.ex. make eller domstol) anses i allmänhet giltiga från första början även om tillståndet eller samtycket ges i efterhand (se HFD:2011:67). Om samtycke eller tillstånd inte fås ska man tolka detta som att ägarbytet inte har skett, varvid säljaren fortsättningsvis är skyldig att betala fastighetsskatt.

I sådana fastighetsförrättningar som inte grundar sig på förvärv (till exempel styckning), börjar skattskyldigheten för den nya fastigheten från och med registreringsdagen. Om slutmötet om styckningen av en fastighet som har ägts i kvotdelar (en fastighetssammanslutning) har hållits 11.12.2018 och de nya lägenheterna har tagits upp i fastighetsregistret 5.2.2019, är ägarna av kvotdelarna (fastighetssammanslutningens delägare) skyldiga att betala skatt för 2019.

4.4 Innehavare som är likställd med ägare

Med innehavare som är likställd med ägare avses den som vid ingången av kalenderåret har ständig besittningsrätt till fastigheten (5 § 2 mom. 1 punkten i fastighetsskattelagen). De fall som avses i detta sammanhang härrör från tidigare fastighetsförhållanden och är nuförtiden sällsynta. I rättslitteraturen har man ansett att dessa fall gäller dels rättigheter att grunda fabriksanläggningar med stöd av de bestämmelser som ingick i hantverks- och industrirättigheterna från år 1739, dels villkorliga tomter (Timo Viherkenttä, Uusi kiinteistöverolaki 1993, s. 74).

En mer betydande grupp av innehavare som är likställda med ägare utgörs av dem som har vederlagsfri besittningsrätt till fastigheten med stöd av antingen 3 kap. 1 a § 2 mom. i ärvdabalken (40/1965), ett testamente eller någon annan grund vars giltighet inte är baserad på ett avtal som ingåtts av fastighetens ägare eller tidigare ägare (5 § 2 mom. i fastighetsskattelagen). I dessa situationer har ägarens rätt till fastigheten begränsats kraftigt på grund av omständigheter som inte beror på ägaren själv.

Som innehavare som är likställd med ägare betraktas exempelvis en efterlevande make som oavsett bröstarvingar eller testamentstagare har rätt att odelat besitta den bostad som makarna använt som gemensamt hem eller någon annan bostad som ingår i kvarlåtenskapen och lämpar sig för den efterlevande maken. Som innehavare som är likställd med ägare betraktas även den som genom besittningsrättstestamente fått rätt att besitta en fastighet som ingår i boet.

Med ägare likställs även den som har donerat en fastighet men förbehållit sig besittningsrätten. Om till exempel föräldrarna donerar en fritidsfastighet till sina barn men förbehåller sig besittningsrätten till fastigheten, tas fastighetsskatten ut hos föräldrarna eftersom dessa vid fastighetsbeskattningen betraktas som innehavare som är likställda med ägare.

Om en fastighetsägare ger besittningsrätten till en fastighet som gåva, men behåller äganderätten, betraktas den som fått besittningsrätten som en innehavare som är likställd med ägare.

Besittnings- och äganderätten kan separeras även så att till exempel far- eller morföräldrarna donerar besittningsrätten till sina barn och äganderätten till sina barnbarn. I en sådan situation är det mellangenerationen som fått besittningsrätten till fastigheten i gåva av sina föräldrar och därför betraktas som innehavare som är likställda med ägare.

Om det i situationer utöver de ovan nämnda uppkommer en besittningsrätt till en fastighet beskattas ägaren för hela fastigheten, medan den som innehar besittningsrätten inte behöver betala någon fastighetsskatt alls. Med andra ord kan en sådan med ägare likställd innehavare som avses i fastighetsskattelagen inte uppkomma genom att säljaren förbehåller sig besittningsrätten till fastigheten i samband med ett köp eller annat förvärv mot ersättning. Om till exempel föräldrarna säljer en fastighet till sitt barn och förbehåller sig besittningsrätten under sin återstående livstid ska barnet betala fastighetsskatten enligt hela fastighetens beskattningsvärde utan avdrag för värdet på besittningsrätten.

Ägaren eller en innehavare som är likställd med ägare betalar skatt för den del av fastigheten som hen äger eller till vilken hen har en besittningsrätt som likställs med ägande.

5 Bestämning av skatten

5.1 Fastställande av procentsatsen för fastighetsskatten

Fastighetsskatten fastställs som vissa procentsatser av beskattningsvärdena på de olika delarna av en fastighet. Kommunfullmäktige bestämmer årligen på förhand storleken av kommunens fastighetsskattesatser och fastställer samtidigt inkomstskattesatsen för finansåret (11 § 2 mom. i fastighetsskattelagen). Fastighetsskatten fastställs alltid enligt den procentsats som fastställts av kommunen där fastigheten ligger.

Enligt 11 § 4 mom. i fastighetsskattelagen ska kommunen meddela fastighetsskattesatserna till Skatteförvaltningen senast den 17 november året före skatteåret. Skatteförvaltningen kan förlänga tidsfristen för meddelandet. Har anmälan inte gjorts inom föreskriven tid, får fastighetsskattesatsen för det föregående året iakttas i beskattningen, dock minst den lägsta skattesatsen enligt lagen.

Varje kommun ska fastställa minst tre fastighetsskattesatser. Enligt 11 § 3 mom. i fastighetsskattelagen ska kommunen fastställa en allmän fastighetsskattesats, enligt 12 § 1 mom. i fastighetsskattelagen en skattesats som tillämpas på byggnader som huvudsakligen används för stadigvarande boende och enligt 13 § 1 mom. i fastighetsskattelagen en skattesats för byggnader av vilkas lägenhetsyta mer än hälften används huvudsakligen för annat boende än stadigvarande boende enligt 12 §.

Kommunen kan välja att fastställa särskilda skattesatser också för allmännyttiga samfund och för vissa inrättningar. Därtill kan kommunen fastställa en särskild skattesats för obebyggda byggplatser som avses i 12 a § 2 mom. i fastighetsskattelagen. I vissa kommuner ska kommunen med stöd av lagen fastställa en särskild skattesats för obebyggda byggplatser. Alla dessa kommuner räknas upp i 12 b § 1 mom. i fastighetsskattelagen.

Enligt 11 § 2 mom. i fastighetsskattelagen bestäms fastighetsskattesatserna med en hundradels procents noggrannhet. Det går inte att fastställa egna procentsatser för olika delar av kommunen, olika grupper av skattskyldiga eller olika slag av tomter.

Fastighetsskattesatsen för en byggnad bestäms enligt dess huvudsakliga bruk.

5.2 Allmän fastighetsskatteprocentsats

Enligt 11 § 3 mom. i fastighetsskattelagen ska kommunens allmänna fastighetsskattesats år 2019 vara minst 0,93 och högst 2,00 procent av fastighetens beskattningsvärde. Den allmänna fastighetsskattesatsen tillämpas på all mark frånsett sådan där fastighetsskattesatsen för allmännyttiga samfund ska tillämpas eller skattesatsen för obebyggda byggplatser som kommunen fastställt och som är högre än den allmänna skattesatsen.

Därtill tillämpas den allmänna fastighetsskattesatsen på sådana byggnader och konstruktioner för vilka ingen särskild skattesats har fastställts. Den allmänna fastighetsskattesatsen tillämpas exempelvis på industri-, kansli-, kontors- och lagerbyggnader som tjänar näringsverksamhet, offentliga byggnader, sjukhus, kyrkor och produktionsbyggnader inom jordbruket.

5.3 Skattesats för byggnader i stadigvarande bostadsbruk

Skattesatsen för byggnader som används för stadigvarande boende tillämpas på byggnader som huvudsakligen används för detta ändamål. Enligt 12 § 1 mom. i fastighetsskattelagen ska skattesatsen för byggnader som huvudsakligen används för stadigvarande boende fastställas till minst 0,41 och högst 1,00 år 2019.

Skatten för marken till en byggnad i stadigvarande bostadsbruk fastställs enligt den allmänna skattesatsen.

Byggnad som används för stadigvarande boende

Enligt 12 § 2 mom. i fastighetsskattelagen tillämpas skattesatsen för en byggnad som används för stadigvarande boende på hela byggnaden, om minst hälften av byggnadens lägenhetsyta används för detta ändamål. Om mindre än 50 procent är i stadigvarande bostadsbruk tillämpas den separata skattesatsen för en byggnad för stadigvarande boende inte på en enda del av byggnaden. Om t.ex. den mindre lägenheten i ett parhus mäter 50 m² och används i sin helhet för boende, men 170 m² av den större lägenheten på 300 m² används som kontor och de återstående 130 m² för boende, anses hela huset användas för annat ändamål än för stadigvarande boende trots att största delen av byggnadens yta är i bostadsbruk.

Enligt 12 § 2 mom. i fastighetsskattelagen anses en lägenhet vara i stadigvarande bostadsbruk om den i huvudsak är avsedd för denna användning och inte används för annat. Om t.ex. en lägenhet antecknats som bostad i bolagsordningen men används som kontor är den inte i stadigvarande bostadsbruk. Om lägenheten däremot inte är avsedd för stadigvarande boende utan har antecknats som affärslokal i bolagsordningen, betraktas den inte som en lägenhet som används för stadigvarande boende även om den de facto är i stadigvarande bostadsbruk.

En lägenhet anses vara i stadigvarande bostadsbruk även om mindre än hälften av lägenheten t.ex. används för näringsverksamhet. Vid beräkningen beaktas endast ytan för de enskilda lägenheterna, inte andra lokaler som hör till byggnaden, såsom källare och trapphus.

Stadigvarande boende

Det som avgör då man fastställer en byggnads huvudsakliga användningsändamål är den verkliga användningen av byggnaden (och dess lägenheter) vid kalenderårets ingång. Stadigvarande boende anses vara användningsändamålet för en sådan byggnad eller lägenhet, där en person har sin egentliga bostad och sitt hem såsom avses i lagen om hemkommun (201/1994) (se HFD:2013:30). Som lägenheter för stadigvarande boende kan man även betrakta sådana lägenheter som i inkomstbeskattningen behandlas som bostäder för stadigvarande boende (se HFD:2011:82).

När det gäller fastighetsskatten har det ingen betydelse om byggnaden eller lägenheten används för stadigvarande boende av dess ägare, ägarens familjemedlemmar, hyresgäster eller arbetstagare.

En bostad behöver inte vara bebodd för att anses vara i stadigvarande bostadsbruk. En lägenhet eller en byggnad anses vara i stadigvarande bostadsbruk även om den i huvudsak har avsetts för detta ändamål och inte används för annat.

Också studentbostäder och internat som används för boende under läsåret kan betraktas som bostäder för stadigvarande boende även om en studerande har annan hemort enligt lagen om hemkommun. Bostäder för stadigvarande boende är även t.ex. pensionärshem som är avsedda för stadigvarande boende. Däremot betraktas sjukhus, fängelser, kaserner och liknande inrättningar inte som byggnader avsedda för stadigvarande boende (se HFD 1996-B-554).

Däremot betraktas sjukhus, servicehem, mottagningscentraler, fängelser, kaserner och liknande inrättningar inte som byggnader avsedda för stadigvarande boende.

Vårdhem betraktas inte heller som byggnader för stadigvarande boende. Den främsta orsaken till att man bor i ett vårdhem är de vårdtjänster som tillhandahålls där för personer som inte längre klarar av att bo självständigt, utan behöver vård och omsorg dygnet runt (se HFD 1996-B-554 och HFD 2017:35)

Enligt 12 § 4 mom. tillämpas fastighetsskattesatsen för en byggnad för stadigvarande boende även på separata byggnader i anslutning till byggnader i stadigvarande bostadsbruk, såsom bastubyggnader, separata ekonomibyggnader och garage.

Också t.ex. på en separat parkeringshall som samägs av flera bostadsaktiebolag tillämpas skattesatsen för stadigvarande boende om alla bilplatser i parkeringshallen ägs av bostadsaktiebolagen och används av dem som bor där och parkeringshallen sålunda betjänar fastighetens boendefunktion. Parkeringshallen kan i dylika fall anses ha en direkt anknytning till de bostadsbyggnader bostadsaktiebolagen äger (HFD 2017:45). Se även högsta förvaltningsdomstolens beslut HFD 2009:26 där en del av parkeringsgaraget ägdes och användes av andra än bostads- och fastighetsbolagen. Parkeringsgaraget betraktades inte som en bostadsbyggnad eller som en separat ekonomibyggnad och garagebyggnad i anslutning till en bostadsbyggnad. På parkeringsgaragebyggnaden tillämpades därför den allmänna fastighetsskattesatsen.

I praktiken utgår beskattningen från att egnahemshus, radhus, flervåningshus och andra byggnader som är avsedda för stadigvarande boende används för detta, ifall de inte konstateras vara huvudsakligen i annan användning. Om en sådan byggnad bevisligen används huvudsakligen för annat ändamål än stadigvarande boende, tillämpas antingen den allmänna skattesatsen eller procentsatsen för andra bostadsbyggnader.

5.4 Skattesats för andra bostadsbyggnader

Enligt 13 § 1 mom. i fastighetsskattelagen bestämmer kommunfullmäktige särskilt en skattesats för byggnader av vilkas lägenhetsyta mer än hälften används huvudsakligen för annat boende än stadigvarande boende enligt 12 §. Enligt lagen bestäms denna skattesats år 2019 till minst 0,93 och högst 2,00.

Skattesatsen för övriga bostadsbyggnader tillämpas på bostadsbyggnader som inte används för stadigvarande boende. Skattesatsen för övriga bostadsbyggnader tillämpas bl.a. på följande byggnader:

• egentliga sommarstugor och övriga fritidbyggnader samt kolonistugor
• så kallad andra bostad
• semesterandelsbolag
• bostadsbyggnader som används av ett företags personal för rekreationsändamål eller tillfälligt boende
• bostäder som reserverats för fritidsboende
• bostäder som håller på att byggas för fritidsboende
• ekonomibyggnader och garage i anslutning till ovan nämnda bostäder.

Enligt 13 § 4 mom. i fastighetsskattelagen tillämpas skattesatsen för andra bostadsbyggnader inte på byggnader som hör till en härbärgeringsrörelse (hotell, motell) som drivs som näringsverksamhet och inte heller på byggnader som används för härbärgeringsverksamhet som enbart bedrivs i samband med gårdsbruk. I dessa fall bestäms skatten enligt den allmänna fastighetsskattesatsen.

Även tillämpningen av skattesatsen för andra bostadsbyggnader avgörs separat för varje byggnad. Skattesatsen tillämpas på sådana byggnader där över hälften av lägenheternas yta används för annat boende än stadigvarande boende eller har reserverats för detta ändamål. Samma gäller byggnader som håller på att byggas.

I fråga om skattesatsen saknar det betydelse om byggnaden eller lägenheten används av ägaren eller är uthyrd. Beslutet fattas enligt om det gäller stadigvarande eller annat boende.

5.5 Skattesats för vissa anläggningar

Enligt 14 § 1 mom. i fastighetsskattelagen kan kommunfullmäktige särskilt fastställa en skattesats som ska tillämpas på byggnader och konstruktioner som hör till ett kraftverk eller en slutförvaringsanläggning för använt kärnbränsle. Denna skattesats kan fastställas till högst 3,10 (år 2019) men dock minst till den allmänna fastighetsskattesats som kommunen fastställt.

Den fastighetsskattesats som tillämpas på anläggningarna enligt 14 § gäller endast byggnader och konstruktioner. För mark, vattenkraft och andra byggnader än de som omedelbart tjänar kraftverket fastställs fastighetsskatten enligt den allmänna procentsatsen. I finansministeriets förordning om grunderna för återanskaffningsvärdet av vattenkraftverk och dess konstruktioner (743/2017) har bl.a. kontors-, lager-, verkstadsbyggnader och bostadshus samt fiskodlingsanstalter betraktats som byggnader som omedelbart tjänar kraftverket.

Den ovan nämnda skatteprocentsats som bestämts separat med stöd av 14 § 1 mom. i fastighetsskattelagen får tillämpas endast om kraftverkets nominella effekt överskrider 10 megavoltampere eller, om flera kraftverk är anslutna till ett distributionsnät enligt 3 § 2 punkten eller ett högspänningsdistributionsnät enligt 3 § 3 punkten i elmarknadslagen (588/2013) eller ett stamnät enligt 31 § 1 mom. 1 punkten i den lagen via en gemensam anslutningspunkt, den sammanräknade nominella effekten överskrider 10 megavoltampere.

Som kraftverk kan man betrakta alla slags anläggningar som producerar elkraft. Dessa är förutom vattenkraftverk även sådana kraftverk som producerar el, dvs. kärnkraftverk, solkraftverk och anläggningar som använder bränslen. Enligt 14 § 2 mom. i fastighetsskattelagen tillämpas inte en separat kraftverksprocentsats på vatten- och vindkraftverk vars nominella effekt är högst 10 megavoltampere. På dessa kraftverk tillämpas den allmänna fastighetsskattesatsen.

Som kraftverk betraktas inte värmeverk och -centraler som enbart producerar värme eller idkar distribution av energi. Om både el och värme produceras i samma anläggning, ska byggnadens användningsändamål bestämmas utifrån det huvudsakliga användningsändamålet (se HFD 13.4.2007 liggare 980). Skattesatsen för vissa anläggningar (dvs. kraftverk) tillämpas inte på fastighetsbeskattningen av elproduktionsenheter som enbart tillgodoser interna behov i en produktionsanläggningsprocess.

5.6 Skattesats för allmännyttiga samfund

Med stöd av 13 a § i fastighetsskattelagen kan kommunfullmäktige bestämma en särskild fastighetsskattesats som tillämpas på byggnader som ägs av ett allmännyttigt samfund och på marken till dessa. En förutsättning för tillämpandet av denna skattesats är att byggnaden på fastigheten huvudsakligen är i allmänt eller allmännyttigt bruk. Skattesatsen för allmännyttiga samfund kan inte tillämpas enbart på mark (t.ex. en idrottsplan utan byggnader). Fastighetsskattesatsen för allmännyttiga samfund kan vara minst 0,00 procent och högst 2,00 procent (år 2019).

Huruvida ett samfund är allmännyttigt avgörs utifrån 22 § i inkomstskattelagen. Enligt 22 § 1 mom. i inkomstskattelagen är ett samfund allmännyttigt då

• det verkar enbart och omedelbart för allmän fördel i materiell, andlig, sedlig eller samhällelig bemärkelse;
• dess verksamhet inte enbart gäller begränsade personkategorier;
• det inte genom sin verksamhet bereder dem som är delaktiga i samfundet ekonomisk förmån i form av dividend eller vinstandel eller i form av sådan lön eller annan gottgörelse som är större än skäligt.

Som konstateras ovan ska en byggnad som ägs av ett allmännyttigt samfund huvudsakligen vara i allmänt eller allmännyttigt bruk för att fastighetsskattesatsen för allmännyttiga samfund ska vara tillämplig. Användning för allmännyttigt ändamål avser att samfundets allmännyttiga syfte genomförs på fastigheten eller att fastigheten hyrs ut för allmännyttig verksamhet. Användning för allmänt ändamål avser att fastigheten används för samhälleliga behov, t.ex. som skola, kyrka, bibliotek eller statligt ämbetsverk. Gårdsbruksenheter eller skogshemman kan endast i undantagsfall vara i allmänt eller allmännyttigt bruk, t.ex. om de används för forskning och undervisning.

Om en byggnad som ägs av ett allmännyttigt samfund t.ex. endast används för rekreationsbruk av samfundets medlemmar, tillämpas inte fastighetsskattesatsen för allmännyttiga samfund (se HFD 1979-II-507).

5.7 Skattesats för obebyggda byggplatser

Med stöd av 12 a § i fastighetsskattelagen kan kommunfullmäktige fastställa en skattesats för obebyggda byggplatser som är mellan 2,00 och 6,00 (år 2019). Skattesatsen för en obebyggd byggplats tillämpas bara på sådana obebyggda byggplatser som uppfyller följande krav i 12 a § 2 mom. i fastighetsskattelagen:

1. detaljplanen har varit i kraft minst ett år före ingången av kalenderåret;
2. över hälften av byggrätten för byggplatsen enligt detaljplanen har planlagts för bostadsändamål;
3. det varken finns någon bostadsbyggnad på byggplatsen som används för boende eller börjat byggas någon bostadsbyggnad på den före ingången av kalenderåret på det sätt som avses i 72 § i markanvändnings- och byggförordningen (895/1999). (Även byggnader som används för fritidsboende är bostadsbyggnader, se HFD 14.7.2010 liggare 1717.);
4. det till byggplatsen finns en i 135 § i markanvändnings- och bygglagen avsedd användbar infartsväg eller är möjligt att ordna en sådan;
5. byggplatsen kan anslutas till en allmän vattenledning och till avlopp på det sätt som avses i 10 § hälsoskyddsförordningen (1280/1994);
6. det för byggplatsen inte har utfärdats ett sådant byggförbud som avses i 53 § eller 58 § 4 mom. i markanvändnings- och bygglagen; och
7. byggplatsen har samma ägare.

Enligt 12 § 5 mom. i fastighetsskattelagen tillämpas denna skattesats inte på byggplatser som planlagts för fritidsbebyggelse. Tillämpningsområdet för skattesatsen för obebyggda byggplatser behandlas närmare i Skatteförvaltningens anvisning Skattesats för obebyggd byggplats (Dnr A33/200/2016).

Skattesats för obebyggda byggplatser i vissa kommuner

Med stöd av den särskilda bestämmelsen i 12 b § 1 mom. i fastighetsskattelagen ska vissa kommuner fastställa en skattesats för obebyggda byggplatser, som är minst 3,00 procentenheter högre än den allmänna fastighetsskattesatsen (år 2019). Även i dessa kommuner får skattesatsen för en obebyggd byggplats vara högst 6,00 procent.

Denna specialbestämmelse gäller följande kommuner och kranskommuner i huvudstadsregionen: Borgnäs, Esbo, Grankulla, Helsingfors, Hyvinge, Kervo, Kyrkslätt, Mäntsälä, Nurmijärvi, Sibbo, Träskända, Tusby, Vanda och Vichtis.

6 Särskilda drag i den åländska fastighetsbeskattningen

På Åland ska fastighetsskatt betalas årligen till kommunen i enlighet med fastighetsskattelagen för landskapet Åland (ÅFS 15/1993). Denna lag gör den riksomfattande fastighetsskattelagen (654/1992) med vissa avvikelser tillämplig också i landskapet Åland.

Enligt 2 § fastighetsskattelagen för landskapet Åland kan de skattesatser som avses i 11-14 § i fastighetsskattelagen vara lägst 0,00 procent och den i 13 § 1 mom. fastighetsskattelagen nämnda procentsatsen för övriga byggnader kan bestämmas så att den är högst 0,90 procentenheter högre än skatteprocentsatsen för byggnader som används i huvudsak för stadigvarande boende, dock högst 0,90 procent. Den skattesats som avses i 13 § 1 mom. rikets fastighetsskattelag tillämpas inte på sådana fritidsbostäder som uteslutande används för uthyrning.

7 Värdering av fastigheter

Fastighetsskatt betalas på basis av fastighetens värde. Som en fastighets värde anses enligt 15 § i fastighetsskattelagen det värde som räknas enligt kap. 5 i värderingslagen och de bestämmelser och beslut som getts med stöd av denna lag för kalenderåret före det år för vilket fastighetsskatt ska påföras. Enligt 28 § i värderingslagen bestäms fastighetens värde separat för marken och byggnaderna.

När man bestämmer beskattningsvärdet för mark ska man beakta fastighetens användningsändamål, byggrätt, läge, trafikförbindelser, lämplighet för byggande och hur långt de kommunaltekniska arbetena framskridit samt den skäliga prisnivå som har konstaterats på basis av de priser som på den fria marknaden under normala förhållanden har betalts på orten för fastigheter vilka till sin art och sitt läge är jämförbara (29 § 1 mom. i värderingslagen).

Förutom byggrätten ovan jord ska även den underjordiska byggrätten beaktas då man beräknar markens beskattningsvärde (se HFD 1.8.2012 liggare 2101). Med stöd av 29 § 4 mom. i värderingslagen fastställer Skatteförvaltningen årligen för varje kommun de närmare grunder enligt vilka beskattningsvärdet för byggnadsmark ska räknas ut.

Byggnaders beskattningsvärde bestäms schematiskt utifrån byggnadens återanskaffningsvärde minskat med åldersavdrag (30 § 1 mom. i värderingslagen). Enligt 30 § 2 mom. i värderingslagen utfärdar finansministeriet närmare föreskrifter om hur återanskaffningsvärdet räknas ut. Till skillnad från värderingen av mark beaktas inga regionala skillnader vid värderingen av byggnader, utan dessa värderas enligt samma värden i hela landet. Som beskattningsvärdet för en produktionsbyggnad som hör till jord- och skogsbruket betraktas dock den del av anskaffningsutgiften för byggnaden eller konstruktionen som vid inte har avskrivits vid inkomstbeskattningen (31 § 2 mom. 1 punkten i värderingslagen).  Byggnaden måste huvudsakligen (till över ½) användas för jord- och skogsbruk för att den ska betraktas som produktionsbyggnad inom jord- eller skogsbruket.

Som konstaterades ovan värderas fastigheter enligt värderingslagen samt utifrån de föreskrifter och beslut som utfärdats med stöd av värderingslagen. När det gäller byggnadsmark ingår närmare bestämmelser i Skatteförvaltningens årliga beslut om grunderna för beräkningen av beskattningsvärdet på byggnadsmark. För byggnadernas del ingår mer detaljerade värderingsbestämmelser i finansministeriets årliga förordning om grunder för återanskaffningsvärdet av byggnader och finansministeriets förordning om grunderna för återanskaffningsvärdet av vattenkraftverk och dess konstruktioner.

Därtill innehåller Skatteförvaltningens årliga harmoniseringsanvisning för inkomstbeskattningen anvisningar om hur man fastställer beskattningsvärdet för växthus, spannmålssilor, övertryckshallar, bergskyddsrum, matsalar, parkeringshus, simhallar, ishallar och antennmaster.

Värdet på gårdsbruksenheternas produktionsbyggnader och dessas byggplatser, vissa förmåner och annan gårdsbruksmark beräknas enligt bestämmelserna i 31 § och 32 § i värderingslagen.

I 32 § 1 mom. i värderingslagen ställs gränser för det maximala beskattningsvärdet för en fastighet. Enligt momentet kan det sammanlagda beskattningsvärdet av de fastighetsskattepliktiga delarna av fastigheten högst uppgå till det sammanlagda gängse värdet av dessa delar.

För värderingen av fastigheter redogörs separat i Skatteförvaltningens anvisning om detta.

8 Verkställande av beskattning

8.1 Allmänt

Att verkställa fastighetsbeskattningen hör till Skatteförvaltningens uppgifter (22 § 1 mom. i fastighetsskattelagen). Närmare bestämmelser om vilken enhet som verkställer beskattningen ingår i Skatteförvaltningens arbetsordning (A86/00 01 00/2017).

Skatteförvaltningen verkställer fastighetsbeskattningen utifrån de uppgifter som finns i Skatteförvaltningens register, de uppgifter som den skattskyldige har lämnat och de uppgifter som har fåtts av utomstående uppgiftsskyldiga med stöd av 3 kap. i BFL och utifrån annan utredning som fåtts i ärendet (22 § 3 mom. i fastighetsskattelagen). Uppgifterna i Skatteförvaltningens register underhålls bl.a. utifrån uppgifter som fås från andra myndigheter. Sådana myndigheter är Befolkningsregistercentralen, Lantmäteriverket och de kommunala planläggnings- och byggnadsmyndigheterna.

Skatteförvaltningen kan begära uppgifter från andra myndigheter uttryckligen för fastställandet av fastighetsskatten (18 § i fastighetsskattelagen). Därtill har Skatteförvaltningen rätt att vid behov be om granskning av fastighetsuppgifter hos den som för fastighetsregistret, byggnadsmyndigheten i kommunen där fastigheten finns eller någon annan kommunal myndighet. Myndigheten i fråga är skyldig att granska uppgifternas riktighet i den utsträckning saken framgår av de uppgifter som myndigheten förfogar över (19 § i fastighetsskattelagen).

Fastighetsskatten fastställs och debiteras före utgången av det kalenderår för vilket skatten ska betalas enligt ägandet vid årets ingång. Förskottsuppbörd tillämpas inte på fastighetsskatten utan den tas alltid ut som en slutgiltig skatt. Finansministeriet fastställer årligen förfallodagarna för fastighetsskatten.

På hörandet av den skattskyldige och motiveringen av beslutet tillämpas vad som föreskrivs om saken i lagen om beskattningsförfarande (22 § 4 mom. i fastighetsskattelagen). Man ska sålunda höra den skattskyldige om man avviker väsentligen från de uppgifter som denne lämnat för fastighetsbeskattningen (BFL 26 § 3 mom.).

8.2 Fastighetsskattningsbeslut

Enligt 24 § 1 mom. i fastighetsskattelagen ska ett beskattningsbeslut och en besvärsanvisning sändas till de skattskyldiga som har påförts fastighetsskatt. Enligt lagen ska följande uppgifter antecknas i beskattningsbeslutet:

• uppgifter som specificerar den skattskyldige
• den myndighet som verkställt beskattningen jämte kontaktuppgifter
• de fastigheter för vilka den skattskyldige ska betala skatt
• dessa fastigheters värde samt beloppet av den skatt som ska betalas (24 § 2 mom. i fastighetsskattelagen).

Om en byggnad hör till de klasser som avses i 12–14 § i fastighetsskattelagen, ska också detta antecknas i beskattningsbeslutet (24 § 2 mom. i fastighetsskattelagen).

Fastighetsskatt tas inte ut om beloppet av den skattskyldiges skatt är mindre än 17 euro (22 § 2 mom. i fastighetsskattelagen). I så fall skickas inte heller något fastighetsbeskattningsbeslut till den skattskyldige. Den i lagen nämnda gränsen på 17 euro är specifik för respektive skattskyldig.

Vid behov kan en utredning om fastighetsuppgifterna sändas även då den skattskyldige inte påförs fastighetsskatt på grund av att skattebeloppet understiger gränsen för debitering i det fall att uppgifterna bör kontrolleras exempelvis av övervakningsskäl. Som hittills får den skattskyldige samtidigt ett beskattningsbeslut som beräknats utgående från de uppgifter som antecknats i utredningen samt girokorten för betalning av skatten.

8.3 Den skattskyldiges deklarationsskyldighet

I samband med debitering av fastighetsskatt sänder Skatteförvaltningen den skattskyldige förutom beskattningsbeslutet även en utredning om de fastighetsuppgifter som använts som grund vid fastighetsbeskattningen (16 § i fastighetsskattelagen). Den skattskyldige ska enligt 16 § 1 mom. i fastighetsskattelagen granska de i utredningen antecknade uppgifterna om markens

• areal
• byggrätt
• planläggning
• strandrätt
• användningsändamål
• ägande- och besittningsrätt.

När det gäller byggnader ska den skattskyldige granska de uppgifter och det användningsändamål som använts som grund för beräkningen av byggnadens återanskaffningsvärde (16 § 1 mom. i fastighetsskattelagen). Exempelvis för ett småhus gäller granskningsskyldigheten förutom byggnadens användningsändamål även året för färdigställandet, ytan och den bärande konstruktionen samt om byggnaden saknar vattenledning, avlopp, centraluppvärmning eller el.

Den skattskyldige är skyldig att inte bara granska uppgifterna om marken och byggnaderna utan även anmäla eventuella fel i dem till Skatteförvaltningen. Dessutom ska den skattskyldige deklarera sådana fastigheter och byggnader som saknas i utredningen liksom även ombyggnader och betydande reparationer. Deklarationsplikten gäller även uppgifter om att en byggnad har rivits eller tagits ur bruk (16 § 1 mom. i fastighetsskattelagen).

Samtidigt med anmälan av en byggnad som saknas ska den skattskyldige även anmäla uppgifterna för fastigheten där byggnaden finns så att byggnaden kan allokeras till rätt fastighet och byggplats.

Fastighetsskatten berör i regel alla byggnader och konstruktioner. I Skatteförvaltningens register saknas emellertid sådana små byggnader och konstruktioner av ringa ekonomisk betydelse som det inte kommer uppgifter om via kommunens byggnadstillsyn. För att bygga dessa byggnader och konstruktioner krävs i allmänhet inte bygglov eller ens anmälan till byggnadstillsynen.

De små byggnader och konstruktioner som här avses är gårdsbyggnader i lätt konstruktion på gårdar till egnahemshus och fritidsbostäder, exempelvis lekstugor, trädgårdsskjul, vedskydd, sopskydd och andra motsvarande byggnader samt sommarstugors ordinära bryggor och andra konstruktioner. Om en sådan byggnad eller konstruktion vars areal är högst 5 m² saknas i utredningsdelen behöver den inte anmälas för fastighetsbeskattningen.

I Skatteförvaltningens beslut (A45/200/2018) om lämnande av skattedeklaration och korrigeringsdeklaration för fastighetsuppgifter bestäms hur och när fastighetsuppgifterna ska lämnas.

Enligt beslutet kan en skattskyldig som fått ett fastighetsbeskattningsbeslut meddela sådana fel och brister som avses i 16 § i fastighetsskattelagen elektroniskt via en deklarationsförmedlingstjänst (Fastighetsuppgifter på nätet) som Skatteförvaltningen publicerat till den del och under den tid som förmedlingstjänsten står till förfogande. Deklarationsskyldigheten gäller även situationer där den skattskyldige inte har fått ett fastighetsbeskattningsbeslut men äger en fastighetsskattebelagd fastighet vid ingången av skatteåret. Uppgifterna om fel och brister i utredningen som avses i 16 § i fastighetsskattelagen kan också lämnas på blanketter som Skatteförvaltningen har fastställt.

För deklaration av uppgifter för bl.a. vissa byggnader som används i näringsverksamhet har en särskild blankett (3A)-fastställts.

Om makar äger en fastighet tillsammans räcker det med en gemensam deklaration.

De korrigerade uppgifterna ska lämnas in till Skatteförvaltningen senast den dag som anges i anmälningsdelen. Om den skattskyldige korrigerar ett fastighetsbeskattningsbeslut skickas ett nytt beslut innan den första raten av fastighetsskatten förfaller till betalning.

Den som inte korrigerar uppgifter som ligger till grund för fastighetsbeskattningen anses ha deklarerat sina fastigheter enligt de uppgifter som står i utredningsdelen till fastighetsbeskattningsbeslutet (16 § 2 mom. i fastighetsskattelagen). Försummelse av deklarationsskyldigheten kan leda till skatteförhöjning med stöd av BFL (25 § 1 mom. i fastighetsskattelagen).

8.4 Skatteförhöjning

I 25 § i fastighetsskattelagen ingår en bestämmelse om skatteförhöjning. Enligt bestämmelsen ska det som föreskrivs om skatteförhöjning i BFL tillämpas på skatteförhöjningar. I praktiken betyder hänvisningen att bestämmelserna i 32 § i BFL ska tillämpas på skatteförhöjning. Med stöd av 32 § i BFL kan skatteförhöjning fastställas för den skattskyldige ifall denne försummar sin deklarationsskyldighet enligt 16 § i fastighetsskattelagen.

Förutom hänvisningen till lagen om beskattningsförfarande innehåller 25 § 1 mom. i fastighetsskattelagen en bestämmelse med stöd av vilken skatteförhöjning inte ska påföras om vissa i paragrafen föreskrivna villkor uppfylls. Enligt bestämmelsen påförs skatteförhöjning inte, om det i uppgifterna som den skattskyldige har lämnat för fastighetsbeskattningen finns fel som den skattskyldige rimligen inte kan antas ha varit medveten om.

Enligt förarbetet till fastighetsskattelagen kan tillämpning av bestämmelsen komma i fråga ifall fastighetsdatabasen innehåller föråldrade uppgifter om en gammal byggnad på grund av att renoveringar gjorts under årens lopp men inte uppdaterats i fastighetsdatabasen. Om byggnaden därtill har bytt ägare kan det vara svårt för den skattskyldige att upptäcka eller utreda felaktiga uppgifter (RP 6/2012 Regeringens proposition till riksdagen med förslag till lag om ändring av fastighetsskattelagen).

Vid bedömningen av förutsättningarna för skatteförhöjning beaktas som uppgifter lämnade av den skattskyldige i första hand de uppgifter som avses i 16 § i fastighetsskattelagen. Därtill beaktas uppgifter och handlingar som den skattskyldige har lämnat för verkställande av sin inkomstbeskattning eller om sin förmögenhet med stöd av BFL (25 § 2 mom. i fastighetsskattelagen). Enligt förarbetet till lagen avses med uppgifter som den skattskyldige lämnat in både de uppgifter som den skattskyldige uttryckligen har lämnat och de uppgifter som han inte har korrigerat (RP 6/2012).

8.5 Offentliga uppgifter om fastighetsbeskattningen

En bestämmelse om offentliga uppgifter om fastighetsbeskattningen ingår i lagen om offentlighet och sekretess i fråga om beskattningsuppgifter (1346/1999). Enligt 6 § 1 mom. 1 punkten i nämnda lag är följande uppgifter om fastighetsbeskattningen offentliga:

• fastighetsbeteckningen
• fastighetens kalkylerade fastighetsskatt
• den fastighetsskattskyldiges namn.

Ovan nämnda uppgifter är offentliga sådana de är när beskattningen slutförs och blir offentliga när fastighetsbeskattningen har slutförts (6 § 2 mom. i lagen om offentlighet och sekretess i fråga om beskattningsuppgifter). Uppgifterna finns att få hos Skatteförvaltningen utifrån fastighetsbeteckningen. Fastighetsuppgifter kan inte sökas enligt den fastighetsskattskyldiges namn.

8.6 Förhandsavgörande

Enligt fastighetsskattelagen kan Skatteförvaltningen på den skattskyldiges skriftliga ansökan meddela ett avgiftsbelagt förhandsavgörande som gäller fastighetsskatt. I ansökan ska sökanden precisera den fråga i vilken förhandsavgörande söks och lägga fram den utredning som behövs för att ärendet ska kunna avhöras. Om sökanden så begär ska ett lagakraftvunnet förhandsavgörande iakttas med bindande verkan på det sätt som bestäms i avgörandet (21 § i fastighetsskattelagen).

Enligt 26 § 3 mom. i fastighetsskattelagen ska ändring av förhandsavgörande ansökas genom besvär hos förvaltningsdomstolen. Besvärsrätt har den som ansökte om förhandsavgörande, Enheten för bevakning av skattetagarnas rätt och den kommun där fastigheten finns. Besvär ska anföras inom 30 dagar från delfåendet av förhandsavgörandet. Besvärstiden är densamma oavsett vem som framställer besvär. För Enheten för bevakning av skattetagarnas rätt och kommunen beräknas tidsfristen från att beslutet fattats. Det går emellertid inte att söka ändring genom besvär om beslutet inte innehåller något förhandsavgörande (26 § 4 mom. i fastighetsskattelagen).

Om högsta förvaltningsdomstolen beviljar besvärstillstånd får ändring i förvaltningsdomstolens beslut sökas genom besvär hos högsta förvaltningsdomstolen. Med stöd av BFL 85 a § kan besvär i fråga om förvaltningsdomstolens beslut om förhandsavgörande anföras inom 30 dagar från delfåendet.

9 Ändringar i fastighetsskatten

9.1 Sökande av ändring

Ändring av verkställd fastighetsbeskattning kan sökas genom skriftlig begäran om omprövning hos skatterättelsenämnden. Enligt 26 § 1 mom. i fastighetsskattelagen har endast följande rätt att söka ändring:

• den som är skattskyldig
• den som är ansvarig för betalningen av skatten
• Enheten för bevakning av skattetagarnas rätt
• den kommun där fastigheten finns.

Begäran om omprövning ska lämnas in till Skatteförvaltningen inom utsatt tid. Tidsfristen beror på vem som begär omprövning. Den skattskyldige eller någon annan som har rätt att söka ändring ska begära omprövning inom tre år från ingången av året efter det då beskattningen av den skattskyldige slutförts. Exempelvis ska begäran om omprövning som gäller fastighetsbeskattningsbeslut våren 2017 göras senast 31.12.2020. Enheten för bevakning av skattetagarnas rätt och kommunen ska begära omprövning inom fyra månader efter det att beskattningen av den skattskyldige har slutförts (64 § 1 mom. i BFL).

64 § 2 mom. i BFL innehåller en bestämmelse som har betydelse i sådana fall där Skatteförvaltningen fattar ett beslut om ändring av beskattningen nära slutet av en tidsfrist. Bestämmelsen säkerställer att den som har rätt att söka ändring har minst 60 dagar på sig att begära omprövning. Omprövning får dock alltid begäras inom 60 dagar från det att den skattskyldige har fått del av beslutet. Tidsfristen för Enheten för bevakning av skattetagarnas rätt och den kommun där fastigheten är belägen räknas från det att beslutet fattades.

Skatterättelsenämnden avgör i regel de begäranden om omprövning som gäller beskattningen. I avvikelse från huvudregeln kan dock Skatteförvaltningen avgöra en omprövningsbegäran som lämnats in av den skattskyldige eller av den som ansvarar för betalningen av skatten till den del som begäran godkänns (61 § i BFL).

9.2 Ändring av beskattningen på myndighetsinitiativ

Beskattningen kan också ändras på initiativ av myndigheten. Rättelsen kan göras till den skattskyldiges fördel eller nackdel. För rättelse av beskattningen antingen till den skattskyldiges fördel eller nackdel gäller emellertid bestämmelsen om att beskattningen inte kan rättas, om ärendet har avgjorts genom beslut på besvär (55 § och 56 § i lagen om beskattningsförfarande). Närmare bestämmelser om rättelse av beskattning på myndighetens initiativ ingår i 54–60 § i lagen om beskattningsförfarande.

Rättelse till den skattskyldiges fördel

En rättelse till den skattskyldiges fördel ska göras inom tre år från ingången av året efter det då beskattningen av den skattskyldige slutförts. Rättelsen kan göras om beskattningen innehåller ett fel som lett till att den skattskyldige påförts för mycket skatt (55 § i BFL).

Rättelse till den skattskyldiges nackdel

Beskattningen kan rättas även till den skattskyldiges nackdel. Detta förutsätter att den skattskyldige delvis eller helt och hållet blivit obeskattad eller på annat sätt undgått en föreskriven skatt (56 § 1 mom. i BFL). Rättelse av beskattningen till den skattskyldiges nackdel ska göras inom tre år efter det då beskattningen av den skattskyldige slutförts (56 § 2 mom. i BFL).

Beskattningen rättas inte, om Skatteförvaltningen har utrett och uttryckligen avgjort ärendet. Beskattningen kan dock rättas, om avgörandet i ärendet har baserat sig på en felaktig eller bristfällig utredning eller det i ärendet har framkommit en sådan ny utredning som kunde ha inverkat på avgörandet i ärendet. Ett skrivfel, ett räknefel eller något annat därmed jämförbart fel kan rättas. Beskattningen rättas inte om ärendet har avgjorts genom ett beslut på besvär.

Enligt 25 § 4 mom. i fastighetsskattelagen behöver rättelse av beskattningen till den skattskyldiges nackdel inte verkställas, om den skatt som inte påförts är obetydlig och om inte kravet på jämlikhet vid beskattningen eller någon annan orsak kräver att beskattningen rättas. Sådana mindre felaktigheter i fråga om redan verkställd fastighetsbeskattning, som har en obetydlig inverkan på skatteinkomsterna och som det skulle medföra oskäliga administrativa kostnader att rätta, behöver enligt bestämmelsen inte rättas.

Om den skattskyldige har avlidit ska rättelsen av beskattningen avse dödsboet. Beskattningen rättas inte om tidsfristen som föreskrivs i 56 § har gått ut.

Tidsfristen för rättelse/tidsfristen för fastställande av skatt på myndighetsinitiativ kan förlängas genom beslut av Skatteförvaltningen (56 a §, 56 b § och 56 c § i BFL). I praktiken tillämpas mest 56 a § i BFL vid fastighetsbeskattningen. I det följande berättas närmare om förutsättningarna för tillämpning av 56 a §, 56 b § och 56 c § i BFL.

Fortsatt tidsfrist för rättelse av beskattningen

Enligt 56 a § i BFL kan Skatteförvaltningen låta tidsfristen enligt 56 § för rättelse av beskattningen omfatta ytterligare ett år, om

1. en kontrollåtgärd har inletts exceptionellt sent på grund av uppgifter som lämnats av en annan myndighet eller fåtts någon annanstans ifrån eller kontrollåtgärden kräver myndighetssamarbete,
2. den skattskyldige har lämnat en anmälan eller en annan utredning som gäller saken exceptionellt sent eller den skattskyldige som är föremål för kontrollåtgärden försvårar avsevärt utförandet av kontrollåtgärden.

Beslutet om fortsatt tidsfrist för rättelse av beskattningen ska fattas av Skatteförvaltningen innan tiden för rättelse enligt 56 § löper ut och delges på det sätt som föreskrivs i 26 c § i BFL.  Om Skatteförvaltningen har fått de uppgifter som avses i 1 punkten eller den anmälan eller en annan utredning som avses i 2 punkten innan tidsfristen för rättelse enligt 56 § löper ut, kan beslutet ändå fattas inom 60 dagar från det att uppgifterna, anmälan eller andra utredningar har tagits emot.

Förlängd tidsfrist för rättelse av beskattningen

Enligt 56 b § i BFL kan beskattningen oberoende av tidsfristen för rättelse enligt 56 § rättas till den skattskyldiges nackdel inom sex år från ingången av året efter skatteårets utgång till den del som rättelsen av beskattningen grundar sig på

1. rättelse av internprissättning enligt 31 §,
2. ett arrangemang som gäller företags- eller finansieringsstrukturer mellan parter i en intressegemenskap enligt 31 §, eller
3. sådana uppgifter som inverkar på den skattskyldiges beskattning och som har fåtts vid annat internationellt utbyte av information än automatiskt utbyte av information.

Rättelse av beskattningen till följd av brott

Enligt 56 c § i BFL kan beskattningen rättas till den skattskyldiges nackdel oberoende av tidsfristen för rättelse enligt 56 § inom ett år från utgången av det kalenderår under vilket åklagaren har väckt åtal i ett brottmål som avses i 29 kap. 1–3 § i strafflagen (39/1889).

Skatteförvaltningen rättar ett beslut som avses i 1 mom. till den del åklagaren har återkallat åtalet eller åtalet har förkastats genom en dom eller ett beslut som vunnit laga kraft eller avvisats utan prövning. Vid förfarandet iakttas vad som i 55 § föreskrivs om rättelse av beskattningen till den skattskyldiges fördel.

Rättelse av beskattningen till följd av brott kan riktas mot en juridisk person, om en fysisk person som handlat för den juridiska personens räkning åtalas för ett brott som avses i 1 mom.

Följdändring

Om beskattningen har ändrats på ett sätt som påverkar beskattningen för ett annat skatteår eller hos en annan skattskyldig, ska Skatteförvaltningen enligt 75 § 1 mom. i lagen om beskattningsförfarande ändra också beskattningen för det andra berörda skatteåret eller den andra berörda skattskyldige på ett sätt som motsvarar ändringen (följdändring), utom i det fall att ändringen av någon särskild orsak är oskälig. Om t.ex. fastighetsskatt har påförts person A trots att person B är fastighetens korrekta ägare, kan Skatteförvaltningen utifrån ovan nämnda bestämmelse rätta beskattningen för både den som begärt omprövning, dvs. person A, och fastighetens korrekta ägare, dvs. person B.

Innan en följdändring görs ska den skattskyldige om möjligt ges tillfälle att bli hörd. Om det är uppenbart onödigt behöver den skattskyldige dock inte höras (75 § 1 mom. i BFL). Enligt 78 § 1 mom. i lagen om beskattningsförfarande görs följdändringar även om förutsättningarna saknas för rättelse av beskattningen. I praktiken innebär detta t.ex. att en följdändring kan göras oavsett de fastställda tidsfristerna för rättelsen.

9.3 Besvär

Ändring i ett beslut på ett rättelseyrkande söks genom besvär hos förvaltningsdomstolen. Enligt 26 § 3 mom. i fastighetsskattelagen ska besvärsskriften riktas till den förvaltningsdomstol till vars domkrets den skattskyldiges hemkommun hör. Om ärendet gäller personer som behandlas som makar enligt inkomstskattelagen men bor i kommuner som inte tillhör domkretsen för samma förvaltningsdomstol ska ändring i skatterättelsenämndens beslut sökas hos den förvaltningsdomstol som föreskrivs i bestämmelserna i 26 § 3 mom. i fastighetsskattelagen.

Lagen om beskattningsförfarande innehåller mer detaljerade bestämmelser om besvär hos förvaltningsdomstol. I lagen om beskattningsförfarande föreskrivs bl.a. inom vilken tid besvär ska lämnas in till förvaltningsdomstolen. Enligt 67 § i BFL beror besvärstiden för besvär till förvaltningsdomstolen på vem som anför besvär. Den skattskyldige och den som ansvarar för betalningen av skatten kan anföra besvär inom 60 dagar från delfående av ett beslut med anledning av begäran om omprövning. Besvärstiden för Enheten för bevakning av skattetagarnas rätt och kommunen räknas från det att beslutet fattades.

Om högsta förvaltningsdomstolen beviljar besvärstillstånd får ändring i förvaltningsdomstolens beslut sökas genom besvär hos högsta förvaltningsdomstolen (70 § 1 mom. i lagen om beskattningsförfarande). Besvärstillstånd ska beviljas om något av kriterierna i 70 § 2 mom. i BFL uppfylls. Ett beslut av förvaltningsdomstolen får överklagas genom besvär endast om högsta förvaltningsdomstolen beviljar besvärstillstånd (70 § 1 mom. i lagen om beskattningsförfarande). Besvär ska anföras inom 60 dagar från delfåendet av förvaltningsdomstolens beslut (71 § i lagen om beskattningsförfarande).

10 Särskilda stadganden

10.1 Ansvar för skatt

Om skatteansvaret gäller i tillämplig utsträckning lagen om beskattningsförfarande och lagen om skatteuppbörd (36 § i fastighetsskattelagen). Den som ansvarar för fastighetsskatten har också rätt att anföra besvär över den. Delägare i ett dödsbo ansvar för den fastighetsskatt som påförts dödsboet. Bolagsmän i ett öppet bolag och ansvariga bolagsmän i ett kommanditbolag ansvarar för bolagets fastighetsskatt.

Fastighetsskatten tas inte ut hos beskattningssammanslutningen, utan respektive delägare har i proportion till sin ägarandel ansvaret för den fastighetsskatt som fastställs för beskattningssammanslutningen. Eventuella avtal om delning av besittning påverkar inte fastighetens ägarförhållanden. Också efter en delning av besittningen står respektive delägares äganderätt i proportion till ägarandelen i fastigheten som helhet och inte i någon viss del av fastigheten även om besittningen delats genom ett avtal.

I 36 § 2 mom. i fastighetsskattelagen ingår en specialbestämmelse om utvidgat ansvar för fastighetsskatten. Om fastighetsskatten har debiterats men inte betalats för det skatteår då äganderätten till fastigheten enligt avtal överfördes, ansvarar enligt det nämnda momentet även den nya ägaren eller med ägare likställda innehavaren för skatten.

10.2 Befrielse från skatt

Fastighetsskatt ska i enlighet med bestämmelserna i fastighetsskattelagen tas ut hos alla fastighetsskattepliktiga fastighetsägare. Man kan exempelvis inte befria vissa skattskyldiga i förväg från betalning av skatten. Lagen om skatteuppbörd kan dock tillämpas på fastighetsskatten. Befrielse från skatt kan ansökas endast i enskilda fall och inte förrän fastighetsskatten debiterats. Befrielse kan beviljas endast om förutsättningarna i 50 § i lagen om skatteuppbörd uppfylls.

Befrielse från fastighetsskatt beviljas av antingen kommunen eller skatteuppbördsmyndigheten. Kommunen kan bevilja befrielse i de fall där kommunen har rätt att avgöra beskattningen (51 §. i lagen om skatteuppbörd). Om kommunen inte har förbehållit sig beslutsrätten fattar skatteuppbördsmyndigheten beslutet om befrielse från skatt (52 § i lagen om skatteuppbörd).

11 Skatteuppbörd

Uppbörd, indrivning och återbäring av fastighetsskatt verkställs enligt bestämmelserna i lagen om skatteuppbörd eller enligt vad som föreskrivs eller besluts med stöd av denna lag (28 § i fastighetsskattelagen). Skatteförvaltningen är skatteuppbördsmyndighet. Även vid redovisning av fastighetsskatt till kommunerna iakttas i tillämplig utsträckning bestämmelserna i lagen om skatteuppbörd (31 § i fastighetsskattelagen).

12 Avdragsgillhet vid inkomstbeskattningen

Enligt fastighetsskattelagen ges separata bestämmelser om fastighetsskattens avdragsgillhet vid inkomstbeskattningen (40 § i fastighetsskattelagen). Dessa bestämmelser ingår i lagen om beskattning av inkomst av näringsverksamhet (360/1968), inkomstskattelagen för gårdsbruk (543/1967) och inkomstskattelagen (1535/1992). Bestämmelserna om avdrag av fastighetsskatt finns i

• 31 § 3 mom. i inkomstskattelagen
• 8 § 1 mom. 15 punkten i lagen om beskattning av inkomst av näringsverksamhet
• 6 § 1 mom. 13 punkten i inkomstskattelagen för gårdsbruk.

Enligt dessa paragrafer är fastighetsskatten avdragsgill till den del fastigheten används för näringsverksamhet, jord- eller skogsbruk eller annat inkomstförvärv. Om fastigheten används bara delvis för inkomstförvärv är skatten avdragsgill i proportion till denna andel.

Inkomstskattelagstiftningen har inga särskilda bestämmelser om periodisering av avdragsgill fastighetsskatt. På periodiseringen tillämpas de allmänna bestämmelserna i respektive lag. Vid beskattning enligt inkomstskattelagen eller inkomstskattelagen för gårdsbruk dras fastighetsskatten av enligt kassaprincipen från inkomsten för det skatteår när fastighetsskatten betalats.

Däremot är prestationsprincipen huvudregel i lagen om beskattning av inkomst av näringsverksamhet. Enligt högsta förvaltningsdomstolens avgörande HFD 1981-II-524 uppkom skyldighet att betala gatuavgift först när kommunstyrelsen fastställde och debiterade gatuavgiften. Samma periodiseringsregel lämpar sig även för avdrag av fastighetsskatt. Därmed dras den fastighetsskatt som fastställts för ett företag av från intäkterna för den räkenskapsperiod under vilken skatten debiteras.

Fastighetsskatten dras av från inkomsterna från den inkomstkälla som fastigheten använts för. Om en fastighet ägs av ett dödsbo, en fastighetssammanslutning eller en näringssammanslutning dras fastighetsskatten av vid beräkningen av sammanslutningens inkomster, inte vid beskattningen av delägarna.

ledande skattesakkunnig Tero Määttä

överinspektör Jaana Kuisma

Bilaga

Ödekyrkor, slott och fästningar etc. som befriats från skatt (pdf)