Internprissättning vid handel med tjänster

Koncernbolag kan sinsemellan erbjuda varandra flera olika tjänster, såsom förvaltningstjänster eller tjänster som anknyter till den egentliga affärsverksamheten. Ur en internprissättningssynvinkel är det viktigt att säkerställa att villkoren för koncerninterna tjänstetransaktioner motsvarar de villkor som oberoende parter hade kommit överens om och att koncernbolaget som erbjuder dessa tjänster får en vinst som mostsvarar vinsten som ett oberoende företag under motsvarande omständigheter skulle få.

Handel med tjänster ska prissättas enligt de marknadsmässiga villkoren

Med koncerninterna tjänster avses i allmänhet tjänster som anknyter till koncernens egentliga affärsverksamhet, såsom försäljnings-, tillverknings-, forsknings- och produktutvecklingstjänster samt tjänster som stöder den egentliga affärsverksamheten, såsom tjänster inom ekonomiförvaltning, tekniska tjänster eller juridiska tjänster.

Målet med internprissättningen vid handel med tjänster är att debiteringen för tjänster mellan koncernbolag motsvarar den debitering som oberoende bolag hade kommit överens om i en motsvarande situation. Ur det tjänsteerbjudande koncernbolagets synvinkel innebär detta att bolaget ska få en marknadsmässig ersättning för den tjänst som det producerar. Ur det tjänsteköpande bolagets synvinkel ska ersättningen för tjänsten vara sådan som också ett oberoende bolag hade varit berett att betala för tjänsten.

Tjänstens karaktär påverkar internprissättningen av handel med tjänster

Då ersättningen för tjänster och övriga avtalsvillkor fastställs är det viktigt att granska hurdana funktioner och risker som är förknippade med produktionen av tjänsterna. Koncerninterna tjänster kan till exempel ge avsevärt mervärde till koncernens affärsverksamhet eller vara rutinartade stödtjänster. Tjänster som ger avsevärt mervärde kan till exempel vara forsknings- och produktutvecklingstjänster. Funktionerna och riskerna påverkar det resultat som det självständiga företaget förmodas göra i en motsvarande situation.

I praktiken bedöms prissättningen av koncernintern handel med tjänster i de flesta fall ur producentens synvinkel, i synnerhet då produktionen av tjänster inte är förknippad med avsevärda immateriella tillgångar eller specialkunnande. Vanligen bedriver tjänstemottagaren koncernens egentliga affärsverksamhet och ansvarar för de viktigaste anknutna funktionerna och riskerna. Vid tillhandahållande av tjänster som anknyter till och främjar affärsverksamheten begränsar sig riskerna enbart till produktionen av tjänster.

Den ömsesidiga verksamheten mellan koncernbolag kan i praktiken omfatta ett stort antal former för att stöda verksamheten. I så fall är det viktigt att identifiera de samarbetsformer där oberoende parter hade kommit överens om en ersättning. Koncernerna utför dock också funktioner som har en koppling till andra koncernbolag, vilka inte ur internprissättningssynvinkel är tjänster för vilka en ersättning ska tas ut av det andra koncernbolaget. Sådana åtgärder är exempelvis så kallade ägarrelaterade tjänster som tillhandahålls aktieägarna. De tjänster som omfattas av internprissättning är sådana som koncernbolagen konkret kan dra nytta av i sin affärsverksamhet.

Fastställande av ett marknadsmässigt pris på handel med tjänster

Flera olika metoder är tillgängliga för att kunna visa att internprissättningen är marknadsmässig. Dessa har beskrivits i OECD:s anvisningar om internprissättning. OECD:s anvisningar är en internationellt godkänd tolkningskälla då principen om marknadsmässiga villkor tillämpas.

Ta del av OECD:s anvisningar om internprissättning (www.oecd.org)

Som utgångspunkt visas det att de priser som använts i serviceverksamhet är marknadsmässiga med jämförelsepriser. Med jämförelsepriser avses priser som tillämpats vid handel med tjänster mellan oberoende aktörer. Denna metod kallas för marknadsprismetoden. Denna metod kan tillämpas på bästa sätt då bolaget köper likadana tjänster av tredjeparter eller då det bolag som tillhandahåller tjänster säljer samma tjänst till oberoende och jämförbara parter.

I allmänhet finns det inte direkta jämförelseobjekt på marknaden för koncerninterna tjänster, om inte bolaget säljer samma tjänster också utanför koncernen. Därför prissätts koncerninterna tjänster i allmänhet genom att fastställa kostnaderna för att tillhandahålla tjänsten och det vinstpålägg som ska räknas på dessa. Ofta bedöms rörelsevinsten i förhållande till rörelsekostnaderna. Denna metod går under namnet nettomarginalmetoden.

De direkta och indirekta kostnaderna för produktionen av tjänsten räknas i in kostnadsbasen. Storleken på vinstpålägget fastställs enligt de producerade tjänsterna. Vanligen har det visats att vinstpålägget är marknadsmässigt utifrån den rörelsevinst som räknats utifrån kostnaderna för självständiga bolag som säljer motsvarande tjänster.

Det är möjligt att försöka reda ut rörelsevinstnivåerna för oberoende företag med hjälp av kommersiella databaser (t.ex. databasen Amadeus av Bureau van Dijk). Det är viktigt att fastställa sökkriterierna i databasen omsorgsfullt för att de bolag som väljs ska vara jämförbara vad gäller funktioner, risker och till exempel utnyttjande av värdefull immateriell egendom. Därtill ska jämförbarheten för enskilda jämförelseobjekt bedömas omsorgsfullt i förhållande till det bolag som är föremål för jämförelse, vilket vanligen vid servicetransaktioner är tjänsteleverantören.

Annat att beakta vid internprissättning av handel med tjänster

Vid prissättning av handel med tjänster är det viktigt att beakta också följande ärenden:

Samlade tjänster

I allmänhet samlas koncerninterna tjänster till ett visst koncernbolag då affärsverksamheten växer. Om till exempel moderbolaget producerar samma tjänst till flera koncernbolag, ska kostnaderna för att producera tjänsterna, med beaktande av vinstpålägget, fördelas på koncernbolagen enligt deras användningsgrad av tjänsterna.

Om det inte är möjligt att följa användningen av tjänster på ett pålitligt sätt, kan det vara nödvändigt att dela debiteringarna genom att använda en mer allmän delningsgrund. Den vanligaste delningsgrunden, dock inte alltid den tillförlitligaste, är förhållandet mellan bolagens omsättning. En sådan modell för att räkna ersättningar för tjänster lämpar sig i allmänhet för tjänster som är förknippade med låga risker och som generar ett litet värde, såsom förvaltningstjänster.

Administration av tjänstefunktioner

Det kan vara nödvändigt att upprätthålla en tjänstefunktion i en koncern, trots att tjänsten anlitas mycket oregelbundet. I princip är också debiteringar för sådana så kallade beredskapstjänster motiverade, om upprätthållandet av tjänstefunktionen är till nytta för koncernbolaget på lång sikt.

Ändringar av en koncerns verksamhetsmodell

Då en koncerns verksamhetsmodell ändras är det möjligt att en del av servicebolagets funktioner och risker överförs. Vad gäller servicebolag innebär en ändring av funktionerna och riskerna i praktiken att det vinstpålägg som ska tas ut för tjänsterna ändras. Ett bolag ska i alla förändringssituationer justera sin internprissättningsmodell och uppdatera dokumentationen enligt förändringarna. Därtill ska det bedömas om det bolag som producerar tjänster får en separat ersättning för de överförda funktionerna och riskerna. En sådan situation kan vara aktuell till exempel då de funktioner som ska överföras utgör en verksamhetsgren som är förknippad med avsevärda förväntade inkomster.

Läs mer om förändringar i affärsverksamhetsmodellen  

Läs mer om internprissättning

Nyckelord: