Riksdagens lagutskott har tagit ställning till skyddet mot självinkriminering i beskattningen

Giltighet
Tills vidare

Riksdagen har godkänt lagen om ändring av rättegångsbalken (RP 46/2014 rd) vari föreskrivs om skydd mot självinkriminering och förbud mot att använda bevisning. Bestämmelserna som ändras i rättegångsbalken träder i kraft tidigast den 1 januari 2016. De nya bestämmelserna ändrar inte på tillämpningen av skyddet mot självinkriminering i beskattningen.

Med skydd mot självinkriminering förstås att den som är misstänkt för brott inte kan tvingas till att medverka i utredningen av sin egen skuld.

Skatteförhöjningen jämställs med en straffrättslig påföljd i de situationer där samma person för samma gärning såväl kan påföras skatteförhöjning som bestraffas i enlighet med strafflagen. Denna jämförelse har orsakat oklarhet; ska man jämställa förfarandet för att påföra skatteförhöjning (t.ex. begäran om utredning eller skattegranskning) med en straffprocess på så sätt att bestämmelserna om skydd mot självinkriminering blir tillämpliga i beskattningsförfarandet? Utgående från regeringens proposition har det kunnat vara oklart även från och med när man ska bevilja skydd mot självinkriminering i ett ”förväntat” åtal för brott.

Riksdagens lagutskott har 23.1.2015 gett ett betänkande (LaUB 19/2014 rd) om regeringens proposition. I sitt betänkande tar lagutskottet ställning till skyddet mot självinkriminering och förbudet mot att använda bevisning i samband med detta. Innehållet i betänkandet motsvarar rådande praxis i beskattningsförfarandet.

Enligt lagutskottet tillämpas bestämmelserna om självinkriminering endast i en rättegång som gäller ett åtal för brott. De föreslagna bestämmelserna gäller alltså inte beskattningsförfarandet i sådana fall där en förundersökning inte samtidigt är på gång.

Enligt lagutskottet kan man förena uppgiftsskyldigheter inom administrativa förfaranden med hot om straff eller motsvaran¬de påföljd, vite eller någon annan tvångsåtgärd utan att detta medför en inskränkning av rättvisheten i en rättegång.

Utskottet konstaterar att den skattskyldige för beskattningen och i enlighet med skattelagstiftningen måste uppge tillräckliga och sanningsenliga uppgifter före det fattas beslut om beskattningen. Med beskattningsbeslut avses t.ex. ett beslut i den ordinarie inkomstbeskattningen och ett beslut om rättelse av beskattningen efter en skattegranskning. I ett beslut som gäller att fastställa skatt kan man påföra skatteförhöjning i enlighet med skattelagarna om det t.ex. i en skattegranskning har observerats odeklarerade inkomster.

Om man har fått information av den skattskyldige under hot om skatteförhöjning och mot dennes vilja kan denna information inte användas i en straffprocess som pågår samtidigt. Förbudet mot att använda bevisning gäller uppgifter som man fått i beskattningsförfarandet som bevis i en straffrättslig rättegång när den som misstänks för brott har lämnat uppgifter genom tvång (hot om skatteförhöjning eller vite) i det skede då förundersökningen eller rättegången var anhängig.

Förundersökningen blir anhängig när den behöriga myndigheten har beslutat att inleda förundersökningen. Enligt lagutskottets betänkande kan man använda information som fåtts under hot av administrativt tvång om informationen skaffades före förundersökningen inleddes.

Lagutskottets betänkande inverkar inte på hur ne bis in idem-principen tillämpas. I lagen om skatteförhöjning och tullhöjning som påförs genom ett särskilt beslut (781/2013) föreskrivs hur ne bis in idem-principen ska tillämpas.