Muntlig förhandling vid förvaltningsdomstolarna

Denna anvisning ersätter Skatteförvaltningens anvisning Anvisning om skattebesvärsförfarandet.

1 Allmänt

1.1 Anvisningens innehåll och syfte

I denna anvisning behandlas Skatteförvaltningens förfaranden samt dess olika enhe-ters och tjänstemäns ställning vid muntlig förhandling av skattebesvär hos förvalt-ningsdomstolarna eller högsta förvaltningsdomstolen (nedan förvaltningsdomstol). Anvisningen tar inte ställning till de allmänna förutsättningarna för muntlig förhandling eller de omständigheter som hör till förvaltningsdomstolarnas processledning.

Anvisningen är i första hand avsedd för sådana tjänstemän inom Skatteförvaltningen som deltar i den muntliga förhandlingen hos en förvaltningsdomstol. Syftet är att för-tydliga enheternas och tjänstemännens ställning och uppgifter vid verkställandet av muntlig förhandling.

Förfarandena i samband med den muntliga förhandlingen har behandlats också i Skatteförvaltningens anvisning av 15.12.2010 om skattebesvärsförfarandet, dnr 1207/38/2010 (punkt 2.5).

1.2 Grunderna för och syftet med muntlig förhandling

Muntlig förhandling utgör en del av handläggningen av ett skattebesvärsärende vid en förvaltningsdomstol. Bestämmelser om verkställandet av muntlig förhandling finns i 37 och 38 § i förvaltningsprocesslagen (FörvPrL). I 8 kapitlet finns närmare be-stämmelser om förfarandet. Med stöd av hänvisningsbestämmelserna i FörvPrL till-lämpas på den muntliga förhandlingen även flera bestämmelser i rättegångsbalken (RB) som reglerar allmänna domstolar. Till denna anvisning har fogats en tabell över de centrala bestämmelserna om muntlig förhandling i FörvPrL och RB.

Muntlig förhandling hålls för att ett ärende ska kunna utredas (FörvPrL 37.1 §). Muntlig förhandling kan vara nödvändig också för att garantera en rättvis rättegång. Vid sidan om skriftliga utredningar är muntlig förhandling ett sätt som en förvaltningsdomstol kan anlita för att få information om ett ärende. Vid muntlig förhandling får för-valtningsdomstolen en muntlig utredning av fallet. Förvaltningsdomstolen beslutar om muntlig förhandling ska hållas och den också leder förhandlingen.

Parterna i beskattningsprocessen kan begära att förvaltningsdomstolen verkställer en muntlig förhandling. Förvaltningsdomstolen ska hålla muntlig förhandling om en en-skild part begär det (FörvPrL 38.1 §). Med andra ord, om den skattskyldige yrkar att muntlig förhandling ska hållas, ska förvaltningsdomstolen i princip verkställa en munt-lig förhandling. En parts begäran om muntlig förhandling kan avslås, om yrkandet lämnas utan prövning eller omedelbart förkastas eller om muntlig förhandling med hänsyn till ärendets art eller av någon annan orsak är uppenbart onödig. Skattebe-svärsärenden är ofta till sin karaktär sådana att de kan handläggas skriftligen från början till slut.

Muntlig förhandling begärs i allmänhet av en enskild part. Det kan också vara myn-dighetsparten som begär muntlig förhandling eftersom myndigheten anser att det är nödvändigt för att ett ärende ska kunna utredas (FörvPrL 37 §).

Domstolen avgör ärendet på basis av såväl muntliga som skriftliga utredningar. Munt-lig förhandling i skatteärenden hålls i allmänhet bakom lyckta dörrar, eftersom uppgif-terna som behandlas är sekretessbelagda (11 § i lagen om offentlighet vid rättegång i förvaltningsdomstolar).

1.3 Parterna och övriga deltagare i muntlig förhandling

I muntlig förhandlig vid en förhandlingsdomstol kan delta parter, parternas represen-tanter, sakkunniga, vittnen och övriga personer som domstolen åberopat. Parterna i ett skattebesvärsärende är den skattskyldige och från Skatteförvaltningens sida En-heten för bevakning av skattetagarnas rätt.  

Enheten för bevakning av skattetagarnas rätt har en liknande ställning i muntlig för-handling som när ärendet handläggs skriftligen. Övriga enheter inom Skatteförvalt-ningen kallas i allmänhet inte till muntlig förhandling (se 2 och 24 § i L om Skatteför-valtningen, 69 § i L om beskattningsförfarande och 36 § i FörvPrL). Tjänstemän i öv-riga enheter kan delta i muntlig förhandling i egenskap av biträde, vittne eller sakkun-nig såsom beskrivs nedan.  

1.4 Laga förfall vid muntlig förhandlig

Den part som har kallats in ska meddela omedelbart om han får laga förfall att delta i muntlig förhandling (FörvPrL 78.1 §). Med laga förfall avses sjukdom eller avbrott i den allmänna samfärdseln (RB 12:28–29). Om den som har kallats in anmäler något annat förhinder, ska domstolen pröva om detta kan godkännas som laga förfall. Om hindret godkänns som laga förfall, ska förvaltningsdomstolen sätta ut en ny behand-lingsdag för muntlig förhandling eller besluta att den ställs in (RB 12:30).

2 Muntlig förhandling

2.1 Faserna av muntlig förhandling

Innehållet i och omfattningen av muntlig förhandling avgörs enligt ärendet. Ibland kan muntlig förhandling bestå av en enskild vittnesutsaga som tas emot för att utreda en-skilda fakta, ibland kan en part ges tillfälle att yttra sig muntligt om ärendet.

En omfattande muntlig förhandling kan innehålla olika faser, t.ex. förberedande munt-lig förhandling, första partsutsagor, hörande av vittnen och sakkunniga, hörande av parterna samt avslutande partsutsagor.

2.2 Beredande muntlig förhandling

En muntlig förhandling kan begränsas så att den endast omfattar en del av ärendet, så att endast parternas uppfattningar utreds eller så att endast muntlig bevisning tas emot eller på något annat motsvarande sätt (FörvPrL 37.2 §).

Den beredande muntliga förhandlingen vid en förvaltningsdomstol (förberedelse-sammanträde) är ett sammanträde där domstolen kallar in åtminstone parterna. I för-beredelsesammanträdet kan man diskutera t.ex. om vilka personer som bör höras vid den muntliga förhandlingen som vittne eller sakkunnig. Det är också möjligt att be-gränsa vilka frågor som behandlas under den egentliga muntliga förhandlingen.

Förberedelsesammanträde ordnas ofta i omfattande ärenden. Då är det ofta nödvän-digt att innan den muntliga förhandlingen kartlägga huvudteman i processen, föremå-let i tvistemålet samt behovet av muntlig bevisning och dess omfattning.

2.3 Hörande av parter

Den som är part i målet eller dennes lagliga företrädare får inte höras som vittne. Ett skatteombud är den lagliga företrädaren för Enheten för bevakning av skattetagarnas rätt. Ett skatteombud får således inte höras som vittne. En part kan höras under san-ningsförsäkran om sådana omständigheter som är av särskild betydelse för avgöran-det av saken (i skattebesvärsärenden i praktiken den skattskyldige) (FörvPrL 39.2 §). I övrigt tillämpas på hörandet av parter under sanningsförsäkran i tillämpliga delar RB 17:62–65 (FörvPrL 39.3 §). På basis av denna hänvisningsbestämmelse kan det i princip vara möjligt att även skatteombud hörs under sanningsförsäkran.  

En part kan vid behov höras muntligen även i syfte att utreda ärendet. Parterna ska i regel närvara under hela den muntliga förhandlingen, så att de kan kommentera, ar-gumentera och diskutera ärendet. Förvaltningsdomstolen leder den utredning som ges.

2.4 Hörande av vittnen

Under den muntliga förhandlingen kan man även höra vittnen. Om en skriftlig vittnes-berättelse av privat natur åberopas i ärendet, ska vittnet höras muntligen förutsatt att detta inte är onödigt eller att det inte föreligger särskilda hinder för det (FörvPrL 39.1 §). Om hörande av vittnen gäller i övrigt i tillämpliga delar RB 17:18–39.

Förvaltningsdomstolen beslutar vilka vittnen som ska höras i den muntliga förhand-lingen. Parterna kan åberopa sina egna vittnen, men ingendera parten har en katego-risk rätt att höra ett visst vittne. I skattebesvärsfrågor är det den skattskyldige och Enheten för bevakning av skattetagarnas rätt som åberopar vittnen. Förvaltnings-domstolen kan också på eget initiativ besluta att en person ska höras som vittne.

Vittnena är inne i rättssalen endast under sin egen bevisning. Vittnesförhöret ska in-ledas av den part som har åberopat vittnet, om inte domstolen bestämmer något an-nat.

Vittnet ska avge sin berättelse självmant och i ett sammanhang samt vid behov be-svara frågor. Om ett vittne vägrar att besvara en fråga, ska vittnet också nämna grunderna för sin vägran.  Bestämmelser om rätten att undandra sig vittnesmål finns i RB 17:20-25.

Om en tjänsteman inom Skatteförvaltningen har åberopats som vittne, är han skyldig att yppa de omständigheter som han vet och som kan påverka avgörandet. Enligt RB 17:23 får en tjänsteman dock inte vittna om sådant som han i egenskap av tjänsteman är skyldig att hemlighålla. Samma bestämmelse tillämpas också i skattebe-svärsprocessen. När bestämmelsen tolkas ska man dock iaktta att den skattskyldige har rätt att som part ta del av en myndighetshandling som kan eller har kunnat påver-ka behandlingen av ärendet, även om handlingen inte är offentlig (11 § i L om offent-lighet i myndigheternas verksamhet och 9 § i L om offentlighet vid rättegång i förvalt-ningsdomstolar). Dessutom ska man observera att en muntlig förhandling i beskatt-ningsfrågor hålls inom lyckta dörrar (11 § i L om offentlighet vid rättegång i förvalt-ningsdomstolar).

Regleringen ovan betyder i praktiken följande: Om en utomstående skattskyldigs be-skattningsuppgifter kan påverka det ärende som är under behandling, är skattetjäns-temannen som hörs som vittne skyldig att i den muntliga förhandlingen yppa de om-ständigheter som han vet. I sista hand beslutar förvaltningsdomstolen om tjänste-mannen måste besvara en fråga om någon annan skattskyldig än den som är part i rättegången. I oklara fall kan den som hörs som vittne fråga ordföranden om han kan besvara frågan utan att bryta mot sin tystnadsplikt.

2.5 Hörande av sakkunnig

I den muntliga förhandlingen kan även sakkunniga höras (FörvPrL 37.1 och 40 §). Domstolen kan använda detta utredningssätt efter eget övervägande. Parterna - dvs. den skattskyldige eller Enheten för bevakning av skattetagarnas rätt - kan begära att en sakkunnig ska höras. Om en part åberopar en sakkunnig, tillämpas på denne samma bestämmelser som gäller vittnen.

Förvaltningsdomstolen kan också självmant inhämta utlåtande av en enskild sakkun-nig om frågan kräver särskild sakkunskap. Detta är dock sällsynt i beskattningsfrågor.

2.6 Protokollföring och ljudupptagning

Bestämmelser om protokollföring och ljudupptagning vid muntlig förhandling finns i FörvPrL 45–47 §. Vid en muntlig förhandling förs protokoll i vilket ska antecknas de personer som deltagit i förhandlingen, ärendet och andra sådana uppgifter samt de yrkanden som har framställts under förhandlingen, de beslut som har fattats och en redogörelse för förhandlingens övriga förlopp.

Vid hörande av vittnen eller sakkunniga eller vid hörande av parter under sannings-försäkran (i praktiken den skattskyldige) ska utsagan tas upp på fonetisk väg. I prak-tiken gör man ofta så att den muntliga förhandlingen spelas in i sin helhet. Är ljudupp-tagning inte möjlig eller om det är uppenbart onödigt att på fonetisk väg ta upp en ut-saga på grund av att den är kort, ska i protokollet ordagrant antecknas vad som har berättats i saken.

En inspelad utsaga ska skrivas ut om förvaltningsdomstolen anser att det behövs. Ljudupptagningen får kopieras eller skrivas ut också om en part eller någon annan begär det. Ljudupptagningen ska bevaras i minst sex månader från det saken avgjor-des. Om ändring har sökts genom besvär, ska upptagningen dock bevaras tills saken har avgjorts och avgörandet vunnit laga kraft.

3 Skatteförvaltningens tjänstemän och deras ställning i den muntliga förhandlingen

3.1 Skatteombud och övriga förvaltningstjänstemän

Ett skatteombud som utsetts att sköta en muntlig förhandling är på basis av sin ställ-ningsfullmakt den lagliga företrädaren av Enheten för bevakning av skattetagarnas rätt. Flera skatteombud kan delta samtidigt i en muntlig förhandling. Så här görs t.ex. då ärendet omfattar flera skatteslag. Då är alla skatteombud rättsbevakningsenhetens lagliga företrädare.

Övriga förvaltningstjänstemän som deltar i muntlig förhandling - t.ex. skatterevisorer eller skattesakkunniga - kan delta i den muntliga förhandlingen i egenskap av biträde, vittne eller sakkunnig. Även den skattskyldige kan åberopa en förvaltningstjänsteman till vittne för sina iakttagelser vid t.ex. skatterevision. I sådana fall kan tjänstemannen som åberopats till vittne delta i den muntliga förhandlingen enbart som vittne. Dess-utom kan förvaltningsdomstolen på basis av sin processledningsmakt skicka en kal-lelse till muntlig förhandling t.ex. till den förvaltningstjänsteman som fattat beskatt-ningsbeslutet.

Då en tjänsteman deltar i muntlig förhandling på basis av sin tjänsteställning, är han skyldig att hålla sig till sanningen under tjänsteansvar. I detta avseende har det ingen betydelse vilken roll tjänstemannen har i förhandlingen.  

En tjänsteman som deltar i muntlig förhandling såsom biträde, vittne eller sakkunnig antingen på förvaltningsdomstolens eller rättsbevakningsenhetens begäran handlar på basis av sin tjänsteställning och sköter således ett tjänsteuppdrag. Det är fråga om tjänsteuppdrag även i sådana fall där den skattskyldige åberopar till vittne eller sakkunnig en tjänsteman som innehar en tjänst inom Skatteförvaltningen. Det är fråga om tjänsteuppdrag även i sådana fall där den skattskyldige åberopar till vittne eller sakkunnig en tjänsteman som innehar en tjänst inom Skatteförvaltningen.

3.2 Biträde

Skatteförvaltningens tjänstemän kan biträda skatteombud vid muntliga förhandlingar. Enheten för bevakning av skattetagarnas rätt väljer själv sina biträden. Den som deltar i muntlig förhandling i egenskap av biträde har vanligen som uppgift att ta hand om handlingar, söka information ur dem samt sköta övriga biträdesuppgifter. Ett biträde kan också komplettera rättsbevakningsenhetens talan genom att ställa eller besvara preciserande frågor under den muntliga förhandlingen.   

Muntlig förhandling ordnas ofta i situationer där det beskattningsbeslut i vilket ändring söks grundar sig på skatterevision. Den som utfört skatterevisionen är i allmänhet bäst insatt i alla omständigheter som behandlats i skatterevisionsberättelsen och han känner till alla utredningar och bevis som getts. Det primära syftet med muntlig för-handling är att få ärendet utrett. För att nå detta syfte är det ofta ändamålsenligt att skatterevisorn biträder rättsbevakningsenheten (skatteombudet).

Rättsbevakningsenheten anmäler biträdet till förvaltningsdomstolen så snart som möjligt efter att beslutet om att verkställa muntlig förhandling har fattats. Biträdet ska dock alltid åberopas inom den tidfrist som förvaltningsdomstolen eventuellt nämnt i kallelsen.

3.3 Vittne

Skatteförvaltningens tjänstemän kan också vara vittne inför en förvaltningsdomstol. Då är det i allmänhet fråga om bevisningsfrågor som måste utredas till förvaltnings-domstolen. Utredningen kan gälla en eller flera enskilda omständigheter.

Förvaltningsdomstolen beslutar vilka omständigheter som kräver ytterligare utredning, dvs. fastställer bevisningsteman (begränsar bevisningen). Den som har åberopats till vittne ska bekanta sig med bevisningstemat och återkalla alla relevanta fakta i minnet. I den muntliga förhandlingen kan vittnet använda anteckningar, men själva vittnesutsagan ges muntligen och fritt formulerat genom att besvara frågor.  

Förvaltningsdomstolen, den skattskyldige eller Enheten för bevakning av skattetagar-nas rätt kallar till muntlig förhandling den person som de åberopat som vittne.  I en kallelse som förvaltningsdomstolen skickat ska nämnas i vilket ärende vittnet hörs, vem som åberopat honom som vittne, skyldigheten att närvara (laga förfall, konse-kvenserna av utevaro) samt hur kostnaderna kommer att ersättas. Kallelsen skickas mot mottagningsbevis eller genom stämningsdelgivning. Om rättsbevakningsenheten åberopar som vittne en tjänsteman inom Skatteförvaltningen, är det rättsbevaknings-enheten som kallar in vittnet.

3.4 Sakkunnig

En tjänsteman inom Skatteförvaltningen kan kallas till muntlig förhandling vid en för-valtningsdomstol även som sakkunnig i en specialfråga. Sakkunniga hörs enligt samma principer som vittnen.  

4 Ersättning av kostnader

En part är skyldig att ersätta en annan parts rättegångskostnader helt eller delvis, om det särskilt med beaktande av avgörandet i ärendet är oskäligt att denne själv får bära sina rättegångskostnader (FörvPrL 74 §). Enheten för bevakning av skattetagarnas rätt kräver i allmänhet endast av särskilda skäl att motparten ska ersätta Skat-teförvaltningens kostnader för muntlig förhandling.

Ett vittne har rätt att få skälig ersättning för nödvändiga kostnader för resa och uppe-hälle samt för ekonomisk förlust (FörvPrL 49 §). Ersättning betalas av statens medel till ett vittne som besvärsmyndigheten självmant har kallat in liksom även till ett vittne som åberopats av staten i dess egenskap av part. En part ska betala ersättning till ett vittne som han själv har åberopat (FörvPrL 49.3 §). Närmare bestämmelser om er-sättning av vittneskostnader av statens medel finns i lagen och förordningen om be-stridande av bevisningskostnader med statens medel. Till en sakkunnig betalas av statens medel skäligt arvode för arbete samt ersättning för nödvändiga kostnader (FörvPrL 50.1 §).

I ett beskattningsärende kan den skattskyldige beviljas rättshjälp endast av särskilt vägande skäl (6.2 § i rättshjälpslagen). Ersättningarna till ett vittne som har åberopats av en part som beviljats rättshjälp betalas av statens medel (4.2 § och 18.4 § i rätts-hjälpslagen samt L om bestridande av bevisningskostnader med statens medel).

De ovan nämnda principerna betyder i praktiken följande: Skatteförvaltningen betalar resekostnadsersättningar till sådana biträden, vittnen eller sakkunniga som åberopats av Enheten för bevakning av skattetagarnas rätt. Kostnadsersättningarna betalas en-ligt tjänstekollektivavtalet. Ersättningarna betalas av den enhet inom Skatteförvalt-ningen där tjänstemannen arbetar. Enheten för bevakning av skattetagarnas rätt be-talar resekostnaderna för skatteombuden. Deltagande i muntliga förhandlingar hör till tjänsteuppdragen av den som rättsbevakningsenheten åberopat som biträde, vittne eller sakkunnig och av den anledningen behöver denne i allmänhet inte ersätta andra kostnader.

En tjänsteman som innehar en tjänst inom Skatteförvaltningen och som den skatt-skyldige åberopat till vittne eller sakkunnig sköter ett tjänsteuppdrag. I sista hand är det förvaltningsdomstolen som beslutar vilka vittnen eller sakkunniga som ska höras under förhandlingen. Huvudregeln är att parten (i detta sammanhang den skattskyldi-ge) bör med stöd av FörvPrL 49.3 § betala ersättning till ett vittne eller en sakkunnig som han åberopat. Eftersom det är fråga om en tjänsteinnehavares tjänsteuppdrag är det i allmänhet ändamålsenligt att Skatteförvaltningen ersätter tjänstemannens sed-vanliga resekostnader enligt tjänstekollektivavtalet. Även i dessa situationer ska er-sättningarna betalas av den enhet inom Skatteförvaltningen där tjänstemannen arbe-tar. Om kostnaderna uppgår till ovanligt höga belopp eller det finns andra skäl, följer man huvudregeln. Då ska den skattskyldige ersätta kostnaderna till ett vittne eller en sakkunnig som han åberopat. I dessa fall kan också de ovan nämnda bestämmelser-na i rättshjälpslagen och i lagen om bestridande av bevisningskostnader med statens medel bli tillämpliga.   

Generaldirektör Mirjami Laitinen

Skatteöverombudsman Timo Räbinä

Bilaga

Processuellt ärende Lagrum
Verkställande av muntlig förhandling och kallelse av deltagarna
Verkställande av muntlig förhandling FörvPrL 37.1 § och 38.1 §
Begränsning av ärendet som behandlas vid muntlig förhandling FörvPrL 37.2 §
Skyldigheten att precisera vilket ärende som ska behandlas under muntlig förhandling FörvPrL 38.3 §
Kallelse till muntlig förhandling FörvPrL 43 §

Hörande av part
Hörande av part FörvPrL 39.2 §
Hörande av part som vittne (förbjudet) RB 17:18.1
Hörande av part under
sanningsförsäkran
FörvPrL 39.2 § och RB 17:61–65 (och hänvisningsbestämmelse i 17:65)
En parts utevaro FörvPrL 44 §

Hörande av vittnen
Kallelse till vittne FörvPrL 43.3 §
Hörande av vittne FörvPrL 39.1 och 39.3 § samt RB 17:18–39
Skriftlig vittnesberättelse av privat natur FörvPrL 39.1, andra meningen

Hörande av sakkunniga
Kallelse till sakkunnig FörvPrL 43.3 §
Hörande av sakkunnig FörvPrL 40 § och RB 17:46.2 och 17:47–48 samt 17:49–52

Ersättning för vittneskostnader och sakkunnigas kostnader 
Ersättning för sakkunnigas kostnader FörvPrL 50.1 §