Rättsfall angående arbetsresekostnadsersättningar

Har getts
7.2.2014
Giltighet
Tills vidare

Bilaga för anvisning Ersättningar för kostnader för arbetsresor.

HFD 1970:538

Resekostnader från sommarbostaden till arbetsplatsen var inte sådana avdragbara resekostnader som avses i 26 § 1 mom. 10 punkten i lagen om upphovsrätt.. Skatteår 1967.

HFD 1982/3343

Den egentliga arbetsplatsen för löntagare som arbetade ombord på en fisketrålare som använts för fiske på närvatten betraktades trålarens hemmanhamn eller –brygga. således kunde man till dem ersätta kostnader som förorsakats av arbetets utförande i enlighet med Skattestyrelsens beslut om ärendet utan att verkställa förskottsinnehållning på dem. Skatteår 1980.

HFD 1982/3990

Personen K hade skött sin dagliga tjänst under tiderna kl. 8.00 – 10.00 och 14.00 – 18.00 och dessutom skött disponentens uppgifter kl. 10.00 – 14.00 på annat håll i samma stad. För att kunna hinna från det ena arbetsstället till det andra var han tvungen att använda sin egen bil. I beskattningen hade resekostnaderna dragits av endast enligt busstrafikens månadsbiljett.
HFD ansåg, att resorna mellan bostaden och den egentliga arbetsplatsen skulle dras av enligt busstrafiken. Kostnader föranledda av resor mellan olika arbetsplatser var inte sådana resekostnader som avses i 26 § 1 mom. 5 punkten i förmögenhetsskattelagen. K hade således med stöd av 25 § i lagen om skatt på inkomst och förmögenhet rätt att såsom utgifter för inkomstens förvärvande från sin inkomst dra av kostnaderna som förorsakats av resor mellan de olika arbetsplatserna. Skatteår 1978

HFD 1983:562

Makarna bodde på arbetsorten i mannens tjänstebostad. De hade på cirka 20 kilometers avstånd annan bostad på en brukningsenhet om ca 40 ha som mannen ägde tillsammans med sin bror och där de bodde på sommartid ungefär ett halvt års tid. Av resor från brukningsenheten till arbetsplatserna hade för båda makars vidkommande uppkommit kostnader 1 760 mk under år 1978 och 2 400 mk under år 1979. Länsrätten ansåg i brist på annan utredning att bostaden på brukningsenheten var en sommarbostad och godkände inte resekostnaderna från brukningsenheten till arbetsplatsen som avdragbara. HFD ansåg att tjänstebostaden var sådan bostad som avses i 26 § 1 mom. 5 punkten i lagen om skatt på inkomst och förmögenhet och förkastade med denna grund anspråket på avdragande av resekostnaderna. Skatteåret 1978 Skatteåret 1979

HFD 1985/3611

Arbetsgivares socialskyddsavgift skulle betalas för de dagtraktamenten och resekostnadsersättningar som teatern betalade till sin gästande regissör som bodde stadigvarande på en annan ort och vars vidkommande teatern betraktades so hans egentliga arbetsplats. ven om det inte var frågan om arbetsresor på arbetsgivarens order, kunde man likväl från lönen med stöd av 8 § 2 mom. i lagen om förskottsuppbörd dra av de extra kostnaderna för en tillfällig uppgift med begränsningar som nämns i 3 mom. i samma paragraf. Omröstning 4 - 1.

HFD 1987/251

Svetsaren A hade från och med år 1976 varit arbetstagare på researbetsavdelningen i ett bolag som verkade som underentreprenör inom fartygsbyggnadsbranschen. Han hade i början av 1980 –talet arbetat på skeppsvarv på tre olika orter samt från och med 8.3.1982 oavbrutet till och med utgången av 1983 på skeppsvarvet i Åbo. Då man tog i beaktande, att arbetsgivarbolaget hade oavbrutet utfört underentreprenadsarbeten på skeppsvarv i Åbo och att A hade dagligen gått på arbete på samma skeppsvarv från sitt hem som låg på 70 kilometers avstånd, skulle skeppsvarvet i fråga under skatteåret betraktas som A:s egentliga arbetsplats. Dagtraktamenten som hade betalts till A var således inte skattefri inkomst med beaktande av bestämmelsen i 22 § 1 mom. 8 punkten och i 2 mom. Skatteår 1983.

HFD 1987/252

Svetsaren B var arbetstagare på researbetsavdelningen i ett bolag som verkade som underentreprenör inom skeppsvarvsbranschen. Han hade arbetat på hemorten i en monteringshall där man tillverkade stycken av fartygsstomme oavbrutet från och med 23.6.1980 till och med 2.3.1983 bortsett från en arbetsperiod om 22 dagar på varvet i Åbo , där han hade arbetat också under år 1983 under tiden 3.3. – 17.4. och 25.5. – 31.12. Han hade dessutom arbetat i nämnda monteringshall under tiden 18.4. – 24.5.1983. HFD ansåg, att monteringshallen skulle betraktas som B:s egentliga arbetsplats. Då man tog i beaktande, att arbetsgivarbolaget hade oavbrutet utfört underentreprenadsarbeten på skeppsvarv i Åbo och att B hade dagligen gått på arbete på samma skeppsvarv från sitt hem som låg på 51 kilometers avstånd, HFD ansåg, att skeppsvarvet i fråga skulle under skatteåret betraktas som B:s egentliga arbetsplats. Dagtraktamenten som under skatteåret hade betalts till B var således inte skattefri inkomst med beaktande av bestämmelsen i 22 § 1 mom. 8 punkten och i 2 mom. Då B likväl hade under skatteåret arbetat korta perioder i monteringshallen, återförvisades ärendet till skattenämnden för att undersöka den omständigheten, huruvida i beskattnignen avdragbara levnadskostnader hade förorsakats för B. Skatteår 1983.

HFD 1991/803

A hade haft fri bilförmån under tiden 1.1. – 28.5.1987 från X Ab och under tiden 1.6. – 31.12.1987 från Y, med vilken grund till hans inkomst hade lagts som bilförmån 19.800 mark. Z ry hade betalt till A för hans mötesresor resekostnadsersättningar enligt egen bil för 4.122 kilometer sammanlagt 5.203 mark, vilken ersättning inte överskred maximibeloppet för skattefria resekostnadsersättningar i skattestyrelsens beslut 3.12.1987/1000. A hade för resor som utgjorde grunden för dessa resekostnadsersättningar en bil, till vilken han hade ovan avsedd rätt till fri bilförmån. Då kilometerantalet som utgjorde grunden för resekostnaderna var 4.122 kilometer tillsammans med privata körningar som A hade anmält och vilkas antal inte hade bestridits, inte överskred i Skattestyrelsens beslut om grunder för beräkning av naturaförmånernas värden år 1987 (19.11.1987/870) bestämda antalet kilometer som hade använts som grund för bilförmånens penningvärde, utgjorde resekostnadsersättningarna i fråga inte såsom A:s skattepliktiga inkomst. Omröstning 4 - 1. Skatteår 1987.

HFD 1992/2018

A, som bodde i kommun X, hade fast tjänst som överlärare vid en teknisk skola i staden X. A var också huvudaktionär i ett aktiebolag som bedrev produktiv verksamhet. Vid sidan om sin tjänst a skötte utan lön verkställande direktörens uppgift i bolaget i fråga, som hade en fabrik i kommun Z. Såsom A:s egentliga arbetsplats betraktades det tekniska läroverket i staden Y. Verkställande direktörens uppgifter ansågs A ha skött i bisyssla. Resekostnadsersättningar som bolaget betalt till A för resor mellan bostaden och arbetsplatsen i kommun Z skulle betraktas såsom sådana gottgörelser för kostnader föranledda av arbetets utföranden som avses i 8 § 1 mom. i lagen om förskottsuppbörd och som inte ska betraktas som lön. Lönebetalningsår 1982-1987.  Omröstning 4 - 1.

HFD 2001/176

A Ab ägde 50 procent av X Ab:s och Y Ab:s aktier. Resterande 50 procent av X Ab:s aktier ägdes av B Ab och av Y Ab:s aktier av C Ab. X Ab:s och Y Ab:s näringsgren var fartygsklarering och spedition samt verksamhet som betjänar dessa. Av bolagens omsättning bestod 80 procent av A Ab:s beställningar. Bolagen samarbetade även i affärsverksamheten så, att de anlitade samma fartyg och kom överens om lastningsverksamheten tillsammans. Bolagen hade dessutom gemensam verkställande direktör A, av vars lön bolagen betalade hälften var. A:s arbetsuppgifter bestod av övervakning av lastningsarbetet både i Kemi och i Uleåborg. A arbetade lika mycket på X Ab:s kontor i Kemi och på Y Ab:s kontor i Uleåborg.
I dessa förhållanden, och trots att det inte fanns sådant koncernförhållande mellan X Ab och Y Ab som avses i 1 kap. 3 § i aktiebolagslagen, ansågs bolagen bilda en sådan intressesfär som avses i 71 § 1 mom. i inkomstskattelagen.

A ansågs ha egentlig arbetsplats både i Kemi och i Uleåborg. Då A:s bostad fanns i Uleåborg, betraktades kontoret i Uleåborg vara hans primära arbetsplats och kontoret i Kemi hans sekundära arbetsplats.
Resekostnadsersättningar som betalts till A för resor till den sekundära arbetsplatsen i Kemi och rimliga ersättningar för logikostnader var sådana i 15 § 1 mom. i lagen om förskottsuppbörd avsedda rater som ska ersättas innan förskottsinnehållningen verkställs och på vilka förskottsinnehållningen inte ska verkställas. Förhandsavgörande Skatteåret 1999

HFD 2002/168

A hade under sin tjänsteledighet från sin fasta statliga tjänst i Helsingfors skött under tiden 1.11.1999 – 30.6.2000 en överassistenttjänst vid Tammerfors universitet. A hade bott med sin familj i sin stadigvarande bostad i Hyvinge och rest därifrån nästan dagligen till Tammerfors, där han då ansågs ha sin arbetsplats. Högsta förvaltningsdomstolen ansåg, att A:s resor från Hyvinge till Tammerfors och åter var sådana resor mellan bostad och arbetsplats som avses i 93 § i inkomstskattelagen. Skatteåret 1999

HFD 2003:50

En idrottsförening som spelade boboll i Superpesis-serien hade till 6 spelare betalt spelararvoden, vilkas årliga belopp hade varierat under år 1995 – 1997 från 60 000 mark till 185 796 mark. Föreningen har också betalt till spelarna resekostnadsersättningar för resor mellan bostaden och regelbundna träningsställen samt mellan hemmet och platsen för hemmamatcherna.

Spelare i fråga betraktades som spelare i huvudsyssla och föreningens regelbundna träningsplatser och platsen för hemmamatcherna såsom deras egentliga arbetsplatser. Därför hade föreningen inte kunnat till dem ersätta kostnaderna för resor mellan bostaden och de nämnda platserna utan att verkställa förskottsinnehållning, utan det var frågan om lön som avses i 4 § i lagen om förskottsuppbörd (418/1959) och i 13 § i lagen om förskottsuppbörd (1118/1996). Skatteår 1995-1997.

HFD 2003/282

Försäljningsrepresentantens hem, varifrån han dagligen begav sig till sitt försäljningsdistrikts presentationsställen och där han förvarade sin arbetsgivares produkter, var hans egentliga arbetsplats och försäljningspresentationsställen var has särskilda arbetsställen. Han arbetade inte på en sådan särskild bransch som avses i 71 § 2 mom. inkomstskattelagen. Skatteåret 1998

HFD 2003:67

Arbetstagaren hade arbetat på en bransch som inte var en s.k. särskild bransch, dvs. en näringsgren där den särskilda arbetsplatsen måste ofta bytas på grund av arbetets kortvarighet som är kännetecknanden för branschen. Arbetsgivaren hade såsom ersättning för extra levnadskostnader betalt dagtraktamenten för arbetsresor som varade längre än tio timmar. Arbetstagaren hade inte rätt att dra av måltidsersättningens belopp som förorsakats av ökade levnadskostnader under arbetsdagar som var längre än sex timmar men kortare än tio timmar.

HFD 2003/2882

Försäljningsrepresentantens hem, varifrån han dagligen begav sig till sitt försäljningsdistrikts presentationsställen och där han förvarade sin arbetsgivares produkter, var hans egentliga arbetsplats och försäljningspresentationsställen var has särskilda arbetsställen. Han arbetade inte på en sådan särskild bransch som avses i 71 § 2 mom. inkomstskattelagen. Skatteåret 1998

HFD 2004/733

Arbetstagaren hade arbetat på en bransch som inte var en s.k. särskild bransch, dvs. en näringsgren där den särskilda arbetsplatsen måste ofta bytas på grund av arbetets kortvarighet som är kännetecknanden för branschen. Arbetsgivaren hade såsom ersättning för extra levnadskostnader betalt dagtraktamenten för arbetsresor som varade längre än tio timmar. Arbetstagaren hade inte rätt att dra av måltidsersättningens belopp som förorsakats av ökade levnadskostnader under arbetsdagar som var längre än sex timmar men kortare än tio timmar.

HFD 2004/2563

Skattskyldig, som verkade som verkställande direktör för X – förbundet arbetade cirka 3 dagar i veckan på förbundets huvudkontor i staden H och i övrigt på förbundets verksamhetsställe i staden L, där han bodde med sin familj, och som låg på cirka 350 kilometers avstånd från staden H. Hans i 71 § 1 mom. i inkomstskattelagen avsedda primära arbetsplats avgjordes på basis av totalvärdering, där de viktigaste grunderna för avgörandet blev omständigheterna som anslöt sig till arbetets utförande, liksom i vilketdera ställe man huvudsakligen arbetar och hurudana uppgifter man utför där. Belägenheten av familjens stadigvarande bostad hade inte sådan betydelse som skulle kunna upphäva dessa grunder för avgöranden då det avgjordes vilkendera av arbetsplatserna skulle betraktas som primär.  De ersättningar för resekostnader och logiersättningar som X – förbundet betalade till den skattskyldige för resor från staden L till staden H betraktades som den skattskyldiges förmåner som skulle tas i beaktande i förskottsinnehållningen och på vilka förbundet skulle verkställa förskottsinnehållning och betala arbetsgivares socialskyddsavgift. Förhandsavgörande. År 2003.

HFD 2005/1707

A Ab som idkade försäljning av läkartjänster erbjöd sina tjänster till olika hälsocentraler och sjukhus. Bolaget hade ett kontor där två personer arbetade på heltid, men läkare som var anställda hos bolaget arbetade inte på bolagets kontor. De arbetsskiften för vilka sjukhus och hälsocentraler behövde en läkare som bolaget förmedlade kunde läsas på bolagets webbplats av läkare som var anställda hos bolaget och arbetsskiften reserverades i huvudsak via webbplatsen i fråga. Läkaren B arbetade i huvudsyssla hos A Ab under 5 – 20 arbetsdagar i månaden, beroende på situationen, antingen i samma arbetsplats eller på olika arbetsplatser. Läkaren B:s resa från bostaden till respektive arbetsplats kunde inte betraktas som sådan arbetsresa som skulle berättiga till sådana skattefria resekostnadsersättningar som avses i 71 § inkomstskattelagen, utan som en resa mellan bostad och egentlig arbetsplats. A Ab skulle verkställa förskottsinnehållning på och betala arbetsgivares socialskyddsavgift för de resekostnadsersättningar som för dessa resor betalts till B. Förhandsavgörande för 2004.

HFD 2005/2538

Timmermannen A arbetade under tiden 11.8 – 31.12.2004 hos en byggfirma på Olkiluoto kärnkraftverksbygget. A hade inte egentlig arbetsplats på grund av sitt arbetets natur och han reste till den särskilda arbetsplatsen dagligen från hemmet. PÅ arbetsplatsområdet fanns matrum för byggarebolagets arbetstagare, som kunde även användas av byggfirmans arbetstagare, liksom A. Eftersom A:s arbetsgivare inte hade överenskommit med byggarebolaget om, att dess arbetstagare skulle kunna inta måltid på byggarebolagets matrum, ansågs A:s arbetsgivare inte ha ordnat arbetsplatsmåltid på det särskilda arbetsstället eller i dess omedelbara närhet. Det ansågs, att för A uppkom i de ovan nämnda omständigheterna sådana extra levnadskostnader som han skulle med stöd av 29 § 1 mom. i inkomstskattelagen kunna dra av såsom utgifter för inkomstens förvärvande. Såsom avdragbart belopp godkändes maximibeloppet för den måltidsersättning som Skattestyrelsen fastställt för skatteåret 2004. Förhandsavgörande för skatteåret 2004.

HFD 2006:45

I samband med skattegranskning som år 2002 förrättades i ett bolag som utförde underentreprenadsarbeten på ett skeppsvarv, att bolaget inte skulle ha haft rätt att för år 1997 – 2001 betala skattefria dagtraktamenten och kilometerersättningar till arbetstagare som anställts direkt till skeppsvarvet. Debiteringarna hade gjorts i enlighet med skattegranskningarna. Skatteverket hade förkastat bolagets rättelseyrkande och förvaltningsdomstolen hade förkastat bolagets besvär. Högsta förvaltningsdomstolen ansåg, på samma sätt som förvaltningsdomstolen i sitt beslut som kunde överklagas, att skeppsvarvet i Helsingfors hade varit den egentliga arbetsplatsen för bolagets arbetstagare. Bolaget hade, då det hade försummat arbetsgivarprestationerna på grund av resekostnadsersättningar som betalts till arbetstagarna, tolkat begreppet egentlig arbetsplats felaktigt. Bolagets besvär över förvaltningsdomstolens beslut skulle således ha förkastats med denna grund. I ärendet skulle man ännu pröva, huruvida bolaget skulle ha rätt till förtroendeskydd som det yrkat på.

I granskningsberättelsen för skatteår 1993 och 1994 över bolagets förskottsuppbörd, som utarbetats år 1995, hade bortsett från nattresepenningar inte lagt fram anmärkningar om den praxis som bolaget iakttagit i samband med resekostnadsersättningarna. Med hänsyn till detta skulle bolaget ha verkat i ett ärende som berodde på tolkning i god tro i enlighet med praxis som myndigheten antagit, då det efter förskottsgranskningen år 1995 hade, bortsett från nattresepenningarna, i samband med resekostnadsersättningar som betalades till sina arbetstagare fortsatt med praxisen som iakttagits tidigare. Då det inte uppkommit i ärendet sådana särskilda orsaker av vilka annat skulle föranledas, skulle ärendet avgöras till bolagets fördel. Därför kunde man inte för bolaget påföra de förskottsinnehållningar och arbetsgivares socialskyddsavgifter som försummats för år 1997 – 2001.

HFD 2009/757

Finska bolaget S Ab och amerikanska bolaget Y LLP hörde till en internationell kedja av medlemsföretag som erbjuder till sina kunder experttjänster bl.a. inom revision och beskattning. Y LLP och S Ab samt den amerikanska personen A hade kommit överens om att A flyttade från Y LLP i Förenta Stater över till Finland för att arbeta hos S Ab i två års tid. A arbetade i Finland hos S Ab under ledningen och som en del av S Ab:s organisation. S Ab betalade lönen till A för arbetstiden i Finland och hyrde en lägenhet för honom och för hans familj. A:s arbetsavtal med Y LLP förblev i kraft under arbetstiden i Finland, varefter A återvände till arbete hos Y LLP.

A:s arbete i S Ab:s lokaliteter var arbete på egentlig arbetsplats. Det var således inte frågan om en tillfällig resa till ett särskilt arbetsställe. Under dessa omständigheter skulle bostaden som S Ab erbjudit betraktas som bostadsförmån som a hade erhållit och för vilken förskottsinnehållning skulle verkställas eller källskatt tas ut. förhandsavgörande till och med utgången av 2008.

HFD:2012/17

A var anställd hos X Ab, som var ett företag som hyrde ut arbetskraft. A arbetade som servitör och barmästare i företag som hyrde in arbetskraft från X Ab. X Ab hade sina verksamhetslokaler i Jyväskylä, där även A var bosatt. X Ab bedrev inte själv någon restaurangverksamhet och A arbetade inte i X Ab:s lokaler, utan som inhyrd arbetstagare i lokaler där X Ab:s kundföretag (användarföretagen) bedrev verksamhet i Jyväskylätrakten.

Enligt ett avtal mellan X Ab och Y Ab om beställning av tjänster skulle Y Ab av X Ab köpa servitörstjänster till sin restaurang. Enligt detta avtal arbetade A under tiden 1.2.-20.4.2010 som inhyrd arbetstagare i Y Ab:s restaurang i Nilsiä. A:s arbete där varade alltså en kortare tid än de två år som har satts som gräns i 72 a § 1 mom. i inkomstskattelagen. Arbetsplatsen var belägen över 100 kilometer från A:s hem. Medan A arbetade i Nilsiä övernattade han på egen bekostnad på ett område som tillhörde ett skidcenter. Hans närmare arbetsuppgifter bestämdes av användarföretaget, enligt ett avtal mellan uthyraren X Ab och användarföretaget. Sin lön för denna tid fick A av uthyrningsföretaget, som även svarade för övriga arbetsgivarförpliktelser.

A hade begärt förhandsavgörande av centralskattenämnden i följande fråga: Om A:s arbetsgivare för skatteåret 2010 betalade honom dagpenning och ersättning för resekostnader, ansågs han då ha arbetat under en sådan arbetsresa som avses i 72 § 2 mom. i inkomstskattelagen, eller kunde A:s arbetsgivare betala skattefria reseersättningar till honom?

Högsta förvaltningsdomstolen ansåg att när A arbetade som uthyrd arbetstagare i Nilsiä, skulle under ovan nämnda förhållanden Y Ab:s verksamhetslokaler i Nilsiä anses vara hans i 72 b § i inkomstskattelagen avsedda egentliga arbetsplats. Därför kunde A när han arbetade i Nilsiä inte anses arbeta under en sådan arbetsresa som avses i 72 § i inkomstskattelagen och till honom kunde inte för nämnda tid betalas sådana skattefria resekostnadsersättningar om vilka bestäms i 71 § 1 mom. i inkomstskattelagen. Omröstning 4-1.

HFD:2012/85

Bolaget B, som var verksamt i byggbranschen, hade åren 2004 - 2007 åt flera av sina utländska arbetstagare betalt dagpenning utan att innehålla förskottsskatt. Arbetstagarna, som var allmänt skattskyldiga i Finland, hade fast bostad och de flesta av dem även familj i hemlandet. I Finland logerade arbetstagarna tillsammans i bostäder som arbetstagaren hyrde för deras räkning i huvudstadsregionen och från vilka de färdades till de växlande arbetsställen där de arbetade åt arbetsgivaren i huvudstadsregionen.

Högsta förvaltningsdomstolen ansåg att arbetstagarnas boende i dessa bostäder som arbetsgivaren ordnade för dem inte kunde betraktas som övernattning under arbetsresa, utan att det för arbetstagarna var frågan om en så kallad andra bostad, från vilken de dagligen begav sig till de växlande arbetsställena. Arbetsgivaren var således skyldig att verkställa förskottsinnehållning på de dagpenningbelopp som han betalade till arbetstagarna, till den del som beloppen översteg beloppet för måltidsersättning.

HFD:2013/84

Ett kommanditbolag hade till sin ansvariga bolagsman A betalat kilometerersättningar för resor mellan bostaden och arbetsplatsen skatteåren 2007 och 2008. Vid beskattningen ansåg beskattaren att kilometerersättningarna inte kunde betraktas som skattefria resekostnadsersättningar som avses i 71 och 72 § i inkomstskattelagen, utan som A:s förvärvsinkomst.

Förvaltningsdomstolen avslog A:s besvär, i vilka han yrkat att kilometerersättningarna skulle betraktas som skattefria på den grunden att resorna hade skett till ett särskilt arbetsställe. Förvaltningsdomstolen ansåg dock att när A inte alls hade tagit ut penninglön från kommanditbolaget och kommanditbolaget i sin bokföring inte hade behandlat den förmån som utbetalats till A för resorna mellan hans bostad och egentliga arbetsplats som lön genom att verkställa förskottsinnehållning på beloppen, skulle förmånen betraktas som en vinstutdelningpost, som inte utgjorde skattepliktig inkomst för A.

Enheten för bevakning av skattetagarnas rätt överklagade förvaltningsdomstolens beslut hos högsta förvaltningsdomstolen, som ansåg att det avgörande var huruvida prestationerna i bolagets bokföring hade betraktats som prestationer till en löntagare. I detta fall hade kilometerersättningarna i bolagets bokföring och vid beskattningen dragits av som utgifter för bolaget. De hade även noterats i lönebokföringen och i arbetsgivarens årsanmälan. De prestationer som bolaget gjort till A skulle betraktas som lön och inte som vinstutdelning. Högsta förvaltningsdomstolen upphävde förvaltningsdomstolens beslut och satte i kraft skatterättelsenämndens beslut och den verkställda beskattningen till den del som den överklagats.

HFD:2013/137

Ögonläkaren A hade som anställd hos B Ab, som han ägde, under sammanlagt 138 arbetsdagar företagit resor från den ort där han bodde till optikerkedjan C Ab:s affärer i sex andra kommuner. Enligt B Ab:s samarbetsavtal med optikerkedjan tillhandahöll ögonläkaren patienterna läkartjänster, bestämde självständigt sitt arvode och fakturerade arvodet via optikeraffärerna. Optikerkedjan ställde till B Ab:s ögonläkares förfogande mottagningsrum med behövlig utrustning och assisterande personal, förde patientjournalerna samt inkasserade betalningen och redovisade den till B Ab.

Högsta förvaltningsdomstolen ansåg att optikerkedjans på olika orter belägna affärer skulle betraktas som B Ab:s stadigvarande verksamhetsställen. De mottagningsrum som fanns på A:s boendeort skulle betraktas som A:s primära egentliga arbetsplatser och de övriga mottagningsrummen som A:s sekundära arbetsplatser. Eftersom de resekostnadsersättningar som betalades till A för resorna till dessa sekundära arbetsplatser således var skattefri inkomst för A, skulle B Ab inte verkställa förskottsinnehållning vid utbetalningen av dessa ersättningar. Förhandsavgörandet var i kraft till 21.12.2011

CSN 2006/48

Koncernens vice verkställande direktör A arbetade i genomsnitt 1 – 2 dagar i veckan i koncernens verksamhetsställe i Finland, där han hade ett eget arbetsrum och egen sekreterare. I Finland skötte A bl.a. sitt ansvarsområdets helhetsplanering, PR och kundkontakter. Ungefär i tre dagar i veckan arbetade A i koncernens huvudkontor i Sverige bl.a. genom att delta i ledningsgruppmöten på koncernnivå. Han hade eget arbetsrum i verksamhetsstället i Sverige. A:s stadigvarande bostad fanns i Finland.
 
B verkade som direktör i en enhet som skötte koncernbolagens bokföring och redovisningsprocesser. B arbetade cirka 1 – 2 dagar i veckan i Finland, där han hade eget arbetsrum. B:s uppgifter i Finland omfattade bl.a. rapportering av enhetens verksamhet till ledningen. B:s arbetsuppgifter förutsatte cirka tre dagars arbete i veckan i koncernens verksamhetsställe i Sverige. I Sverige hade han arbetspunkt i kontorslandskap. B:s stadigvarande bostad fanns i Finland.
 
Då belägenheten av A:s och B:s stadigvarande bostäder samt de övriga arbetsomständigheterna togs i beaktande såsom en helhet, ansågs sökandenas egentliga arbetsplats finnas i Finland och den sekundära arbetsplatsen i Sverige. Då A och B reste i sina arbetsuppgifter till Sverige, var det frågan om en resa till en sådan sekundär arbetsplats som avses i 71 § 1 mom. i ISL, varvid resekostnadsersättningen och rimliga ersättningar för logi som fåtts från arbetsgivaren inte deras skattepliktiga inkomst. Förhandsavgörande för år 2006 och 2007.

CSN 2007/017

A arbetade som kostnads- och tidtabellingengör hos en underentreprenör i Euraåminne kommun på Olkiluoto 3 Kärnkraftprojektsarbetplatsen. A ämnade flytta över att arbeta i ett nytt kontor som skulle etableras i Raumå. Kontoret låg på cirka 20 kilometers avstånd från Olkiluoto – området. Då avståndet av kontoret i Raumå och dess avskilda placering från Olkiluoto – området togs i beaktande, ansågs verksamhetsstället i Raumå bilda ett nytt särskild arbetsställe då bestämmelserna i 72 – 72a § i ISL uppfylldes i övrigt.

B arbetade som uppsyningsman hos en underentreprenör i Euraåminne kommun på Olkiluoto 3 Kärnkraftprojektarbetsplatsen. B ämnade flytta över att arbeta med ett annat projekt i ett annat bolags utrymmen på Olkiluoto – området. Då det nya arbetsprojektet låg inom Olkiluoto- arbetsplatskomplex, ansågs det att något nytt särskilt arbetsställe hade uppkommit för B då han flyttade över att arbeta med ett nytt projekt. Förhandsavgörande för år 2007 - 2009.