1. Datateknik införs vid Skatteförvaltningen

Allting började med hålkort

Datateknik infördes för första gången vid Skatteförvaltningen 1947, då de första hålkortsmaskinerna togs i bruk vid Helsingfors skatteberedningsverk. Hålkorten, på vilka data sparades genom perforering, mångdubblade prestandan jämfört med de gamla arbetsrutinerna som byggde på papper, penna och kalkylator. Fram till 1960 skaffade Skatteförvaltningen fem hålkortsmaskiner till olika delar av landet.

Den första egentliga datorn, IBM 1401, togs i bruk vid Skatteförvaltningen i Helsingfors 1961, och fram till mitten av 1960-talet byggdes ett nätverk som bestod av sju datacentraler. Datacentralerna skötte skattebyråernas kalkyluppgifter, kontrollerade betalningar samt bland annat förhandsifyllda skattedeklarationer och producerade skatteböcker. Automatisk databehandling (adb) blev en väsentlig del av beredningen och verkställandet av beskattningen.

På 1960-talet planerade man att centralisera datatekniken inom statsförvaltningens olika sektorer till Statens datorcentral (VTKK), och även Skatteförvaltningens datacentral överfördes till VTKK 1968. Därefter insåg man dock relativt snabbt att beskattningen krävde separat planerings- och programmeringsarbete. Därför började Skattestyrelsen, som inrättats 1970, anställa planerare på nytt, och stegvis tog Skatteförvaltningen allt mer över utvecklingen av sin datateknik.

År 1984 fattade finansministeriet ett principbeslut om att beskattningens ADB-funktioner skulle överföras från VTKK till Skatteförvaltningen. Den databehandling som beskattningen krävde hade blivit så omfattande att det inte längre var ekonomiskt att sköta den via VTKK. Skatteförvaltningen använde dock också VTKK:s tjänster ända till 1990-talet.

”Adb-kaoset” och lärdomarna av det

”Under 1990 blev Skatteförvaltningens automatiska databehandling ett allmänt samtalsämne.” (Skattestyrelsens årsberättelse 1990)

Beskattningen 1989 borde ha blivit klar fram till slutet av oktober 1990, så att skatteåterbäringarna och kvarskatterna skulle ha gått till betalning i december på normalt sätt. Sommaren 1990 började det dock sippra ut information om ADB-problem, som kunde leda till dröjsmål i beskattningen. Tidningarna publicerade artiklar om ”ADB-kaoset”, och 1990–1991 behandlades ärendet även i regeringen och riksdagen.

Allting berodde på ett reformprojekt (VTL-projektet) som hade startats 1988 och vars syfte var att utveckla ett nytt skatteberäkningssystem med Skattestyrelsens egna personalresurser. I VTL-projektet infördes nya verktyg och ett nytt programmeringsspråk, och samtidigt medförde den pågående totalreformen av beskattningen en hel del extra arbete.

De upprepade dröjsmålen i det komplicerade projektet ledde till kaos i beskattningens normala tidsschema. Beskattningen 1989 blev till slut klar i slutet av mars 1991, fem månader för sent. Medborgarna som sett fram emot sina skatteåterbäringar före julen fick dem först i slutet av våren.

Dröjsmålen åtgärdades inom ett par år, och beskattningen blev klar i tid 1992. Det var en hård upplevelse för Skatteförvaltningen, men man tog också lärdom av det hela: därefter har stora reformer genomförts stegvis med en tillräckligt stor projektorganisation. Samtidigt fästes uppmärksamhet vid att säkerställa beskattningen även i situationer med övergångstider och systembyten.