Nyckelord:

Anvisning om energibeskattning

Giltighet
Tills vidare

Lagen om accis på elström och vissa bränslen (1472/1994), nedan kallad lagen om punktskatt på elström och vissa bränslen, trädde i kraft i början av år 1995 och lagen om accis på flytande bränslen (1260/1996), nedan kallad lagen om punktskatt på flytande bränslen, i början av 1997. Båda lagarna ändrades med verkan fr.o.m. den 1 januari 2014. Ändringarna bestod av höjningar av skattesatser, preciseringar av rättelser gällande skatt på elström, utvidgning av skatteklass II för elström till att gälla datorhallar, förtydligande av återbäringar för lätt brännolja samt av vissa tekniska preciseringar och förbättringar för att förtydliga lagstiftningen.

I denna anvisning beskrivs hur energiskattelagstiftningen borde tolkas enligt Skatteförvaltningens uppfattning.

Denna anvisning ersätter anvisningen om energibeskattning av den 12 mars 2013. I anvisningen ändras följande tolkningar av Skatteförvaltningen samt görs följande ändringar i enlighet med ändringarna i lagstiftningen.

  • I anvisningen ändras punkten om de utredningar som behövs vid ansökan om återbäring i samband med skattefri användning av lätt brännolja och redogörs för grunderna för de belopp som används vid återbäringar.
  • Anvisningen har uppdaterats så att avdragsförfarandet för elskatter har utvidgats till att också gälla rättelsen av konsumtionen enligt skatteklass I till skattenivån enligt skatteklass II.
  • I anvisningen har skatten enligt skatteklass II på elström som används i datorhallar lagts till. Denna skatt trädde i kraft den 1 april 2014.
  • Tolkningen av skattskyldigheten för småproducenter av elström har preciserats.
  • Vissa tolkningar gällande flytande bränslen har preciserats.
  • Inverkan av reglerna om statligt stöd på skatteklass II för elström, skatteåterbäringen till energiintensiva företag och nedsättningen av koldioxidskatt vid kombinerad produktion.

1 Beskattning av flytande bränslen 

Punktskatt på flytande bränslen tas sedan den 1 januari 2011 ut för motorbensin, bensin för små motorer, bioetanol, MTBE, TAME, ETBE, TAEE, biobensin, dieselolja, paraffinisk dieselolja, biodieselolja, lätt brännolja, biobrännolja, tung brännolja, flygbensin, flygpetroleum samt metanol. Skattepliktiga är också alla sådana produkter som används som motorbränsle (t.ex. motorpetroleum, och förgasarsprit). Dessutom är alla kolväten som används för uppvärmning skattepliktiga.

1.1 Skattepliktiga bränslen

Flytande bränslen definieras i 2 § i lagen om punktskatt på flytande bränslen.

Motorbensin

Med motorbensin avses bensin som hör till varukod 2710 i tulltariffen.

Bensin för små motorer

Med bensin för små motorer avses till varukod 2710 11 41 00 i tulltariffen hänförlig produkt som motsvarar de gränsvärden som finns angivna i 2 § 10 punkten i lagen om punkskatt på flytande bränslen.

Enligt regeringsproposition 147/2010 skiljer sig bensinen för små motorer från vanlig bensin speciellt på grundval av hur dess kolväten är sammansatta. Med den avses bensin som består av mättade, kraftigt förgrenade alkaner och som praktiskt taget inte innehåller några som helst aromater eller olefiner. Den innehåller inte något kolväte som anses vara av de mest skadliga, såsom bensen.

Bioetanol

Med bioetanol avses till varukod 2207 i tulltariffen hänförlig produkt framställd av biomassa, om produkten är avsedd att användas som uppvärmnings- eller motorbränsle.

Om t.ex. bensin blandats med bioetanol, ska blandningen i samband med import inte tarifferas enligt varukoden för etanol, 2207, utan enligt varukod 3824. Detta ändrar dock inte beskattningen av bioetanol, om den skattskyldige kan skilja åt andelen etanol i blandningen.

Etrar

Med etrar avses bensinkomponenter hänförliga till varukod 2909 i tulltariffen:

  • MTBE (metanolbaserad bensinkomponent metyl-tert-butyleter),
  • TAME (metanolbaserad bensinkomponent metyl-tert-amyleter),
  • ETBE (etanolbaserad bensinkomponent etyl-tert-butyleter) och
  • TAEE (etanolbaserad bensinkomponent etyl-tert-amyleter).

I fråga om etrar ska det beaktas att etrarna vid tillverkningsprocessen vanligtvis består upp till 90–95 procent av etern i fråga och till 5–10 procent av ”orenheter” från tillverkningen, dvs. andra kolväten (t.ex. fossil bensin och bioetanol). Därför ska mängden av dessa komponenter anges separat vid beskattningen och skatten och försörjningsberedskapsavgiften för komponenten i fråga betalas. Denna indelning ska göras fastän produkten skulle säljas som ETBE, TAME e.d. innehållande dessa andra komponenter.

Biobensin

Med biobensin avses till varukod 2710 i tulltariffen hänförlig, av biomassa framställd kolvätekomponent som ingår i bensin och inte innehåller syre.

Etanoldiesel

Med etanoldiesel avses dieselbränsle med en etanolhalt på 83–92 volymprocent och med en halt av tändförbättrande tillsatsämne på 5–10 volymprocent.

Dieselolja

Med dieselolja avses dieselolja hänförlig till varukod 2710 i tulltariffen.

Paraffinisk dieselolja

Med paraffinisk dieselolja (dieselolja para) avses en produkt där cetanvärdet är minst 51, tätheten 765–810 gram per liter vid 15°C, halten av polyaromatiska kolväten (PAH) högst 1,1 viktprocent, svavelhalten högst fem milligram per kilogram och som ger minst 95 volymprocent destillat vid 360°C. Om paraffinisk dieselolja blandas med dieselolja, ska dieseloljan före blandningen uppfylla kvalitetskraven för dieselolja.

Beskattning av GTL-diesel och dess värmevärde

Med GTL-diesel avses diesel som är framställd av naturgas. Därför är det fråga om helt fossilt bränsle. GTL:s värmevärde är mätt till 34,4 MJ/l som motsvarar kemiskt syntetisk paraffinisk biodiesel. GTL uppfyller de krav som enligt lagen om punktskatt på flytande bränslen ställs på paraffinisk dieselolja (2 § 13 punkten) och hör således till produktgrupp 51 (dieselolja para) i lagen. Också i anmälningar om distributionsskyldighet ska dess värmevärde anges vara detsamma som för paraffinisk dieselolja, dvs. 34 MJ/l.

Biodieselolja

Med biodieselolja avses en produkt som motsvarar dieselolja och är framställd av biomassa.

Flygbensin

Med flygbensin avses till varukod 2710 i tulltariffen hänförligt bränsle som lämpar sig att användas i förbränningsmotorer i flygplan.

Flygpetroleum

Med flygpetroleum avses till varukod 2710 i tulltariffen hänförligt bränsle som lämpar sig att användas i turbin- eller dieselmotorer i flygplan.

Lätt brännolja

Med lätt brännolja avses dieselolja eller gasolja enligt varukod 2710 som lämpar sig att användas vid uppvärmning samt i arbetsmotorer och fast installerade motorer.

Med lätt brännolja avses en produkt som vid destillering enligt EN ISO 3405- eller ASTM 86- metoden ger minst 85 volymprocent destillat (inklusive förluster) vid 350 °C. Dessutom ska lätt brännolja göras identifierbar på det sätt som i lagen om punktskatt på flytande bränslen föreskrivs.

Bestämmelser om användningen av lätt brännolja som bränsle i fordon och farkoster finns i bränsleavgiftslagen (1280/2003) och i lagen om bränsleavgift som betalas för privata fritidsbåtar (1307/2007).

Svavelfri lätt brännolja

Med svavelfri lätt brännolja avses lätt brännolja vars svavelhalt är högst 10 milligram per kilogram.

Biobrännolja

Med biobrännolja avses bränsle som är framställt av biomassa och lämpar sig att användas för uppvärmning och i fast installerade dieselmotorer och i arbetsmaskiner med dieselmotor.

Tung brännolja

Med tung brännolja avses till varukod 2710 i tulltariffen hänförliga oljor och oljeprodukter som är avsedda för uppvärmning, med undantag av dieselolja och lätt brännolja.

Med tung brännolja avses produkt som vid destillering enligt EN ISO 3405- eller ASTM D 86-metoden ger mindre än 65 volymprocent destillat (inklusive förluster) vid 250°C eller för vilka volymprocenten inte kan bestämmas genom dessa metoder vid 250°C.

Förkortningarna i skattetabellen

I skattetabellen för flytande bränslen har man i samband med bränslen angett förkortningar för att skilja åt biobränslen på basis av deras miljöegenskaper. Förkortningarna definieras i 2 § 27 punkten i lagen enligt följande:

  • R betyder att biobränslet uppfyller hållbarhetskriterierna enligt lagen om biodrivmedel och flytande biobränslen (393/2013).
  • T betyder att bränslet uppfyller ovan nämnda hållbarhetskriterier och har producerats av avfall eller rester eller av oätligt cellulosahaltigt material eller lignocellulosa.
  • P avser ovannämnda paraffiniska dieselolja.

Biomassa

Med biomassa avses den biologiskt nedbrytbara delen av produkter, avfall och restprodukter från jordbruk, skogsbruk och därmed förknippad industri samt från fiske och vattenbruk, liksom den biologiskt nedbrytbara delen av industriavfall och kommunalt avfall.

1.2 Substitutionsprincip

Enligt 2 a § i lagen om punktskatt på flytande bränslen ska de flytande bränslen som inte har någon skattenivå i accistabellen beskattas på basis av sitt användningsändamål enligt den skattenivå som gäller för motsvarande motor- eller uppvärmningsbränsle i accistabellen.

Därutöver ska alla andra produkter som används, är avsedda att användas eller säljs som motorbränsle eller som hjälpprodukt eller tillsatsämne för motorbränsle eller såsom ämnen som utökar motorbränslets volym beskattas enligt skattenivån för motsvarande motorbränsle.

Utöver flytande bränslen ska alla kolväten som används eller är avsedda att användas eller säljs för att användas vid uppvärmning beskattas enligt skattenivån för motsvarande uppvärmningsbränsle.

Kolväte

Med kolväten avses här organiska föreningar som består av kol och väte eller produkter som huvudsakligen består av kolväteblandningar. Detta gäller också kolväten eller produkter innehållande kolväten som uppstår som bi- eller avfallsprodukter inom industrin.

1.3. Fastställande av skatt och skattskyldighet

Punktskatt på flytande bränslen och försörjningsberedskapsavgift bestäms för produkter vid en temperatur av 15 celsiusgrader. Godkända upplagshavare är skyldiga att betala skatt för den mängd de under skatteperioden överlåtit till konsumtion eller använt själva. Registrerade och tillfälligt registrerade mottagare betalar skatt för de bränslen de tagit emot.

Skattskyldiga är bl.a. godkända upplagshavare och registrerade mottagare. Skattskyldiga är också de till vilka bränsle överlåtits från statens säkerhetsupplag, företag som idkar handel med bränsle för de hjälpprodukter som tillsatts i bränslet samt den som överlåter eller använder i 2 a § avsett ersättande bränsle för de ändamål som anges i paragrafen. Skattskyldigheten gäller också dem som grundlöst skaffat dessa produkter för skattefritt ändamål. Bestämmelser om skyldighet att betala punktskatt ingår också i 12 och 13 § i punktskattelagen.

Beskattningen av bränslen verkställs sedan den 1 januari 2011 som beskattning av de bränslekomponenter som fastställs i skattetabellen. Skatterna i skattetabellen tillämpas på flytande bränslen som används som sådana eller som används i en blandning med nå- got annat flytande bränsle eller med något annat motsvarande motor- och uppvärmningsbränsle.

Godkända upplagshavare ska föra bok över mängden av olika komponenter i de bränslen som finns i skatteupplaget. Bokföringens riktighet ska granskas genom bränsleanalyser minst 2–3 gånger om året varefter bioandelarna från provet ska användas som upplagscisterns värden tills någon komponent nästa gång tillsätts i den. När bioandelen från provet avviker väsentligen från det beräknade värdet ska distributören reda ut vad avvikelsen beror på och om den har någon inverkan på bioandelarna i de bränslen som tidigare frisläppts för konsumtion.

Därtill ska mängden av varje bränslekomponent uppges när bränslen flyttas från en godkänd upplagshavare till en annan. Det vore bra att i mån av möjlighet också uppge bränslekomponenternas sammansättning när bränsle frisläpps för konsumtion.

1.3.1 Hållbarhetskriterier för biobränsle

Överensstämmelsen med hållbarhetskriterierna fastställs enligt lagen om biodrivmedel och flytande biobränslen (393/2013) för biodrivmedel som förbrukats efter den 1 januari 2014. Således ska aktören till Energimyndigheten visa upp de uppgifter som behövs för övervakning av kriterierna samt i enlighet med Energimyndighetens godkännande eller ett frivilligt system som erkänts av Europeiska kommissionen för Skatteförvaltningen visa att biodrivmedlet uppfyller hållbarhetskriterierna.

1.4 Skattefrihet

Befriade från punkskatt och försörjningsberedskapsavgift är:

  • bränslen som går till statens säkerhetsupplag,
  • bränslen som används som energikälla vid oljeraffineringsprocessen,
  • bränslen som används såsom råvara eller hjälpprodukt vid industriell produktion eller direkt vid första användningen då en vara tillverkas,
  • bränslen som används i fartygstrafik som drivmedel för andra fartyg än privata fritidsbåtar,
  • bränslen som används vid elproduktion,
  • bränslen som används i flygtrafik vid annat än privat nöjesflygning samt
  • flytgas.

1.4.1 Flytgas

Med flytgas avses till varukoderna 2711 12 och 2711 13 i tulltariffen hänförliga gaser i flytande form som består av propan, butan eller blandningar av dem. Flytgas definieras i lagen som energiprodukt och omfattas av det övervaknings- och överföringssystem som tillämpas inom punktbeskattningen. Flytgas är ändå skattefri enligt lagens 9 §, vilket gör att skatt inte uppbärs för den i någon situation.

Vid överföring av flytgas till eller från Finland ska ett elektroniskt administrativt dokument (e-AD) användas. Vid överföringar inom Finland kan e-AD ersättas av en fraktsedel som innehåller motsvarande uppgifter.

1.4.2 Första användning

Bränslen är skattefria enligt 9 § 3 punkten i lagen om punktskatt på flytande bränslen när de används direkt vid första användningen då en vara tillverkas.

Enligt den vedertagna tolkningen i rättspraxis avses med direkt första användning att den låga och de rökgaser som uppstår vid förbränning av bränsle rör vid den produkt som tillverkas. Om bränslet används för upphettning av ett medium eller annars indirekt, godkänns användningen inte som första användning.

Bränslen som använts i sodapannor vid tillverkningen av cellulosa, vid urdrifttagning av en panna och som stödbränslen anses ha använts vid första användningen. Bränslen vid urdrifttagning av en panna utgör inte första användning förrän grönlut kommer från pannan. Också bränslen i luktgaspannor och mesaugnar i samband med tillverkning av cellulosa utgör första användning men bara när de producerar en produkt och utgör en del av anläggningens återvinning av kemikalier. Om luktgaspannor eller mesaugnar används bara vid förbränning eller värmeproduktion och om kemikalier inte tas till vara, är det inte fråga om första användningen.

2 Beskattning av elström

2.1 Skyldighet at betala punktskatt för elström

Skyldig att betala punktskatt och försörjningsberedskapsavgift för elström är 1) nätinnehavare, 2) elproducenter, 3) den som anskaffat elström med skatt enligt skatteklass II men använt elström till ett ändamål enligt skatteklass I och 4) den som inte är nätinnehavare men som tar emot elström från ett område utanför Finland, om elströmmen inte går via ett elnät i Finland.

Skyldighet att betala skatt på elström föreligger inte om

  1. elström produceras i en generator vars effekt är högst 50 kilovoltampere eller med en helhet som består av flera elproduktionsanläggningar och vars nominella effekt är högst 50 kilovoltampere,
  2. elström produceras i en generator vars effekt är över 50 kilovoltampere men högst 2000 kilovoltampere eller med en helhet som består av flera elproduktionsanläggningar över 50 kilovoltampere men vars nominella effekt är högst 2 000 kilovoltampere, om elströmmen inte överförs till ett elnät,
  3. elström produceras på ett fartyg, på ett tåg, i en bil eller i något annat transportmedel för dess eget behov.

2.1.1 Småproducenters elskattskyldighet

När elström produceras med en anläggning vars effekt är 50–2000 kVA förutsätter befrielsen från skattskyldighet absolut att ingen elström går att överföra till ett elnät. Om man inte kan hindra att elström överförs till ett elnät eller om detta sker sporadiskt ska små- producenten registrera sig som elskattskyldig elproducent.

När småproducenten (50–2000 kVA) har registrerat sig som elskattskyldig är producenten dock inte elskattskyldig för sådana skatteperioder då ingen elström överförts till elnätet. Då ska producenten bara lämna in en s.k. nolldeklaration. På motsvarande sätt under de skatteperioder då elström överförts till elnätet ska småproducenten betala elskatt enligt användningsändamålet för den elström som producenten använt själv eller överlåtit nå- gon annanstans än till elnätet.

Elproducenter enligt 5 § 1 mom. i lagen om punktskatt på elström har rätt att anskaffa elström skattefritt från ett elnät eller från en annan elproducent. När ett småkraftverk är skyldigt att registrera sig som elskattskyldigt har kraftverket enligt Skatteförvaltningens tolkning rätt att anskaffa elström skattefritt från ett elnät eller från en annan elproducent. Men det ska också beaktas att småkraftverket är sedan också skyldigt att betala skatt för den elström som kraftverket anskaffat skattefritt fastän ingen elskatt skulle uppbäras under skatteperioden för producentens egen produktion med stöd av 5 § 2 mom.

2.1.2 Registrering som elskattskyldig

Bestämmelserna om elskattskyldighet finns i 9 § i lagen om punktskatt på elström och vissa bränslen. Enligt paragrafen ska nätinnehavare och elproducenter göra en skriftlig anmälan till Skatteförvaltningen för registrering som skattskyldig.

Enligt Skatteförvaltningens tolkning betyder detta att övriga aktörer inte kan registrera sig som skattskyldiga även om de med stöd av 5 § 1 mom. vore skyldiga att betala elskatt i vissa fall. I praktiken tolkas detta så att andra än nätinnehavare och elproducenter inte kan vara regelbundna skattskyldiga utan dessa aktörers skattskyldighet bara uppstår av tillfällig verksamhet i undantagssituationer.

2.2 Elström enligt skatteklass II

Enligt 4 § i lagen om punktskatt på elström och vissa bränslen betalas skatt enligt skatteklass II för elström som används inom industrin eller i datorhallar och som kan mätas skilt för sig vid leveransen. Enligt lagens 2 § 8 punkt avses med industri brytning av mineraler samt industriell tillverkning och förädling av varor. Med industri jämställs utö- vande av sådan till industrin icke hörande stödverksamhet av ringa omfattning som ut- övas vid det industribedrivande företagets produktionsställe och som huvudsakligen hänför sig till företagets egen industriella produktion. Med industri jämställs även yrkesmässig växthusodling.

Enligt regeringens proposition 225/96 betraktas som industri en anläggning eller ett företag vars huvudsakliga näringsgren tillhör huvudklasserna C och D i Statistikcentralens näringsgrensindelning 1995. Enligt Skatteförvaltningens uppfattning kan Statistikcentralens näringsgrensindelning för år 2002 accepteras som grund för vad avses med industri.

Som använd inom industri anses enligt Skatteförvaltningen bl.a.

  • elström som används i egentlig produktionsverksamhet, bl.a.
    • vid framställning av produkter,
    • vid lagring av dessa produkter på fabriksområdet eller i dess omedelbara närhet,
    • elström förbrukad i utomstående företags egentliga produktionsverksamhet samt
    • rengöring av avfallsvatten i anslutning till fabrikens egen verksamhet på fabriksområdet eller i dess omedelbara närhet.
  • elström som används vid belysning och uppvärmning av fabriksområdet och byggnaderna
    • gäller också elström som förbrukats inom värmeproduktion i en värmecentral som finns i samband med fabriken. Detta förutsätter att värmen från värmecentralen inte överförs någon annanstans än för att användas på fabriksområdet vid industriella processer eller uppvärmning.
  • elström som använts för reparation, upprätthållande och service av maskiner, utom för reparation eller service av motorfordon, datamaskiner, kontorsmaskiner eller personliga föremål.

Att jämställa stödverksamhet med industri förutsätter enligt regeringens proposition 130/2002 att:

  • funktionerna utövas på produktionsstället. Det har inte någon betydelse om stödfunktionen utövas av företaget självt eller av en utomstående företagare. Om emellertid t.ex. företagets huvudkontor, produktutvecklingsenhet eller annan stödfunktion är belägna någon annanstans än på företagets produktionsställe, ska skatt på elström som förbrukas där betalas enligt skatteklass I.
  • det med stödverksamhet avses funktion som inte hör till företagets egentliga industriella verksamhet. Som sådan kan accepteras bl.a. personalmatsalar, fabriksbutiker, hälsovårdstjänster, självständiga produktutvecklingsenheter, underhåll, reparations- och städservice, gårdskarlens bostad och biluppvärmningsstolpar.

Enligt Skatteförvaltningens uppfattning utgör de ovannämnda och i regeringspropositionen (130/2002) nämnda stödfunktionerna bara exempel och därför kan även andra stödfunktioner som på produktionsstället betjänar den industriella produktionen godkännas som stödfunktion. Som stödfunktion för den industriella produktionen kan också godkännas t.ex. sådan verksamhet som betjänar flera än bara ett industriföretag. Förutsättningen är dock alltid att verksamheten i fråga främst betjänar den industriella produktionen och försiggår på industriföretagets eller -företagens produktionsställe. Därtill kan som stödfunktion av ringa omfattning godkännas stödfunktioner som förbrukar elström ungefär lika mycket som funktionerna nämnda i regeringspropositionen. I praktiken ska den ringa omfattningen alltid avgöras från fall till fall.

Huvudregeln inom elbeskattningen är dock fortfarande kravet på att förbrukningen av elström enligt olika skatteklasser kan mätas skilt för sig. Om man emellertid märker att mätning av något förbrukningsobjekt i skatteklass I saknas, ska man kräva att förbrukningen mäts. Elström som redan använts enligt skatteklass I kan enligt Skatteförvaltningens uppfattning i samband med efterbeskattning bestämmas genom att uppskatta förbrukningsobjektets normala elförbrukning eller genom att mäta objektets genomsnittliga elförbrukning.

Undantagssituation som hindrar elskatten enligt skatteklass II

I lagens 26a § bestäms om inverkan av den allmänna gruppundantagsförordningen på verksamhet som är berättigad till skatteklass II för elström. Den lägre skatteklassen II för elström är ett av de statsstöd som baserar sig på kommissionens förordning (EG) nr 651/2014 (allmän gruppundantagsförordning). Dessa skattestöd kan inte tillämpas på företag som har ekonomiska svårigheter på det sätt som avses i artikel 1.4 c i allmänna gruppundantagsförordningen eller som har i artikel 1.4 b avsedda återbetalningskrav till följd av ett tidigare kommissionsbeslut som förklarat stödet olagligt och oförenligt med den gemensamma marknaden.

2.2.1 Skatt på elström i datorhallar

Elskatt enligt skatteklass II betalas för elström som förbrukas i datorhallar.

Med datorhall avses ett datacenter med en sammanlagd effekt på över 5 MW, där ett företag bedriver informationstjänstverksamhet, informationsbehandling, uthyrning av serverutrymme och därtill hörande tjänster som sin huvudsakliga näringsverksamhet.

Den lägre skatteklassen tillämpas inte på sådan datorhallsverksamhet som endast är en stödfunktion för ett företags huvudsakliga affärsverksamhet (t.ex. handeln, finansiella tjänster), även om företagets datorhall har en sammanlagd effekt på över 5 MW.

Bara datorhallar med en effekt på över 5 MW är berättigade till skatt enligt skatteklass II. I effekten inräknas behovet av elström för alla servrar i datorhallen, för de anordningar som är i direkt anslutning till och i samma utrymme som servrarna, för datorhallens kylsystem inklusive pumpar samt för alla belysnings- och säkerhetsanordningar. I datorhallens elektriska effekt inräknas inte elström som förbrukas vid produktion av kyla som sker utanför datorhallen (t.ex. fjärrkyla). Med en datorhalls effekt avses inte heller en datorhalls planerade maximala effekt utan den effekt som de facto används.

2.2.2 Indelning av konsumtionen enligt elskatteklass I resp. II

När elström förbrukas för ändamål både enligt skatteklass I och enligt skatteklass II ska mängderna för båda ändamålen mätas och deklareras skatteperiodvis. Om mätningen av konsumtionen enligt skatteklass I ankommer på slutanvändaren ska denna överlämna mätningsuppgifterna för skattedeklarering. Överlämning av mätningsuppgifter sker i huvudsak månatligen men om det är omöjligt att avläsa mätaren/mätarna och lämna uppgifterna varje månad, kan mätarna avläsas och uppgifterna lämnas en gång om året. Om uppgifterna bara lämnas en gång om året kan elström överlåtas under året enligt uppskattning med skatt enligt skatteklass I resp. II, bara mängderna avstäms årligen.

Om inga mätningsuppgifter har varit tillgängliga kan en rättelse som motsvarar skillnaden mellan skatteklasserna göras när mätningsuppgifterna finns att tillgå. Då ska man dock använda avdragsförfarandet enligt punkt 2.4 nedan.

2.2.3 Utredning av elskatteklass

  1. Skatteklassen för elström utreds i första hand mellan elbolaget och slutanvändaren av elströmmen.
  2. Om elbolaget och slutanvändaren inte kan enas om elskatteklassen kan man per epost skicka en förfrågan om saken till Skatteförvaltningens punktskatterådgivning.
  3. Skatteförvaltningens expert ber vid behov om tilläggsuppgifter och meddelar sin ställning till elskatteklassen på basis av förfrågan och tilläggsuppgifterna.
  4. Om slutanvändaren fortfarande är oenig om tolkningen och vill bestrida den ska slutanvändaren med en fullmakt från den skattskyldige (nätinnehavaren) ansökan om förhandsavgörande om elskatteklassen. Om beslutet om skatteklassen är negativt, kan beslutet överklagas.

2.3 Skattefrihet för elström

Enligt 7 § i lagen om punktskatt på elström och vissa bränslen är elström befriad från punktskatt och försörjningsberedskapsavgift när

  1. elström överförs mellan elnät,
  2. elström överlåts till ett elnät av en elproducent eller elimportör
  3. elström överlåts till förbrukning någon annanstans än i Finland
  4. elström levereras direkt för att användas inom den eldrivna spårbundna trafiken
  5. elström förbrukas i ett kraftverks apparater för egen förbrukning
  6. en nätinnehavare eller en elproducent överlåter elström till en annan elproducent.

Vid överlåtelse av el till en elproducent överlåts all elström skattefritt, men elproducenten är skattskyldig för den el han mottagit. Elproducenten ska då också beakta den mottagna elströmmen i sin skattedeklaration.

2.3.1 Överföring av elström

Enligt 7 § 1 punkten i lagen om punktskatt på elström och vissa bränslen betalas ingen skatt när elström överförs från en nätinnehavares elnät till en annan nätinnehavares elnät. Enligt lagens 7 § 6 punkt är också överföring av elström till en elproducent skattefritt. Elskatt betalas när en nätinnehavare eller en elproducent överlåter elström till förbrukning, dvs. till ett nät som inte beviljats elnätstillstånd. Enligt 2 § 6 punkten avses här med elnät ett elnät enligt 3 § 1 punkten i elmarknadslagen (386/1995), för vilket elmarknadsmyndigheten har beviljat tillstånd.

I situationer där t.ex. ett elanskaffningsbolag äger en del av ett elnät för vilket bolaget inte beviljats nättillstånd (inkl. situationer då tillstånd inte kan utverkas) och elström levereras via detta s.k. tillståndslösa nät vidare till ett nät som har tillstånd, kan leveransen enligt Skatteförvaltningens uppfattning anses vara skattefri för bolaget. Däremot är leveranserna till t.ex. industrianläggningar som inte har nättillstånd skattepliktiga. Dessa leveranser blir skattefria endast så att industrianläggningen ansöker om ställning som nätinnehavare, fastän energimarknadsverket beviljat anläggningen befrielse från nättillstånd.

I sådana här system kan det förekomma situationer där elskatt uppbärs två gånger för samma elström. Till exempel när en nätinnehavare överlåter elström till en industrianläggning för förbrukning ska den uppbära skatt för elströmmen. Om industrianläggningen därefter överlåter elströmmen till en annan nätinnehavare, är denna överföring skattefri, men när den andra nätinnehavaren överlåter elströmmen till förbrukning ska den uppbära skatt för elströmmen på nytt. Enligt rättspraxis ska båda skatterna betalas i denna situation, men saken kan senare åtgärdas så att beskattningen rättas på ansökan för den nätinnehavare som överlåtit elströmmen först.

2.3.2 Skattefrihet för elström för egen förbrukning

Enligt 7 § 5 punkten i lagen om punktskatt på elström och vissa bränslen är elström som förbrukas vid produktion av el eller vid kombinerad produktion av el och värme i ett kraftverks apparater för egen förbrukning fri från skatt och försörjningsberedskapsavgift.

Med apparater för egen förbrukning avses sådana anordningar och aggregat som en anläggning behöver för produktion av el eller el och värme och för upprätthållande av pro- 14 (34) duktionsberedskapen och som behövs för avlägsnande och minskande av de miljöolä- genheter som anläggningen orsakar. Genom handels- och industriministeriets förordning 309/2003 av den 1 maj 2003 bestäms närmare om de anordningar och aggregat som hänförs till apparater för egen förbrukning.

Den skattefria elströmmen för egen förbrukning kan produceras av kraftverket självt eller den kan skaffas skattefritt från elnätet. För annan än elström för egen förbrukning ska kraftverket fortfarande betala skatt enligt skatteklass I.

Kraftverken är alltså berättigade till skattefrihet för elström för egen förbrukning, fastän kraftverket inte producerat elström under skatteperioden. En förutsättning är att kraftverket har registrerat sig som elskattskyldigt. Upprätthållandet av produktionsberedskapen eller längden av driftstoppet p.g.a. service på ett kondenskraftverk eller ett reservkraftverk som enbart producerar elström har ingen betydelse för huruvida dessa är berättigade till skattefrihet för elström för egen förbrukning, utan avgörande är att de kan producera elström. Ett avbrott vid produktion av elström vid ett kombinerat kraftverk är emellertid en begränsande faktor med tanke på om kraftverket är berättigat till skattefrihet för elström för egen förbrukning eller inte. Om ett kombinerat kraftverk år efter år används som värmecentral och ingen elproduktion förekommer, är kraftverket då inte berättigat till skattefrihet för elström för egen förbrukning. Däremot fråntar normala driftstopp p.g.a. service, reparation eller sommarpaus inte ett kombinerat kraftverk rätten till skattefrihet för elström för egen förbrukning.

2.4 Återbetalning av elskatt genom avdragsförfarande

När man betalat för mycket i elskatt och försörjningsberedskapsavgift, t.ex. när elström överlåtitis till en konsument med skatt enligt skatteklass I när konsumenten varit berättigad att anskaffa elström med skatt enligt skatteklass II, återbetalas det överbetalade skattebeloppet genom ett avdragsförfarande i den skattskyldiges skattedeklaration. Avdragsförfarandet ska användas alltid när fel skett vid beskattning av elström.

Enligt 6 § 2 mom. i lagen om punktskatt på elström och vissa bränslen har elnätsinnehavaren och elproducenten rätt att i sin skattedeklaration från den punktskatt på elström och den försörjningsberedskapsavgift som hänför sig till skatteperioden dra av den punktskatt på elström och den försörjningsberedskapsavgift som uppgetts och betalats utan grund. Avdraget ska göras inom tre år räknat från ingången av det år som följer på den skatteperiod då skatten uppgavs utan grund.

Avdraget får vara högst lika stort som den punktskatt och försörjningsberedskapsavgift som hänför sig till skatteperioden.

3 Beskattning av vissa bränslen

Enligt lagen om punktskatt på elström och vissa bränslen tas punktskatt ut för stenkol, naturgas samt för bränntorv och tallolja som använts vid värmeproduktion.

3.1 Substitutionsprincip

Utöver de i lagen om punktskatt på elström och vissa bränslen avsedda energiprodukterna ska alla kolväten i gasform och fast form beskattas enligt skattesatsen för motsvarande uppvärmningsbränsle.

Också alla kolväten som uppstår som biprodukt vid industriella processer ska beskattas, om de används vid produktion av värme eller vid kombinerad produktion av el och värme.

3.2 Beskattning av stenkol

Skatt och försörjningsberedskapsavgift på stenkol bestäms för godkända upplagshavare på basis av de mängder som enligt upplagshavarens bokföring överlåtits till skattebelagd förbrukning under skatteperioden och de mängder som upplagshavaren under skatteperioden tagit för egen förbrukning.

För registrerade och tillfälligt registrerade mottagare fastställs punktskatt och försörjningsberedskapsavgift enligt de mängder som tagits emot.

Fritt från skatt och försörjningsberedskapsavgift är stenkol

  1. som används såsom råvara eller hjälpprodukt vid industriell produktion eller direkt vid första användningen då en vara tillverkas,
  2. som en godkänd upplagshavare levererar för att överlåtas till förbrukning någon annanstans än i Finland,
  3. som används vid elproduktion och vid idriftsättning, urdrifttagning eller upprätthållande av produktionsberedskap för separat elproduktion,
  4. som används i fartygstrafik som drivmedel för andra fartyg än privata fritidsbåtar.

3.3 Beskattning av naturgas

För naturgas ska punktskatt betalas när naturgas frisläpps för konsumtion i Finland. Skattskyldiga för naturgas är naturgasnätsinnehavare, godkända upplagshavare, skattskyldiga enligt punktskattelagen samt registrerade användare som anskaffat naturgas skattefritt men använt den för skattepliktigt ändamål. Punktskatten på naturgas gäller både naturgas i gasform och kondenserad naturgas.

Med naturgasnätsinnehavare avses verksamhetsidkare som idkar sådan naturgasnätsverksamhet som avses i 3 § 6 punkten i naturgasmarknadslagen. Naturgasnätsinnehavaren ska skriftligen registrera sig som skattskyldig hos Skatteförvaltningen.

Om naturgas lagras i kondenserad form eller på något annat sätt, kan lagerhavaren skaffa tillstånd att verka som godkänd upplagshavare.

Naturgasanvändare som använder naturgas för skattefritt ändamål och anskaffar naturgas direkt från ett överföringsnät för naturgas kan registrera sig som registrerad användare av naturgas. Registrerade användare ska registrera sig separat för varje verksamhetsställe och naturgas ska användas skattefritt på alla ställen som registreras. Registrerade användare ska återkalla registreringen om den skattefria användningen enligt 21 § 1 mom. i lagen om punktskatt på elström och vissa bränslen upphör.

Registrerade användare av naturgas får inte skattefritt överlåta naturgas vidare. Naturgas kan säljas till en registrerad användare av andra än naturgasnätsinnehavare eller godkända upplagshavare, om naturgasen överförs till användaren direkt från naturgasöverföringsnätet eller skatteupplaget.

Enligt 21 § 1 mom. i lagen om punktskatt på elström och vissa bränslen är fri från punktskatt och försörjningsberedskapsavgift naturgas som används

  1. såsom råvara eller hjälpprodukt vid industriell produktion eller direkt vid första användningen då en vara tillverkas,
  2. som energikälla vid oljeraffineringsprocessen,
  3. vid elproduktion och vid idriftsättning och urdrifttagning eller upprätthållande av produktionsberedskap för separat elproduktion,
  4. som drivmedel i fartygstrafik på andra fartyg än på privata fritidsbåtar.

Enligt 21 § 2 mom. i lagen om punktskatt på elström och vissa bränslen kan en naturgasnätsinnehavare och en godkänd upplagshavare överlåta all naturgas skattefritt, om mottagaren är en registrerad användare.

Om andra användare av naturgas än godkända upplagshavare eller registrerade användare använder naturgas skattefritt, genomförs skattefriheten så att skatten återbetalas på ansökan direkt till naturgasanvändaren. Återbäring kan sökas antingen i två delar för januari-juni resp. juli-december eller på en gång för hela kalenderåret. Återbäring ska senast sökas inom 3 år efter ansökningsperiodens slut.

3.4 Beskattning av biogas

Biogas omfattas inte av lagen om punktskatt på elström och vissa bränslen. Då tillämpas inte heller lagens substitutionsprinciper på biogas. Biogas kan frisläppas för konsumtion via ett överföringsnät för naturgas, men naturgasnätsinnehavaren ska ha en sådan bokfö- ring där biogas skiljs åt från naturgas. För biogas som frisläppts för konsumtion behöver man dock inte avge separata skattedeklarationer och sådan biogas ska inte heller ingå i skattedeklarationerna för naturgas.

Om biogas överlåts vid sidan av naturgas till en slutanvändare som har skattefri och skattepliktig användning av naturgas, får biogas inte hänföras bara för ett visst användnings- ändamål utan den ska fördelas i förhållande till användningarna.

Biogascertifikat

Man kan använda ett biogascertifikat som bevis på att gas från ett naturgasnät är biogas som matats in på nätet. Antalet makulerade biogascertifikat visar vilken del av den gas som slutanvändaren skaffat har varit skattefri biogas och vilken del skattebelagd naturgas.

Observera dock att om slutanvändaren av gasen har både skattebelagd och skattefri konsumtion av naturgas så ska biogasen som skaffats tillsammans med naturgas också anses ha använts för både skattebelagt och skattefritt ändamål i verklig proportion. Biogas ska således inte anges som använd t.ex. bara för skattebelagt ändamål.

Utöver med hjälp av biogascertifikat ska gasnätinnehavare och ansvariga för certifikatsystemet på begäran också med hjälp av bokföring kunna bevisa de mängder biogas som överlåtitis till nätet och skaffats därifrån.

3.5 Beskattning av tallolja

Enlig 15 § i lagen om punktskatt på elström och vissa bränslen är skyldig att betala skatt på tallolja den som idkar industriell produktionsverksamhet för den tallolja som han använt för uppvärmningsändamål. Med uppvärmningsändamål avses här användning av tallolja för alla förbränningsändamål. I praktiken innebär detta att skatt ska betalas för tallolja även om den används för ändamål som annars berättigar till skattefri användning, t.ex. i mesaugnar och luktgaspannor. Tallolja som använts vid elproduktion anses inte ha använts för förbränningsändamål och är till denna del skattefri.

Talloljeanvändare ska registrera sig som skattskyldig hos Skatteförvaltningen.

Enligt 2 § 5 punkten i lagen om punktskatt på elström och vissa bränslen (1260/1996) avses med tallolja råtallolja enligt varukod 3803 00 10 i tulltariffen. Enligt talloljans varukod tarifferas olja som tillverkats av råsåpa som avskiljts i samband med tillverkning av trämassa (cellulosa) oberoende av vilket träslag trämassan är tillverkad av. Om såporna från björk- och tallvedslinjerna förenas så uppstår det vid tillverkning av en sådan såpa och såpan från en separat björklinje också råtallolja som omfattas av varukod 3803 00 10 i tulltariffen. Observera dock att varken råsåpa (3804) eller talloljans fraktion talloljebeck (3807) är råtallolja enligt varukod 3803 00 10 i tulltariffen.

3.6. Beskattning av bränntorv

När mer än 5 000 MWh bränntorv används vid värmeproduktion per år, ska användaren betala punkskatt enligt skattetabellen för all den torv som använts. Om mindre än 5 000 MWh bränntorv används vid värmeproduktion per år är användaren inte skattskyldig, och ingen punktskatt ska betalas för den bränntorv som använts.

Användaren av bränntorv ska registrera sig som skattskyldig hos Skatteförvaltningen separat för varje kraftverk och värmecentral. Om användaren inte är säker på om 5 000 MWh bränntorv går åt till värmeproduktion per år, behöver användaren inte registrera sig genast. Men genast när 5 000 MWh har använts ska registreringen äga rum och skatten deklareras i samband med den första skattedeklarationen för all bränntorv som under kalenderåret använts för värmeproduktion.

Skatten på bränntorv påförs för varje skatteperiod enligt de bestämmelser som gällde den dag då bränntorven användes för värmeproduktion.

Användaren av bränntorv ska avge en skattedeklaration till Skatteförvaltningen separat för varje kraftverk. Skatteperioden anses vara en kalendermånad.

Utöver fräs- och stycketorv är också all torv som använts för värmeproduktion skattepliktig, också torvpelletar och torvbriketter.

4 Beskattning av kombinerad produktion

I fråga om bränslen för kombinerad produktion uppbärs skatt för de produkter som anges i skattetabellerna i lagen om punktskatt på flytande bränslen och lagen om punktskatt på elström och vissa bränslen samt för de produkter som ersätter dessa. Mest uppbärs skatt vid kombinerad produktion för naturgas, stenkol, lätt och tung brännolja, bränntorv och tallolja.

4.1 Kombinerad produktion

När elström produceras vid kombinerad produktion av el och värme, betalas punktskatten för bränslena vid värmeproduktion på det sätt som anges i 10 § i lagen om punktskatt på elström och vissa bränslen enligt skattetabellen på basis av den bränslemängd som erhålls genom att den till förbrukning överlåtna värmen multipliceras med koefficienten 0,9. En motsvarande bestämmelse finns också i 10 b § i lagen om punktskatt på flytande bränslen.

Bränslen som använts för produktion av värme fastställs på basis av den värme som överlåtits till förbrukning med användning av effektiva värmevärden. Med värme som överlå- tits till förbrukning avses den värmemängd som överlåtits från ett kraftverk till fjärrvärme- eller processångnät och motsvarande vidare utnyttjande. Varje bränsle anses ha använts i samma förhållande till både värmeproduktion och elproduktion.

Kombinerad produktion definieras i lagens 2 § på följande sätt: Med kombinerad produktion av el och värme avses ett kraftverks produktion av el och värme under en skatteperiod för vidare utnyttjande antingen samtidigt eller var för sig.

Enligt regeringens proposition (RP 130/2002) innebär kombinerad produktion att ifall ett kraftverk under en skatteperiod producerar elström ska det anses som kombinerad produktion och bränslen ska fördelas på el och värme. Om det under en skatteperiod produceras bara värme, anses kraftverket vara en värmecentral och alla bränslen skattepliktiga. Om det under en skatteperiod produceras bara elström, betraktas kraftverket som kondenskraftverk och alla bränslen anses ha förbrukats vid produktion av el och vara således skattefria.

Enligt Skatteförvaltningens uppfattning är det med tanke på beskattningen avgörande vad ett kraftverk producerar under en skatteperiod, inte vilken typ av kraftverk kraftverket tekniskt sätt anses vara. Det kan förekomma situationer där ett och samma kraftverk under olika skatteperioder i ett kalenderår kan beskattas som kombinerat kraftverk, kondenskraftverk eller som värmecentral.

4.2 Definition av kraftverk

Enligt 2 § i lagen om punktskatt på elström och vissa bränslen avses med kraftverk en på ett visst område verkande funktionell helhet vars syfte är att producera el eller el och värme.

Enligt RP 130/2002 måste begränsningen av funktionella enheter vid ett kraftverk i praktiken avgöras från fall till fall på basis av en helhetsbedömning där utgångspunkten är att enheterna belägna inom samma område bildar ett enda kraftverk. Men om enheter belägna inom samma område är funktionellt självständiga och oberoende av varandra, ska enheterna anses utgöra separata kraftverk. Ett kombikraftverk bestående av gas- och ångturbinprocesser anses alltid utgöra ett enda kraftverk.

Enligt Skatteförvaltningens uppfattning anses som enheter tillhörande ett kraftverk alltså sådana hjälpoch reservpannor och vattenpannor som hör till kraftverkets funktionella helhet. Till ett kraftverk hör inte värmecentraler fastän de skulle vara belägna alldeles i samband med kraftverket, om de inte utgör en del av kraftverkshelheten.

Vid bedömning av när kraftverksenheter belägna inom samma område utgör självständiga funktionella helheter kan olika faktorer beaktas. Dylika är enligt RP 130/2002 bl.a. följande:

  • Används enheterna oberoende av varandra, dvs. är de självständiga i funktionellt avseende?
  • Är ångpannorna belägna i olika byggnader, dvs. är de fysiskt fristående?
  • Är varje enhets ångturbin kopplad till en egen ångpanna?
  • Har varje enhet egna hjälpsystem, dvs. bildar de en funktionell helhet?

Enligt Skatteförvaltningens uppfattning betyder möjligheten till korskörning mellan två kraftverk eller delvis gemensamma hjälpsystem (t.ex. mottagning av bränsle e.d.) emellertid inte att kraftverksenheterna ska anses utgöra ett enda kraftverk.

4.3 Skatterna vid kombinerad produktion

Enligt RP 130/2002 fördelas bränsleförbrukningen vid kombinerad produktion på grundval av hela kraftverkets bränsleförbrukning och den värme som överförts till nyttobruk. Med ett helt kraftverk avses enligt definitionen av kraftverk pannor och till dessa anslutna apparaturer som hör till en funktionell helhet. Vid beskattningen behandlas kraftverket som en helhet. Endast sådana pannor och värmecentraler som är belägna tydligt avskilda från kraftverket, dvs. pannor som inte tillhör en funktionell helhet, anses inte omfattas av kombinerad produktion.

Nyttovärme, dvs. "skattepliktig" värme som ett kraftverk producerat, ska enligt RP 130/2002 fastställas senast i samband med överlåtelsen av värmen till ett fjärrvärmenät och vid alla förbrukningsobjekt i omedelbar närhet av processångan. Om förbrukningsobjektet inte är beläget i omedelbar närhet av kraftverket, mäts värmen när den utförs från kraftverket. Nyttovärme, dvs. skattepliktig värme, utgörs således endast av värme som överlåtits till s.k. nyttobruk. Vid fördelning av bränslen vid kombinerad produktion på el och värme multipliceras mängden nyttovärme med koefficienten 0,9. Vid bestämning av bränslemängder ska man alltid använda effektiva, dvs. lägre värmevärden.

Som skattepliktig värme, dvs. nyttovärme, betraktas enligt RP 130/2002 alltså inte:

  • värme för ett kraftverks egen förbrukning, bl.a.
    • uppvärmning av kraftverksbyggnader och byggnader i anslutning till kraftverkets funktion:
    • förlust och föruppvärmning på kraftverket;
    • bränslehantering, uppvärmning och torkning för kraftverket;
    • värmeförbrukning i avdustningsanläggningar i anslutning till sodapannor.
  • värme som går åt till hjälpkylare eller kondensorer.

Enligt Skatteförvaltningens uppfattning omfattar nyttovärme inte heller värme som uppstått i produktionsprocesser, såsom värme som överförs från en anläggning för raffinörmassa till ett ångnät.

Enligt Skatteförvaltningens ens uppfattning ska nyttovärme i regel bestämmas genom mätning. I praktiken kan en kalkylmässig bestämning godkännas, om mätning inte är möjlig eller är tydligt felaktig. Mätningsbara storheter ska dock användas om det är möjligt.

4.4. Nedsatt koldioxidskatt vid kombinerad produktion

Enligt 4 § 2 mom. i lagen om punktskatt på flytande bränslen och 4 § 3 mom. i lagen om punktskatt på elström och vissa bränslen är koldioxidskatten på stenkol, naturgas, lätt brännolja, tung brännolja eller biobrännolja hälften av skatten enligt skattetabellen, om dessa produkter används vid kombinerad produktion av el och värme.

Nedsättningen av koldioxidskatten genomförs så att godkända upplagshavare och registrerade användare av naturgas i sina skattedeklarationer själva uppger koldioxidskatten nedsatt för det nedsättningsberättigade bränsle som de använt. I skattedeklarationsblanketter finns egna kolumner för nedsatt koldioxidskatt för kraftverk med kombinerade produktion som deklarerar sin egen skattepliktig användning. Om ett kraftverk med kombinerad produktion som är berättigat till nedsättning av koldioxidskatt anskaffar sitt bränsle skattebelagt, dvs. är annan än godkänd upplagshavare eller registrerad användare av naturgas, ansöker företaget hos Skatteförvaltningen om återbäring antingen separat för perioderna januari-juni resp. juli-december eller på en gång för hela kalenderåret.

Undantagssituation som hindrar nedsättning av koldioxidskatten

I lagens 26a § bestäms om inverkan av den allmänna gruppundantagsförordningen på nedsättning av koldioxidskatten vid kombinerad produktion. Nedsättningen av koldioxidskatten vid kombinerad produktion är ett av de statsstöd som baserar sig på kommissionens förordning (EG) nr 651/2014 (allmän gruppundantagsförordning). Dessa skattestöd kan inte tillämpas på företag som har ekonomiska svårigheter på det sätt som avses i artikel 1.4 c i den allmänna gruppundantagsförordningen eller som har i artikel 1.4 b avsedda återbetalningskrav till följd av ett tidigare kommissionsbeslut som förklarat stödet olagligt och oförenligt med den gemensamma marknaden.

5. Skatteåterbäring till energiintensiv industri

Industriföretag kan i slutet av en räkenskapsperiod på ansökan få skatteåterbäring för de energiskatter de betalat. Återbäringen förutsätter att de skatter som företaget självt betalat under räkenskapsperioden och de skatter som ingått i priset på anskaffade produkter utgör mer än 0,5 % av företagets förädlingsvärde. Med förädlingsvärde avses det sammanlagda beloppet av rörelsevinst (-förlust), avskrivningar, värdenedgång och personalkostnader enligt det bokslut som fastställts för företagets räkenskapsperiod. Denna skatteå- terbäring beaktas inte vid fastställande av förädlingsvärdet. Med företagets räkenskapsperiod avses en räkenskapsperiod enligt 1 kap. 4 § i bokföringslagen (1336/1997).

När de skatter som ett företag under räkenskapsperioden betalat för elström, stenkol, bränntorv, naturgas, tallolja och för lätt och tung brännolja samt de skatter som ingått i anskaffningspriset på produkter som företaget skaffat under nämnda period utgör mer än 0,5 % av företagets förädlingsvärde, har företaget rätt att beträffande den överskjutande delen ansöka om återbäring för 85 % av de skatter som betalats för produkterna eller som ingått i anskaffningspriset på dem. Av detta återbäringsbelopp utbetalas dock endast den andel som överskrider 50 000 euro. Då företaget beräknar det betalade skattebeloppet kan företaget beakta de skatter som ingår i priset på köpt fjärrvärme och processånga.

Vid beräkning av beloppet av betalda punktskatter avdras från beloppet de stöd som avses i 8 § i lagen om punktskatt på elström och vissa bränslen och som företaget under räkenskapsperioden varit berättigat till samt de återbäringar som avses i 9 a och 10 a § i lagen om punktskatt på flytande bränslen och i 14 och 22 § i lagen om punktskatt på elström och vissa bränslen, om dessa inte beaktats vid beskattning av företaget. Om företaget under räkenskapsperioden överlåtit vidare produkter som avses här, beaktas de skatter som företaget betalat för dessa produkter inte vid beräkning av beloppet av de betalda skatterna.

Om företaget under räkenskapsperioden överlåtit produkter till ett annat företag, beaktas de skatter som företaget betalat för dessa produkter inte vid beräkning av återbäringen. I ansökan om återbäring ska man specificera andra eventuella stöd som företaget ansökt eller kommer att ansöka om. Företaget ska samtidigt uppge var dessa stödansökningar och andra återbärings- och rättelseansökningar handläggs. 

Ansökan om skatteåterbäring ska lämnas till Skatteförvaltningen inom 6 månader från utgången av räkenskapsperioden.

Undantagssituation som hindrar skatteåterbäring till energiintensiv industri

I lagens 26a § bestäms om inverkan av den allmänna gruppundantagsförordningen på skatteåterbäringen till energiintensiv industri. Skatteåterbäringen till energiintensiv industri är ett av de statsstöd som baserar sig på kommissionens förordning (EG) nr 651/2014 (allmän gruppundantagsförordning). Dessa skattestöd kan inte tillämpas på företag som har ekonomiska svårigheter på det sätt som avses i artikel 1.4 c i den allmänna gruppundantagsförordningen eller som har i artikel 1.4 b avsedda återbetalningskrav till följd av ett tidigare kommissionsbeslut som förklarat stödet olagligt och oförenligt med den gemensamma marknaden.

5.1 Inverkan av andra återbäringar på skatteåterbäringen för energiintensiva företag

Ett energiintensivt företag ska i sin ansökan om återbäring specificera andra eventuella återbäringar som företaget ansökt eller kommer att ansöka om. Företaget ska samtidigt uppge var dessa skatteåterbärings- eller rättelseansökningar handläggs.

5.2 Betalningstidpunktens inverkan

Punktskatter som utgör grund för en ansökan om skatteåterbäring kan fastställas enligt prestationsprincipen eller enligt betalningsprincipen, dock så att de punktskatter som betalats under en månad inte beaktas vid återbäringen under två år i rad.

På motsvarande sätt avdras den återbäring som företaget får genom rättelse från de skatter företaget betalat under den räkenskapsperiod då rättelse betalas. Andra energiskatteå- terbäringar beaktas däremot vid återbäringen för den räkenskapsperiod då företaget är berättigat till återbäringen i fråga.

5.3 Skatteklass för elström

För återbäring godkänns elskatter som betalats enligt skatteklass I och II. Förutsättningen är dock att företaget självt förbrukat elströmmen och inte överlåtit anskaffad elström vidare.

5.4 Försörjningsberedskapsavgift

Skatteåterbäringen till energiintensiva företag gäller bara punktskatter. Således får försörjningsberedskapsavgiften inte räknas in i ansökan om återbäring.

5.5 Bestämning av sökande

Ansökan om återbäring får inte göras per bransch eller verksamhetsställe, utan det sökande bolaget ska behandlas som en helhet. Punktskatter som berättigar till återbäring ska ingå i priset på de produkter som bolaget självt anskaffat och förbrukat eller så ska bolaget ha betalat skatterna självt.

5.6 Fastställt bokslut

Ett bokslut är fastställt först när bolagsstämman har fastställt det. I praktiken blir det i allmänhet inga ändringar i ett (av styrelsen och vd:n) undertecknat bokslut. Eftersom bokslutet ska fastställas inom sex månader efter utgången av räkenskapsperioden, vilket också är deadline för inlämning av företags återbäringsansökningar, kan energiintensiva företag som underlag för återbäringen också använda uppgifter ur ett bokslut som ännu inte fastställts. Återbäringen kan utbetalas dock först när sökanden lämnat in det fastställda bokslutet till Skatteförvaltningen.

5.7 Negativt förädlingsvärde

Om förädlingsvärdet som beräknas utgående från företagets bokslut är negativt, ska detta vid beräkning av återbäringen tolkas så att förädlingsvärdet är noll.

5.8 Beräkning av förädlingsvärde

Vid beräkning av förädlingsvärde används följande belopp: rörelsevinst (-förlust), avskrivningar, personalkostnader och värdenedgång. Dessa fås direkt från bokslutet. Med skatteåterbäring som dras av från förädlingsvärdet avses här den skatteåterbäring som söks, om den har antecknats i företagets bokslut. Som skatteåterbäring som dras av används det belopp som antecknats i bokslutet, även om beloppet inte är exakt detsamma som den återbäring som faktiskt söks.

5.9 Punktskatter som ingått i köpvärme

I punktskattebeloppet som ska återbetalas beaktas också de punktskatter som ingått i priset på köpvärme och som betalats av värmeproducenten. Dessa fastställs på basis av medeltalet av de punktskatter som den värmeproducerande anläggningen under skatteperioden har betalat för värmeproduktionen. Sökanden ska dock förete en tillförlitlig och fullständig redogörelse för de skattebelopp som ingått i priset på köpvärme. Då värmeproducenten granskar det punktskattebelopp som ingått i priset på värme bör denna granskning alltid göras per skatteperiod, dvs. kalendermånadsvis.

I fråga om köpvärme kan den som söker återbäring till sin ansökan bifoga en redogörelse för köpvärmens sammansättning om sökanden har fått en sådan av värmeproducenten. Den som söker återbäring kan dock också komma överens med värmeproducenten om att denna lämnar in redogörelsen för de punktskatter som ingått i köpvärmen direkt till Skatteförvaltningen med hänvisning till sökanden. Av redogörelsen ska också framgå de beskattade komponenterna i lätt brännolja och biobrännolja. Obs! Den som söker återbäring ska i båda fallen redan i sin ansökan ange det sammanlagda skattebeloppet. Om redogörelsen inte fås på något av dessa två sätt, beaktas de punktskatter som ingår i köpvärme inte vid beräkningen av återbäringen.

5.10 Återbäringar inom jordbruket

Om den som söker återbäring också hos Skatteförvaltningen söker återbäring av de punktskatter som använts inom jordbruket, ska dessa återbäringar anges i en fritt formulerad bilaga till ansökan.

5.11 Mottagare av återbäring, definitioner av industri

Enligt 8 a § i lagen om punktskatt på elström och vissa bränslen är det företag som har rätt att få återbäring. I 2 § 7 punkten i lagen avses med företag en näringsidkare inom industrin med sådan rörelse eller yrkesutövning som avses i lagen om beskattning av nä- ringsinkomst (360/1968). På motsvarande sätt definieras industri i lagens 2 § 6 punkt som brytning av mineraler samt industriell tillverkning och förädling av varor. Med industri jämställs utövande av industrins stödverksamhet av ringa omfattning samt yrkesmässig växthusodling.

5.12 Beaktande av lätt brännolja och biobrännolja i återbäringen

Lätt brännolja och biobrännolja beaktas i samband med återbäringen, om företaget självt har förbrukat dem och också om köpvärme har producerats med dem (Obs! Lätt brännolja och biobrännolja som har använts för köpvärme ska anges separat från övriga bränslen för köpvärme). I båda fallen ska det i fråga om lätt brännolja och biobrännolja till ansökan bifogas en redogörelse upprättad av den som överlåtit oljan till förbrukning för hur stor del av det som sålts som lätt brännolja har bestått av biobrännolja. Av redogörelsen ska också framgå den produktgrupp för biobrännolja som den berörda biobrännoljan hör till.

Om ingen redogörelse bifogas fastställs skattesatsen för lätt brännolja och biobrännolja enligt produktgrupp 64, och då anses punktskatterna för lätt brännolja utgöra 6,65 cent/liter (vid återbäringar för år 2012: 7,70 cent/liter).

6 Skattefrihetsförfaranden för bränslen 

6.1. Genomförande av skattefrihet

6.1.1 Lagstiftning

Bestämmelser om skattefrihet för flytande bränslen finns i 9 § i lagen om punktskatt på flytande bränslen. I 12 § i lagen om punktskatt på elström och vissa bränslen ingår bestämmelserna om skattefrihet för stenkol och i 21 § bestämmelserna om skattefrihet för naturgas. Därtill ingår i 3 kap. i punktskattelagen allmänna bestämmelser om skattefrihet av vilka en del också kan tillämpas på flytande bränslen, stenkol och naturgas.

Skattefrihet för bränslen kan genomföras genom att den skatt som betalats för produkterna återbärs i efterskott på ansökan (återbäringsförfarandet) eller genom att kunden direkt i skattedeklarationen anger produkterna som skattefria (skattedeklarationsförfarandet).

Bestämmelserna om återbäringsförfarandet finns i 9 b § i lagen om punktskatt på flytande bränslen, i 14 § och 22 § i lagen om punktskatt på elström och vissa bränslen och i 83 § i punktskattelagen. Skattefrihet genomförs genom deklarationsförfarande i situationer där det inte finns bestämmelser om tillämpningen av återbäringsförfarandet.

6.2 Skattedeklarationsförfarande

6.2.1 Tillstånd till skatteupplag

Skattedeklarationsförfarandet kan i regel bara användas av sådana skattskyldiga som verkar som godkända upplagshavare. Med godkänd upplagshavare avses en fysisk eller juridisk person som Skatteförvaltningen beviljat rätt att driva ett skatteupplag. Skatteupplag är en av Skatteförvaltningen godkänd plats där en godkänd upplagshavare i förvärvssyfte tillverkar, förädlar, upplagrar eller tar emot eller avsänder produkter under ett uppskovsförfarande.

Tillstånd att verka som godkänd upplagshavare beviljas sökande som i sin affärsverksamhet:

  • tillverkar och förädlar punktskattepliktiga produkter
  • kontinuerligt och i en betydande omfattning bedriver partihandel med punktskattepliktiga produkter
  • kontinuerligt och i en betydande omfattning använder eller levererar punktskattepliktiga produkter för ändamål som enligt lag är skattefria
  • hyr ut lagerlokaler och lagertjänster för ovan avsedd verksamhet
  • bedriver annan verksamhet som kan jämställas med ovan nämnda verksamhet.

Tillståndet att verka som godkänd upplagshavare förutsätter också att sökanden kan anses som tillförlitlig och att sökanden har tillräckliga ekonomiska och verksamhetsmässiga förutsättningar. Dessutom ska sökanden ställa en säkerhet för punktskatter.

Slutanvändare av flytande bränslen eller stenkol som registrerat sig som t.ex. elproducent samt industriföretag som använder bränslen skattefritt vid första användning eller som råvara eller hjälpprodukt kan på ansökan beviljas tillstånd att verka som godkänd upplagshavare samt rätt att lagra ett kraftverks eller en industriell produktionsanläggnings bränslen i ett skatteupplag. En aktör som beviljats tillstånd till skatteupplag behöver då inte ansöka om återbetalning av bränsleskatt genom återbäringsförfarande utan aktören kan köpa allt behövligt bränsle direkt skattefritt. Elproducenten anger mängden bränsle som förbrukats till värmeproduktion som skattebelagt bränsle i skattedeklarationen och mängden bränsle som gått åt till elproduktion som skattefritt bränsle medan aktören inom industrin anger mängden bränsle som använts för skattefritt ändamål som skattefritt bränsle och eventuell annan skattepliktig användning eller överlåtelse som skattebelagt bränsle.

Bränslen som ett kraftverk eller en produktionsanläggning anskaffat skattebelagt innan tillståndet till skatteupplag beviljas blir inte skattefria i och med tillståndet. I en sådan situation kan det också finnas skattebelagt bränsle i behållare som godkänts som skatteupplag. Upplagshavaren ska då separat föra bok över skattebelagda bränslen. Skatt som betalats för bränslen som anskaffats skattebelagda men använts för skattefritt ändamål återbetalas i efterhand genom återbäringsförfarandet.

6.2.2 Användning av skattedeklarationsförfarande

Flytande bränslen

Godkända upplagshavare av flytande bränslen uppger de bränslen som frisläppts för konsumtion som skattebelagda bränslen i sin skattedeklaration. När en leverans av bränsle från skatteupplaget sker i samband med en flyttning inom ramen för uppskovsförfarandet eller när överlåtelsen sker för vissa skattefria ändamål, anges bränslet direkt som skattefritt bränsle i skattedeklarationen. Skattedeklarationsförfarandet används i följande fall:

  • bränsle säljs, överlåts eller importeras till statens säkerhetsupplag
  • lätt eller tung brännolja levereras till fartyg som avses i 6 a § i förordningen om accis på flytande bränsle
  • flygpetroleum levereras för att användas inom luftfart eller flygbensin levereras till försvarsmakten enligt 6 b § i förordningen om accis på flytande bränsle
  • flytgas frisläpps för konsumtion
  • produkter flyttas inom ramen för uppskovsförfarande till ett annat skatteupplag i Finland eller i en annan EU-stat
  • produkter flyttas till en person eller till ett företag som i en annan EUstat beviljats rätt att ta emot dem inom ramen för uppskovsförfarandet
  • produkter hänförs till exportförfarande
  • produkter som inom ramen för ett uppskovsförfarande blivit fullständigt förstörda eller oåterkalleligen gått förlorade till följd av produkternas egen beskaffenhet, force majeure eller oförutsägbara omständigheter.

Också flytande bränslen som en godkänd upplagshavare själv använder för följande ändamål uppges i skattedeklarationen direkt som skattefria:

  • vid elproduktion och vid idriftsättning, urdrifttagning eller upprätthållande av produktionsberedskap för separat elproduktion
  • som energikälla vid oljeraffineringsprocessen
  • såsom råvara eller hjälpprodukt vid industriell produktion eller direkt vid första användningen då en vara tillverkas.

Stenkol

Godkända upplagshavare av stenkol anger det från skatteupplaget levererade stenkolet direkt som skattefritt i sin skattedeklaration i följande situationer:

  • stenkol flyttas till ett annat skatteupplag
  • stenkol levereras till ett annat område i gemenskapen än Finland för att frisläppas för konsumtion där
  • stenkol hänförs till exportförfarande
  • stenkol som inom ramen för ett uppskovsförfarande blivit fullständigt förstört eller oåterkalleligen gått förlorat till följd av produkternas egen beskaffenhet, force majeure eller oförutsägbara omständigheter.

Också stenkol som en godkänd upplagshavare själv använder för följande ändamål uppges i skattedeklarationen direkt som skattefritt:

  • vid elproduktion och vid idriftsättning, urdrifttagning eller upprätthållande av produktionsberedskap för separat elproduktion
  • såsom råvara eller hjälpprodukt vid industriell produktion eller direkt vid första användningen då en vara tillverkas,
  • som drivmedel i fartygstrafik på andra fartyg än på privata fritidsbåtar.

Naturgas

För naturgas har ett motsvarande system med skattefri flyttning och lagring skapats som för flytande bränslen och stenkol. Således kan naturgas som importeras till Finland från ett land utanför gemenskapen överföras skattefritt i ett överföringsnät för naturgas och till godkända upplagshavare. Dessutom kan de slutanvändare av naturgas som använder naturgas för skattefritt ändamål och anskaffar naturgas direkt från ett överföringsnät eller från en godkänd upplagshavare registrera sig som registrerade användare av naturgas och anskaffa skattefritt all naturgas de använder.

När naturgas flyttas till ett distributionsnät för naturgas eller till en oregistrerad användare, flyttas den alltid skattebelagt. Till den del som sådan naturgas används för skattefritt ändamål, dvs. vid elproduktion, som energikälla vid oljeraffineringsprocessen eller direkt vid första användningen då en vara tillverkas, genomförs skattefriheten i efterhand genom återbäringsförfarande.

6.3 Återbäringsförfarande

6.3.1 Ansökan om återbäring

Att söka skatteåterbäring för bränslen som använts vid elproduktion, första användning eller oljeraffinering samt för bränslen i fartygs- och flygtrafik

Punktskatt återbetalas på ansökan till den som använt skattebelagt anskaffat bränsle vid elproduktion, som råvara eller hjälpprodukt, direkt vid första användningen inom industrin då en vara tillverkas eller som energikälla vid oljeraffineringsprocessen. Ansökan om återbäring ska lämnas till Skatteförvaltningen. Om sökanden har flera anläggningar ska återbäring sökas separat för varje anläggning. Med en och samma ansökan kan återbäring sökas för de mängder flytande bränslen, stenkol och naturgas som använts vid en anläggning.

De som idkar fartygstrafik eller yrkesmässigt fiske kan på ansökan få skattåterbäring för de flytande bränslen som de använt på fartyget. Återbäring betalas inte för bränsle som förbrukats ombord på en privat fritidsbåt. Ansökan om återbäring ska lämnas till Skatteförvaltningen.

Den som äger, innehar eller använder ett luftfartyg kan på ansökan få skatteåterbäring för de bränslen som luftfartyget förbrukat. Återbäring betalas inte för bränsle som förbrukats vid privat nöjesflygning. Om man på luftfartyget i stället för flygbensin eller flygpetroleum använt annat skattepliktigt bränsle, betalas i återbäring högst det belopp som motsvarar skatten på flygbensin eller flygpetroleum. Ansökan om återbäring ska lämnas till skatteförvaltningen. I praktiken söks återbäring endast för flygbensin, eftersom det är möjligt att anskaffa flygpetroleum direkt skattefritt för luftfart.

Återbäring söks i alla ovan nämnda situationer antingen halvårsvis för januari-juni respektive juli-december eller på en gång för hela kalenderåret. Ansökan ska lämnas till Skatteförvaltningen inom 3 år efter utgången av ansökningsperioden.

Återbäring betalas för bränslen som under ansökningsperioden förbrukats för ett skattefritt andämål. Återbäring kan inte sökas för bränsle som finns i lager. Vid uträkning av återbäringen anses bränslepartierna ha använts i den ordning de är anskaffade. Återbäringsbeloppet bestäms enligt den skattenivå som gällde vid den tidpunkt då den skattskyldige betalade skatten i samband med frisläppande av bränslet för konsumtion. Om denna tidpunkt inte kan redas ut beräknas återbäringen enligt den skattenivå som gällde då bränslet anskaffades för ett skattefritt ändamål.

Återbäringar understigande 330 euro betalas inte ut. Denna gräns gäller dock inte fiskefartyg.

Ansökningsblanketter fås från Skatteförvaltningen. De bilagor som nämns i ansökningsblanketten ska bifogas till ansökningsblanketten. Skatteförvaltningen kan också be sökanden om andra utredningar som behövs för att handlägga ansökan.

6.3.2 Skatteåterbäring för flytande bränslen

I fråga om flytande bränslen är det inte alltid klart hur mycket punktskatt som betalats för återbäringssökandens bränslen, eftersom något bränsle efter frisläppandet för konsumtion kan ha blandats med flera bränslepartier som beskattats på olika sätt.

Därför föreskrivs det i 9 a § 5 mom. i lagen om punktskatt på flytande bränslen om bränslen som anskaffats den 31 december 2013 eller tidigare att om den som ansöker om återbäring inte lämnar en tillförlitlig redogörelse för den skatt och försörjningsberedskapsavgift som har betalats för bränslet, är skatteåterbäringens belopp för

  1. motorbensin, etanol, blandning av motorbensin och etanol eller en produkt som ersätter dem skatten och försörjningsberedskapsavgiften enligt produktgrupp 22 i skattetabellen, dvs. 33,73 cent per liter;
  2. dieselolja eller biodieselolja, blandning av dieselolja och biodieselolja eller en produkt som ersätter dem skatten och försörjningsberedskapsavgiften enligt produktgrupp 57 i skattetabellen, dvs. 24,35 cent per liter;
  3. lätt brännolja, biobrännolja, blandning av lätt brännolja och biobrännolja eller en produkt som ersätter dem skatten och försörjningsberedskapsavgiften enligt produktgrupp 64 i skattetabellen, dvs. 7,00 cent per liter (åren 2011–2012 var återbä- ringsbeloppet 8,05 cent per liter).

Enligt Skatteförvaltningens uppfattning avses med tillförlitlig redogörelse att den som ansöker om återbäring kan lägga fram en redogörelse, upprättad av den som frisläppt bränslet för konsumtion, för bränslets sammansättning och de skatter som betalats för det. Om sökanden inte kan påvisa annat, kan det som tillförlitlig redogörelse i fråga om motorbensin och dieselolja betraktas att de trafikbränslen som säljs i Finland ska uppfylla kriterierna enligt kvalitetsförordningen. Då har priset på de produkter som säljs i Finland inkluderat punktskatt och försörjningsberedskapsavgift på följande sätt:

  1.1.2012–31.12.2013 1.1.-31.12.2011
Bensin (E10) 61,62 cent per liter 59,54 cent per liter
Bensin (E5) 62,65 cent per liter 60,38 cent per liter
Dieselolja 39.49 cent per liter 32,42 cent per liter

Om produkter som inte uppfyller kriterierna enligt kvalitetsförordningen, t.ex. produkten E85, säljs som motorbensin eller dieselolja, ska bränsleanvändaren lägga fram en tillförlitlig redogörelse för de punktskatter som ingått i priset på bränslet. Då får de ovan angivna återbäringsnivåer som räknats ut på basis av kvalitetsförordningen inte användas.

För lätt brännolja existerar det inte några motsvarande bindande kvalitetskriterier. Därför ska den som ansöker om återbäring för skattefri användning kunna bevisa hur mycket skatt som ingått i lätt brännolja, eller så betalas återbäringen enligt skatten och försörjningsberedskapsavgiften för produktgrupp 64 i lagen, dvs. 7,00 cent per liter (1.1.2011– 31.12.2012 var återbäringsbeloppet 8,05 cent per liter).

Skatteförvaltningen fastställer årligen för perioderna januari–juni resp. juli–december återbäringsbeloppet för motorbensin, dieselolja och lätt brännolja som anskaffats efter den 1 januari 2014, samt för de produkter som ersätter dessa, på basis av hur mycket bränsle och ersättande produkter överlåtits till konsumtion. Detta fastställda återbäringsbelopp tillämpas på bränslen som under varje period överlåtitis till konsumtion, om bränslet till sin sammansättning motsvarar det som med stöd av miljöskyddslagen (86/2000) föreskrivs om kvalitetskraven på motorbensin, dieselolja och vissa andra flytande bränslen eller om det är fråga om lätt brännolja som innehåller högst sju volymprocent biobrännolja.

Om bränslet inte motsvarar bestämmelserna eller om lätt brännolja innehåller mer än sju volymprocent biobrännolja fastställs återbäringen på följande sätt om sökanden inte lägger fram en tillförlitlig utredning om den betalda skatten:

  1. för motorbensin, etanol, blandning av motorbensin och etanol eller en produkt som ersätter dessa skatten och försörjningsberedskapsavgiften enligt produktgrupp 22 i skattetabellen, dvs. 33,73 cent per liter;
  2. för dieselolja eller biodieselolja, blandning av dieselolja och biodieselolja eller en produkt som ersätter dessa skatten och försörjningsberedskapsavgiften enligt produktgrupp 57 i skattetabellen, dvs. 24,35 cent per liter;
  3. för lätt brännolja, biobrännolja, blandning av lätt brännolja och biobrännolja eller en produkt som ersätter dessa skatten och försörjningsberedskapsavgiften enligt produktgrupp 64 i skattetabellen, dvs. 7,00 cent per liter;

6.3.3 Bestämmelser om återbetalning

I 83 § i punktskattelagen ingår vissa allmänna bestämmelser om återbetalning av punktskatt som också kan tillämpas på flytande bränslen, stenkol och naturgas. I dessa fall söks återbäring med en fritt formulerad ansökan.

När produkter för vilka punktskatt betalats i Finland använts eller överlåtits för att användas för ett skattefritt ändamål, har den som använt eller överlåtit produkterna rätt att på ansökan få en återbäring som motsvarar den betalda skatten. Återbäringen förutsätter att sökanden på ett tillförlitligt sätt bevisar att produkterna levererats eller använts för skattefritt ändamål.

Om produkter för vilka punktskatt betalats i Finland innehas i kommersiellt syfte i en annan medlemsstat för en överlåtelse eller användning där, har den som skickat produkterna rätt att på ansökan få en återbäring som motsvarar den betalda skatten.

Om den skatt som i Finland påförts en produkt i ovan nämnda fall inte betalats i sin helhet, ska den del av skatten som inte betalats efterges. Återbäring eller eftergivande ska sökas hos Skatteförvaltningen inom tre månader från utgången av det kalenderår då skatten på produkterna påförts i Finland.

6.4 Rättelse

I 106 § i punktskattelagen bestäms om rättelse till den skattskyldiges fördel. Om Skatteförvaltningen med anledning av ett rättelseyrkande eller överklagande eller annars konstaterar att ett alltför stort skattebelopp har påförts eller ett alltför litet belopp återbetalts, ska Skatteförvaltningen rätta sitt beslut, om ärendet inte har avgjorts genom ett beslut med anledning av ett överklagande eller om ärendet inte ska avgöras med stöd av 83 § eller en motsvarande bestämmelse om återbetalning i respektive lagar om punktskatt eller accis.

Tidigare har denna bestämmelse ofta använts vid genomförande av skattefrihet för bränslen. I fortsättningen begränsas tillämpningen av rättelseförfarandet emellertid till att korrigera fel som skett i beskattnings- och återbäringsbeslut för flytande bränslen, stenkol och naturgas. Om skattefriheten för bränslen som överförts till ett skattefritt användningssyfte inte genomförts genom skattedeklarationsförfarandet, är det i allmänhet omöjligt att rätta beskattningen för den godkända upplagshavares del som överlåtit produkterna. Rätten till återbäring har då överförts på den slutanvändare som anskaffat produkterna till ett skattebelagt pris, när produkterna används efter den 1 januari 2008. 30 (34)

6.5 Bokföringsskyldighet

I 11:e kapitlet i punktskattelagen bestäms om bokföringsskyldighet. En godkänd upplagshavare ska för punktbeskattningen ha sådan bokföring av vilken framgår mängderna av produkter som tillverkats, bearbetats, lagrats och tagits emot i ett skatteupplag samt mängderna av produkter som avsänts och frisläppts för konsumtion från skatteupplaget samt övriga uppgifter som behövs för fastställande av skatten och för tillsynen över beskattningen. Bokföringsmaterialet för skatteupplaget ska förvaras i Finland.

Den som skaffat skattepliktiga produkter skattefritt för ett ändamål som enligt lag är skattefritt, ska för punktbeskattningen ha sådan bokföring av vilken mängderna av skattefritt anskaffade produkter, användningen av dem och lagermängderna framgår. Också de som söker återbäring har motsvarande bokföringsskyldighet för skattebelagt anskaffade produkter. Om återbäring söks för vissa bränslekomponenter och inte enligt de standardvärden som anges i 9 a § 5 mom. i lagen om punktskatt på flytande bränslen, ska bokföringen hållas ajour för varje komponent.

Bokföringsmaterialet ska upprättas i vanlig läsbar skriftlig form eller i maskinläsbart datamedium, så att det kan tas fram i vanlig läsbar skriftlig form eller i en allmänt använd lagringsform. Materialet ska förvaras i fyra kalenderår. Om materialet finns i både vanlig läsbar skriftlig form och i maskinläsbart datamedium, ska det bevaras i båda formerna under denna tid.

Bestämmelserna i 12:e kapitlet i punktskattelagen om granskning och skyldighet att lämna uppgifter gäller också godkända upplagshavare samt dem som ansöker om återbäring och dem som anskaffat produkter skattefritt.