Befrielse från arbetsgivarens socialskyddsavgift i vissa kommuner 2003-2011

Har getts
21.4.2010
Diarienummer
225/31/2010
Giltighet
Tills vidare
Bemyndigande
2 § 2 mom. i L om Skatteförvaltningen (237/08)
Ersätter anvisningen
273/31/2003, 7.2.2003

Arbetsgivare i vissa kommuner har befriats från arbetsgivarens socialskyddsavgift.Betalningsbefrielsen grundar sig på två lagar: lagen om befrielse från arbetsgivares socialskyddsavgift i vissa kommuner 2003-2011 (2002/1200) samt lagen om befrielse från arbetsgivares socialskyddsavgift i landskapet Kajanaland 2005-2011 (2004/1094).

I den förstnämnda lagen är det fråga om ett försök genom vilket det utreds verkningarna då arbetsgivares socialskyddsavgift slopas inom ett geografiskt avgränsat område. Syftet med slopandet av avgiften är att stöda och förbättra företagens sysselsättningsmöjligheter i det nordligaste Finland och i vissa skärgårdskommuner samt att underlätta etableringen av nya företag i området. Målet är dessutom att genom försöket på en allmän nivå få svar på frågan om man genom sänkta arbetsgivaravgifter kan påverka sysselsättningen. Den sistnämnda lagen stiftades i samband med att Kajanalands förvaltningsförsöksområde grundades och dess syften är till största delen enhetliga med den förstnämnda lagen.

Den första lagen om avgiftsbefrielse trädde i kraft vid ingången av år 2003. Därefter har försöksområdet blivit större och lagens giltighetstid förlängts flera gånger. De nuvarande lagarna är i kraft till utgången av år 2011.

Avgiftsbefrielse från år 2003

Till det ursprungliga försöksområdet hörde privata arbetsgivare och statens affärsverk som hade ett i 13 a § i inkomstskattelagen avsett fast driftställe i någon av följande kommuner:

  • Lapplands län: Enare, Enontekis, Kemijärvi, Kittilä, Kolari, Muonio, Pelkosenniemi, Pello, Posio, Salla, Savukoski, Sodankylä, Utsjoki eller Övertorneå;
  • Uleåborgs län: Karlö eller
  • Västra Finlands län: Houtskär, Iniö, Korpo, Nagu och Velkua.

Ändringar som trädde i kraft 2005

Från ingången av år 2005 trädde i kraft en motsvarande lag om betalningsbefrielse (1094/2004) i landskapet Kajanaland. Betalningsbefrielse beviljas privata arbetsgivare och statens affärsverk som har ett i 13 a § i inkomstskattelagen avsett fast driftställe i någon av följande kommuner: Hyrynsalmi, Kajana, Kuhmo, Paltamo, Puolanka, Ristijärvi, Sotkamo, Suomussalmi, Vaala eller Vuolijoki Dessutom beviljas betalningsbefrielse kommuner och samkommuner inom området samt evangelisk-lutherska kyrkan, dess församlingar och kyrkliga samfälligheter samt det ortodoxa kyrkosamfundet och dess församlingar samt landskapsförvaltningen enligt lagen om ett förvaltningsförsök i Kajanaland.

Ändringar som trädde i kraft 2006

Den ursprungliga lagens giltighetstid fortsätter till år 2009. Samtidigt utvidgades betalningsbefrielsen så att den också kom att gälla kommuner och samkommuner inom försöksområdet samt evangelisk-lutherska kyrkan, dess församlingar och kyrkliga samfälligheter samt det ortodoxa kyrkosamfundet och dess församlingar. Maximibeloppen enligt de minimis -stödet bestämdes att gälla även dessa arbetsgivare.

I lagen anges dessutom att maximibeloppet av stöd under lönebetalningsåret stöd ska omfatta även de befrielser som beviljats arbetstagaren enligt lagen om befrielse från arbetsgivares socialskyddsavgift i landskapet Kajanaland 2005-2009.

Ändringar som trädde i kraft 2007

Från ingången av år 2007 utvidgades försöksområdet att gälla följande kommuner i Östra Finlands län: Ilomants, Juuka, Lieksa, Nurmes, Rautavaara och Valtimo.

Ändringar som trädde i kraft 2009

Till följd av de kommunsammanslagningar som ägt rum år 2009 ändrades lagen så att den nu tillämpas på sådana privata arbetsgivare och statens affärsverk som har fast driftställe enligt 13 a § i inkomstskattelagen i Nådendals stad inom den nedlagda Velkua kommuns område och i Väståbolands stad inom de nedlagda Houtskärs, Iniö, Korpo och Nagu kommuners områden. Dessutom förutsätts att arbetsgivaren har lämnat in en anmälan om inledande av försöket till företagsskattebyrån/skattebyrån och använt sig av betalningsbefrielsen före utgången av år 2008.

I städerna Nådendal och Väståboland beviljas inte befrielse från socialskyddsavgift för sådana arbetstagare som arbetar i ett fast driftställe inom de nedlagda kommunernas områden. Då församlingar sammanslås för att motsvara ändringarna i kommunindelningen, beviljas inte heller dem betalningsbefrielse för de arbetstagare som arbetar inom de nedlagda kommunernas områden.

Ändringar som trädde i kraft 2010

Giltighetstiden för lagar om avgiftsbefrielse fortsätter till år 2011.

Förutsättningar för avgiftsbefrielsen

Befrielse från socialskyddsavgift kan beviljas för en bestämd tid endast sådana arbetsgivare som har verksamhet inom försöksområdet och som uppfyller de krav som anges i lag.

Arbetsgivare som omfattas av avgiftsbefrielsen

Avgiftsbefrielsen omfattar privata arbetsgivare och statliga affärsverk som har ett fast driftställe i någon av de kommuner som anges i lag. Även hushåll betraktas som privata arbetsgivare. Berättigade till avgiftsbefrielse är även kommunerna och samkommunerna inom området samt den evangelisk-lutherska kyrkan, dess församlingar och kyrkliga samfälligheter, det ortodoxa kyrkosamfundet och dess församlingar i dessa kommuner.

Området där avgiftsbefrielse tillämpas

Avgiftsbefrielse gäller arbetsgivare som har ett fast driftställe enligt 13 a § i inkomstskattelagen i någon av följande kommuner:

  • Enare, Enontekis, Kemijärvi, Kittilä, Kolari, Muonio, Pelkosenniemi, Pello, Posio, Salla, Savukoski, Sodankylä, Utsjoki eller Övertorneå;
  • Hyrynsalmi, Kajana, Karlö, Kuhmo, Paltamo, Puolanka, Ristijärvi, Sotkamo, Suomussalmi, Vaala eller Vuolijoki;
  • Ilomants, Juuka, Lieksa, Nurmes, Rautavaara eller Valtimo

Lagen tillämpas dessutom på arbetsgivare som har ett fast driftställe enligt 13 a § i inkomstskattelagen i området av de tidigare kommunerna Houtskär, Iniö, Korpo, Nagu eller Velkua. Dessutom förutsätts att arbetsgivaren har lämnat in en anmälan om inledande av försöket till företagsskattebyrån/skattebyrån och använt sig av betalningsbefrielsen före utgången av år 2008.

Kommunerna har valts på basis av att geografiska faktorer och klimatförhållanden där ökar företagens kostnader jämfört med det övriga Finland och försämrar sålunda sysselsättningsmöjligheter. Samtliga kommuner inom befrielseområdet är drabbade av arbetslöshet och utflyttningsöverskott.

Fast driftställe

Lagen tillämpas endast på en arbetsgivare som har ett fast driftställe enligt ISkL 13 a § i någon av kommunerna inom försöksområdet. Med fast driftställe avses en plats på vilken det för näringsverksamhetens stadigvarande bedrivande finns en särskild plats för affärsverksamhet, en plats där företagets ledning, filial, kontor, industrianläggning, produktionsanläggning, verkstad eller butik eller annat stadigvarande inköps- eller försäljningsställe finns.

Man kan förutse att avgiftsbefrielsen kommer att omfatta även branscher där frågan om fast driftställe kan vålla tolkningsproblem. En sådan bransch är t.ex. byggbranschen. I fråga om byggbranschen har det konstaterats i ISkL 13 a § att fast driftställe vid byggnadsentreprenad avser den plats där sådan verksamhet bedrivits i betydande omfattning. Eftersom fast driftställe inte längre har någon nämnvärd betydelse i beskattningen av allmänt skattskyldiga, baserar sig gällande rättspraxis om begreppet på 60 § beskattningslagen som föregick ISkL 13 a §. I rättspraxis har man då fäst uppmärksamhet närmast vid den tid entreprenaden varat och vid entreprenadsummans storlek. Om tiden överstigit ett år och om entreprenadsumman varit avsevärd, har man ansett att det uppstått ett fast driftställe.

Det har ansetts att annan entreprenad, t.ex. maskin- och skogsentreprenad, inte bildar ett fast driftställe lika lätt på de orter där arbetsprojekten finns. Då det gäller företag av detta slag, kan som fast driftställe i allmänhet betraktas entreprenörens hemort där företaget har sin ledning och administration samt rekryterar personal.

Avgiftsbefrielsen gäller endast sådana socialskyddsavgifter för arbetsgivare som fastställs på basis av de löner som betalas till arbetstagare vid ett fast driftställe i de kommuner som anges i lag. Om arbetsgivaren har driftställen även utanför dessa kommuner, gäller avgiftsbefrielsen inte de socialskyddsavgifter som betalas för arbetstagare vid dessa andra driftställen. När en arbetstagare har sin egentliga arbetsplats inom befrielseområdet men han företar arbetsresor till ett särskilt arbetsställe utanför det, omfattas även den lön som han får för detta arbete av betalningsbefrielsen.

Om det inte finns någon egentlig arbetsplats

Arbetstagare i synnerhet inom bygg-, skogs- och jordbyggnadsbranschen saknar ofta en egentlig arbetsplats. Arbetstagaren arbetar då inte alls på företagets fasta driftställe och arbetsprojekten är kortvariga. Även en sådan arbetstagare kan dock anses höra till det fasta driftställets anställda om företaget inte har några andra fasta driftställen. Även om ett sådant s.k. särskilt arbetsställe finns utanför befrielseområdet, behöver arbetsgivaren inte betala socialskyddsavgift för den lön som betalts till arbetstagaren. Om arbetet utanför befrielseområdet är kontinuerligt och om man där t.ex. bygger eller skaffar byggnader för underhåll och förvaring av maskiner, kan man anse att företaget har ett fast driftställe även där. Då gäller avgiftsbefrielsen inte längre de arbetstagare som arbetar där.

Sekundär arbetsplats

Om arbetstagaren har en sådan sekundär arbetsplats enligt 71 § i inkomstskattelagen inom befrielseområdet eller utanför området, beviljas avgiftsbefrielse enligt regeringens proposition endast för det arbete som utförs inom befrielseområdet.

Med sekundär arbetsplats avses ett fast driftställe för personens arbetsgivare eller för ett samfund som hör till samma intressesfär som arbetsgivaren, om driftstället är beläget på en annan ort eller i en annan stat än den egentliga arbetsplats som ska betraktas som arbetstagarens primära arbetsplats. Om arbetstagaren t.ex. arbetar på sin egentliga arbetsplats i Rovaniemi tre dagar i veckan och en dag i veckan i Kemijärvi och Sodankylä, beviljas avgiftsbefrielse för de löner som betalats för arbetet i Kemijärvi och Sodankylä som bägge finns inom befrielseområdet. Om Kemijärvi och Sodankylä i detta fall inte är sekundära arbetsplatser utan arbetstagaren endast företar tillfälliga arbetsresor dit, beviljas avgiftsbefrielse inte överhuvudtaget.

Hushållsarbetsgivare

Hushållsarbetsgivare har rätt till avgiftsbefrielsen om arbetet utförs inom befrielseområdet (3 §). En hushållsarbetsgivare från Helsingfors som betalar lön för renovering av sin fritidsbostad inom befrielseområdet är således berättigad till avgiftsbefrielse. En hushållsarbetsgivare behöver i varje fall inte betala arbetsgivares socialskyddsavgift om lönebeloppet till en och samma arbetstagare under året understiger 1 500 euro. När någon avgift inte har betalats, får man inte heller dra av den i form av hushållsavdrag.

Avgiftsbegrielse i förhållande till gemenskapslagstiftning

När man planerade den regionala befrielsen från arbetsgivarens socialskyddsavgift, var man tvungen att avgöra huruvida avgiftsbefrielsen överensstämde med Europeiska gemenskapens (EG) lagstiftning om statliga stöd. EG-bestämmelserna förbjuder i princip sådana regionala stöd som är avsedda att minska företagens löpande kostnader. Regional befrielse från socialskyddsavgift kunde emellertid förverkligas som de minimis-stöd (stöd av mindre betydelse) enligt kommissionens förordning (EG nr 69/2001). Stödet är tillåtet endast under de förutsättningar som anges i förordningen, vilket betyder att förordningen ställer krav även för avgiftsbefrielsen. Stödet omfattar alltså inte t.ex. vissa i förordningen nämnda branscher och förordningen inverkar också på det beviljade stödets storlek.
Villkoren för bransch

Med bransch avses branscher enligt Statistikcentralens näringsgrensindelning. Av branscher som inte omfattas av stödet är de mest betydande trafik och verksamhet som hänför sig till produktion, förädling eller saluföring av de produkter som räknas upp i bilaga I i EG-fördraget (jordbruk, fiske och vattenbruk) (4 §). Befrielsen omfattar således inte t.ex. gods- och persontrafik med tillhörande tjänster. Ett företag i resebranschen som bedriver transportservice i anslutning till resebranschen (t.ex. snöskotersafarier och hundspannsturer) omfattas dock av avgiftsbefrielsen såsom även fiske då det är fråga om en turismprodukt. Likaså omfattar stödet t.ex. sjuktransporter, som enligt näringsgrensindelningen utgör hälsovårdstjänster, och avfallshantering, som utgör miljöhygien.

Jordbruksföretag som avses i bilagan till EG-fördraget är företag som bedriver sortering, packning, förvaring, förädling eller annan behandling av jordbruksprodukter, varefter produkten fortfarande är en jordbruksprodukt. Inom befrielseområdet ska sådana jordbruksföretag vara t.ex. av följande typer av produktförädlare:

  • köttförädling (t.ex. svin-, nötkötts- och renköttsprodukter)
  • bärförädling (sylt och saft)
  • förädling av grönsaker (t.ex. tvättning, skalning och kokning av potatis)
  • fiske, fiskodling och fiskförädling

Tillverkning och transport av virke till transportrutten är funktioner som omfattas av avgiftsbefrielsen. Som sådana funktioner kan t.ex. betraktas funktioner i anslutning till trädfällning, råvirkeshandling, sågning och flishuggning. Däremot omfattar avgiftsbefrielsen inte verksamhet som gäller levande träd, t.ex. plantodling, plantering och vård av plantbestånd. Som gränspunkt mellan dessa torde man kunna betrakta förstagallringsavverkning, fr.o.m. vilken träden anses ha kommersiellt värde.

Samma företag kan ha verksamhet inom flera branscher varav en del omfattas av de minimis-stöd och en del återigen inte. Avgörande för avgiftsbefrielsen är företagets huvudsakliga bransch. Om över 50 procent av företagets omsättning under en räkenskapsperiod består av verksamhet som ger rätt till avgiftsbefrielse, behöver företaget inte alls betala socialskyddsavgift. Om sådan omsättning å andra sidan understiger 50 procent, beviljas företaget inte alls befrielse.

Beloppet av stöd som beviljas i form av avgifsbefrielse

Stöd som ges i form av avgiftsbefrielse räknas hos arbetsgivare som bedriver företagsverksamhet till de minimis-stödet, vars sammanlagda belopp inte får överstiga 100 000 euro under en treårsperiod. Beloppet av avgiftsbefrielseavdrag som en arbetsgivare gjort med stöd av lagarna om avgiftsbefrielse får inte överskrida 30 000 euro för lönebetalningsåret (4 §). Marginalen har ansetts vara nödvändig eftersom man inte alltid vet vilka av företagets understöd som omfattas av de minimis-regleringen. Avsikten är att på detta sätt undvika eventuell debitering av socialskyddsavgift i efterskott.

Exempel: Företaget har 31.3.2007 beviljats 50 000 euro i sådant understöd som ska betraktas som de minimis -stöd. Stödet påverkar avdragets maximibelopp ända till 31.3.2010.

Om företaget år 2009 använder avgiftsbefrielsen till sitt fulla belopp
(30 000), kan det i början av år 2010 använda avgiftsbefrielsen upp till 20 000 euro, varvid gränsen om 100 000 euro nås efter 31.3.2010 då det de minimis -stöd som beviljats år 2007 inte längre påverkar och företaget kan göra ännu ett avdrag om 10 000 euro, varvid den årliga maximigränsen nås.

Andra de minimis -stöd som påverkar avdragets maximibelopp är t.ex. landskapsutvecklingspengar som administreras av inrikesministeriet, då stödtagaren kan anses vara ett företag, samt stöd som handels- och industriministeriet beviljat i samband med lån från Finnvera Abp. Även sådana utvecklingsstöd och företagarskolning som godkänns av kommissionen och administreras av närings- trafik- och miljöcentralen beviljas i praktiken som de minimis-stöd. Som de minimis -stöd betraktas även sådan finansiering som kommunen beviljat och för vilken kommunen inte särskilt ansökt kommissionens godkännande. Kommissionens förordning förutsätter att då stöd beviljas ska man meddela företaget att stödet utgör de minimis -stöd.

Om den som beviljas avgiftsbefrielse är t.ex. en ideell förening eller hushållsarbetsgivare, kan stöden inte utgöra de minimis -stöd, varför de inte heller minskar avdragsbeloppet. På dessa stödtagare tillämpas dock den årliga gränsen om 30 000 euro, såsom även på kommuner.

Avdragsförfarande

Anmälan om inledande av försöket

För att beviljas avgiftsbefrielse ska arbetsgivaren göra en anmälan om inledande av försöket till skatteverket på sin hemort (6 §). Syftet med anmälan om inledande är att registrera de arbetsgivare som omfattas av försöket. Uppgifterna i anmälan gynnar även utvärderingen av försöket. Anmälan lämnas med blanketten Bilaga till årsdeklaration (Veroh 5233r).

Avdrag på eget initiativ

Arbetsgivaren får på eget initiativ utan särskilt beslut göra ett avdrag från socialskyddsavgiften för den lönebetalningsmånad under vilken anmälan om inledande av försöket lämnats till skatteverket (8 §).

Exempel: Om arbetsgivaren lämnar anmälan till skatteverket senast 28.2.2010, får han göra avgiftsbefrielseavdraget då han betalar socialskyddsavgiften för lönerna för februari före 12.3.2010

Man fattar inget särskilt beslut men om det är oklart om arbetsgivaren får göra avdrag eller inte, kan arbetsgivaren vid behov ansöka om förhandsavgörande enligt 8 § i lagen om arbetsgivares socialskyddsavgift. Om anmälan om inledandet försummas eller den lämnas in för sent, får avdrag inte göras retroaktivt.

Företagsskattebyrån eller skattebyrån kan av särskilda skäl bestämma att avgiftsbefrielsen träder i kraft tidigare än den månad då anmälan lämnades (8 § 2 mom.). Ett sådant särskilt skäl kan vara t.ex. att förhandsavgörandet dröjer eller att en hushållsarbetsgivare inte kunnat förutse att beloppet av de löner som han under ett år betalar till en och samma arbetstagare överskrider 1 500 euro.

Om arbetsgivaren har lämnat in anmälan om inledande av försöket och om han också i övrigt är berättigad rätt till avgiftsbefrielse men har trots allt betalat avgiften, får dras av från senare prestationer eller fås i återbetalning enligt 13 § i lagen om arbetsgivares socialskyddsavgift.

Då det inte längre finns förutsättningar för avgiftsbefrielse

Arbetsgivaren är skyldig att omedelbart informera skattebyrån / företagsskattebyrån om något förändras i företagets huvudsakliga bransch, hemort, fasta driftställe eller de minimis -stöd. Förändringar i antalet anställda eller i beloppet av löner och socialskyddsavgifter behöver inte anmälas.

Om förändringen innebär att det inte längre finns förutsättningar för avgiftsbefrielse eller förutsättningar finns endast för delvis avgiftsbefrielse, är arbetsgivaren skyldig att på eget initiativ betala socialskyddsavgiften delvis eller till hela beloppet.

Om det framgår av anmälan om inledande av försöket eller på annat sätt, t.ex. av närings-, trafik- och miljöcentralens uppgifter, att avgiftsbefrielseavdraget tillämpas på felaktiga grunder, kommer Skatteförvaltningen att indriva det bristande socialskyddsavgiftsbeloppet enligt 10 § i lagen om arbetsgivares socialskyddsavgift. Arbetsgivaren har rätt att överklaga debiteringsbeslutet.

Periodskattedeklaration och årsanmälan

Arbetsgivare som använda sig av avgiftsbefrielsen anger i sin periodskattedeklaration i punkt 610 beloppet av socialskyddsavgift från vilken avgiftsbefrielse har dragits av (10.2 §).

Arbetsgivaren ska lämna uppgifter till Skatteförvaltningen om det sammanlagda beloppet av avgiftsbefrielseavdrag som de gjort året innan samt andra uppgifter som behövs för övervakningen och uppföljning av avgiftsbefrielse (10 § 1 mom.). Uppgifterna lämnas i januari med bilagan till årsanmälan (Veroh 5233r).

Giltighetstid

Lagarna om avgiftsbefrielse gäller till och med 31.12.2011 (17 §).

Lagen 2002/1200 tillämpas på arbetsgivares socialskyddsavgift som fastställs på basis av löner som betalas 2003–2011 och lagen 2004/1094 på arbetsgivares socialskyddsavgift som fastställs på basis av löner som betalas 2005–2011. Avgiftsbefrielsen gäller sista gången den socialskyddsavgift som fastställs på basis av de utbetalda lönerna i december 2011 och som ska betalas i januari 2012.

Övervakning och uppföljning av försöket

Avgiftsbefrielseförfarandet övervakas huvudsakligen i efterhand. Företagsskattebyrån eller skattebyrån på arbetsgivarens hemort har i första hand ansvaret för övervakningen. För att förfarandet ska kunna övervakas i efterhand, har till lagen intagits en bestämmelse som anger att det lönebelopp som berättigar till avgiftsbefrielsen ska kunna konstateras för varje enskild löntagare i lönebokföringen. Lönebokföringen ska till dessa delar förvaras 10 år från det att avgiftsbefrielsen trätt i kraft för arbetsgivaren (11 §). I lagen anges dessutom att Skatteförvaltningen har en omfattande rätt att från andra myndigheter avgiftsfritt få uppgifter för att kunna utreda att kraven för avgiftsbefrielse uppfylls (13 §). Rätten att få uppgifter gäller t.ex. uppgifter om beviljade de minimis -stöd, arbetsgivarens hemort och driftställenas lägen samt företagets bransch.

Uppföljningen och utvärderingen av försökets resultat ankommer social- och hälsovårdsministeriet och lagen ger ministeriet rätt att begära från andra myndigheter uppgifter som det behöver för uppföljningen och utvärderingen av förfarandet, t.ex. uppgifter om mottagarna av avgiftsbefrielse och dess belopp samt antalet anställda hos arbetsgivare som beviljats avgiftsbefrielse.

Avgiftsbefrielse och andra offentliga stöd

Även om företaget uppfyller kraven för avgiftsbefrielse, är det inte alltid ekonomiskt lönsamt att välja avgiftsbefrielse, eftersom den påverkar andra offentliga stöd. Enligt arbetsministeriets anvisning (Dnr 2170/001/2002) kan en arbetsgivare inte beviljas sysselsättningsstöd och sammansatt stöd om arbetsgivaren redan beviljats befrielse från socialskyddsavgiften för samma arbetstagare. Efter det att stödperioden utgått för en person som sysselsatts med sysselsättningsstöd eller sammansatt stöd kan arbetsgivaren använda även avgiftsbefrielse för denna person.