Internprissättning av immateriella tillgångar

En avsevärd del av värdet på internationella koncerners affärsverksamhet utgörs av immateriella tillgångar. Därför är också internprissättningsfrågor som gäller immateriella tillgångar centrala med tanke på beskattningen.

Ett marknadsmässigt pris ska fastställas för immateriella tillgångar vid internprissättning

Med immateriella tillgångar avses en bred skala av tillgångar som genererar värde i affärsverksamheten och som inte är fysisk eller finansieringsrelaterad egendom.  Immateriella tillgångar kan uppkomma till exempel i forsknings- och produktutvecklingsverksamhet, tillverkningsverksamhet eller försäljnings- och marknadsföringsverksamhet. Typiska immateriella tillgångar utgörs av bland annat patent, varumärken, upphovsrättigheter, affärsnamn, modellrättigheter, kunnande och färdigheter (know-how) och affärshemligheter. All immateriell egendom kan inte registreras och all immateriell egendom införs inte heller i bolagets balansräkning.

Termen "immateriella tillgångar" som används i de texter om internprissättning som publiceras på webbsidan Skatt.fi används alltså i samma betydelse som termen ”intangible” i OECD:s anvisningar om internprissättning. Avsikten är inte att avgränsa termen "immateriella tillgångar" till exempelvis enbart rättigheter som kan registreras på ett privaträttsligt plan.

Med anledning av den unika karaktären på immateriella tillgångar är det ofta en utmaning att prissätta anknutna transaktioner. Vid internprissättning av immateriell egendom är målet att från fall till fall fastställa ett marknadsmässigt pris på transaktionen. Det marknadsmässiga priset ska vara sådant som oberoende företaget hade kommit överens om i motsvarande förhållanden med beaktande av den immateriella egendomens särdrag.

Centrala omständigheter som ska utredas vid internprissättning av immateriella tillgångar

Den inkomst som immateriella tillgångar genererar hör i utgångspunkten till ägaren av tillgångar. Det är dock möjligt att andra koncernföretag än ägaren av den immateriella tillgången deltagit i utvecklingen av den immateriella tillgången. Därför är det viktigt att förutom ägaren identifiera alla andra koncernföretag som deltagit i utvecklingen av den immateriella tillgången. Till exempel är det möjligt att flera företag svarat för kostnaderna för forsknings- och utvecklingsverksamheten och riskerna i utvecklingsverksamheten, även om den immateriella tillgången som tagits fram med verksamheten registrerats hos ett företag. I detta fall ska man säkerställa att de parter som deltagit i utvecklingsverksamheten får en marknadsmässig ersättning för sina insatser och risker.

Med tanke på internprissättningen är det viktigt att utreda om den immateriella tillgången i affärsverksamheten ger sådan nytta som en oberoende part vore beredd att betala för. Det finns skäl att använda ett brett internprissättningsperspektiv då ett företags internpriser fastställs, så att ingen del av inkomsten av den immateriella tillgången lämnas utanför granskningen.

Vid internprissättning är också typen på den transaktion som är föremål för granskning av vikt. Då en marknadsmässig prissättning fastställs ska uppmärksamhet riktas mot det som de facto överenskommits mellan transaktionsparterna. Vanliga koncerninterna transaktioner som anknyter till immateriell egendom utgörs av till exempel licensiering och försäljning.

Licensiering av immateriella tillgångar

Ett företag kan ge rätt att utnyttja immateriell egendom, dvs. en licens, till ett annat företag. Licenstagaren betalar i regel en ersättning för nyttjanderätten i form av löpande royalty till licensgivaren. Vid internprissättningen utreds det om licensen getts på sådana villkor som oberoende parter hade kommit överens om i motsvarande förhållanden.

Vid en bedömning av om en licens är marknadsmässig ska uppmärksamhet riktas mot licensvillkoren i sin helhet. På så sätt är det möjligt att bedöma om oberoende parter hade kommit överens om motsvarande transaktionsvillkor, inklusive de villkor som anknyter till prissättningen. Ett licensavtal omfattar vanligen en överenskommelse om bland annat följande omständigheter: föremålet för licensen och parternas rättigheter och skyldigheter, beloppet på licensavgifterna, licensens geografiska omfattning, rätten till underlicensiering och huruvida det handlar om ensamrätt eller parallellicens

Försäljning av immateriella tillgångar

Vid handel med immateriell egendom avstår säljaren slutgiltigt från de rättigheter som säljaren äger och de därtill anknutna framtida intäkterna. Då det bedöms om en koncernintern överlåtelse är marknadsmässig ska det i första hand fastställas till vilket pris en oberoende part hade varit beredd att avstå från den immateriella tillgången och de därtill anknutna förväntade intäkterna. Vid försäljning av immateriell egendom överlåts ofta samtidigt också annan egendom eller till exempel hela affärsverksamheten.

Läs mer om förändringar i affärsverksamhetsmodellen

Vid bedömningen av marknadsmässigheten av villkoren för försäljningen ska uppmärksamhet riktas mot bland annat följande omständigheter:

  • Vilken typ av immateriell egendom är föremål för handeln?
  • Är den immateriella egendom som är föremål för handeln unik?
  • Är det enkelt att dra kommersiell nytta av den immateriella egendomen?
  • Överlåts andra tillgångar, funktioner och risker vid sidan om den immateriella egendomen?
  • Vilken är den ekonomiska livslängden för den immateriella egendom som överlåts?
  • Vilka risker är förknippade med den immateriella egendomen och dess utveckling och underhåll?
  • Vilken är den förväntade inkomsten av den immateriella egendomen i framtiden?

Fastställande av ett marknadsmässigt pris på immateriell egendom

Flera olika metoder är tillgängliga för att visa att internprissättningen är marknadsmässig. Dessa har beskrivits i OECD:s anvisningar om internprissättning. OECD:s anvisningar är en internationellt godkänd tolkningskälla då principen om marknadsmässiga villkor tillämpas. Nedan behandlas fastställande av ett marknadsmässigt pris på licenser och försäljning.

Licens

I princip visas det att ett licenspris är marknadsmässigt med jämförelsepriser. Med jämförelsepriser avses priser som tillämpats i transaktioner mellan oberoende aktörer. Denna internprissättningsmetod kallas för marknadsprismetoden.

Det är möjligt att bedöma om prissättningen av en licens är marknadsmässig på det allra tillförlitligaste sättet då licensobjektet licensierats till aktörer som inte hör till koncernen på motsvarande villkor och i motsvarande förhållanden. Det är också möjligt att göra nödvändiga justeringar av sådana interna jämförelseobjekt för att förbättra jämförbarheten.

Ofta har värdefulla och unika immateriella tillgångar inte licensieras till företag utanför koncernen. Därför är det möjligt att uppskatta det marknadsmässiga royaltybeloppet genom att som jämförelseobjekt välja licensavtal mellan oberoende företag vilka vad gäller villkor motsvarar koncerninterna licensavtal i så stor utsträckning som möjligt. För jämförelsen är det möjligt att söka efter licensavtal mellan oberoende parter till exempel från olika kommersiella databaser.

Marknadsprismetoden ställer väldigt höga krav på likhet mellan jämförelseobjekten. På grund av att immateriella tillgångar är unika är det ofta inte möjligt att på ett tillförlitligt sätt visa att skillnaderna mellan de avtal som jämförs inte påverkar prissättningen. Om jämförbara avtal inte är tillgängliga är det möjligt att också använda internprissättningsmetoderna enligt OECD:s anvisningar om internprissättning i bedömningen av om en licens är marknadsmässig.

Vid en marknadsmässig prissättning av royalties är det av primär vikt att förutom licensobjektet och licensvillkoren analysera såväl licensgivarens som licenstagarens funktioner, tillgångar och risker. Utan en sådan analys är det inte möjligt att bedöma lämpligheten för de olika internprissättningsmetoderna eller jämförelseuppgifternas tillförlitlighet tillräckligt omsorgsfullt.

Försäljning

I allmänhet ska marknadsprismetoden tillämpas också för att visa att priset är marknadsmässigt vid försäljning av immateriella tillgångar. En förutsättning för att tillämpa denna metod är att jämförelseobjekten klart och tydligt är likadana. Med andra ord ska man ha tillgång till jämförelseuppgifter om transaktioner mellan oberoende parter där den immateriella egendom som granskas hade överlåtits på motsvarande villkor och i motsvarande förhållanden. På grund av att immateriella tillgångar är unika är sådana jämförelseuppgifter sällan tillgängliga i praktiken.

Värderingmodellen i skatteförvaltningens anvisningar för värdering av tillgångar i arvs- och gåvobeskattningen bygger på ett medeltal av substansvärdet och avkastningsvärdet. Modellen är inte tillräckligt pålitlig då man i internprissättning bestämmer det marknadsmässiga priset på immateriella tillgångar. I allmänhet bestämmer inte oberoende parter köpeskillingen för tillgångar eller hela affärsverksamheter på basen av värderingsmodellen som presenterats i anvisningarna för arvs- och gåvobeskattningen. Dessa anvisningar kan därför inte användas som en tolkningskälla i internprissättningssituationer, utan som utgångspunkt bör man vid värderingen av tillgångar använda sådana värderingsmetoder som beaktar den förväntade avkastningen och sådana som även oberoende parter skulle använda i motsvarande omständigheter.

Vanligen försöker man fastställa värdet på immateriella tillgångar utifrån de därtill anknutna förväntade intäkterna. I de flesta fall kommer parterna överens om att köpesumman betalas som en engångsersättning. Det är möjligt att bedöma om den köpesumma för immateriell egendom vilken används av koncernbolag är marknadsmässig med samma metoder som oberoende företag skulle använda för att fastställa köpesumman. Ett exempel på en sådan metod är den metod där värdet på immateriella tillgångar fastställs utifrån det nuvärdet för de till tillgången anknutna kassaflödena.

 (på sidan Innehåll i dokumentation av internprissättning)

Ta del av OECD:s anvisningar om internprissättning(www.oecd.org)

Annat att beakta vid internprissättning av immateriella tillgångar

Vid internprissättning av immateriell egendom är det viktigt att beakta också de specialarrangemang som anknyter sig till kostnadsfördelningssystemet och paketavtal.

Kostnadsfördelningssystemet

Med kostnadsfördelningssystemet (cost contribution arrangement, dvs. CCA) avses vad gäller internprissättning ett särskilt avtalsarrangemang där parterna kommit överens om att dela till exempel den kostnadsrisk som är förknippad med produktutvecklingen. I allmänhet är syftet med detta att skapa sådan immateriell egendom som är till nytta för varje parts affärsverksamhet.

Den utvecklade immateriella egendomen ägs gemensamt av de parter som deltar i systemet och i princip betalar inte parterna royalties då de drar nytta av denna egendom. Med tanke på internprissättningen är det viktigt att säkerställa att de avgifter som anknyter till kostnadsfördelningen fastställts i ett förhållande enligt principen om marknadsmässiga villkor till den förväntade nyttan för varje part i arrangemanget.

Paketavtal

Ibland ingås så kallade paketavtal inom en koncern. Med ett sådant avtal är det till exempel möjligt att på samma gång överlåta en nyttjanderätt till olika typer av immateriell egendom, såsom ett varumärke, patenter och kunskaper och färdigheter. Förutom immateriell egendom kan paketavtal omfatta också andra element, såsom teknisk support eller utbildningstjänster.

De prestationer som ingår i ett paketavtal ska i princip prissättas enskilt i enlighet med principen om marknadsmässiga villkor. Genom att iaktta principen om marknadsmässiga villkor är det möjligt att på bästa sätt säkerställa att prissättningen av prestationerna är transparent. Dock är det möjligt att tillförlitligt bedöma att prissättningen av en helhet är marknadsmässig då ett jämförbart jämförelseobjekt, som utgörs av en motsvarande överlåtelse av en helhet, är tillgänglig.

Läs mer om internprissättning

Nyckelord:

SvarsBanken

Gå till Svarsbanken