Skatteparadis: Exempel på ett fall i skattekontrollen

Hör till helheten: Skatteparadis

Artikeln grundar sig på Hannu Kuortis sakkunnigartikel Veroparatiisit - veromuseoon kuuluvia luomuksia vai hyvinvointivaltioiden parasiitteja? som publicerades i tidningen Verotus 4/2012.

Liksom många andra stater fick Finland uppgifter om kunder hos den liechtensteinska banken LGT via ett utländskt handräckningsnätverk 2008. Fallet handlade om uppgifter som en tidigare anställd vid LGT-banken kopierat, och uppenbarligen sålt till tyska underrättelsetjänsten, varifrån uppgifterna spriddes ut i världen via en okänd rutt. Osäkerheten kring användningen av uppgifternafördröjde påbörjandet av kontrollåtgärder i Finland och i sinom tid kommer förvaltningsdomstolarna att ta ställning till uppgifternas användbarhet. I sig innebär de mottagna jämförelseuppgifterna att Skatteförvaltningen har en skyldighet att påbörja ett utredningsarbete i ärendet.

I LGT-bankens arrangemang användes en liechtensteinsk stiftelse. Denna stiftelse motsvarar inte finländska stiftelser, utan det handlar snarare om en juridisk struktur som kan jämställas med en trust. Beroende på kunden varierade beloppet på de placerade tillgångarna från cirka en miljon euro till över tio miljoner euro (enligt situationen vid årsskiftet 2001/2002). I snitt uppgick placeringskapitalet till några miljoner euro och tillgångarna placerades på den internationella värdepappersmarknaden (i aktier, masskuldebrevslån, ränteinstrument osv.).
Förenklat är den struktur som användes i arrangemanget den följande: 
(bild på sidan skatt.fi: Esimerkkitapaus verovalvonnasta)

Det mottagna materialet innehöll också exempel och planer på mer komplicerade arrangemang för att hemlighålla tillgångarnas ursprung.

I en del fall placerades tillgångarna i Liechtenstein, t.ex. via Luxemburg, och i överföringen har man använt bolag som registrerats t.ex. i Brittiska Jungfruöarna, vilka har avvecklats omedelbart efter att tillgångarna har överförts. I en del fall har man dessutom däremellan använt bolag som registrerats i Panama. I praktiken fungerar den som ingått ett uppdragsavtal för att inrätta en stiftelse som förmånstagare i arrangemanget, och denna person har även den faktiska bestämmanderätten över användningen av stiftelsens tillgångar.

Även om andelen jämförelseuppgifter som gällde finländare statistiskt sett inte var betydande, kan man utifrån dessa avslöjade fall skapa relativt pålitliga profiler på de personer som placerar tillgångar på den internationella placeringsmarknaden via skatteparadis. Tre typiska placerargrupper kan urskönjas:

Förmögna privatpersoner ("gamla pengar")
Vad gäller denna grupp omfattade den avslöjade verksamheten förmodligen endast en del av deras internationellt diversifierade placeringstillgångar. I en del av fallen handlade det också om såväl planering av arvsskifte som (olaglig) planering för att undvika arvsskatt.

Personer som omfattas av belöningssystemet för en internationell koncern ("nya pengar")
En av de placerarprofiler som avslöjades i detta samband var s.k. nyckelpersoner som arbetar för en internationell koncern. Som sporre hade man inrättat en stiftelse som omfattade placeringar i Liechtenstein eller tecknat en frivillig pensionsförsäkring i Luxemburg.

Personer som lägger ned företagsverksamhet ("gamla och/eller nya pengar")
Den tredje grupp som kom fram var personer som lagt ned sin affärsverksamhet. I typfallet handlade det om familjeföretag utan efterträdare inom familjen, och därför såldes den lönsamma verksamheten till en extern instans.

Fallen visar också hur omsorgsfull och långsiktig skatteplaneringen kan vara. Tillgångarna hade t.ex. överförts till Liechtenstein för flera decennier sedan i samband med att företagsverksamheten lades ned och de togs inte hem till finländska bankkonton därifrån, åtminstone inte under de senaste tio åren. I vissa fall hade man kommit överens om strikt sekretess och därför skedde t.ex. kontakten mellan den liechtensteinska banken och den finländska placeraren endast per telefon med ett täcknamn, och ingen post skickades till Finland.   

Med tillgångarna skaffade placerarna t.ex. en bostad åt ett barn som studerade utomlands i ett panamanskt bolags namn eller så finansierade de dyra studier i England eller USA. Penningbehovet i Finland tillfredsställdes genom att stiftelsernas förmånstagare åkte till Liechtenstein för att ta ut stora kontantbelopp för personligt eller familjens bruk eller så användes tillgångarna med ett utländskt kreditkort.

I samband med behandlingen av dessa fall uppträdde de skattskyldiga i huvudsak väldigt sakligt och då det avslöjades för dem att de hade åkt fast, så lade nästan alla fram hela materialet för skattemyndigheterna, och på så sätt var det möjligt att göra skatterättelser för flera år tillbaka i tiden utifrån de faktiska intäkterna. Därtill har det sammanlagda beloppet på de debiterade skatterna varit väldigt högt. Med andra ord har de berörda personerna velat ordna upp saker och ting i en skattepositiv anda. I detta avseende har skillnaden gentemot övriga nordiska länder varit markant, och t.ex. i Sverige har ingen som åkt fast frivilligt lagt fram materialet för skattemyndigheterna på ett motsvarande sätt, utan beskattningen har verkställs utifrån en uppskattning.

Utifrån typfallen ovan och de internationella erfarenheterna hör förmögna privatpersoner till de största användarna av skatteparadis till följd av den strikta banksekretess och de "skatteeffektiva" placeringsarrangemang som de erbjuder. I många länder har man inrättat en egen enhet inom skatteförvaltningen för att behandla beskattningen av förmögna privatpersoner. Förutom att effektivisera kontrollen omfattar enhetens arbete också att förbättra servicen genom att ge anvisningar och råd om beskattningen.

SvarsBanken

Gå till Svarsbanken